Ungern: Diktatorns återkomst

Flera grävmaskiner river upp betongstycken och grus. Byggnadsarbetare i reflexvästar och hjälmar klättrar in och ut genom fönster. En lyxig, silverfärgad BMW parkerad framför byggnaden tillhör förmodligen en chef på byggfirman, eller kanske en regeringsrepresentant på besök. En förman kommer fram och förbjuder oss att fotografera. 

Här i Jószefváros, Budapests åttonde distrikt, håller Ungerns konservativa regering under premiärminister Viktor Orbán på med ett nytt byggprojekt. Ett slitet, gult gammalt hus som tidigare varit en tågstation ska totalrenoveras och bli ett nytt museum över judiska barn som blev offer i Förintelsen. Men projektet har utsatts för stor kritik.

– Vi har kallat hela den här planen ett dåligt skämt. Det enda parti som är nöjda är fascisterna i Jobbik, säger antifascisten Vilmos Hanti.

Några hundra meter bort från byggarbetsplatsen har Ungerska Förbundet för motståndskämpar och antifascister, MEASZ, sitt högkvarter. Lokalerna är översållade med minnessaker, överstrukna hakkors, Picassos klassiska målning ”Guernica”. Landets äldsta antirasistiska organisation bildades 1945 av förintelseöverlevare och partisaner, och Vilmos Hanti är ordförande både här och i den internationella paraplymotsvarigheten FIR. 

I år är det 70 år sedan den ungerska staten satte en halv miljon judar i tågvagnar för att deporteras till Auschwitz och andra koncentrationsläger. Därför har landets regering på eget initiativ utropat ett Holocaust Memorial Year 2014, och samtidigt påbörjat ett omfattande arbete för att avtäcka flera nya offentliga minnesplatser.

– De har sagt att de vill hantera Förintelsen på ett ickepolitiskt sätt. Det är till att börja med omöjligt. Men vad de gör i stället är att vitmåla den, för att skriva om landets fascistiska historia, säger Vilmos Hanti. 

Planerna för minnesåret 2014 presenterades första gången under förra året. Rege­ringen uttalade en stark önskan att vilja fördjupa ungrarnas kunskaper om Förintelsen, och hjälpa folk att minnas och läka sår. Ombygnationerna av museet påbörjades först i december, men det arbetas intensivt för att ha utsidan klar för stor invigning redan nu i april – ungefär samtidigt som landet går till val nu på söndag. 

Den 31 december kom även nyheten att det redan i mars skulle resas ett sju meter högt monument i centrala Budapest, tillägnat 70-årsminnet av den nazistiska ockupationen 1944–1945. En ritning av monumentet föreställde ärkeängeln Gabriel i en försvarslös position, attackerad av en örn med 4,5 meter mellan vingspetsarna. Ett Nazityskland Ungern inte kunde värja sig mot.

– Vi var de första som direkt på nyårsdagen tog avstånd från detta. Vi samlade en demonstration och uppmanade folk att inte stödja projektet, berättar Vilmos Hanti.

Regeringens initiativ har fått omfattande kritik som rört allt från bristen på insyn, valen av namn och motiv, till att projektledare saknar expertkunskaper om Förintelsen. Häftigast har monumentet fördömts eftersom dåtidens Ungern, under högerdiktatorn Miklós Horthy, faktiskt var allierat med Hitler och inte direkt attackerades. Dessutom var Ungern inte någon ängel, utan först i Europa med att införa moderna antisemitiska lagar redan 1920.

 Kontentan av kritiken är att regeringen försöker vitmåla Ungerns roll under Förintelsen. Landet ska framstå som var det ockuperat och utan möjlighet att påverka något, ett offer för nazisterna och deras utländska politik. Den tolkningen förstärks av regeringens kampanjhemsida, där historien börjar just den 19 mars 1944 när tyskarna anlände. Ingenstans nämns den historiska antisemitismen dessförinnan, alliansen med Berlin, eller det omfattande medlöperiet som gav just Ungern världsrekordet i att snabbast deportera störst antal judar. 

Problemen förvärrades efter att direktören för regeringspartiet Fidesz nya historie­institut Veritas (Sanning) trivialiserade Ungerns första deportation av 17 000 judar till Wehrmacht 1941, och kallade detta en simpel ”polisaktion” mot illegala invandrare. Kritiker och oppositionen kräver direktörens avsked och ett stopp för byggplanerna. Först efter att paraplyorganisationen Mazsihisz för Ungerns judar fattat det radikala beslutet att bojkotta minnesåret sköts monumentet något på framtiden. Nu ska det i stället invigas efter valet, den 31 maj, och museet byggs vidare som planerat.

– Fidesz utnyttjar Förintelsen och byggprojekten av valtaktiska skäl, för att ta nationalistiska röster från Jobbik. Viktor Orbán är väldigt populistisk och utnyttjar alltid miljön han är i, säger Vilmos Hanti.

Men förklaringen kan också göras mer komplicerad än så. 

Knappt 35 minuters tågresa österut från Budapest ligger samhället Gyömrő. På ortens tågstation väntar János Hallama på perrongen. Där hänger också några unga män, flera med rakat huvud. En har en grön armékappsäck med påmålad runskrift, en annan en bomberjacka med tygmärke från den paramilitära nazistgruppen MNA. János Hallama berättar att många i Gyömrő saknar arbeten eller ordentliga bostäder. Framtidsutsikterna är små, och det är ett attraktivt område för populism och nationalism. 

I sin vita Fiat kör han oss i riktning mot stadshuset. 2007 var János Hallama med och grundade gräsrotsgruppen KIGYE, som i flera år mest sysslade med lokala miljö- och välgörenhetsfrågor. I dag har de också blivit en protesterade röst mot den politiska utvecklingen i landet. János Hallama menar att regeringens försök till historierevisionism är nog så allvarligt. Men riktigt oroväckande blir det först om det kopplas samman med den Horthykult som vuxit till sig i Ungerns konservativa och fascistiska kretsar de senaste åren, och fått ett genombrott just här i lilla Gyömrő. 

Fiaten parkeras vid torget framför stadshuset. Här ligger en liten park, som verkar oansenlig. Men i själva verket är det den första på nära 70 år att döpas efter Horthy, berättar János Hallama.

– Egentligen ville de döpa om hela torget, även gatan framför stadshuset. Men efter protester föreslog de som en kompromiss bara parken. Det känns väldigt cyniskt, säger han.

Gyömrős Frihetstorg förvandlades till Horthyparken 2012, efter att ett förslag från fascistpartiet Jobbik drivits igenom av de lokala myndigheterna. Då hade Gyömrő länge haft en och samma partilösa borgmästare, utan problem. Men de senaste få åren har politiken tagit en skarpt konservativ vändning. Dagens nationalistiska minnessamlingar för Trianonavtalet 1920, då Ungern tvingades till landavträdelser, hade inte arrangerats tidigare. Inte heller hade gatskyltarna förut någon gammaldags ungersk runskrift.

 – Allting förändrades 2010. Då kom Fidesz till makten, och Gyömrő blev omringat av Fideszbyar som borgmästaren ville förhålla sig till, säger János Hallama. 

 De senaste åren har Horthykulten kunnat ta flera steg ut ur skuggorna, och i dag bli ganska öppen. Det har möjliggjort statyer, minnesplakat i en prästskola och så nu en park. Det här befarar flera kritiker är en annan orsak till varför rege­ringen velat presentera landet som utan självbestämmande från samma dag judedeportationerna började 1944. Det är ett försök att omvärdera Horthys roll, och göra så att han kan bli en modern politisk symbol över en ”gyllene tid” när Ungern var starkare. Åtminstone betraktas han redan så av element i Fidesz. 

2012 deltog en borgmästare och en undersekreterare i en insamling för att resa en staty över diktatorn i huvudstaden. I november 2013 försvarades densamme under en konferens om antisemitism, av en parlamentsledamot från Fidesz, som menade att historien inte hunnit analysera Horthys gärningar. Samma inställning har regeringen haft: ämnet ska debatteras av historiker, inte av politiker. Problemet är att en omfattade forskning redan dokumenterat Horthys assisterande roll i Förintelsen.

Efter beslutet i Gyömrő försökte KIGYE riva upp det med övertalningar, med en demonstration, insamlingar av protestunderskrifter och en folkomröstning. 

– En historiker visade också att 280 judar deporterats härifrån, när borgmästaren sade att siffran var noll. Men inget hjälpte, säger János Hallama. 

Ett sådant protestarbete ska inte ens behövas. En ny Fideszlag från januari 2013 förbjuder offentlig namngivning efter 1900-talets auktoritära samhällssystem. I verkligheten har detta dock bara slagit mot namn förknippade med kommunism, marxism, tidig socialdemokrati och fackförbundskamp. Gott om platser som hyllar gamla tiders högerextrema ledare tillåts vara kvar – utan ingripanden från regeringen.

På Frihetstorget i centrala Budapest blickar två allvarliga ögon av koppar ut från en larmad glaslåda, på förbipasserande människor. Kroppen har en amiralsuniform, halsen bär ett järnkors, och på basen sitter en svärdssymbol med ordet ”Trianon” på. 

– Miklós Horthy? Kom igen, han var väl en cool kille. 

Eszter Sándor pratar felfri engelska. Hon är en kosmopolitisk ung kvinna i slutet på sin universitetsutbildning, som studerat utomlands, rest och breddat sina erfarenheter. Landets nya generation. Men hon ser inga problem med bysten framför oss som Jobbik avtäckte i november för att hylla den gamle diktatorn. Så vitt Eszter Sándor förstått var han en person som gjorde Ungern något gott.

– Under hans tid var ju Ungern stort igen, det vet alla om du frågar dem, säger hon.

Väninnan bredvid sänker sina ögonbryn, och ser ut att vara mer tveksam. Men hon säger ingenting.

Tillbaka i Jószefváros hos MEASZ är Vilmos Hanti inte alls förvånad över sådana åsikter hos de unga. I skolan berättar många lärare i dag att Horthy var bra, att landet var rikt och stort under honom. Någon kritik av utveckling syns sällan i de högervridna medierna. Och att bysten ännu står kvar bara några stenkast från parlamentet, öppen för beskådan av lagstiftare, turister och judiska överlevare, visar den stora dubbelmoralen hos regeringen. De levererar vackra tal på den internationella arenan, men gör något helt annat på hemmaplan.

– Om de bara ville skulle de kunna få bort bysten och ändra på hela situationen, på en enda dag, säger Vilmos Hanti.

Han går för att gräva i en låda, och återvänder med en bild av en ung man i glasögon.

Endre Ságvári var judisk aktivist och en mycket viktig ledare i det underjordiska motståndet mot fascismen. Sommaren 1944, under klimax av judedeportationerna och med Gestapo i landet sköts han ihjäl, 30 år gammal, av Horthys polis. Efter kriget hyllades han som hjälte, men eftersom han också var kommunist har hans namn i dag råkat i kläm för Fidesz förbudslag. 

Hur saker ser ut i dagsläget tycker Vilmos Hanti ganska väl symboliserar vart landet kommit. 70 år efter sin död har den legendariske antifascisten Endre Ságvári försvunnit från en mängd parker, gator och skolor han tidigare lånat sitt namn åt. Samtidigt har ledaren för den regim han bekämpade och blev skjuten av återkommit till precis samma offentliga platser. Ett totalt skifte, som den nuvarande regeringen inte agerar mot utan
i stället möjliggör. 

Sedan en tid tillbaka lämnar medlemmarna i MEASZ sina telefoner i andra rum när de ska prata allvar. När FIR hade sitt senaste styrelsemöte i Rom bestämdes att dess sekreterare skulle formulera ett skarpt protestbrev till Orbán. Men dagen innan det skulle skickas iväg fick sekreteraren i stället ett brev från en av regeringens statssekreterare, som sade att FIR byggde sina slutsatser på falsk information från MEASZ. Hur kunde regeringen redan känna till dessa slutsatser? Sedan dess är MEASZ lite mer vaksamma. Vilmos Hanti använder redan ”den nuvarande diktaturen” som ordval. 

– Diktaturer har olika steg. Det är uppenbart att denna blir allt starkare, och successivt utvecklas, säger han.

Den 6 april går Ungern till ett viktigt val, ett val som kan vara ödesdigert för landets framtid. Vilmos Hanti vet inte vilket utfall han vågar gissa på. Rimligtvis tänker Fidesz göra vad det kan för att vinna.

– Om valet är demokratiskt kan rege­ringen besegras. Men vi har upplevt några gånger i Europa att det inte fungerar så. Om Fidesz behåller makten är det väldigt farligt, och då stannar de kvar i 20 år till, säger Vilmos Hanti.

Publicerad Uppdaterad
19 timmar sedan
Johan Apel Röstlund om Vänsterpartiets kriser. Foto: Wikimedia commons och Axel Green

Johan Apel Röstlund:
Var är V-ledningen när det stormar som mest?

”Vänsterns bekymmer i Borlänge kan knappast ha undgått någon. Bakslag och besvär.” Johan Apel Röstlund om krisen i Vänsterpartiet.

Det är svårt att inte ta sig för pannan. Om den inkryssade Mohamed Abdukardir Ali vet vi fortfarande alldeles för lite. Misstankar om valfusk finns. Det måste såklart fortsätta att utredas ordentligt. Precis som att det måste påminnas om att även andra partier vid tidigare val både polisanmälts och anklagats för försök till röstköp och så kallad otillbörlig rösthantering.

Samtidigt ser vi ett lika förutsägbart som fult rasistiskt drev från höger.

Ändå och för att upprepa C.H. Hermansson mest berömda uttalande från sensommaren 1969: Någon jävla ordning måste det väl vara i ett parti.

Hundra års erfarenhet av riksdagen

Den nuvarande ledningens hantering av mediarapporteringen från debaklet i Dalarna har nämligen varit bedrövlig och kan knappast ha rosat marknaden för V att ta en plats i den, vad det nu ser ut, allt mer avlägsna regeringen.

Det är helt enkelt en sorglig soppa på så många plan och ställer en lång rad frågor kring hur saker fungerar.

Vänsterpartiet har suttit i riksdagen sedan 1921. Med över hundra års erfarenhet av Sveriges högsta lagstiftande församling tycker man därför att organisationen borde lärt sig hur det politiska spelet fungerar. 

Det har vänstern uppenbarligen inte gjort. I stället är det kris och katastrof och redan innan valet mängder av strukna kandidater. Och samtidigt en lika nollställd som frånvarande partiledning. 

Från Nooshi Dadgostar och den annars så pratglada vice partiledaren Ida Gabrielsson hörs plötsligt noll och ingenting. Enda livstecknet mitt i krisen är en delfin- och regnbågsbild, lika fin som intetsägande, på instagram men annars är tystnaden total.

Måste kunna ha flera bollar i luften

Det borde gå att hålla flera bollar i luften samtidigt, kan man tycka. För ligger det något i anklagelserna mot de bägge Borlängepolitikerna är det naturligtvis allvarligt. Samtidigt är det partiets uppgift att ha koll på vilka som står på valsedlarna, inte minst till riksdagen.

Det här med personval är långt ifrån problemfritt och har varit starkt ifrågasatt, framför allt just från Vänsterpartiet, sedan systemet började gälla 1998.

När de nu satsat hårdare än kanske någonsin på att få ingå i regeringen känns det därför både underligt och naivt att de inte förberett sig bättre än så här.

Det är som sagt svårt att inte ta sig för pannan.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Hamnarbetarförbundets Erik Helgesson utanför Arbetsdomstolen
Efter att ha fått sparken vägrades Erik Helgeson tillträde till hamnen för att sköta sitt fackliga uppdrag. Foto: Johan Apel Röstlund

Den fackliga följe­tongen fortsätter

Den fackliga följetången kring Hamnarbetarförbundets sparkade vice ordförande Erik Helgeson fortsätter. På tisdagsmorgonen inleddes huvudförhandlingen i ett av de infekterade målen där bolaget APM Terminals i Göteborg vägrat släppa in honom på arbetsplatsen för att utföra sina fackliga uppdrag.

Tisdagens förhandling i Arbetsdomstolen gällde alltså inte den hårt kritiserade uppsägningen av Erik Helgeson i början av 2025. Det var då arbetsgivaren Gothenburg Roro Terminal, GRT, polisanmälde honom för brott mot rikets säkerhet i samband med Hamnarbetarförbundets planerade blockad mot israeliskt krigsmateriel. En anmälan som snabbt lades ned av både Justitiekanslern och polisen och som Arbetaren rapporterat om upprepade gånger.

I stället handlade tisdagens förhandling om hans fackliga roll och frågan om APM Terminals, ett annat bolag verksamma i Göteborgs hamn, agerande när de utestängde Helgeson från hamnen.

Här kräver facket skadestånd både för Helgeson personligen och till förbundet.

APM bestrider anklagelserna

Hamnarbetarförbundets juridiska ombud Frederick Batzler menar att det är helt orimligt att en facklig förtroendeman nekas tillträde till hamnen för att träffa förbundets medlemmar. APM Terminals gick dessutom, enligt facket, enbart på GRT:s linje när de stängde av och avskedade Helgeson från sitt arbete.

– En viktig del i Eriks arbete som vice ordförande och central förtroendeman i facket är just att besöka medlemmarna på deras arbetsplatser för att förbereda förhandlingar och informera om pågående rättstvister. APM hänvisade till Roro-terminalens beslut men de påståendena avfärdades ju snabbt av både JK och polis, sade Frederick Batzler under sin sakframställan i AD.

APM å sin sida bestrider anklagelserna och menar att beslutet om tillträdelseförbud ligger under bolagets eget säkerhetsansvar. Deras juridiska ombud Hanna Björklund var dock noga med att påpeka att de inte ifrågasätter Erik Helgesons ställning inom Hamnarbetarförbundet.

Erik Helgeson själv var lugn inför tisdagens förhandling.

– Känns helt okej just nu. Det här är ju mycket mindre personligt än själva uppsägningsmålet som kommer framöver, säger han till Arbetaren utanför AD.

Dom i dagens mål, med rubriceringen Hindrande av förtroendeman och brott mot tolkningsföreträde, väntas komma inom någon månad.

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Fotomontage: I förgrunden till höger Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz. I bakgrund bild på Göteborgs Universitet samt en skärmdump från enkät från SOM-institutet
I SOM-institutets enkät klumpas Arbetaren ihop med Riks och Samnytt. Foto: Wikipedia, Johan Apel Röstlund. Skärmdump. Montage: Arbetaren

Nej, SOM-institutet – Arbetaren är inte ”alternativ­media”

”En mycket konkret oro kan ligga bakom. Nämligen att med tiden bli av med forskningsanslag om man ’pekar ut’ medier kopplade till regeringen.”

I veckan skickades en enkätundersökning från SOM-institutet vid Göteborgs universitet ut. En av enkätens frågor lyder: ”Vilka av följande informationskällor tog du del av inför riksdagsvalet 2026?” 

Bland svarsalternativen finns ”Traditionella nyhetsmedier (TV, radio, eller tidning).”

Eller: ”Alternativa nyhetsmedier (t.ex. Riks, Flamman, Arbetaren, Samnytt)”. 

Våra läsare och skribenter har blivit förbannade. De vill inte att deras tidning ska klumpas ihop under begreppet ”alternativmedier”. Att vara ”alternativ” är i sig ett märkligt begrepp, som teoretiskt kan täcka nästan vad som helst. Men i det allmänna medvetandet är det sedan något decennium kopplat till rasism, desinformation och konspirationsteorier.

Värre är dock att SOM-institutet lägger in Samnytt som jämförelse – eftersom just Samnytt gått ur det medieetiska systemet.

Tanken med det medieetiska systemet är kort förklarat att medier frivilligt ansluter sig till gemensamma regler för att motverka exempelvis uppenbara sakfel och ogrundade uthängningar av privatpersoner. Genom att ta ansvar för sin egen etik vill mediebranschen minska behovet av politisk inblandning och lagstiftning.

När Samnytt valde att gå ur var motiveringen ungefär att systemet används av ”etablissemanget” för att ”smutskasta konkurrenter”.

Extremt skilda exempel

För sammanhang: Samnytt är en nyhetssajt som grundades 2017, som en efterföljare till bloggen Avpixlat. Sajten har starka kopplingar till Sverigedemokraterna. Samma sak gäller mediekanalen Riks, som lanserades av SD år 2020. 

De andra två exemplen i SOM-institutets enkät är alltså vi på Arbetaren, och Flamman.

Flamman betecknar sig som oberoende socialistisk. Rötterna går tillbaka till 1906, även om dess ägare och inriktning har skiftat betydligt sedan dess. Det är ändå en etablerad tidning som ingår i det medieetiska systemet. Precis som Arbetaren gör.

Tidningen Arbetaren har en stolt och obruten historia sedan 1922. Drivkraften har alltid varit att lyfta människor och rörelser som är långt från maktens korridorer – eftersom tidningens grund är frihetligt socialistisk, aldrig partipolitisk. Vi har på samma gång varit en viktig del av offentligheten. Vi har lyft skribenter och ämnen som fått stort genomslag, vi skrev om såväl hotet från fascismen som klimatkrisen långt innan de större medierna.

Falsk balans – och rädsla för konsekvenser?

Jag förstår att Arbetarens läsare och skribenter reagerar med bestörtning.

Vi söker just nu SOM-institutet för att få svar på hur de ser på begreppet ”alternativa medier” och hur urvalet av exempel skett. Vi undrar förstås också varför inte Arbetaren och Flamman skulle rymmas i svarsalternativet ”traditionella nyhetsmedier”.

På ett sätt kan jag dock förstå hur enkätmakarna antagligen resonerat. Rädsla för kritik kan ha lett till något i stil med det som brukar kallas falsk balans i medier: att olika åsikter ska ges lika mycket utrymme, även om den ena sidan inte har vetenskapligt eller faktamässigt stöd. När man egentligen vill ha svar om högerextrema alternativmedier lägger man därför in några andra, som ses som ”vänster”, för ”balansen”. I sammanhanget, som är medier och riksdagsvalet, kan jag också förstå att just vi fick åka med: vi har bevakat riksdagsvalet med våra i Sverige unika, utomparlamentariska perspektiv. Till exempel har vår satsning där Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto reser runt i Sverige nått hundratusentals tittare och läsare. 

Men den stora frågan är: Varför skulle avsändarna bakom enkäten vara så rädda för kritik?

En mycket konkret oro kan ligga bakom. Nämligen att med tiden bli av med forskningsanslag om de ”pekar ut” medier kopplade till regeringen. 

Nu när vi slipper Tidöregeringen får vi hoppas att forskarna kan andas ut vad gäller just det. 

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Malmö Latinskola
Sörjande samlas utanför Malmö Latinskola där två lärare dödes av en elev vid ett skoldåd i mars 2022. Foto: Johan Nilsson/TT

Anmälningar om hot och våld i skolan ökar kraftigt

Antalet anmälningar om hot och våld i skolan har skjutit i höjden. Det visar nya siffror från Arbetsmiljöverket. Främst är det lärare som utsätts.

I skuggan av de senaste årens fruktansvärda skolattacker växer också problemet med hot och våld mot Sveriges lärare. Det visar Arbetsmiljöverkets siffror på antalet anmälningar, som under de senaste tio åren ökat från 638 till förra årets 1 265. Bara i år har hela 800 anmälningar kommit in.

De flesta anmälningarna gäller hot eller våld från elever riktade mot lärare och annan skolpersonal.

– Problembilden skiljer sig åt mellan skolorna, men det alla säger är att det är flera saker som händer samtidigt som gör att situationen blir ohållbar. Det kan vara utagerande elever, en sammanslagen skola och mindre resurser, säger Ilse Hakvoort, forskare vid Göteborgs universitet som studerat lärares utsatthet för våld och hot, till nyhetsbyrån Siren.

”Betydande arbetsmiljörisk”

Arbetsmiljöverket skriver i ett pressmeddelande att över 1 100 grund- och gymnasieskolor runt om i Sverige inspekterats och att hela 75 procent av dessa brister i sitt arbete med att förebygga risker för att personal utsätts.

– Ingen ska behöva bli sjuk eller skadas på grund av sitt jobb, men tyvärr ser vi att arbetsmiljöfrågorna inte prioriteras på det sätt som regelverket kräver och som är nödvändigt för att skolan ska vara trygg och säker, säger Annika Schmidt, projektledare för Arbetsmiljöverkets tillsynsinsats i ett uttalande.

Om den kraftiga ökningen av anmälningar beror på förändringar i rapporteringen eller om hot- och våldshändelserna faktiskt ökat i antal de senaste åren, är ännu inte helt fastslaget enligt Arbetsmiljöverket. Oavsett vilket menar dock myndigheten att händelserna medför en betydande arbetsmiljörisk i landets skolor.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery / TT / Montage: Arbetaren.

Veckovers: Morgonhästen

Morgonen är mulen,
himlen den är grå.
Sömnen är snart stulen.
Alarmet börjar gå.

Koka kaffe, i med bränsle,
ansiktet en säck.
Upp på morgonhästen, gränsle,
sätt igång och väck.

Smöra mackor, kladd och smul
och jaga ungar små.
Förstöra allting jättekul
som de hittar på.

Rösten blir snart inte snäll.
En kropp inställd på strid.
Nu är det ett mirakel
om någon är i tid.

Efter bråk och gråt och skratt,
till slut kom alla ut.
Dagen har just börjat,
mamma är helt slut.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
39-åriga Kristina, i Skärholmen, dagen efter riksdagsvalet 2026. Foto: Alexandra Urisman Otto

Väljar­reaktioner: ”Man får hålla tummarna. De brukar lova mycket i början” 

Arbetaren har besökt Skärholmen för att fråga människor hur deras tankar går, dagen efter valet.
”Hoppas bara på att det blir lite förändring.”

Det är dagen efter valet på torget i Skärholmen i sydvästra Stockholm. Solen strålar starkt, en känsla av högsommar har infunnit sig vid den svagt strilande fontänen. Arbetaren stannar förbipasserande och frågar:

Hur reagerar du på valresultatet, som det ser ut nu?

27-åriga Suraya ber om ursäkt för sina språkkunskaper. Hon har bara varit i Sverige i drygt ett år, sedan hon kom hit från Afghanistan. När hon till sist svarar är det på närmast perfekt svenska:

– Jag har inte sett hur det gick. 

Du har inte sett resultatet? Är du inte nyfiken?

– Jo, jag är nyfiken. Men när jag vaknade gick jag direkt till skolan och gjorde prov. Och sen måste jag lämna in den här boken på biblioteket. Och sen gå till min engelskakurs. Jag ska prata med min man och fråga honom eftersom han var jättenyfiken och kollade varje timme för att se vad resultatet skulle bli.

Hon fortsätter att berätta – om sin önskan att de som hamnar i regeringen ska göra Sverige till ett ”mer utvecklat land”, att man ska ”ta hand om det vackra landet”. Någon oro har hon inte känt, säger hon, när det gäller till exempel Sverigedemokraternas extremt restriktiva migrationslagstiftning. 

– Jag har inte något särskilt att säga om det. Jag har inte varit här så många år, så att jag kan prata om politiken.

Suraya i Skärholmen, dagen efter riksdagsvalet 2026. Foto: Alexandra Urisman Otto

Nervös efter prognosen

En kvinna i 30-årsåldern är inte bekväm med att synas med namn och bild i tidningen. Men hon röstade på Vänsterpartiet, berättar hon när hon korsar torget. Och nu är hon nervös.

– Det ser ju tajt ut. Väldigt tajt.

Hon har alltid röstat på vänstern, det är ideologiskt. Och det har inte ändrats i den här valrörelsen, säger hon och understryker samtidigt att det förstås är bekymmersamt att det har funnits personer på listorna som sagt och skrivit oacceptabla saker, ”man borde säkert ha haft bättre koll”. Men det är samtidigt bara Vänsterpartiets listor som har hårdgranskats.

– Jag är inte orolig för antisemitism i Vänsterpartiet. Tvärtom. Det finns betydligt mer av det på andra håll. 

”Tar det som är minst dåligt”

18-årige Emanuel Ene är på väg från tunnelbanan in i Skärholmen centrum när Arbetaren fångar honom. 

Röstade du i valet?

– Ja.

Vill du säga vad du röstade på?

–  Ja, jag röstade på Moderaterna.

Vad avgjorde vilka som fick din röst?

– Alltså jag gillar deras ekonomiska politik, till exempel att skatterna ska sänkas allmänt, att det ska löna sig att kämpa.

Vad tänker du om Moderaternas samarbete med SD? Har det spelat in i ditt beslut?

– Från mitt perspektiv är det något som jag inte gillar, men jag ser inget bättre alternativ just nu så jag tar det som är minst dåligt.

Arbetaren ber att få ta en bild och Emanuel Ene nickar men säger att han vill ta av sig sin ryggsäck.

– Jag kommer direkt från skolan, säger han.

Var går du i skolan?

– På Östra Real. Men jag bor här i Sätra.

Emanuel Ene, 18 år, dagen efter riksdagsvalet 2026, i Skärholmen. Foto: Alexandra Urisman Otto

V starka i Skärholmen

De röda partierna ligger i topp i många av distrikten i Skärholmen. Rösträkningen visar att Vänsterpartiet har gått mycket starkt här. Samtidigt har såväl Moderaterna som Sverigedemokraterna fortfarande relativt stort stöd i flera valkretsar, även om pilarna pekar nedåt jämfört med förra valet.

39-åriga Kristina är nöjd över hur resultatet ser ut att bli, berättar hon för Arbetaren. Men för henne blev det ingen röst. Hennes 1,5-åriga dotter ramlade och slog i huvudet, så valdagen blev en dag på sjukhus och röstmottagningen hann stänga innan dottern fick komma hem.

Men du har följt nyheterna i dag och sett hur det ser ut?

– Jo, jag är nöjd med Socialdemokraterna.

Hade de fått din röst, om du hade kommit iväg till vallokalen?

– Ja, jag gillar Magdalena. Gillar hur hon tänker och hur hon vill fixa till i Sverige. Och framförallt med vården. Det behövs!

Du var ju i vården i går. Hur upplevde du det?

– Jo, det var… Alltså den där kön du vet. Man väntar så länge. Och så kommer någon efter en stund och så blir det ännu mer väntan …

Så vården är viktig för dig?

– Ja, vården är viktig med läkare och personal.

Det är väldigt jämnt. Och på andra sidan har vi ett parti som har minst sagt skarpa åsikter om invandring och islam. Hur tänker du kring det?

– Jag har inga problem med hur de tänker, alla får tänka sitt. Men jag tänker bara så här: oavsett om man är invandrare eller inte invandrare – så länge alla följer lagar och regler och inte förstör det här landet. Men kommer du hit för att förstöra, då håller jag med dem. Man ska inte vara kriminell. Man lever sitt liv, Sverige ger allt vad man behöver. Man kan inte komma hit och förstöra. Det känns farligt ibland, jag vågar till exempel inte komma hit med barnen. Man vet aldrig vad som kommer hända, säger hon.

– Men ändå är jag glad för hur det ser ut att bli. Att det verkar bli maktskifte. Jag hoppas bara på att det blir lite förändring, att det blir bättre helt enkelt. Man får hålla tummarna och se, för de brukar lova mycket i början. Sen vet man inte, när de vinner. Hur blir det då?

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Fotomontage: I förgrunden Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz till höger. I bakgrunden centerpartiets partiledare Elisabeth Kristin Thand Ringqvist,

Amalthea Frantz:
Ingen vänster­regering i sikte

Texten rullade oupphörligt i SVT:s valvaka: ”Vilka kommer styra Sverige de kommande fyra åren?” Svaret på den frågan visste vi ju på förhand. Staten och kapitalet. Och så någon form av ekonomisk högerpolitik på det. 

Vad mer kan vi veta rätt säkert redan nu? Jo, att de kommande veckorna – eller månaderna – kommer fyllas av utspel och ”förhandlingar”. Kanske kan de till och med konkurrera ut  kvällstidningarnas vanliga krigsrubriker om tv-serier.

Men Tidö verkar dött. Det är ju skönt. 

Att behålla regeringsmakten är ofta svårt, och även förra valet var jämnt.

Motsättningar kan ge oväntade effekter

Väljarna är fortsatt djupt splittrade. Generellt röstar kvinnor och män mer olika än någonsin. Dagens Sverige är fullt av motsättningar, av ”vi och dom”. 

Sådana motsättningar kan vara falska. Ofta är de rasistiska. Men motsättningar i sig är en ovärderlig grund för kamp. De kan även ge oväntade effekter. En sak som säkert har spelat in i valresultatet är att många har reagerat starkt mot utvisningarna av ungdomar och arbetskamrater. Där blev ett helt annat ”vi” synligt: vi som jobbar, som är patienter, skolelever, medmänniskor.

Samtidigt gör Socialdemokraterna, trots att de är störst, ett historiskt dåligt val. Samma sak gäller SD. Många av deras väljare känner sig svikna – med all rätt. Försämringarna av a-kassan, till exempel, är ingen liten fråga för alla som är tvungna att leva av dem. Stödrösterna som räddade Liberalerna lär splittra partiet än mer framöver.

Ekonomisk högerpolitik väntar

Men ett nederlag för Tidö betyder inte att Sverige får en vänsterregering, inte ens i allra vidaste bemärkelse. Mycket sannolikt är att Socialdemokraterna bildar regering med typ alla som vill (utom Vänsterpartiet). 

Som Centerpartiet. C är generellt det parti med mest arbetarfientlig politik. Ingen borde bli förvånad om S fortsätter sin långa resa högerut, och exempelvis struntar helt i både sin uttalade vilja att slopa karensavdraget och sina antydningar om arbetstidsförkortning. De enorma satsningarna på försvaret, och antagligen även på nya fängelseplatser, lär ligga kvar.

Just det, en sak till kan vi veta säkert. Riktig förändring drivs fram av människor utanför riksdagen. Kampen fortsätter.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Fotomontage: Toivo Jokkala i förgrunden till vänster. I bakgrunden Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson
Mobilisering är enda vägen framåt, skriver Toivo Jokkala. Foto: Jonas Ekströmer / TT, Axel Green. Montage: Arbetaren

Toivo Jokkala:
Har vi tur har Tidö fallit – men det här duger inte

I skrivande stund pågår rösträkningen och mandaten står och väger. Kanske kommer vi inte att veta säkert vilken sida som vunnit det svenska riksdagsvalet 2026 förrän senare i veckan. Den otäckaste regeringen i modern tid verkar hur som helst ha fallit – medan Socialdemokraterna visar att de ingenting begripit.

Om resultatet står sig och Tidösidan förlorar är det, i brist på bättre ord, en stor lättnad. Ulf Kristerssons regering, där Sverigedemokraterna formellt har stått utanför men i allt väsentligt hållit i taktpinnen, har varit en katastrof på många plan. Regeringens politik har slagit sönder mängder av människoliv – och normaliserat rasismen, urholkat rättsstaten, ödelagt klimatpolitiken och ytterligare ökat samhällsklyftorna. Den har utgjort ett grundskott mot många av de landvinningar som gjorts i Sverige under det senaste seklet.

En förlust för Tidöregeringen innebär alltså lättnad, en sorts andningspaus. Vi slipper ett läge där en Sverigedemokrat- och moderatdominerad regering måste övertrumfa vad den redan ödelagt, vi slipper Tidö 2.0, vi kan ta ett djupt andetag och samla krafterna. Men det är tyvärr det mesta vi kan hoppas på.

Det här är nämligen, oavsett exakt mandatfördelning i slutändan, ett betydligt sämre resultat för oppositionen än vad som varit rimligt efter denna katastrofregering. Det ledande oppositionspartiet Socialdemokraterna, som ägnat en stor del av mandatperioden åt att triangulera och lägga sig så nära Tidöpartierna det går i dessa partiers profilfrågor, gör ett historiskt dåligt val. Om siffrorna står sig har S inte presterat så här dåligt sedan 1928. Ett smashläge har förvandlats till pyspunka.

Samarbete över blockgränsen en fantasi

Det borde stämma till en rejäl eftertanke, men kommer antagligen inte att göra det, åtminstone inte i Socialdemokraternas ledning. På valnatten sade S-ledaren Magdalena Andersson: ”Givet att det tycks bli så här jämnt igen så finns det all anledning att söka den nya samarbetsanda som jag har talat om. Det vore bra för svensk politik.”

Den samarbetsandan – underförstått: över blockgränserna – finns bara i S-ledningens huvuden, och visar att de ingenting begripit. Precis som när LO-ledningen reagerar på kapitalets bredsida mot fackföreningsrörelsen genom att tala om vikten av handslaget och att stå upp för den svenska modellen framstår Socialdemokraternas reaktion på blåbrunhögerns politiska offensiv som helt verklighetsfrämmande. I ett läge där partiet hade behövt konfrontera den demokratifientliga råhögerpolitiken och lyfta ett progressivt alternativ sitter de fast i en 1900-talsfantasi där de oavsett vart vinden blåser alltid står stadigt i samhällsutvecklingens mitt och håller i taktpinnen. Den fantasin saknar täckning i vår samtida verklighet, och väljarna har visat att de inte heller tror på den.

Om Tidöförlusten nu håller i sig stundar komplicerade regeringsförhandlingar. Socialdemokraterna lär inte få utdelning på sitt flirtande med Kristdemokraterna – en av partiets alla obegripliga och demoraliserande manövrar under valrörelsen – utan vara hänvisade till att göra upp med Centerpartiet och Miljöpartiet, samtidigt som de på ett eller annat sätt säkrar upp Vänsterpartiets stöd.

Mobilisering är enda vägen framåt

När det gäller den kommande politikens innehåll kan alla vi andra som bäst hoppas på en paus i utförslöpan. En socialdemokratiskt ledd regering med centerpartistiska inslag lär inte förverkliga Tidö 2.0:s program – men heller inte rulla tillbaka de ödesdigra förändringar som Tidöregeringen genomfört. Därtill riskerar den att ge utrymme åt flera av Centerns nyliberalt präglade förslag. Det lär bli ytterst impopulärt, och om fyra år kan vi alltså befinna oss i ett läge där SD och Tidö är redo för comeback och kan framställa sig som utmanarna till en stagnerad politik.

Det enda sättet att försöka förhindra det är att använda de här fyra åren till progressiv mobilisering. Som de rekordstora klimatdemonstrationerna i Stockholm och Göteborg veckorna innan valet visade finns det fortfarande ett annat Sverige – ett Sverige där människor tror på rationalitet och solidaritet och på att verklig förändring är möjlig, hur osynligt detta Sverige än varit i valrörelsen. Det är den sortens krafter vi måste bygga på – i de sociala rörelserna, på arbetsplatserna, i opinionsbildningen.

Alltför länge har brunhögern nu fått formulera problembeskrivningarna – det är dags för oss andra att ta över. Vi kommer tyvärr inte att kunna luta oss mot den kommande regeringen, oavsett hur den ser ut.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan

Nedräkning – Valfeber och planetär hetta

Hallå i slutet av valveckan! 

Hur mår ni? Jag (det är Alexandra som skriver) tycker det är svårt att låtsas som att det här är som vilka dagar som helst, skrev lite mer om det här. Du som läser: Skicka gärna ett mejl och berätta hur tankarna går och – framför allt – vad ditt svar är på frågan: ”Vad fan ska man göra efter söndag?” 

För vad ska hända egentligen, efter det här valet? Vi vet ju att rösträtten är en avgörande del av demokratin. Men den är långt ifrån det enda verktyg som finns för att försöka skapa förändring. 

Är du organiserad? Medlem i några rörelser eller grupper? Ska du bli det? Har du skrivit insändare, gått i demonstrationer, stickat halsdukar för Rebellmammorna eller limmat fast händerna i asfalten? Alla har vi säkert olika uppfattning om vilka metoder som är bra och vilken aktivism som är mest effektiv. Men att förändring kommer vara nödvändig – oavsett valutgången på söndag – det är ett faktum. 

Det räcker som bekant med att titta på klimatkrisen. Augusti var den varmaste månaden som någonsin uppmätts på jorden. Föga förvånande med tanke på att utsläppen av växthusgaser inte störtdyker som de skulle behöva göra – utan ökar. Vi har alltså ett badkar med vatten upp till kanten och istället för att skruva av vattnet så fort vi kan, så står kranen under högre tryck än någonsin.

FN:s miljöorgan har konstaterat att 1,5-gradersgränsen är förlorad och att uppvärmningen i absolut bästa fall kan begränsas till 1,8 grader. Det är ett oerhört besked som visserligen inte är förvånande för någon av oss som följer utvecklingen – men som ändå chockerande nog bara touchade nyhetsflödet innan det sopades bort av den norska kungafamiljens begravningsförberedelser, partipolitisk pajkastning och meningslös ”konsumentjournalistik”.

Några andra goda nyheter (obs: ironi) från den senaste tiden: 

Efterfrågan på kol väntas öka i världen på grund av USA:s krig i Iran. Störningar i transporterna av olja och fossilgas genom Hormuzsundet har drivit upp priserna och bidragit till ökad kolanvändning i länder som har fossilgaseldade kraftverk och ”ledig kolkapacitet”, enligt Internationella energiorganet. Kol är det mest klimatskadliga av alla bränslen.

Världens hav är så fruktansvärt heta att man hoppar till när man ser graferna

Enligt en ny rapport från Världsmeteorologiska organisationen bidrar röken från skogsbränder till minst 100 000 dödsfall om året världen över. Minst 35 000 människor bedöms ha dött i värmerelaterade dödsfall under sommarens långa värmeböljor i Europa.

Och Svenska Naturskyddsföreningen flaggar – efter att ha granskat samtliga partiers valmanifest – för att de flesta visserligen skriver om värdet av den svenska naturen. Men det råder ”stor brist på skarpa förslag” för att skydda den.
”Flera partier lägger till och med fram förslag som skulle förvärra läget”, konstaterar man krasst.

Sverige – ett rikt land med alla tänkbara möjligheter (och skyldigheter) att gå före i en verklig omställning – sviker dramatiskt.

Eftersom de klimatmål som alla partier utom SD har ställt sig bakom bara omfattar omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp, är det lätt att dra slutsatsen att inte heller själva politiken är tillräcklig. För även om målen magiskt skulle nås – är Sverige mycket långt ifrån att göra sin del av det globala klimatarbetet.

Givetvis finns det grader också i helvetet. Flera olika granskningar pekar på att vissa partier är klart mindre dåliga än andra. Men oavsett: dags att förbereda sig inte bara för helgens nervpärs – utan för tiden som kommer därefter.

Några sista minuten-tips för dig som inte har bestämt dig för vad du ska rösta på än. Här finns en ny valkompass framtagen av en matematiker vid Stockholms universitet. Den bygger på hur partierna faktiskt har röstat under mandatperioden och inte på löften eller utfästelser. Jag (Alexandra) skrev om den här. Det finns hur många frågor som helst så man behöver inte göra alla – det går att kolla sitt resultat löpande under tiden man svarar. Här får du också en bild av hur partierna ser på folkmordet i Gaza. 

Vill också tipsa om väljarintervjun med Moaawia Albriki, som överlevde attacken i Fagersta. Det var ett fint och starkt möte.

Okej… Det var allt för nu. Vi hörs på andra sidan!

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
till vänster: Flyktingar vandrar mot turkiska gränsen till Grekland. Till höger: Foto på Elias Efveregren.
Elias Efvergren är debattör och namnet bakom kontot ”Ekonomin bakom”. Till vänster: Människor på flykt, gränsen mellan Turkiet och Grekland år 2020. Foto: Emre Tazegul/TT, privat

Alla arbetare förlorar på den rasistiska politiken

”Vad ska egentligen hållningen vara i relation till migration? Öppna gränser? Eller är det stängt för alla utan en stamtavla raka vägen ner till Gustav Vasa?” Debattören Elias Efvergren slår hål på migrationsmyterna och förklarar hur ”kapitalet både orsakar ofrivillig migration och använder det som en splittrande kil.”

Migrationsminister Johan Forsell sitter vid middagsbordet och pratar med sonen om hur det var på senaste Aktivklubbmötet. Sedan går han till jobbet och utvisar tonåringar. Socialdemokraternas Lawen Redar tycker att det är att gå för långt men vill ändå ha stram migrationspolitik för att ha råd med ”generell välfärd”. Fredrik Reinfeldt ville att vi skulle öppna våra hjärtan. Stefan Löfvén öppnade sitt hjärta under 2015 års flyktingkris och stängde det sedan 2016. 

Vad ska egentligen hållningen vara i relation till migration? Är det öppna gränser? Eller är det stängt för alla utom de med blå ögon, skär hud och en stamtavla raka vägen ner till Gustav Vasa? 

Först reder vi ut vad migration är och vem som gynnas av det. Så: 1. Migration är en ekonomisk nettovinst för länder som tar emot migranter och en nettoförlust för de som förlorar sina medborgare. 2. Migration är oundviklig i en imperialistisk värld. 3. I länder finns det grupper (vi kan kalla dem klasser) som påverkas olika av migration. 

Migration = ekonomisk nettovinst för mottagarlandet

Den första punkten är relativt enkel. Det är belagt att länder som tar emot migration gynnas ekonomiskt som enhet (land). I och med att det mestadels är unga vuxna i arbetsför ålder som migrerar har ursprungslandet stått för de stora kostnaderna (utbildning etc.) som sedan det mottagande landet gynnas av i form av arbete. Migration är alltså ett sorts utvecklingsstöd från fattigare länder till rika. 

Den andra punkten betyder att vi inte lever i ett slutet system inom nationen. Precis som kapitalet är globalt är även dess effekter. När Lundin Oil fördriver folk i Sudan, när EU driver iväg lokala fiskare utanför Västsahara, när det är krig om Ukrainas resurser, när USA tillsätter fascistoida marionettledare i Centralamerika för att kontrollera plantageområden för sina företag etcetera och så vidare i närapå oändligheten tvingar det människor ifrån sina ursprungliga boplatser. Det är inte enskilda händelser utan del av det kapitalistiska systemet. Så, det förespråkare för stram migration säger är: ”låt oss fortsätta suga ut mer sårbara länder och dess resurser för vår ekonomis skull samt låta någon annan ta hand om människorna som måste fly/migrera”. De gör detta många gånger för att de menar att ”vi inte har råd” (påhitt, se punkt 1). 

Den tredje och sista punkten är snäppet klurigare, med klart fler rökridåer.  

Ett bra exempel på hur migration används både som politiskt slagträ och som metod för att sänka produktionskostnader och därmed öka vinsten är det brittiska oljebolaget NAECI. Företaget sparkade de brittiska oljearbetarna och tog in billigare portugisiska motsvarigheter. Före detta premiärminister Gordon Brown från Labour gick ut och skanderade ”brittiska jobb åt brittiska arbetare”. Rasistpartiet BNP försökte komma till den följande strejken men strejkarna skickade ut dem och sa att deras fight inte var mot de portugisiska arbetarna utan mot arbetsgivarna som ville exploatera dem. BBC fick också backa från sin vinkling av storyn om att den handlade om etniska motsättningar, när det egentligen handlade om att de brittiska arbetarna fick sparken på grund av att arbetsgivarna anställde billigare underleverantörer.  

Så politiker, arbetsgivare och media spädde på etniska motsättningar medan arbetarna höll fast vid att det handlade om arbetare mot arbetsgivare, oavsett nationalitet. 

Exploaterad arbetskraft och gränspolitik

Här börjar vi komma till kärnan av punkt 3. 

Kapitalet vill ha migranter. De kan användas som en lönepress och eventuellt få ner kostnaderna. Samtidigt sponsrar de också politik som sätter upp gränskontroller och vill kicka ut migranterna. Hur går det ihop? Det kapitalet vill ha är ett klimat där vissa inte har några rättigheter och är desperata. Så den gyllene vägen för kapitalet är hårda tag vilket leder till låga krav och rädsla hos de som invandrat samt bonusen rasism och splittring av arbetarkollektivet när tankesmedjor (med generös sponsring från kapitalet) och media (också de många gånger med generös sponsring) ställer grupper mot varandra. Det är fullkomlig jackpot! 

Nu kanske någon sitter och tänker: ”Va? Min farbror är företagsledare men han är jättesnäll och har också hälsat på en flykting en gång, hur går det ihop va?!” Oavsett vad kapitalet och dess företrädare tycker, tänker och känner på ett privat plan så är det en fullständig jackpot för deras position, den funktion de spelar i det ekonomiska systemet. Militariserade gränser kombinerat med rasism gör i förlängningen att deras balansräkningar ser bättre ut och det demobiliserar motståndet som skulle kunna kräva att en större del av vinsterna gick till de som skapat dem, det vill säga de som arbetar. 

Så lurar rasistisk politik arbetare

Vad ska då vara vårt svar? 

Som löntagare kan du antingen fokusera din kraft på att kämpa mot den invandrade arbetaren som försöker försörja sin familj likt dig själv. Eller så kan du rikta din kraft mot att kämpa mot det företag som väljer billigare arbetskraft för att få högre vinst. Om du väljer det första alternativet så blir du lurad. 

Varför? 

Jo, för att även om du lyckas, även om du får din vilja igenom och den invandrade försvinner, vad händer då? Kommer företaget ge dig tillbaka jobbet med din relativt högre lön jämfört med den invandrade personen? Nej, företaget kommer att leta efter nya alternativ till att sänka sina arbetskostnader. Hur görs det? Antingen genom att flytta till Kina, Lettland eller Bangladesh eller genom att introducera teknik som ersätter dig. Antagligen båda.

När vi kombinerar de tre punkterna står en sak klar: kapitalet både orsakar ofrivillig migration och använder det som en splittrande kil mot vårt motstånd till den orättvisa värld de har byggt upp. 

Svaret då? 1. Bekämpa Lundin Oil, amerikanska kuppmakare och alla deras vänner. 2. Kämpa mot alla institutioner, lagar och företag som orsakar lönedumpning. 3. Organisera så brett som möjligt och motverka därmed den splittring motståndarna vill se.  

Migration är inte vilken fråga som helst. Den avgör liv. Det kräver att vi har en tydligare och mer sammanhållen linje för inte gå i fällan skapad av de som utnyttjar diskussionen om migration för egen vinning.   

Publicerad Uppdaterad