Black Sails är en prequel till skotten ­Robert Louis Stevensons klassiska äventyrsroman Skattkammarön (först publicerad som följetong 1881–82). Tv-serien utspelar sig alltså före romanen i tiden. Nu behöver man inte på något sätt ha läst romanen för att ha utbyte av serien, men ur ett klassperspektiv är en jämförelse mellan de båda verken inte utan intresse.

Som ni kanske minns från barndomen ­heter bokens hjälte Jim Hawkins, en tonårspojke som växt upp på sina föräldrars värdshus på landsbygden någonstans i sydvästra England i mitten av 1700-talet. När Jim råkar komma i besittning av en skattkarta ritad av den beryktade piratkaptenen Flint bestämmer sig den lokale storgodsägaren Trelawney för att låta utrusta ett skepp, Hispaniola, och ge sig av på skattjakt. Med sig på resan tar Trelawney bland andra sin vän, läkaren och fredsdomaren Livesey samt några av sina trognaste tjänare. Jim får bli skeppspojke och som befälhavare ombord anställs den genompräktige kapten Smollett.

När det gäller resten av besättningen visar sig den ganska godtrogne godsägaren där­emot ha sämre omdöme, för när Hispaniola närmar sig sin destination upptäcker Jim av en slump att flera av de sjömän Trelawney rek­ryterat är gamla pirater som tidigare seglat med kapten Flint. Under ledning av den enbente Long John Silver, en gång Flints kvartermästare, planerar de nu att göra myteri för att själva lägga beslag på skatten.

Trots sitt namn är skeppet Hispaniola en idealbild av det brittiska imperiet och dess klassamhälle. När boken skrevs stod imperiet på sin höjdpunkt, men Robert Louis Stevenson valde att förlägga handlingen till den tid då Storbritannien blev den ledande kolonialmakten genom att erövra herraväldet till sjöss (efter segern mot främst Frankrike i sjuårskriget, 1756–63). Patriotismen – flaggan, kungen, fosterlandet – poängteras oupphörligen trots att det handlar om en privat skattjakt och att berättelsen helt saknar konfrontationer med främmande makt. Mer än en gång riskerar bokens hjältar livet enkom för att hissa den brittiska flaggan.

Men imperiets fana symboliserar inte bara patriotism. I ännu högre utsträckning står den för klassamhällets naturliga ordning, i motsats till piraternas anarki, symboliserad av piratflaggan, Jolly Roger. I den naturliga ordningen vet var och en alltid sin exakta plats i hierarkin och accepterar denna utan att ifrågasätta. Det gäller även Trelawney, som på land är den självklare ledaren, men väl ombord på skeppet godmodigt accepterar kapten Smolletts auktoritet. Här är kontrasten total till piraterna som under berättelsens gång tar sig rätten att välja, ifrågasätta, avsätta och återinrätta sin kapten, John Silver.

All maktutövning inom ramen för den naturliga ordningen genomsyras dess­utom av den yttersta osjälviskhet. Det ser vi redan på land. När Jims pappa dör och värdshuset sedan skövlas av pirater på jakt efter skattkartan är det Trelawney som på egen bekostnad låter restaurera värdshuset och rädda Jims mamma från ruinens brant. Författaren är sedan mycket noga med att påpeka hur väl besättningen trakteras ombord; med efterrätt varannan dag, generösa rom-ransoner och fri tillgång till äpplen (det senare nog så viktigt i en tid då fler sjömän i brittiska flottan dog av skörbjugg än i strid). Alla former av fysisk bestraffning lyser förstås också med sin frånvaro. Om berättelsens makthavare, speciellt Trelawney, brister i något är det tvärtom att de alltför ofta är välvilliga över gränsen till godtrogenhet.

Livet ombord på Hispaniola skiljer sig naturligtvis radikalt från samtidens verkliga arbetsvillkor till sjöss, som kännetecknades av halvsvält, bristsjukdomar, tungt arbete och, inte minst, total rättslöshet under kaptenens ofta brutala styre, där hårda kroppsbestraffningar, tortyr och till och med mord var vanliga. Talande är, exempelvis, att lika många sjömän som slavar lär ha dött på tidens slavskepp.

Lika stor är kontrasten förstås mellan Hispaniolas harmoniska klassamhälle och de verkliga förhållandena i hemlandet under 1700-talet.

Det är intressant att Robert Louis Stevenson valt att placera just en storgodsägare i allians med en fredsdomare i spetsen för företaget. När röken skingrade sig efter 1600-talets revolutionära stridigheter tillhörde de stora jord­ägarna vinnarna. Privatiserandet av allmänningarna accelererade och allt fler människor förlorade möjligheterna till självförsörjning och därmed kontroll över det egna arbetet. Att skapa en flexibel och foglig arbetarklass tillhörde de uttalade syftena med privatiseringspolitiken. Alla former av allmänningar, och därmed allt oberoende, måste avskaffas för att försäkra sig om att ”arbetarna är villiga att arbeta årets alla dagar” och ”sätter sina barn i arbete tidigt”, som en rapportör till det engelska jordbruksministeriet uttryckte det 1794. Liberalismens föregångsmän, från John Locke till Jeremy Bentham, förespråkade för övrigt barnarbete från tre eller fyra års ålder.

Men människor har aldrig valt lönearbete frivilligt, vägen dit krävde en hård disciplineringsapparat. I takt med kapitalismens frammarsch belades allt fler egendomsbrott med dödsstraff i Storbritannien, många att göra med ”tjuvjakt” och ”stöld” i tidigare allmänna skogar. Ungefär 50 brott gav dödsstraff 1688, drygt 100 år senare var det över 200. En elvaåring kunde hängas för att ha stulit en näsduk. Och bevisbördan var låg, hellre fälla än fria var det som gällde. Den som hade tur kunde få sin dödsdom omvandlad till skuldslaveri och transporteras över Atlanten till kolonierna, som skrek efter arbetskraft.

Direkt ansvariga för denna apparat på landsbygden var fredsdomarna som, med historikern Christopher Hills ord, blev ”veritabla diktatorer över det lokala styret”. Och domarna var i sin tur i praktiken ansvariga enbart inför de stora jordägarna; Livesey inför Trelawney. Skattkammaröns godmodiga ledarskap är alltså identiskt med verklighetens fruktade tyranner.

Men om överklassen idealiseras av Robert Louis Stevenson, så gäller raka motsatsen för proletariatet, såväl pirater som lojala sjömän och tjänare. Piraterna är inte bara trolösa mot den naturliga ordningen, de är också komplett oförmögna att skapa en egen fungerande organisation. Så fort de tagit kommando över Hispaniola utbryter ett oavbrutet supande och bråkande. I kontrast till den naturliga ordningen, där maktutövningen även i de mest pressade situationer kännetecknas av förnuft, välvilja och osjälvisk meritokrati, kännetecknas piraternas organisation av oförnuft, illvilja och självupptagenhet. Trots att de alla är erfarna sjömän lyckas de inte ens segla skeppet (verklighetens pirater var kända för att tillhöra sin tids allra mest yrkesskickliga sjömän).

Det onaturliga i den alternativa ordning piraterna representerar förstärks av den objektifiering och bestifiering (att likna vid djur) som författaren regelbundet tillämpar mot bokens proletariat. Här följer Robert Louis Stevenson den tidiga liberalismens vana att särskilja en liten elit av ”fria män” (egendomsägare och innehavare av klassisk bildning – engelskans liberal education) från proletariatet, vilket ofta beskrivs som en form av ”tvåfota maskiner” ­eller liknas vid arbetsdjur.

I Skattkammarön används ofta det objektifierande uttrycket hand/händer om sjömännen, i stället för man/män (som i uttrycket ”alla händer på däck”). Bestifieringen tar sig främst uttryck i hundliknelser, men den enbente John Silver jämförs inledningsvis med en ”hoppande fågel”. En av de pirater som skövlar familjen Hawkins värdshus heter Black Dog, men den mest avslöjande användningen av hundliknelser gäller annars lojala undersåtar. Om en sjöman, som när myteriet bryter ut hörsammar kapten Smolletts uppmaning till lojalitet, sägs det att han ”kom springande till kaptenen, som när man visslar på en hund”. Och när Trelawneys äldste tjänare blir dödligt skjuten lovordas han för att alltid ”ha lytt varje order tyst, med hundlik envishet”. Vi behöver dessutom inte oroa oss för honom eftersom ”en hand som skjutits ned medan den gjort sin plikt mot kapten och (skepps)ägare” självfallet är på väg till himmelriket.

Bestifieringen förstärktes ytterligare av de skickliga men groteska teckningar som författaren till Gormenghast, Mervyn Peake, gjorde 1949 och som därefter använts i många upplagor. Teckningarna går så långt att piraterna ser ut att tillhöra en lägre stående ras.

I Skattkammaröns värld finns inga objektiva motsättningar mellan klassernas intressen. Den som sätter sig upp mot den rådande, naturliga ordningen gör det utifrån bristande moral eller oförstånd. Eller snarare utifrån båda i kombination, för resultatet blir alltid kaos och katastrof för alla inblandade. Därför finns heller inga skäl för författaren att diskutera ekonomiska förhållanden eller gå in i detalj på arbetets organisation. Fördelningen av den väldiga skatten debatteras exempelvis aldrig. Det bara konstateras, i slutkapitlet, att ”alla fick en riklig andel”. Alla som är lojala mot den naturliga ordningen blir automatiskt belönade, på jorden eller i himmelriket. Piratklichéerna är däremot legio, från den talande papegojan till den nedgrävda skatten.

Kontrasten kunde knappast vara större till Black Sails: En ”lovande start”, befriad från ”piratklichéer” men med ”lite för mycket betoning på piratekonomi och arbetstvister”, skrev exempelvis en amerikansk recensent om pilotavsnittet (The Star-Ledger 25/1 2014).

Redan under seriens 20 första minuter etableras en bild av piratsamfundet som radikalt skiljer sig från Skattkammaröns, men desto bättre stämmer överens med historiska källor och modern forskning. Det är en bild av ett komplext mångkulturellt kollektiv präglat av demokrati, solidaritet, stridsdisciplin, klasshat och hedonism. Det är inget konfliktfritt kollektiv, men det har, i motsats till i Skattkammarön, fungerande mekanismer för att hantera konflikter.

Serien börjar dock ombord på ett brittiskt handelsfartyg som attackeras av ett piratskepp. Sjömännen vill kapitulera och kaptenen tvingas hota dem med sin pistol för att få dem att göra motstånd. När piraterna bordar fartyget och spränger upp dörren till det utrymme sjömännen och deras kapten barrikaderat sig i är den förste pirat vi ser i Black Sails en svart man. Iförd krigsmålning och med långa huggtänder gör han entré med ett blodisande stridsvrål och sabeln vilt huggande. Efter honom följer en ung vit man med ansiktet svartmålat. Kampen blir kort. Just som en pirat ska hugga ned kaptenen kliver Flint in i handlingen och stoppar honom. ”Det är över. Håller du inte med?” säger Flint och tittar menande på kaptenen, som nickar skräckslaget. Flint själv har under striden huvud och ansikte inlindade i en svart sjal i berber-stil och visar först nu sitt rödblonda anlete.

Huggtänder, ansiktsmålning, dolt ansikte eller, som verklighetens Edward ”Svartskägg” Thatch (eller Teach), brinnande stubintrådar inflätade i skägget – piraterna spelade på de myter om deras barbariska blodtörstighet som återkommer i Skattkammarön. Men syftet var att skrämma till kapitulation och därmed undvika onödig blodspillan.

Men om handelsfartygets kapten därmed trodde att hans liv var säkert, att han stod under en kollegas beskydd, så misstog han sig. I strid var piratkaptenens ord lag, men när striden var över återgick man till en demokratisk beslutsordning, som också avgjorde en tillfångatagen kaptens öde. Ofta berodde hans liv på de omdömen hans egen besättning gav om honom.

Medan kaptenen står surrad vid masten håller piraten som velat döda honom, den ärrade Singleton, ett brandtal till hans besättning. Singleton förklarar att de inget har att frukta från piraterna. Att de alla har en gemensam fiende, den tyranniske kaptenen. Många av piraterna vet själva hur det är ”att vara slavar under hans nycker, hans våld, hans skitlöner”, därför har de skapat sig ett liv bortom löneslaveriet, där alla äger sin andel. Och där, säger Singleton, ”vårt välbehag inte är en synd, utan en dygd”.

Samtidigt pågår hela tiden en välorganiserad inventering av handelsfartygets last. Kvartermästaren, Mr. Gates, avgör vad som är värt att flytta över till piratskeppet, Walrus, medan bokhållaren Dufresne för noggranna anteckningar och räknar ut andelar, inklusive kompensation till dem som sårats i striden. Och det diskuteras hur många frivilliga rekryter man har råd att ta emot ur handelsfartygets besättning. 

En av de som väljs ut är John Silver, en ung, välklädd man som påstår sig vara en mycket bra kock (vi vet att han dödat handelsfartygets verklige kock under striden, för att komma över ett värdefullt dokument). Han introduceras i sina uppgifter av den unge förste styrmannen Billy Bones (namnet på den gamle pirat som tog kartan med sig till Jim Hawkins värdshus i Skattkammarön). Billy Bones förklarar vikten av att alla får lika portioner. Ingen, inte heller kaptenen, ska ha en bättre köttbit än någon annan: ”Här är vi alla jämlikar”.

Den tillfångatagne kaptenen har ändå tur, för ett brittiskt krigsskepp siktas vid horisonten och piraterna väljer att hastigt överge handelsfartyget innan processen mot honom är över. Walrus sätter kurs mot hemmahamnen, Nassau, på den största av Bahamas öar, New Providence. Året är 1715.

Både tid och plats är omsorgsfullt utvalda. New Providence, som låg strategiskt placerad mellan de spanska territorierna Kuba och Florida, styrdes verkligen till stor del av pirater vid denna tid. Och 1715 markerade inledningen av en cirka tio år lång period som på en och samma gång utgjorde höjdpunkten och slutpunkten på den era som kallats sjöröveriets guldålder i Karibien. Det är här och nu vi möter Svartskägg, Anne Bonny, Mary Read, Jack Rackham, Charles Vane, med flera (några av dessa förekommer också som namn i Black Sails, men serien är inte särskilt intresserad av biografisk sanning).

Flera faktorer medverkade till uppgången för sjöröveriet vid denna tid: de usla arbetsvillkoren på handelsfartygen; kraftigt fallande löner efter det att slutet på Spanska tronföljdskriget gjort mängder av sjömän arbetslösa; den växande handeln i området som följde på att britterna genom freden i Utrecht 1713 fick ensamrätt att sälja slavar till de spanska kolonierna; och den rikliga förekomsten av så kallade kapare (legaliserade sjörövare med tillstånd av sin regering att anfalla fiendens handelsskepp i krigstid), vilka också de nu stod utan laglig försörjning.

Detta är också den tid då piratsamfundet som alternativ, uppochnedvänd social organisation fulländades. Den amerikanske historikern Marcus Rediker beskriver i sin bok Pirater (Karneval förlag) hur kontrollen över sjöröveriet gradvis hade gått över från samhällets toppskick på 1500-talet (man kan tänka på en kapare som Sir Francis Drake) via rika och sedan mindre rika köpmän och till sist erövrats av sjömännen/piraterna själva vid början av 1700-talet. Det är nu som den demokratiska ”piratlag”, som med mindre variationer reglerade livet ombord, fick sin klassiska form. Inspirationen kom bland annat från de många radikaler som flytt till Karibien efter den engelska revolutionens nederlag 1660.

Piratlagen innebar exempelvis att besättningen valde (och kunde avsätta) sin kapten och likaså andra viktigare befälhavare ombord. Att viktiga beslut, förutom under strid, togs i stormöten med omröstning. Och att bytet delades efter bestämda proportioner. Kaptenen fick ofta en och en halv eller två andelar, men större ojämlikhet än så förekom sällan. Privilegier var strängt förbjudna. Kaptenen hade i allmänhet inte rätt till egen hytt
(i motsats till tv-seriens kapten Flint). Piraternas klassmedvetenhet illustreras kan­ske bäst av historien om en kapten som avsattes för att han uppträdde som ”en herreman” (en anklagelse som hänger i luften också över kapten Flint).

Men om ett piratskepp i början av 1700-talet var som ett litet socialistiskt kooperativ, så var det också dömt att navigera i en stor, fientlig kapitalistisk värld. Det är skildringen av denna konflikt – den eviga konflikten för isolerade socialistiska experiment, från ryska revolutionen till vilket arbetarägt kooperativ som helst – som framför allt gör Black Sails så intressant. Hotet från omvärlden är trippelt; moraliskt, ekonomiskt och militärt.

I termer av våldsmonopol är Nassau kontrollerat av pirater, men samtidigt är det den plats där piratekonomin knyts samman med den kapitalistiska ekonomin. Härifrån bedriver familjen Guthrie, som har rötterna i Bostons överklass, sin handels- och häleriverksamhet. Bara genom dem kan piraterna sälja sitt byte tillbaka in i den legala ekonomin och sedan själva proviantera. Familjen Guthries kontaktnät ger dem dessutom möjlighet att tipsa – eller inte tipsa – piratkaptener om vilka begärliga fartyg som är i rörelse i området, vilket gör att de kan spela ut besättningar och kaptener mot varandra. Genom kontroll av handel, information och kapital (som till exempel kan lånas ut som mutpengar) korrumperar familjen Guthrie piratskeppens demokrati utifrån sina egna intressen. 

I Nassau finns också bordellen, vars brutalt patriarkala kapitalism fungerar både som en kontrast till piratskeppets jämlikhet och, naturligtvis, som en korrumperande inverkan. Det blir tydligt när piraten Jack Rackham blir ägare till bordellen. Inom kort visar det sig till allas stora förvåning att affärerna går med förlust. ”Problemet” är att Rackham förväntar sig att de prostituerade ärligt redovisar sina inkomster enligt samma hederskodex som gäller på piratskeppet och utan behov av den våldsamma kontrollapparat som användes av den tidigare ägaren. Men naturligtvis tar de exploaterade kvinnorna i stället chansen att behålla en större del av sina inkomster. Snart är den gamla regimen återinförd.

Men det som slutligen gör piraterna dömda att gå under är det militära hotet. Med freden mellan Storbritannien och Spanien, och britternas nya intäkter från slavhandeln i de spanska kolonierna, fanns det inte längre någon gråzon för piraterna att verka i. Enligt samförstånd mellan de ledande nationerna förklarades piraterna vara ”hela mänsklighetens fiender” och en ren utrotningskampanj mot dem inleddes.

För den som, likt kapten Flint, hade någon sorts förståelse av de internationella relationerna, var det ett ofrånkomligt faktum att New Providence piratekonomi levde på lånad tid. Som svar försöker Flint genomföra sin egen version av Josef Stalins ­forcerade industrialisering, alltså att offra piraternas kortsiktiga konsumtion för målet att långsiktigt rusta upp deras militära försvarsförmåga. Men på längre sikt drömmer han om att ersätta piratlivet med ett regelrätt nationsbygge på ön, med honom själv som kung. Det är förstås inte en idé som går att sälja rakt av till klassmedvetna pirater, vilka vigt sina liv åt kampen mot just denna hierarkiska ordning. Därför följer lögner, korruption och mord i en kedja där varje länk rättfärdigar nästa.

Black Sails drivande konflikt handlar alltså om kampen för demokratin i en fientlig omvärld. Eller om ”piratekonomi” och ”arbetstvister”. Visst skulle man kunnat fördjupa berättelsen ytterligare med att exempelvis väva in en skildring av livet ombord på tidens handelsfartyg eller genom att ge större djup åt bakgrundsskildringen av de vanliga piraterna. Men jämfört med kulturindustrins sedvanliga sätt att skildra pirater är Black Sails befriande sevärd.