”Fi vill både äta kakan och ha den kvar”

Debatt
Gudrun Schyman, Fi, presenterar partiets ekonomiska politik i Almedalen i början av juli.
Foto: Yvonne Åsell/TT

När Gudrun Schyman intervjuades i Svt:s Rakt på var den huvudsakliga frågan ekonomin. Schymans syn kan enkelt sammanfattas under parollen ”pengar ska tjäna människor, inte tvärtom.” Ekonomin, sa hon, ”är ett medel för att nå de politiska målen; de politiska målen är att vi ska färdas väl genom livet i samhället”. På frågan om vi behöver tillväxt för att lyckas med detta svarade hon att vi självklart behöver tillväxt, ”men inte vilken som helst”. Vi måste ”diskutera innehållet i dessa begrepp. Ett tillväxtbegrepp som innebär att vi får ökad tillväxt när vi får naturkatastrofer, eller ökade sjukdomar och ökad konsumtion av sjukvård, är ju inget bra mått på att samhället mår bra.”

Att Gudrun Schyman ifrågasätter en ekonomi som ställer människor och natur
i pengarnas tjänst är förstås bra, och något som skiljer henne från de flesta politiker. Problemet är att hon uppenbarligen tror att detta är möjligt inom en tillväxtekonomi.

Varför är det egentligen på det viset att pengarna ständigt måste växa? Svaret är att drivkraften bakom all produktion, i ett kapitalistiskt samhälle, är profit. Detta är inte ett moraliskt påstående. Kapitalister drivs inte att skapa profit för att de är giriga svin; de drivs att skapa profit eftersom de måste. Låt säga att jag brinner för att producera cykelhjälmar. Kanske kom jag in i branschen efter att min son dog i en cykelolycka på grund av att han inte hade hjälm – cykelhjälmar är verkligen viktiga för mig! Jag måste då investera i produktion av cykelhjälmar, och jag måste sedan sälja dessa cykelhjälmar för sammantaget mer pengar än jag lagt ned i produktionen av dem. När jag väl har lyckats med detta har jag lyckats använda pengar för att skapa mer pengar – jag har skapat profit!

Som kapitalist kan jag dock inte nöja mig här, utan måste i stället gång på gång återinvestera mitt överskott i ytterligare produktion, ur vilken jag kan få tillbaka ännu mer pengar än tidigare, som jag i sin tur måste stoppa in i än mer produktion, och så vidare. Anledningen till detta heter konkurrens: om jag inte återinvesterar profit i ny produktion så kommer det att finnas någon annan inom samma bransch som gör det, och denna aktör kommer ha en konkurrensmässig fördel gentemot mig.

Detta är egentligen inte ett kritiskt argument. Tillväxt är det sammantagna uttrycket för att kapitalister generellt sett lyckats använda pengar för att skapa mer pengar, och detta är en samhällelig nödvändighet eftersom det är kapitalisterna som äger produktionsmedlen och därigenom är ansvariga för produktionen av sådant som cykelhjälmar, mat, bilar, och hus – kort sagt, allt sådant som vi alla behöver. Ingen ifrågasätter på allvar detta.

Vad vissa ifrågasätter är hur smart det är att organisera samhällsekonomin på detta sätt. Om tillväxt betyder att kapitalister ständigt måste finna nya investeringsmöjligheter för sitt ständigt (och, antar vi, oändligt) växande kapital, hur ska detta inte tära på både människor och natur? Vad är ”investering” om inte en konsumtion av just dessa resurser? Dessutom, på ett mer grundläggande plan, när vi säger att tillväxt är en nödvändighet för välfärd så låser vi in oss i en situation där det är nödvändigt att betrakta pengar som ett mål i sig. För hur mycket jag som kapitalist än råkar bry mig om cykelhjälmar och hata pengar så måste jag bete mig som om cykelhjälmarna bara är ett medel för att få mer pengar och inte tvärtom. Detta är inte ett innehåll i tillväxtbegreppet som vi kan ”diskutera” – det är vad tillväxt som sådan handlar om. 

När Schyman säger att pengar är ett medel för att nå de politiska målen, samtidigt som hon säger att vi ”måste” ha tillväxt, så tycks det mig därför som att hon försöker ha kvar kakan och äta den. För vi kan inte på en och samma gång vilja ha tillväxt och vilja ha en syn på ekonomin som säger att pengar bara är ett medel för att uppnå andra värden. Detta är helt och hållet motsägelsefullt. Vilket så klart är tråkigt – det vore mycket enklare om idén om pengar som ”ett mål i sig” bara vore just en idé och inte en tvingande realitet inom tillväxtekonomin – men det finns ingen poäng att låtsas som att något annat är fallet.

Med detta sagt har Gudrun Schyman så klart rätt i att vi måste bryta med ett samhälle som ser pengar som ett mål i sig, och som ser människor och natur som medel för att få pengarna att växa. Men det enda sättet att lyckas med detta är att bryta med tillväxten som sådan, inte bara med ”innehållet i detta begrepp”. 

Jag hoppas att ni vågar göra det, Fi!