Det är lätt att bli hemmablind och lockande att skylla på grannen. Just Ylva Gefverts grepp på debattplats i förra veckans Arbetaren är välanvänt: djuren har det alltid värst någon annanstans, och så länge det är så kan vi slå oss för bröstet hemma i djur- och naturälskande Sverige. Det kallas djurskyddsnationalism och är helt enkelt gammal unken nationalism, dold bakom förment omsorg om djuren.
Ylva Gefvert ger som exempel några praktiker som påstås skilja svensk grishållning från den i övriga Europa. Därför tänkte jag ta mig en närmare titt på tre av dessa.
Svanskupering: Danska grisbönder svanskuperar därför att risken för svansbitning annars ökar, och med den, infektioner och kassering på slakteriet. I Sverige är kuperingen förbjuden – inte frivilligt bortvald av grisbönderna. De flesta grisar får behålla sina svansar när de inte kuperas, men några av dem får i stället svansarna avbitna av sina frustrerade medfångar. Denna utdragna smärta är för den enskilda grisen förstås värre än ett snabbt snitt.
Det egentliga problemet är dock varken svansbitningen eller svanskuperingen, utan att kännande individer, i det här fallet grisar, över huvud taget hålls som köttproducerande enheter i betongboxar. Den miljön, som ur grisarnas perspektiv är lika karg i svensk som dansk grisuppfödning, leder till psykologiska störningar. Störningar som yttrar sig i bland annat svansbitning, men även rörbitning, tomtuggning och apati.
Grisar som lever i det vilda har fullt upp med att böka och beta och undersöka sin omgivning, och har ingen anledning att söka stimulans genom att bita på andra grisar. Grisar vill ägna 75 procent av sin aktiva tid åt att böka och äta. Det är inte svårt att inse att det behovet inte går att tillgodose i en bransch där djuren ses som spannsmålsomvandlare. I Sverige får grisarna i praktiken en skopa eller två med kutterspån eller hackad halm på golvet. Det är så lite att grisarna ändå står större delen av sin tid med några få strån och därmed tillbringar majoriteten av sitt liv totalt sysslolösa.
Fixering av suggor: I Sverige åtalades för några år sedan en grisbonde för att ha fixerat samtliga suggor på gården. Hen blev friad, vilket visar att fixering i praktiken är tillåten i Sverige
Kastrering utan bedövning: Grisar kastreras utan bedövning även i Sverige. Det kommer de att göra fram till 2016. Däremot finns det länder som gått ifrån detta sedan flera år. I Norge används bedövning sedan 2002, och detta förekommer även i flera andra europeiska länder. I Storbritannien och Irland sker ingen kastrering alls, och i Portugal, Spanien och Grekland sker det sällan.
Djurskyddsreglerna i EU är otroligt lågt satta. Trots det följs de inte i sin helhet vare sig av Sverige eller av andra länder. Även om det vore sant att svenska bönder var bättre på att uppfylla dem, vilket jag anser är ren nationalistiskt nonsens, så rör det sig om, för att använda Ylva Gefverts ord, ”plågade” djur även här. I Sverige lever grisarna instängda i karga miljöer utan något att sysselsätta sig med och utvecklar beteendestörningar, och de kastreras fortfarande utan bedövning. I likhet med andra europeiska länder är praxis vid slakt dessutom att sänka ned grisarna i koldioxid. En gas som både verkar kraftigt irriterande på slemhinnorna och som ger kvävningskänslor. Det är detta den som köper svenskt griskött stödjer och inget annat. Varför skulle någon vilja välja det? Valet är i själva verket enkelt: välj bort köttet! Bättre för miljön, vår framtida antiobiotikaförsörjning och definitivt bättre för grisarna.
