Någon gång under förra året var jag med om att en äldre kvinna med utländsk bakgrund, stödd på en käpp och oavbrutet gråtande, tog sig fram genom en fullpackad tunnelbanevagn och bad alla medtrafikanter om pengar. Den tryckta stämningen i vagnen avslöjade att hon bröt mot en rad sociala konventioner om hur främlingar får bete sig mot varandra i det offentliga rummet. Till slut utbrast en medelålders man till alla medpassagerare: ”Men hon fejkar ju! Det syns ju att hon fejkar!” Då replikerade en annan resenär upprört: ”Ja, det om något visar väl hur desperat hon behöver pengar?!”
Jag tror att det var den här händelsen som fick mig att på allvar börja fundera över hur svenska medborgare hanterar och förstår detta för oss nya fenomen: att hitresta EU-medborgare plötsligt befinner sig på svenska gator för att samla ihop pengar genom att tigga. Det korta meningsutbytet mellan de två resenärerna blev för mig ett symboliskt exempel på den allmänna moraliska förvirring som verkar råda när det gäller närvaron av tiggande människor i Sverige. För det är uppenbart att det ännu inte finns någon allmänt delad uppfattning kring vad som är rätt eller fel.
Till skillnad från flera andra västerländska länder har Sverige ännu inte kriminaliserat tiggeri. Samtidigt verkar makthavarna svarslösa i fråga om vad som ska anses vara ”rimliga” åtgärder, eftersom EU-migranternas situation i flera år nu har varit praktiskt taget oförändrad. Så sent som för två veckor sedan (13/7) blev ett tältläger i Stockholm utsatt för knivattacker av rasistiska våldsverkare. I lokaltidningar över hela landet har vi kunnat läsa insändare från förbannade läsare som vill förbjuda tiggeri. Men många har också försvarat EU-migranternas rätt att tigga och få hjälp. Och ett flertal olika insamlingsprojekt har startats av privatpersoner för att stödja dem. Kluvenheten pekar på att inställningen till tiggare är en fråga om moraliska värderingar – värderingar som leder till helt olika slutsatser och sanningar.
Under våren har jag arbetat med en masteruppsats i kulturgeografi som handlar om hur stockholmare förstår tiggeri som fenomen i stadens offentliga rum. Genom att dels dela ut intervjuannonser i kollektivtrafik, köpcentrum och bibliotek, dels kontakta bekantas bekanta från olika boendeområden runt om i staden, lyckades jag intervjua 30 stockholmare om deras åsikter, tankar och känslor kring ämnet. Informanterna var från 18 till över 80 år gamla. De kom från Tyresö i söder till Märsta i norr, hade levt i Stockholm i hela sina liv eller bara några år. Några var sjukskrivna eller arbetslösa; andra direktörer, bankirer och kulturarbetare. Intervjuerna följde ingen frågemanual, utan formades som öppna samtal på olika kaféer och i vardagsrum.
Utifrån samtalen gjorda jag två huvudsakliga upptäckter. Den första var faktumet att det var praktiskt taget omöjligt att utläsa någon form av trend bland åsikter eller föreställningar, vare sig beroende på ålder, könstillhörighet, ursprung eller klassbakgrund. Även när det gällde ideologiska värderingar och partipolitisk övertygelse var åsiktskorridorerna fascinerande grumliga.
Den andra upptäckten var att det var omöjligt att prata med människor om dessa frågor utan att också prata om ett Sverige som har förändrats. Då jag är kulturgeograf fokuserade mitt arbete mycket på upplevelsen av en bestämd plats. Jag var övertygad om att den platsen skulle vara Stockholm. I stället definierade mer än hälften av informanterna platsen som hela landet Sverige: platsen där svenskar lever och där tiggande människor är något ovanligt och främmande.
Intervjuerna skapar en ovanligt sammanhängande berättelse om Sverige som en plats där fattigdom inte tidigare har funnits. ”Fattigdom” förstods som den skriande nöd som tvingar människor att tigga för att kunna överleva. Denna Fattigdom blev i början av 1900-talet utplånad från Sverige och svenskarnas tillvaro tack vare den socialdemokratiska välfärdsstaten.
Informanterna var av uppfattningen att det funnits ett slags socialt kontrakt mellan staten och den enskilde medborgaren: genom höga skatter skulle välfärdssamhället, med hjälp av starka sociala skyddsnät, garantera att ingen svensk skulle behöva tvingas till tiggeri.
Följden av denna överenskommelse blev enligt berättelsen att den svenske medborgaren känner sig väldigt ovan vid att, och kanske rent av ser det som en rättighet att inte behöva, hjälpa en främling som ber om ett bidrag. Platsen Sverige utmärks nämligen av frånvaron av ett personligt moraliskt ansvar för den enskilde främlingen. Det moraliska ansvaret har sedan decennier varit outsourcat till ”samhället” i sin helhet. Fattigdomen har under folkhemmets tid alltid befunnit sig på Andra Platser: utomlands, i det förflutna, i nyhetsflödet eller inlåst på institutioner. Bara inte i Sverige, som upplevs av informanterna som platsen för ”det goda samhället”. Vi har inte bara tagit hand om våra egna nödställda, utan också verkat för att stävja Fattigdomen i världen genom att skicka hjälp till Andra Platser, bortom svenskarnas synfält.
Men de svenska hemlösa då? De som åtminstone sedan 90-talet har varit en självklar del av Stockholms stadsmiljö, de enskilda individer som brukar kallas för ”hemlösa missbrukare” och som kan likställas med den typiska Situation Stockholm-försäljaren, beskrivs aldrig som ”tiggare” av de intervjuade.
Trots att samtliga 30 informanter varit med om att bli ombedda pengar av svenskar ses dessa erfarenheter som något helt annat än mötet med EU-migranten. De tiggande svenskarna är nämligen, enligt berättelsen, inte drabbade av Fattigdomen. Eftersom de alltid omtalas som enskilda individer, som i sitt tiggande inte samarbetar med likställda, har de en alldeles särskild funktion i berättelsen om Sverige: de är ”undantaget som bekräftar regeln” om Fattigdomens frånvaro. De kan bortförklaras som enstaka sorgliga fall, där enskilda individer mot alla odds har ”hamnat fel i det svenska samhället” och lyckats med konststycket att på eget bevåg falla genom de sociala skyddsnäten.
Den rättfärdiga svenska medborgaren upplever inget personligt moraliskt ansvar för den tiggande svenskens situation, eftersom det ligger på välfärdsstatens bord att hjälpa de utsatta. Vad som dessutom spelar roll är att vi alla ”vet” att den tiggande svensken är en ”hemlös missbrukare”. Pengarna hen ber om går oavkortat till missbruk; med andra ord, till ett förkastligt behov som ingen bör uppmuntra. Den tiggande svensken upplevs alltså som fullständigt genomskinlig, utan hemligheter för medborgarna.
Ända sedan Martin Luther på 1500-talet publicerade en manual över olika typer av tiggare och vilka av dessa som förtjänade allmosor, har det funnits en västerländsk tradition av att identifiera tiggande människor som antingen genuina eller falska i sina behov. De som har brukat förstås som de genuina är också de som upplevs som totalt transparenta, de vars livshistorier betraktaren kan kontrollera och övervaka. De falska däremot har alltid varit de som inte är från trakten; de som förstås som främlingar, som lever i andra samhällen än det egna.
I mina intervjuer handlade också mycket om vilka stockholmarna definierade som genuina respektive falska tiggare. Ett påtagligt intryck var att den tiggande svensken som en direkt konsekvens av av de utländska tiggarnas ankomst tycks ha genomgått en förändring. Den ”hemlöse missbrukarens” behov har varit ett falskt behov, missbruket; men den tiggande gestalten i sig är i jämförelse med EU-migranten genuin. Hen är nämligen från trakten. Bilden av hens situation är glasklar i det allmänna medvetandet. EU-migranten däremot omgärdas av tvivel, eftersom hen kommer någon annanstans ifrån och lever totalt utanför samhället. Vart går egentligen pengarna?
Ankomsten av tiggande EU-migranter har rört upp en stor moralisk förvirring bland stockholmarna. Framför allt tycks det handla om att deras närvaro hotar bilden av Sverige som platsen för det goda samhället, platsen där Fattigdom inte finns och där alla tas om hand. Många av de intervjuade, oavsett om de kände empati för EU-migranterna eller inte, uttryckte sig som om Sverige och vi svenskar egentligen inte ”förtjänar” att ha tiggare på våra gator: svenskarna har ju redan en gång tidigare i historien utrotat Fattigdomen från platsen. Tydligen blev den så pass utplånad att många av oss inte kan föreställa oss hur den ser ut när den står rakt framför våra ögon. För många av informanterna gick det nämligen inte ihop att EU-migranterna de mötte på gatan kunde vara så illa bemedlade att tiggeri verkligen är nödvändigt. Det framstår inte som rimligt att någon som är så fattig ändå lyckas vara aktiv nog att ta sig över halva kontinenter, eller kan äga saker som betraktaren själv äger.
Fattigdomen, den typ av fattigdom som informanterna föreställer sig leder till tiggeri, är nämligen lika stereotypiserad som den ”hemlösa missbrukaren”. Flera av de intervjuade påpekade att det faktiskt inte förekommer svältkatastrofer eller krig i Rumänien/Bulgarien, faktorer som enligt dem gör folk så pass Fattiga att det blir legitimt att tigga för sin överlevnad. Fattigdomen framstår som en slags mental föreställningsvärld som är den absoluta motsatsen till platsen Sverige, och vars befolkning följaktligen inte kan bete sig som den senares – vi själva. De kan inte vara aktiva individer som har sina egna strategier. De kan inte äga mobiltelefoner eller bilar så som vi gör. Och framför allt: de kan inte befinna sig här!
För att få de motstridiga intrycken att gå ihop tar informanterna till alternativa förklaringar. De två vanligaste lösningarna är att placera anledningen till EU-migranternas tiggeri i antingen organiserad brottslighet eller den romska kulturen i sig. Dessa rasistiska förklaringar räddar dels den egna självkänslan, dels föreställningen om Sverige som platsen för det goda samhället som vi alla är en del av. Om vi inte längre kan lita på att vi själva lever rättfärdigt i ett så rättvist ordnat samhälle som möjligt, vad kan vi då lita på? Men det finns också många informanter som inser att den verkliga förklaringen också är den enklaste: världens resurser är lika orättvist fördelade som de alltid har varit, men det är först nu, då globaliseringens krafter sätter människor i rörelse, som svenska stadsbor börjar uppleva konsekvenserna av denna fördelning.
Den tiggande EU-migranten vädjar till den svenska medborgarens samvete på ett sätt som inte går att avfärda lika lätt som när det gällde den ”hemlösa missbrukaren”. Då den förra kunde hänvisas till socialen, är EU-migranten inte omfattad av den svenska välfärdsstatens beskydd. Tiggarnas närvaro är en smärtsam påminnelse om att vi inte längre kan lita på att det gamla sociala kontraktet mellan nationalstaten och individen gäller. Ovanan vid att känna ett personligt ansvar för en nödställd främling framkallar starka negativa känslostormar, som av de intervjuade tolkas på olika sätt beroende på hur de förstår en tiggande människas situation. Många av de som blir provocerade är också de som upplever att EU-migranternas levnadsförhållanden inte rättfärdigar att tigga för överlevnad. De som i stället känner medlidande och skuld utgår snarare från att ingen skulle tigga frivilligt om hen hade något annat val. Frågan verkar alltså vara huruvida du betraktar den främmande människan som just en människa, eller som något helt annat.
Just den situation som jag själv upplevde, mötet med tiggaren i tunnelbanan, visade sig vara den känslomässigt värsta. Flera av de intervjuade förklarade att de kände sig tvingade till mötet, då de inte kunde fly undan tiggarens kropp och intala sig själva att de inte märkte personen. Men vad de känner sig tvingade till är inte att ge pengar – det är ju upp till var och en – utan att fatta ett faktiskt moraliskt beslut. Att hjälpa, eller att inte göra det.
Det oerhörda obehaget inför detta, informanternas och mitt eget, kan kanske delvis förklaras av svenskars ovana att stå öga mot öga med fundamental orättvisa. Kan det vara så att den moraliska och känslomässiga förvirringen bygger på vår erfarenhet av att leva i ett samhälle som så länge varit skyddat från synliga klasskillnader? Att det för många ännu inte blivit en självklarhet att ojämlikhet skulle vara något naturligt och oundvikligt, eftersom vi tills nu inte upplevt dess konsekvenser på den plats där vi själva lever?
Alla jag intervjuade var överens om att närvaron av tiggande människor på svenska gator är ett samhällsproblem. Vad som egentligen utgör problemet och hur det bör åtgärdas rådde det dock skilda uppfattningar om.
Oavsett gällde det att på något sätt rädda berättelsen om Sverige. De som önskade se ett tiggeriförbud ville återställa den gamla ordningen och förneka ”främmande” människor att innefattas av det goda samhällets medmänsklighet. Men andra menade att berättelsen om Sverige måste handla om en solidaritet för alla som befinner sig inom platsens geografiska gränser. Och att om dess invånare ska kunna kalla sig för moraliska, går det inte längre att förneka att världen faktiskt har kommit hit.
