Långholmens fängelsemuseum har en ordlista över ”kåksnack” uppsatt på en vägg. ”För kåkfarare och andra som levde utanför samhället…” står det. ”Här lånade man friskt från alla språk” står det också. Problemet med det påståendet är att det är felaktigt.
Långholmens ordlista över kåksnack är med några få undantag en ordlista på svensk romani. Den typen av språk som resandefolket i Sverige pratar.
Jag har länge velat åka till fängelsemuseet. Det är ett av de museer jag tidigare inte besökt, så sommarens första semestervecka bar dit.
I en nästan 20 år gammal dokumentär om resandefolket av Bo Hazell tas ordlistan på Långholmen upp, och en kvinna diskuterar det problematiska med att ha en sådan överskrift på en ordlista på romani med museets personal.
Det är givetvis problematiskt som besökare, för oss som pratar romani hemma. Jag skulle varken vilja ta med barn eller äldre släktingar till ett utflyktsmål där vi genom vårt språk utpekas som förbrytare. Varför skulle man som resande ta sina barn på ett museum, där ens modersmål betecknas som det språk som den genomsnittlige skurken behärskar? Det är också problematiskt för synen på oss som folkgrupp generellt.
Resandefolket är en erkänd nationell minoritet. En vitbok har skrivits. Vi har representanter i EU-parlamentet. Men när vårt språk kallas för ”kåksnack” på ett av landets muséer, så är det svårt att känna att vi tas på allvar.
Precis som andra grupper i socialt utanförskap så har resande suttit en del i fängelse. Men det är inte hela sanningen. 1885 års lösdriverilag som förbjöd människor att färdas längs vägarna utan försörjningsbevis kriminaliserade ju i praktiken vårt sätt att försörja oss, precis som lagen mot tiggeri som diskuteras nu skulle kriminalisera de nyanlända romerna som kommit till Sverige.
Vi försörjde oss på den tiden till stor del genom att tillverka saker och sälja i gårdarna. Lösdriverilagen gjorde ju varje familjeförsörjare som sålde saker i gårdarna kriminell.
Att äga en visp var inget brott, inte heller att tillverka den. Att gå ut och sälja vispen till någon som behövde en var däremot straffbart.
Jag tycker att det är bra onödigt av museet att spotta en hel folkgrupp i ansiktet på det sättet, och att år efter år med full vetskap om det stötande i den låta ordlistan hänga kvar. Dessutom tycker jag att det är lite märkligt. Om jag hade en stor utställning i en historiskt viktig byggnad skulle jag vilja att informationen besökarna fick ta del av var korrekt.
