Storumans kommun, Västerbotten. En fjälldalgång med utpekat riksintresse för kulturmiljö. Genuin bebyggelse – timmer och torvtak – finns kvar i byar och gårdar från 1800-talets slut och 1900-talets början.
Rönnbäcknäset i den nedre delen av dalgången har så höga naturvärden att Länsstyrelsen övervägt att göra det till naturreservat. Tills gruvplanerna kom igång.
Det är fortfarande en vacker dal, men ekonomiska intressen har redan en gång förändrat landskapet. I slutet av 1950-talet kom vattenkraften till bygden. Flera sjöar i dalen skulle förvandlas till en enda och bli Sveriges nionde största vattenmagasin. De gamla gårdarna och jordbruksmarkerna sattes under vatten när fiskevattnen skulle bli till elektricitet som kan försörja hela Sverige under tre dygn. Bara på våren när magasinet töms kommer de gamla husgrunderna fram.
Knut Persson, 76-år gammal, är just på väg att köpa boken De tvångsförflyttade när vi springer på honom i Tärnaby centrum. Boken, som är skriven av Birger Ekerlid, kom ut i oktober i år och är en roman som handlar just om vattenkraftsepoken och om det som offrades i Björkvattsdalen när moderniteten skulle fram. Då, precis som i dagens gruvboom, var det svårt att säga nej. Man ville ju ha jobb, och framtidstro. Historien vill gärna upprepa sig.
– Sedan blev det de som tvingades lämna allt och vissa som tog jobb hos kraftbolaget. Det är precis som med ursprungsbefolkningen vid oljesandsutvinningen i Kanada, till slut sitter de där och schaktar bort sin egen jord, säger Marie Persson.
Hon är Knut Perssons dotter, egen företagare, sametingspolitiker och eldsjälen bakom nätverket ”Stoppa gruvan i Rönnbäck i Björkvattsdalen, Tärnaby”. Både Marie och hennes sambo Anders har rötterna i dalen och för drygt sju år sedan när de väntade barn bestämde de sig för att flytta hem. Planerna var att bygga nytt, men för säkerhets skull tänkte de att det var bäst att ta reda på mer om den där gruvan det talades om. Något som resulterat i fyra års kamp mot gruvetableringen och en utnämning till Årets västerbottning för att Marie Persson vågat ta striden.
Knut och Marie Persson guidar oss runt i Björkvattsdalen. Knuts röda Volvo tar oss fram längs den smala grusvägen medan Marie engagerat berättar om arbetet mot gruvetableringen. Det är november och solen tränger sig igenom förmiddagsdiset.
På Rönnbäcksnäset blickar vi ut över Gardikens vatten och de omkringliggande bergen. Djupt därinne finns nickeln. En mycket efterfrågad metall som bland annat behövs när man ska tillverka rostfritt stål. Här har företaget Nickel Mountain fått tre bearbetningskoncessioner på ett område lika stort som Umeå eller som Stockholms innerstad.
Marie Persson visar på kartan exakt vart dagbrotten skulle ligga. Berättar om hur hon i början tog upp gruvan på bymötet, bara för att säga att nu är det väl ändå dags att prata om det här. Resultatet blev kalabalik. Det finns folk i dalen som har ekonomiska intressen av en gruva. Hon tycker det är synd att exploateringen sår splittring i samhället, bland folk och familjer. Hon anser dock att det är dagens minerallagstiftning och prospekteringsgång som leder till polariserade samhällen. Miljökonsekvenserna lämnas till allra sist i processen och samhället som berörs av exploateringen lämnas åt sitt eget öde fram till dess att miljöprövningen kommer. Då har det gått flera år av prospektering och informationskampanjande från såväl prospekteringsbolag som positiva kommunpolitiker.
Marie Persson har fått ta mycket skit för sitt engagemang, berättar hon. Det har spridits falska rykten och under de fyra år hon kämpat med detta har hon försakat mycket. Men hon har haft mycket stöd från oroade kommun- och länsbor, samt andra nätverk och grupper som kämpar på andra orter, bland annat i Ojnareskogen på Gotland och i Kallak i Lappland. På byn i Tärnaby säger en kvinna att Marie Perssons arbete har vänt hela opinionen.
Men många i Tärna vill också ha en gruva. Linus Tallbom är 27 år och har startat Facebookgruppen ”Vi som vill ha gruva i Rönnbäck, Tärnaby”. På konditoriet förklarar han för oss att en gruvetablering är det bygden behöver. Arbeten och någonting som gör att samhället lever upp. Själv jobbar han i Norge som truckförare. Pendlar långt till jobb precis som många andra i inlandet. Att det kommer påverka naturen är priset man får betala. Allting kostar.
Två män som sitter vid bordet bredvid blir nyfikna på vårt samtal. Efter att ha hört sig för vad Linus Tallbom har för åsikt om gruvan och gett honom en highfive för svaret så förklarar de att det är vinna eller försvinna nu i Tärnaby. Att det som kan rädda bygden är antingen gruvan eller någon annan större industri. Konditoriägaren, som står bakom disken, flikar in att det inte spelar någon roll vad de tycker. Vill regeringen ha en gruva i Tärnaby så har de ändå ingenting att säga till om – den norrländska misstron mot makten. På 1600-talet sade storpolitikern Axel Oxenstierna att ”I Norrland hafva vi ett Västindien”. Sedan dess har råvarorna i form av vatten, skog och mineraler lämnat landsändan och lämnat kvar avfolkningsbygder, sargade landskap och en oftast oformulerad känsla av att det var ju inte så här det skulle bli. Men den där misstron börjar på sina håll förvandlas till ett motstånd. Kallak-konflikten förde det lokala motståndet mot gruvan i Jokkmokk ut i nyhetssändningar världen över. Bilder på gråtande samer som bars bort av svensk polis. I augusti talades det om den norrländska våren.
Knut Perssons röda Volvo tar oss vidare och vi stannar vid Voijtjajaure kapell som ligger alldeles intill gruvområdet. Björkvattsdalen är en kulturhistoriskt värdefull plats. Ett samiskt kärnområde. Här bosatte sig många samer som nybyggare. Dalen var känd för sin bördighet. På sistone har kyrkan avverkat. Vi far förbi kalhyggena där skogen försvann förra sommaren.
– Det är som att de redan gett upp, säger Marie Persson.
Hon ser så klart kampen mot gruvan som en del i den globala miljökampen. Det är inte bara det att världens femte största nickelgruvsprojekt känns oroväckande att anlägga i ett stort vattenmagasin i Umeälven i anslutning till två stora vattenkraftsdammar. För henne handlar det också om att ta ansvar för den politik som Sverige exporterar. Om inte vi i Sverige har råd att ta hänsyn till miljö, hälsa och urfolks rättigheter, vilket land ska då göra det?
– Sverige står för drygt 90 procent av all järnproduktion i Europa och är en stark gruvnation, så vi exporterar ju också politik och prospekteringssystem. Den ”svenska modellen” blir en ursäkt för företag att exploatera jord, människor och djur världen över. Sverige skänker dessutom bort mineraltillgångarna utan att kräva mer än 0,5 promille av värdet tillbaka, säger hon.
Marie Persson menar att det självklart är hela vårt levnadssätt vi måste ändra på. Ställa om från den ständiga tillväxthetsen och inse att i till exempel den här dalen har folk bott och levt i alla tider, skulle vi helt plötsligt inte klara oss utan en gruva?
På vägen ser vi en liten grå stuga där Knut Persson växte upp. På samma marker bor han än i dag. Kommer gruvan skulle han självklart behöva flytta. Vem vill bo i ett industriområde, menar han.
– Snacket går ju om att utan den här gruvan har vi ingenting. Men jag menar att om vi förstör det rena vattnet och naturen så har vi verkligen ingenting, säger Marie Persson.
Det historiska ingripandet av FN:s rasdiskrimineringskommitté har nu stoppat upp hela gruvprojektet. Vapstens sameby och Samerådet lämnade i september in ett klagomål, och nu har Svenska regeringen meddelats att all gruvverksamhet måste läggas på is i väntan på FN:s slutgiltiga beslut som beräknas komma i januari. Något som också inspirerat fler samebyar att gå via FN för att få gehör för sina rättigheter. Marie Persson tycker att det är pinsamt och oroande att FN ska behövas för att Sveriges regering ska respektera internationellt erkända urfolksrättigheter.
– Faran är inte över på något sätt, men det är ett litet andrum. Bolaget IGE, Nickel Mountains moderbolag är fortfarande i desperat behov av riskkapital så detta kan förhoppningsvis bidra till en mer realistisk bild av hur kontroversiellt projektet är och skrämma bort investerare, säger hon.
Marie Persson poängterar att dagens mineralpolitik och minerallagstiftning inte håller utan måste händras. Man måste även betänka att eventuella gruvjobb sker på bekostnad av andra jobb i en region, menar hon.
– Att staten godtyckligt väljer att skänka bort traditionellt samiska områden till riskkapitalister är en enorm kränkning. Det blir uppenbart att Sverige spelar ett högt spel när det gäller bristen av respekt för internationell urfolksrätt och visar på en av konsekvenserna med rådande mineralpolitik som hotar hela det samiska folkets existens på sikt.
Lika historiskt som FN:s rasdiskrimineringsnämnds uttalande, var Svenska regeringens beslut angående Rönnbäcken i augusti. De beslutade då att mellan de två riksintressena rennäring och gruvnäring så väger gruvnäringen tyngst, då gruvnäringen ger den största samhällsekonomiska vinsten.
– De gjorde alltså en strikt ekonomisk kalkyl, såg helt bort från urfolksrättigheter och från de miljörisker som finns i att anlägga gruvan just här och bestämde att oavsett så är pengarna viktigast säger Marie Persson.
Inger-Ann Omma är sekreterare i Vapstens sameby och renägare sedan barnsben. Hon menar att det var ett naturligt steg att skriva till FN då samebyn tagit till alla andra rättsmedel. Det fanns ingen högre instans i Sverige att ta frågan till. Inger-Ann Omma arbetar själv som jurist och förvånades över regeringens uttalande i augusti, vilket satte gruvnäringen före rennäringen i Rönnbäcken.
– Deras formuleringar gjorde det väldigt lätt att ta det här till FN. De skriver i princip att de är villiga att offra rennäringen, säger hon.
En samexistens med gruvnäringen menar Inger-Ann Omma är omöjlig i det här fallet. Gruvområdet skulle ligga på den plats där samebyn är som smalast och göra renskötseln omöjlig.
Storumans centerpartistiska kommunalråd Tomas Mörtsell ställer sig tillsammans med kommunledningen positiv till en nickelgruva i Rönnbäcken. Under förutsättning att Nickel Mountain kan driva projektet på ett hållbart sätt. Han menar att det är upp till Mark- och miljödomstolen att bedöma om så är fallet. Dock skulle han gärna se en förändring i hur vinsterna av ett eventuellt gruvprojekt skulle fördelas. Minerallagstiftningen, som säger att gruvföretagen endast behöver betala 0,5 promille av sin vinst till svenska staten, har varit omdebatterad under hösten. Tomas Mörtsell menar att det måste bli kvar mer pengar på plats. Vattenkraftsprojekten har exempelvis förstört mycket i naturen, men inte bidragit nämnvärt till den lokala ekonomin.
– Helt klart är att det behövs mer payback till de bygder där råvaror hämtas, säger Tomas Mörtsell.
Men Marie Persson menar att Mark- och miljödomstolen är politikernas och gruvföretagens mantra. Att de lägger ansvaret där så länge. Men eftersom det beslutet kommer allra sist i processen hinner det under flera år byggas upp mycket förväntningar kring ett projekt och många konflikter i ett samhälle. Konflikterna vinner företaget på, menar hon. Att folk ställs mot varandra. Det ska mycket till för att beslutet i Mark- och miljödomstolen inte ska färgas av politisk prestige och regeringens beslut. I fallet med Blaikengruvan så fanns det miljömässiga frågetecken, men trots det drevs projektet igenom på grund av prestige. Och nu står man där med en enorm miljöskuld. Detta problem kvarstår med dagens minerallagstiftning. De ”nya” projekt, som nu figurerar i gruvboomen, är ofta små bolag med riktigt storskaliga projekt. Där kan även små missbedömningar eller olyckor få enorma konsekvenser. Småbolagen är helt beroende av stora investeringar och har därför stor press på sig att presentera sina projekt i så positiv dager som möjligt där riskerna framhävs så små som möjligt. Verkligheten visar dock att låter det för bra för att vara sant så bör man nog dra öronen åt sig, säger Marie Persson.
Fredric Bratt är vd för Nickel Mountain AB, det bolag som redan satsat 100 miljoner kronor på gruvetableringen i Rönnbäcken. Han menar att det är en lång väg kvar innan det blir någon gruva. Gruvbranschen är tuff nu för tiden, och den dagen det blir aktuellt med gruvan behövs det mycket kapital. Men de satsar starkt och tror på att gruvan kan komma att bli verklighet inom några år. Om samebyns överklagan till FN vill han inte uttala sig. Enligt honom är det upp till regeringen och FN att lösa det.
Björkvattsdalen är, förutom samiskt kärnområde, också tillrinningsområde för Umeälven. Brister en gruvdamm här så förstör det vattensystemet ända ner till Östersjön. Nickel Mountains första miljökonsekvensanalys säger även att de kommer att använda tidigare oprövade metoder, samt att man vet att det finns asbest i berget.
– Man måste tänka på allt och alla som lever nedströms också, säger Marie Persson.
Vi har slagit oss ned intill vattnet och hon och hennes pappa Knut har packat upp kaffetermos och polarbrödsmackor. Vi tittar ut över Gardikens vatten, dricker kaffet ur kåsor. Marie Persson säger att hon undrar vad som behövs för att folk ska förstå att den här gruvan inte är en så bra idé.
– Behövs det en katastrof?
