Skådespelaren Ellen ”Nelly” Ternan är bara 18 år gammal när hon 1857 möter den 45-årige Charles Dickens. De förälskar sig omedelbart i varandra. Deras relation börjar på det platoniska planet. I samtalen med Nelly Ternan finner författaren den intellektuella stimulans han saknar hos sin okultiverade hustru Catherine Dickens. Men snart övervinner deras kärlek också den sexualfientliga moral tiden inympat i dem båda. Charles Dickens separerar, men en skilsmässa är inte möjlig och förhållandet med Nelly Ternan måste förbli en hemlighet, inte minst för hennes goda ryktes skull.
Under en tid lever de tillsammans inkognito i Frankrike, där Nelly Ternan föder ett barn som dör under förlossningen. När de återvänder till England köper Dickens ett hus till Ternan på landsbygden där han kan besöka henne diskret. Här lever hon som hans ”osynliga kvinna” fram till författarens död 1870. 13 år senare är Nelly Ternan gift och föreståndare för en pojkskola. Men hon lever fortfarande i minnet av sin stora ungdomskärlek och distanserar sig från sin omgivning.
Eller, kanske så här:
När den nästan 30 år äldre Charles Dickens möter 18-åriga Nelly Ternan är han redan en ”generös vän” till skådespelarspelarfamiljen Ternan, som består av mamma Frances och hennes tre döttrar. Författaren blir blixtförälskad i Nelly Ternan, som med sin ungdomliga fräschör och livfullhet förståeligt nog skiljer sig från hans hustru Catherine Dickens som fött tio barn. Ternan trivs i hans sällskap och smickras av uppmärksamheten, men hennes passion är skådespeleriet. Hon bryter ihop i tårar när mamman förklarar att hennes talang inte räcker till för att tjäna ihop till brödfödan på scenen och att ”andra planer” i stället gjorts för hennes framtid. Dessa planer består i att hon ska låta den store författaren försörja henne i en utomäktenskaplig relation. Till att börja med värjer hon sig mot tanken på att bli Charles Dickens ”hora”, som hon uttrycker det. Men så småningom accepterar hon arrangemanget. 13 år efter författarens död är hon fortfarande bitter över att ha tvingats leva i en lögn där hon gång på gång förnekades av mannen som sade sig älska henne.
The Invisible Woman, som bygger på det som brukar kallas för ”en sann historia”, är en film som ständigt tycks skifta perspektiv på sitt ämne. Det börjar och slutar som en berättelse om ”den stora kärleken”, men däremellan punkteras romantiken regelbundet av kritiska nålstick. Det ger emellanåt upphov till en ganska frustrerande kluvenhen – båda handlingsbeskrivningarna ovan tycks mig ungefär lika riktiga – samtidigt som det gör filmen märkligt sann mot sitt större ämne: kärleken under den patriarkala kapitalismen.
Den tydligast uttalade kritiken kommer från Nelly Ternan i ett samtal med Dickens författarkollega Wilkie Collins. I ett misslyckat försök att övertyga henne om det acceptabla i ett samliv utom äktenskapet har Dickens tidigare tagit Ternan med sig hem till Collins i syfte att visa upp dennes harmoniska familjeliv med partnern Caroline Graves och hennes dotter. Lite senare försöker Collins på nytt övertala Ternan genom att beskriva dem alla som ”pionjärer” för ett friare liv. Men hon svarar att hon ser frihet enbart för männen, medan kvinnorna får sitta hemma och vänta. (Vad filmen kunde berättat, men undviker, är att verklighetens Caroline Graves förgäves försökte få Collins att gifta sig med henne. Inte heller får vi veta att Collins så småningom lade sig till med två parallella familjer av samma slag.)
Kanske mer intressant är det sätt på vilket filmen undviker att ge oss en entydig sanning om Nelly Ternans verkliga känslor för Charles Dickens. I stället ser vi hur hon känslomässigt tycks kastas mellan ytterligheter. Kanske älskar hon Dickens, men avskyr de omständigheter som tvingar henne in i en ojämlik relation? Eller så är hon inledningsvis inte alls förälskad i honom romantiskt, men övertygar sig själv om sin kärlek när hon väl accepterat deras relation som hennes enda utväg? Vi människor har ju ett psykologiskt behov av att emotionellt förlika oss med tillstånd vi inte tror vi kan förändra. Är Nelly Ternan bitter över att hon tvingats förspilla 13 år av sitt liv eller för att hon aldrig fått visa upp sin kärlek för världen? Vet hon det ens själv?
Verklighetens Charles Dickens och Nelly Ternan brände sin korrespondens och ingen kan i dag uttala sig med säkerhet om deras äkta känslor. Faktum är att vi inte ens vet om de hade en sexuell relation. Men i ett större perspektiv är det precis i skildringen av denna känslomässiga osäkerhet, av ojämlikhetens kärlekspsykologi, som filmens historiska sanning ligger. För där ojämlikhet och materiellt beroende råder ljuger och hycklar vi inte bara för andra, utan också för oss själva. Tills vi ibland varken vet in eller ut i våra relationer till partners, familj eller vänner. Egenintresset förklär likgiltighet till kärlek, men kärlek kan också förvandlas till motvilja när vi projicerar avskyn för vårt beroende på den vi är beroende av. Kanske hade Nelly Ternan blivit alldeles okomplicerat förälskad i Charles Dickens om de varit ekonomiska jämlikar?
1800-talets patriarkala kärleksekonomi utjämnades av 1900-talets framgångar i klasskamp och kvinnokamp. Men i dag ökar åter antalet människor som är direkt beroende av närstående för sin överlevnad. 2000-talets situation är förstås långt ifrån identisk med den viktorianska erans, men grundtemat i The Invisible Woman är ändå obehagligt aktuellt.
