Catherine Breillat var 17 år när hennes första roman, L’homme facile, gavs ut. Boken skapade kontroverser i Frankrike på grund av sin erotiska natur och blev därmed förbjuden för alla under 18 års ålder. Catherine Breillat fortsatte att skriva romaner, dramer och manuskript – bland annat åt Fellini – och har sedan dess dubbats som en av Frankrikes stora provokatörer. Själv menar hon att hon aldrig accepterat att saker och ting skulle vara förbjudna att skildra, att hon har som drivkraft att bryta tabun och att filmerna är studier i obscenitet. 

– Jag tror att jag valde att göra film för att jag kan tillföra någonting nytt till filmmediet som jag inte kan till litteraturen. I litteratur skriven med det latinska alfabetet har man bara 26 stycken bokstäver att förklara hela världen på. Film är ett annat uttryck, som ett ideogram där man kan beskriva motsatta känslor av saker.

Det senaste alstret, Abuse och Weakness, är mindre sexuellt utmanande men innehåller som alltid en del självbiografiska drag och publicerades först som bok år 2009. Isabelle Huppert spelar Catherine Breillats alter ego, regissören Maud, som drabbats av en stroke och förlamats på hela vänstra sidan av kroppen. Under sin återhämtning stiftar hon bekantskap med en man som börjar lura av henne pengar. Filmen är baserad på vad Catherine Breillat själv gick igenom mellan 2004 och 2009 då hon diagnostiserades med en cerebrovaskulär sjukdom och utnyttjades av bedragaren Christophe Rocancourt som hon till en början velat rollsätta i en film med Naomi Campbell under titeln ”Bad Love”. 

Catherine Breillat säger att hon ibland skäms över sina egna filmer för att det är så uppenbart att en film avslöjar mycket av en själv. De väldigt personliga berättelserna blir smärtsamt självutlämnande. Trots epitetet som demonregissör är hon alltid skräckslagen inför första inspelningsdagen. 

– Jag vet aldrig vilken film jag kommer att göra, jag arbetar under ett slags medvetslöst tillstånd. Om jag visste vad jag höll på med i början av filmandet skulle jag censurera mig själv. I verkliga livet är jag en väldigt puritansk person men överhuvudtaget inte på inspelningsplatsen. Där vågar jag allting! 

Som tolvåring såg Catherine Breillat Gycklarnas afton av Ingmar Bergman – en film som varit avgörande för hennes yrkesval. Filmen som var en av de första hon kom i kontakt med var anledningen till att hon bestämde sig för att bli regissör. Hon beskriver Harriet Andersson i filmen som en fiktiv kropp av sig själv och hur det var den första gången hon såg en vision av världen som hon tyckte om. 

– För mig är Bergman filmens fader, säger hon, förväntansfull över att få besöka Fårö där många av hans filmer spelades in. 

– Kazan, Eisenstein och Murnau är alla utmärkta regissörer men de har haft sina upp- och nedgångar. Bergmans filmer håller alla en hög standard. 

Precis som Bergman växte Catherine Breillat upp i en religiös miljö. Bergman var son till en protestantisk präst och Catherine Breillat som tillbringade barndomen i den lilla orten Niort berättar hur skolgången i en katolsk skola format hennes syn på religion. Hon är tydlig med att markera sitt avståndstagande och kallar sig för ateist. 

– När jag var sex år gammal gick jag i en katolsk skola och jag var så glad och ivrig att lära mig och det första jag blev tillsagd var att tjejer är underordnade män och att man ska skämmas över sitt kön. 

Samtidigt medger hon att hon har ett tankesätt som är besläktat med det religiösa till mångt och mycket. 

– Film är min religion. Jag är som Don Quixote – även om jag vet att jag aldrig kommer att nå mina ideal så strävar jag alltid efter det omöjliga.

Samtliga av Catherine Breillat filmer behandlar teman kring en kvinnas sexuella uppvaknande och förlorandet av oskulden, vare sig om det är i form av filmatiseringar av sagorna Riddar Blåskägg eller Törnrosa, som hon läste och fascinerades av som barn, eller självupplevda berättelser. Precis som huvudkaraktären i hennes debutfilm A Real Young Girl utsattes Catherine Breillat för sanktioner från omgivningen på grund av en tidig pubertet. Hon ansågs vara farlig och mamman kastade glåpord som hora mot henne. Liksom i resterande filmer blir karaktärerna lidande av samhällets hora/madonna-komplex. Jag föreslår att det finns en feministisk grund till hennes filmer men blir snabbt avfärdad.

– Jag är feminist som privatperson men jag valde filmkonsten i stället för politik. 

Det dröjde innan Breillats filmer släpptes in i de feministiska finrummen. De började accepteras först när en ny typ av feminism som tog hänsyn till sambanden mellan sadomasochism och samhällsstrukturer fick mer spelrum. Catherine Breillat berättar att hon ständigt motarbetats av feminister. I samband med premiären av Romance på Stockholms filmfestival 1999 protesterade feministiska aktivister mot att filmen skulle visas. Filmen kretsar kring en kvinna vars frustration över att hennes partner vägrar älska med henne leder till flera sexuella kontakter med andra män. En av dessa spelades av den italienska porrskådisen Rocco Siffredi som även figurerat i en annan av Catherine Breillats filmer, Anatomy of Hell. 

Under den italienska galapremiären av Romance i Rom var intresset stort kring Siffredi hos pressen. Catherine Breillat talar varmt om Siffredi och hans skarpa analyser kring sexualitet och pornografi. Han nekar till att han skulle vara en porrskådespelare. Eftersom skådespeleri kräver fiktion är han i stället en porrstjärna och porr menar han inte fungerar som något annat än en audiovisuell dildo.

Arbetet med icke-professionella skådisar har pågått genom alla filmerna. I Dirty like an Angel skymtar en tv-presentatör förbi i en roll och i aktuella Abuse of Weakness innehar franske rapparen Kool Shen en av huvudrollerna. Breillat talar stolt om sina talangupptäckter och beskriver hur de fullständigt briserar med sin medverkan.

Huvudrollsinnehavaren i den Lolita-doftande 36 Fillette, den då 14-åriga Delphine Zentout, hittade hon genom att efterlysa en skådespelerska på tv. Ansatsen genererade ett överväldigande gensvar och av 5 000 sökanden valdes slutligen schweiziskan Zentout. Protagonisten i Fat Girl fann hon i stället genom att gå igenom den ena McDonalds-restaurangen efter den andra. 

– Det är som med syre, folk presterar som bäst när de gör någonting för första gången. Det är en fysisk reaktion som skapar mycket ljus och renhet. 

Men i Abuse of Weakness spelar den franska superstjärnan Isabelle Huppert huvudrollen, ett val som Catherine Breillat menar har att göra med att det är betydligt lättare att hitta unga okända skådespelare än äldre då dessa tenderar att vara begränsade av sina livserfarenheter. Huppert hade sin egen uppfattning om hur rollen skulle tolkas redan i förväg. Catherine Breillat tyckte sig därför vara tvungen att bryta ned henne mentalt under inspelningen för att kunna regissera henne fritt, på sitt eget vis, vilket ledde till att ett krig utbröt mellan de båda.   

– Jag brukar säga att en professionell skådespelare räcker. Det är för mycket till och med, säger hon och brister ut i skratt. 

Ingen av Catherine Breillats filmer har blivit några större kommersiella succéer och bland kritiker har reaktionerna varit blandade. Hon medger att hon skulle varit betydligt mer framgångsrik om hon kompromissat mer med sina visioner. Men regissören har aldrig strukit medhårs och säger sig bara göra filmerna för sin egen skull och aldrig skulle kunna producera något hon inte kan stå för fullt ut. Hon trycker på att det ligger en stor skillnad i en ”metteur en scènes” (term grundad av filmteo­retikern André Bazin som i grova drag beskriver filmskapare som hantverkare av en film) arbete och en regissörs. Som regissör enbart är man utbytbar. 

I sitt eget arbete, som en metteur en scènes, är hon delaktig i alla olika aspekter av filmproduktionen. Hon designar och syr själv både kläder och möbler, och lägger sminket på skådespelarna.

Inspirationen kommer ofta från kvinnoporträtt ur medeltidskonst och hjältinnorna i historierna har elfenbetsvit hy och nejliksfärgat blod. Att filma ett naket ansikte påstår hon vara mer intimt än att filma en naken kropp och talar om distinktionen mellan pornografi och konst.

– Det viktiga för mig är att veta varför en film är gjord. Är den till för att ge folk erektion så är det pornografi men är den gjord för att uttrycka något på konstnärlig väg så bör det betraktas som konst. Det är den stora skillnaden. 

I sitt eget konstnärskap är det det upphöjda som hon strävar efter i sekvenserna med grafiskt sex.

– Att älska är en väldigt repetitiv akt, det är alltid samma rörelse. För kvinnor är orgasmer en flykt från sin egna kropp, en utomkroppslig upplevelse. Men jag filmar aldrig sexuell njutning, det är alldeles för materialistiskt. Det jag filmar är överskridande. Jag föredrar himlen framför jorden. 

Catherine Breillat är känd för att tidigare ha gått på hårt mot patriarkatet, bland annat med ett uttalande på Edinburgh Film Festival där hon sade att ”censur är en manlig angelägenhet och att X-märkning har att göra med X-kromosomer”. Sedan debuten har hon fört en öppen dialog med censurbyråerna när filmer hotats att förbjudas. Sex är subjektet i filmerna och inte objektet, brukar argumenten mot kommittén lyda. Hon skryter om  sina bravader, till exempel om hur body horror-regissören David Cronenberg borde stå i tacksamhetsskuld till henne då hon efter att ha skrivit ett öppet brev till censurkommittén i Norge fick upp sin egen film Romance plus Cronenbergs Crash på biograferna. Även Bergman riskerade att utsättas för klippsaxen vid flera tillfällen av sin karriär, bland annat Tystnaden som chockerade med en onaniscen. 

Jag frågar henne om hon sett Nymphomaniac av Lars von Trier vars filmer också innehåller osimulerat sex och som skapat debatt kring censurfrågor. Det har hon förstås. Hon har till och med skrivit om den för ansedda filmtidskriften Cahier du Cinéma där några av hennes kollegor som Jean-Luc Godard och Jacques Rivette började som skribenter. I förtexten till Nymphomaniac, som av kritiker kallats för Triers magnum opus, informeras tittaren om att filmen som visas är en förkortad version och inte den som regissören själv föredrog. Den ursprungliga filmen på fem och en halv timmar klipptes ned till fyra timmar. 

– Charlotte Gainsbourg är en magnifik skådespelerska för hon går med på allt som regissören ber henne att göra i konstens namn. Om regissören inte hade hittat en skådespelerska som hon hade han inte kunnat göra den här filmen, hon censurerar inte sig själv. 

När vi talas vid är hon upprörd över att en man med så pass stort inflytande i filmindustrin inte satt ned foten ordentligt. Och det kan man förstå då den envisa Catherine Breillat ägnat nästan en hel livstid åt att utmana rådande konventioner. 

– Lars von Trier är mycket kändare än jag och hade kunnat kämpa mer. Han saknar mod och respekterar inte sig själv tillräckligt som konstnär!