– Jag bryr mig inte om män, de är så vana att få representera alla. Däremot bryr jag mig om publiken eller mina gäster enbart består av vita deltagare.
Moa Svan med gäster spelas in inför publik på biografen Bio Rio vid Hornstull på
Södermalm i Stockholm. Moa Svan blandar stand up med intervjuer och samtal med sina gäster. Alla avsnitt läggs sedan ut på Youtube. Samtliga som jobbar med showen är kvinnor; tio medvetna feminister. Hon är dock noga med att poängtera att kvinnorna är olika. Men de har en sak gemensamt. De – liksom alla andra kvinnor – nedvärderas medan vita män ofta får pluspoäng per automatik. Det går fort för män att slå sig fram oavsett om de verkar inom journalistik, sport eller politik.
Det är inte ovanligt att vita män behandlar dem som inte faller in i normen som exotiska små frukter. Talkshow- och komikervärlden är inget undantag. Moa Svan får ofta uppmaningen att satsa på en ”bred publik”, vilket innebär att rikta sig till en manlig publik.
– Män driver alla produktionsbolag och de känner oftast ett behov av att tipsa, guida och hjälpa mig. Mäns åsikter och män som publik värderas högre. Vita män anses representera en bred publik, men de är också ett särintresse.
Bland de som har gästat Moa Svans show märks Shima Niavarani, Liv Strömquist och Caroline Seger.
– Jag bjuder in människor som jag gillar. Anledningen till att jag startade en talkshow var att så fort jag hade ett samtal med någon tänkte jag att ”det här samtalet vill jag spela in, varför finns det ingen outlet för det?”.
Det finns en tydlig tanke bakom vilka gäster som bjuds in. Moa Svan menar att de sätter premisserna för vilka framtida gäster som kommer att tacka ja till att delta i showen. Moa Svan berättar att några drömgäster är spelare ur fotbollslandslaget. Som Kosovare Asllani för att hon förutom att vara en duktig spelare också skulle vara en perfekt flata, och Lotta Schelin för att hon har pondus och åsikter som täcker många aspekter rent feministiskt.
När vi talar om drömgäster kommer vi in på kändisskap.
– Jag tycker att kändisskap är det konstigaste. Det är inget beständigt och ibland är det fint, ibland fult. Det förväntas av alla att veta till exempel vem Bruce Springsteen är medan det anses pinsamt att känna igen vissa andra personer.
Jag frågar henne hur vi ska tänka för att komma bort från att ständigt se män som de självklara och de som ska hyllas. Alla har ju inte kommit lika långt med sin feminism, eller är tillräckligt starka att kunna strunta i män.
Vi påverkas alla av patriarkala strukturer oavsett hur medvetna vi är. Så hur ska vi gå till väga?
– Ifrågasätt dig själv. Vi är så invanda att exempelvis titta på serier som handlar om män. Som Mad Men. Lägg i stället ned tid på saker som kvinnor gör och är med i. Gör det för din egen skull som kvinna. Om vi jämt ser sådant män skapar, skapas det i sin tur en viss världsbild och ens egen plats ifrågasätts.
Moa Svan gör något som är unikt i den mansdominerade komikerbranschen. En talkshow av kvinnor, med kvinnor och, även om det inte är uttalat, för kvinnor.
– När jag såg Nile City som 12–13 åring tänkte jag ”fan vad coolt, men jag kommer aldrig att kunna göra det här”. Nile City och liknande program gav mig varken inspiration eller byggde upp min självbild. Tvärtom signalerade de att det krävs en man för att göra något lika ballt. Jag vill att kvinnor som ser min show ska tänka ”det där kan jag också göra”.
När Moa Svan började för ett år sedan var målet att skapa en ny form av humor. Hon berättar att de var en skön känsla när det gick vägen och att hon nu kan göra precis som hon vill med showen.
– Jag behöver inte kompromissa. När flera kvinnor gör något tillsammans upplevs de ofta som hotande. Ordningen som gäller brukar vara ”en kvinna in, en kvinna ut gäller”. Det leder till konkurrens mellan kvinnorna. Men jag kan strunta i det och jobba tillsammans med mina vänner i stället för att konkurrera med dem.
Precis som ”en kvinna in, en kvinna ut” ofta är den oskrivna lagen, brukar även ”en rasifierad in, en rasifierad ut” gälla. Men Moa Svan med gäster är verkligen inget fäste bara för vita, utan även rasifierade har en naturlig plats. Moa Svan tycker det är problematiskt om publiken är helt vit. Hon ser
till att ha återkommande rasifierade gäster.
Men varför inte ha med några rasifierade antirasistiska aktivister också?
– Showen handlar inte om att lyfta okända utan om att träffa redan kända som jag tycker det skulle vara intressant att ha ett samtal med. Jag är alltid på jakt efter nya personer och när du frågar om aktivister inser jag att jag måste bredda min research och kunskap mer. Men jag vill också påpeka att det inte räcker att lyfta en rasifierad bland en massa vita för då blir den rasifierade personen stigmatiserad.
Moa Svan minns sin uppväxt i Kungsbacka som väldigt vit, och en tid som präglades av rasism. Det fanns inga redskap att analysera då, utan det är nu i vuxen ålder hon förstår.
– När jag lekte på gården var det med både vita och bruna barn, men leken stannade där. Jag bjöd aldrig hem dem på grund av en undermedveten uppfattning att de inte var som jag. De jag bjöd hem var mina vita vänner. Alla mina bästisar var vita.
För Moa Svan skulle det vara en förlust att bara alliera sig med människor som identifierar sig på samma sätt som hon själv. Och även om hon är medveten om att det råder en vit hegemoni som avgör vad som är godkänt och icke-godkänt ser hon som kvinna och hbtq-person också problem med att fokusera för mycket på detta.
– Det handlar inte om att vara kritisk. Vita män är marginella. Om vi hela tiden tilltalar vita män skapar vi hinder.
Tilltal och språk leder till kategoriseringar, oavsett om vi vill det eller ej. För mig som inte identifierar mig som lesbisk har det alltid varit svårt att veta om det är okej att exempelvis säga flata. Vissa av mina vänner som är lesbiska har inget emot det medan andra blir upprörda.
– Orden är symptom, språk skapas av människor. Lösningen är knappast att lära sig ”rätt” ord. Då vore det bättre att byta ut alla vita, heterosexuella journalister i stället. Lesbiska, rasifierade, alla måste få vara med. Annars skapas bara ängslighet över att använda rätt ord och istället för inkludering.
Det handlar om att tala med och inte om. Att låta andra röster komma till tals. Det går inte att få samhället mer inkluderande genom att använda fina ord.
– I dag har vissa tolkningsföreträde. Men det gäller också att alla får utrymme att föra kamp, det handlar om demokrati.
Moa Svan pratar ofta om att kvinnor är viktiga och bryr sig betydligt mindre om män.
Går det att inkludera transpersoner med den inställningen?
– Jag är själv ingen perfekt kvinna och ingen representant för alla kvinnor. Jag strävar efter ett samhälle där vi inte talar om kvinnor och män. Det är viktigt för mig att jobba inkluderande utan att exkludera andra grupper. CIS-begreppet är bra, men i mitt jobb måste jag förenkla. När det gäller deltagare i min show får jag leta aktivt i stället för att gå på känsla.
Eftersom språk är viktigt vill Moa Svan exempelvis inte säga damlandslaget utan ”svenska landslaget i fotboll som leds av Pia Sundhage”.
– Om jag skulle säga landslaget i fotboll skulle alla genast tänka Zlatan. Därför försöker jag alltid peka ut normen utan att nämna den. Jag vill heller inte prata om damer utan om fotbollsmatcher eftersom det är viktigt att sport tänks på som prestation.
Oavsett om Moa Svan ser sig som kändis eller inte så ser jag henne som en etablerad komiker med egen show. Hon verkar dessutom ha gott självförtroende vilket gör mig nyfiken på om hon någonsin har känt panik på scen eller med någon gäst.
– Ja, det har hänt och då är lärdomen att jag får bli bättre på att planera nästa gång. När någon säger något konstigt så bemöter jag det direkt. När vi var i Belgrad på en feministisk festival och jag drog ett skämt om att köpa godis, var det någon ur publiken som skrek ”köp dig en hora”. En annan person stämde upp och skrek ”till mig med”. Jag sa ifrån direkt. Det var inte kul, men allt är inte kul heller.
När jag upptäckte Moa Svan med gäster var det första gången jag på riktigt skrattade åt humor. Oftast var både gästerna och hon själv roliga utan att kränka mig som kvinna eller rasifierad. Moa Svan berättar att förutsättningen för att hennes program blir av är att olika gäster vill medverka så att hon kan höra olika perspektiv. Hon säger att hon blir lika glad varje gång en gäst hör av sig och vill vara med eller tackar ja.
– Om gäster eller besökare klagar tycker jag att det är jättebra, för det hjälper mig.
Självklart håller hon inte alltid med i kritiken.
– När jag säger att Nilla Fischer är snygg tycker feminister att jag objektifierar och lesbiska känner skam att de själva inte kan säga det. Jag kan också ibland få kritik när jag pratar med mina gäster om deras muskler, men för mig är det helt naturligt att prata om kvinnors muskler.
Till sist ber jag Moa Svan om några råd för politiskt engagemang.
– Se dig själv som en aktiv medborgare. Det finns inget som heter att inte ta ställning, det finns ingen helig figur. Även om du själv inte gör något, stärk dem som är bra på att kämpa.
Fotnot: Moa Svan har en egen Youtubekanal.
