Kultur

Full av stilla sorg

”Att läsa Johan Jönson är som tung lera i bröstkorgen”, skriver Lisa Carlsson. Foto: Privat

Att läsa Johan Jönson är att ständigt bära delar av diktsamlingen med sig. I kroppen. Som tung lera i bröstkorgen. Jag släpar runt på det.  I kollektivtrafiken på morgonen när jag är så trött att det gör ont att hålla ögonen öppna. När jag inte kan somna om kvällarna för oron över pengar tar över. […]

Att läsa Johan Jönson är att ständigt bära delar av diktsamlingen med sig. I kroppen. Som tung lera i bröstkorgen. Jag släpar runt på det.  I kollektivtrafiken på morgonen när jag är så trött att det gör ont att hålla ögonen öppna. När jag inte kan somna om kvällarna för oron över pengar tar över. I spänningshuvudvärken, gråten, rädslan. På en välkänd svinig multinationell snabbmatskedja där jag äter för att jag nästan aldrig orkar laga mat längre. När jag går mycket snabbt utan mål och lyssnar på Shakira i smyg. Det finns inget rum i mig där texten inte tränger in och säger det här handlar om dig också, glöm inte det. Men jag vill. Jag vill inte läsa, vill inte skriva det här, vill bara sova. 

Sömnen är påtaglig i mot. vidare. mot. Den är efterlängtad. Kroppen är trött och långsam och mycket kretsar kring tanken på att få vila. Att inte redan dö. Den är ett problem. Stressen när den inte kommer, när den störs av tankar, drömmar, sjukdom. Arbetet som sätter sig i kroppen, som till slut gör dig sjuk. 

du lyssnar till  

deras sjukdomar som

skrumpnar ihop kropparna

och lägger hjärnorna i dimma

Det finns inget som är så ljuvt som sömn. Det är den enda fristaden. Texten tycks pendla mellan ett inuti och utanför den egna kroppen. Formen varierar. Det är anteckningar. Kortare fragment, dialog, spalter ställda mot varandra varvas med längre mer prosaisk text. Typsnitten ändras. Platserna byts ut. Rör sig mellan arbetsplatser där villkoren tär och hemmet där det finns trygghet, sorg, sjukdom och kärlek. Några passager målar upp ett krig, några är bara tankar och det är där jag tycker sämst om att vara. I jagets hjärna. Det är där allt det jag vill värja mig mest mot utspelar sig. Allt det som får unga snubbiga vänstermän att gå ner på knä i extas. Refererande till diverse namn, Levinass, Hölderlin, Marx. Fint mannen, visa upp ditt intellekt, ditt kulturella kapital. Jag gäspar när jag läser det. Hur många gånger kan man upprepa ordet immanens? Och kvinnohatet. Oändliga referenser till straight porr. Som för att dra en linje utnyttjande av kroppar, konsumerande av kroppar. Men att erkänna sitt kvinnohat legitimerar det inte, det blir inte rumsrent bara för att du pratar om det. Det är något med mängden text också. Jag tänker att en del i att krossa patriarkatet borde vara i att tvinga män att reducera. Inte ta så jävla mycket plats. Jag önskar mig ofta tystnad från män. Jag vill att jaget ska lida i tysthet med sitt förakt för kvinnor. Svälja det. Låta det fräta sönder honom inifrån. Låta det förgifta. Det är det enda rätta. Och för Guds skull sluta använda ordet ”nigger”. Vad är det om? Jag struntar i syftet, uppsåtet, tanken. Det är rasistiskt. Det är inte ditt att använda. Jag struntar i tankar om eventuell konstnärlig frihet, jag tror ändå inte på den så sluta. Jag vill läxa upp jaget, skicka honom till skamvrån. Det finns inga frikort. På med dumstrut och håll käften. 

Det är härligt när det är hårt

utveckla föraktet. tigg inte om nåd som en jävla knähund. var tyst. utveckla vapen. 

Utan kompromisser. Och när det är fullt av en stilla sorg. Det är då jag kan möta smärtan i texten utan att vilja värja mig.

Att dölja sjukdom för de närmaste, gömma mediciner, låtsas att det mesta är som vanligt. Inte ljuga, men vara tyst och tystare.

Min största skräck blir som tydligast i de korta meningarna:

En odramatisk

mardröm. 

Det händer ingenting

Att förbli 

i sjukdom. 

I det medellösa.

Där i melankolin tycker jag som mest om texten. När jag tillåts möta den stilla. Det andra, de tjocka dallrande textsjoken, de hetsiga meningarna som radas upp och aldrig tycks ta slut fyller sin funktion. De stressar mig, gör mig illa till mods. Trycker ner mig, nära marken. Och jag vill bara säga sluta, snälla sluta. Det förföljer mig. Sluta göra mig förbannad, sluta jag orkar inte mer. 

Det är skräcken för beröring som skaver i mig. Mycket är för välbekant trots att jag inte vill kännas vid. Och jag kan faktiskt inte bära allt det här om jag ska klara av min egna prekära situation. Jag behöver kolla på alla Beyoncés videos eller tio avsnitt av Brooklyn Nine Nine för att orka. Inte bära omkring denna textmassa fylld av fetma, självhat och all världens sorger i mina utmattade armar. 

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984