Det som framför allt skiljer denna gång från tidigare tillfällen när polisen ljugit för att i efterhand legitimera sitt övervåld är dels att våldet är så mycket mer väldokumenterat av aktörer utanför de etablerade medierna, dels att polisens utsagor faktiskt ifrågasatts även i borgerlig press.
Vid tidigare fall av polisbrutalitet vid demonstrationer har oftast polisens version återgivits okritiskt av media. När det gäller Göteborg 2001 var det Svt:s Uppdrag granskning som i efterhand började ifrågasätta polisen. Den här gången gav sig Skånska Dagbladets reporter direkt ut för att undersöka om polisen verkligen talade sanning. Reaktionerna på tidningens artikel, som redan i rubriken slog fast att polisen ljugit, var en kollektiv suck av lättnad från alla de som alltför många gånger sett etablerade medier ta polisens parti.
En diskussion om medias relation till polisen och synen på myndigheten som sanningsvittne, även i situationer där den själv anklagas för att göra fel, är mycket angelägen. Inte minst i ett förändrat medielandskap där sociala medier fått en viktig roll, vilket underlättar för alternativa versioner av händelseförlopp att komma fram – men där även polisen kraftsamlar för att få ut sin version i de kanaler de kan.
Det är viktigare än någonsin att dokumentera vad som sker vid demonstrationer och exempelvis fackliga blockader. På så vis bemöts propaganda med fakta och en myndighet tillåts inte att använda sin trovärdighet hos delar av allmänheten för att trumfa igenom sin version mot bättre vetande.
