På övervåningen har Kate Charlesworth sin ateljé, ett rum belamrat böcker och teckningar och prydnadsfigurer i olika storlekar. En av de första sakerna som fångar min blick när jag kommer dit är en låda fylld med små porslinshundar.
– Ett framtida projekt, säger Kate. De är inte lätta att få tag på de här hundarna, så jag ser till att samla på mig dem.
Vi sätter oss vid hennes skrivbord där datorskärmen visar det senaste av hennes beställningsuppdrag, en seriesida för den lesbiska tidningen DIVA Magazine. Ur karaktärernas munnar kommer än så länge bara tomma pratbubblor. Stilen de är ritade i skiljer sig märkbart från de realistiska och detaljerade bilder som finns i den grafiska romanen Sally Heathcote: Suffragette, en av de tre böcker som Kate Charlesworth är aktuell med i år och som hon har skapat tillsammans med författarna Mary och Bryan Talbot. Boken släpptes i Storbritannien i maj och har fått strålande recensioner.
Jag frågar Kate Charlesworth om tecknare var något som hon hade bestämt sig för att bli redan som barn.
– Jo, jag visste nog ganska tidigt att jag ville teckna. När jag var liten fanns det några författare som hade unga tjejer som huvudkaraktärer, så jag kände mig aldrig utesluten ur serievärlden. Det fanns till exempel en serie som hette The Four Marys [av Barrie Mitchell] som handlade om fyra internatskoleflickor som härjade omkring och löste mysterier. En annan karaktär som jag tyckte mycket om var Leo Baxendales Minnie the Minx som publicerades i tidningen The Beano. Ronald Searles St. Trinian’s School var också en favorit. Den var hemskt rolig, men karaktärerna kunde vara jätteelaka, säger Kate förtjust.
Den första serie som Kate Charlesworth själv fick publicerad hette Twice Nightly och gick dagligen i Manchester Evening News 1973. Vid det här laget hade hon flyttat från barndomstrakterna i Yorkshire för att läsa scenografi och grafisk design vid Manchester College of Art and Design. Det var också i Manchester som hon kom ut som lesbisk.
– Det var jag och min vän Jackie [Cockle, senare producent för bland annat barnprogrammet Byggare Bob]. Vi var bara 22 år och kom ut samtidigt. På 1970-talet fanns det inga andra mötesplatser för lesbiska i Manchester än krogvärlden, så det var dit vi sökte oss. Åh, det var en hård värld, säger Kate Charlesworth och skakar på huvudet.
– Det var en sorts kriminell fristad dit folk kom för att köpa droger och där hälften av de som rörde sig i barerna var prostituerade. Flatorna som vi träffade var råtuffa och skrämmande men när de förstod att jag och Jackie inte var heterosexuella turister som bara gick dit för att stirra på dem så accepterade de oss. Det tog flera år innan jag träffade en medelklassflata.
Efter att ha avslutat sin examen flyttade Kate Charlesworth till London där hon skaffade en agent och började arbeta som illustratör. Det som efterfrågades mest på den tiden var fotografiskt realistiska bilder, något som egentligen var långt ifrån den sortens tecknande som hon ville hålla på med. Efter några uppdrag kände hon att hon hellre ville teckna humoristiskt.
– Jag hade redan publicerat en del serieteckningar i tidningen Sappho och skaffat mig kontakter inom hbtqi-kretsarna. Fast det här var såklart långt innan begreppet hbtqi fanns. Gayvärlden hade en väldigt livlig tidningskultur under 1970- och 80-talet och det var genom tidningarna som folk fick en känsla av samhörighet. Många vågade inte vara öppna med sin sexualitet, till och med de som tecknade serierna gjorde det ofta under pseudonym för att inte riskera att bli upptäckta. Tidningarna skickades ut i vanliga bruna kuvert för att ingen skulle veta vad som fanns i dem. Folk kunde ju bli av med sina arbeten eller bli vräkta ur sina bostäder om de misstänktes vara homosexuella.
Själv har Kate Charlesworth varit minst sagt inflytelserik för hemlandets hbtqi-kultur. I Glasgow hölls det år 2009 en stor samlingsutställning med verk av Kate och tecknaren David Shenton, som också han sedan 1970-talet arbetat med att skildra HBTQI-personers liv. I utställningskatalogen finns utdrag ur Kate Charlesworths serier i gaytidningar som Gay News, Gay Scotland och Pink Paper. Men hon har också publicerat sig i renodlade dagstidningar som The Guardian och The Independent och i vetenskapsmagasinet New Scientist.
Även om utformningen av teckningarna varierar beroende på i vilken kontext de förekommer går det alltid att känna igen Kate Charlesworths stil. Karaktärerna är skildrade med en rejäl portion värme. I bilderna lurar ett slags finurlighet, samtidigt som humorn är spjutskarp i sin pricksäkerhet. Hbtqi-perspektivet är också ständigt närvarande. Ibland står det i centrum, som när Kate Charlesworth tecknar sitt alter ego Auntie Studs; ibland tar det formen av lesbiska havsfåglar i bakgrunden.
– Jag har ritat homosexuella karaktärer lite varstans, säger hon och ler.
– En gång gjorde jag till exempel illustrationer till en fysikbok och på en bild hade jag med en tjej som hade en t-shirt med en rosa triangel på. Jag trodde inte att någon skulle märka det, men i efterhand har folk kommit fram till mig och sagt att de kommer ihåg just den bilden.
Förutom att teckna i tidningar har Kate Charlesworth gett ut ett flertal böcker. Med författaren John Gribbin skapade hon The Cartoon History of Time som kom ut i ny engelsk upplaga häromåret. Och år 1986 publicerades All That: The Other Half of History, som Kate Charlesworth skrivit tillsammans med Ellen Galford för att lyfta fram alla de historiskt betydelsefulla kvinnor som inte fanns omnämnda i de brittiska skolböckerna.
– Det var tack vare den boken som jag fick uppdraget att illustrera Sally Heathcote: Suffragette, säger Kate Charlesworth. Bryan Talbot hade sett en bild på Virginia Woolf som fanns med i All That och fastnat för stilen som den var ritad i.
Sally Heathcote: Suffragette är historien om Sally, en fiktiv karaktär, som arbetar som hembiträde i rösträttsaktivisten Emmeline Pankhursts hem i slutet på 1800-talet. Det var vid den tiden då Women’s Social and Political Union (WSPU), organisationen som arbetade för kvinnors rösträtt, höll på att startas upp i Storbritannien. Boken följer Sallys utveckling från att vara en bifigur i utkanten av suffragettrörelsen till att bli en del av kärnan i WSPU.
– För mig var det oerhört viktigt att Sally tillhör arbetarklassen, att vi fick med den problematiken i boken. Klassklyftorna fanns ju inom suffragettrörelsen också. Både Mary och Bryan är liksom jag själv från norra England. Vi har personliga erfarenheter av hur hårda livsvillkoren var för arbetarna däruppe. Mina morföräldrar var bönder, min farfar var gruvarbetare och min farmor jobbade på en kvarn, så min egen bakgrund är verkligen arbetarklass.
Precis som i bilden som fångade Bryan Talbot är detaljerna i Sally Heathcote: Suffragette minutiöst ritade. Det märks att Kate Charlesworth har lagt ner mycket möda på att porträttera kläderna och miljöerna så tidsenligt som möjligt.
– När det gäller arbetet är vi är perfektionister alla tre, så visst innebar det en hel del arbete. Mary skrev texten, sedan skissade Bryan upp ett bildmanus och skickade det till mig. Jag använde en projektor och lade ett papper över Bryans skiss och ritade mina teckningar utifrån mallen som han hade gjort. Det tog ett tag för mig innan jag kunde slappna av i vetskapen om att det var någon annans vision som jag höll på att förverkliga. Men när jag väl insåg det, att ramarna redan var satta och att det bara var för mig att förvalta historien på bästa sätt, så kände jag mig mycket friare. I vissa bilder har jag hållit mig nära Bryans original medan andra skiljer sig helt.
Sally Heathcote: Suffragette är till stor del tecknad i svartvitt. Men några av karaktärerna har fått varsin färg för att de ska vara lätta att känna igen. Huvudpersonen Sally har flamrött hår medan Emmeline Pethick-Lawrence, en av nyckelfigurerna i rösträttsrörelsen, har brunt hår.
Emmeline Pankhurst kännetecknas av att hon alltid bär ett lila klädesplagg. Trots att boken mestadels håller sig till det klassiska serieformatet med 6-9 rutor per sida, är bildspråket varierande och överraskande. Läsaren kastas mellan lugna städade kontorsmiljöer och våldspepprade scener från gatudemonstrationer och fängelseceller.
Ett minnesvärt avsnitt i romanen utspelar sig hos premiärministern på 10 Downing Street, dit Sally och några av hennes medaktivister äntligen blivit inbjudna för att diskutera sina krav på allmän rösträtt.
Under tiden som suffragetterna talar blir premiärministern för varje ruta mer och mer kattlik, medan Sally och rösträttskämparna krymper till små möss som till slut knappt kan göra sina röster hörda.
Med tanke på detta kan det tyckas komiskt att Kate själv nyligen blev inbjuden till premiärminister David Cameron.
– Om det är något jag aldrig hade kunnat förutspå, så är det att jag skulle få komma till 10 Downing Street! Jag var där för att jag är med i ett BBC-projekt där olika serietecknare fått i uppgift att skildra en händelse från 1914, året då första världskriget bröt ut. Mitt bidrag är en bild från suffragettkampen, men jag har medvetet valt att göra den i en annan stil än den i Sally.
Kate Charlesworth fortsätter:
– Att jag blev inbjuden till Downing Street säger väl en del om hur tiderna har förändrats. Men vi är ändå långt från att ha uppnått jämställdhet. Jag är cynisk när det gäller sådant, för i min mening räcker det med att vi får fel personer vid makten för att allt vi åstadkommit ska försvinna så här snabbt, säger hon och knäpper med fingrarna. Det gör mig förbannad när jag ser unga intelligenta kvinnor ta kort på sig själva med skyltar där det står att de inte är feminister för att de inte är offer. Anledningen till att de kan stå och säga så är tack vare den enorma kamp som kvinnor i tidigare generationer har fört för deras skull.
Alldeles i inledningen av Sally Heathcote: Suffragette finns ett citat av Emmeline Pethick-Lawrence, där hon beskriver de militanta suffragetterna som de som bröt den maktlöshet som många kvinnor dittills hade varit fast i. För suffragetterna var fara ”något som de skrattade åt”. Är det så att konstnärer måste våga skratta åt fara för att kunna skapa?
– Jag är nog en sån som flinar åt faran och sedan springer och gömmer mig, säger Kate Charlesworth.
– Jag har aldrig sett mig som politisk på det sättet. Fast som lesbisk räcker det med att finnas till för att det ska uppfattas som att en tar ställning för något. Politiken lämpas liksom över på en, oavsett om en vill det eller inte. Under min ungdom var jag inte den som gick i första ledet i demonstrationstågen eller stormade möten. Men det är klart, vissa saker som hände på den tiden berörde oss alla. Som när lagen som förbjöd kommuner att ”främja” homosexualitet infördes på 1980-talet, eller när aidskrisen bröt ut.
Just den egna erfarenheten av att vara lesbisk är temat för Kate Charlesworths nästa bok. Tanken är att den ska bli en blandning av självbiografi och ett slags dokumentation av hbtqi-historien från 1950-talet fram till idag.
– Det är en idé som jag har haft länge och det kommer att ta flera år att bli klar med boken. Det har varit roligt att samarbeta med andra, men nu ser jag fram emot att börja skapa något helt eget igen.
