Historiens upprepning

Storumans kommun, Västerbotten. En fjälldalgång med utpekat riksintresse för kulturmiljö. Genuin bebyggelse – timmer och torvtak – finns kvar i byar och gårdar från 1800-talets slut och 1900-talets början. 

Rönnbäcknäset i den nedre delen av dalgången har så höga naturvärden att Länsstyrelsen övervägt att göra det till naturreservat. Tills gruvplanerna kom igång. 

Det är fortfarande en vacker dal, men ekonomiska intressen har redan en gång förändrat landskapet. I slutet av 1950-talet kom vattenkraften till bygden. Flera sjöar i dalen skulle förvandlas till en enda och bli Sveriges nionde största vattenmagasin. De gamla gårdarna och jordbruksmarkerna sattes under vatten när fiskevattnen skulle bli till elektricitet som kan försörja hela Sverige under tre dygn. Bara på våren när magasinet töms kommer de gamla husgrunderna fram. 

Knut Persson, 76-år gammal, är just på väg att köpa boken De tvångsförflyttade när vi springer på honom i Tärnaby centrum. Boken, som är skriven av Birger Ekerlid, kom ut i oktober i år och är en roman som handlar just om vattenkraftsepoken och om det som offrades i Björkvattsdalen när moderniteten skulle fram. Då, precis som i dagens gruvboom, var det svårt att säga nej. Man ville ju ha jobb, och framtidstro. Historien vill gärna upprepa sig.

– Sedan blev det de som tvingades lämna allt och vissa som tog jobb hos kraftbolaget. Det är precis som med ursprungsbefolkningen vid oljesandsutvinningen i Kanada, till slut sitter de där och schaktar bort sin egen jord, säger Marie Persson.

Hon är Knut Perssons dotter, egen företagare, sametingspolitiker och eldsjälen bakom nätverket ”Stoppa gruvan i Rönnbäck i Björkvattsdalen, Tärnaby”. Både Marie och hennes sambo Anders har rötterna i dalen och för drygt sju år sedan när de väntade barn bestämde de sig för att flytta hem. Planerna var att bygga nytt, men för säkerhets skull tänkte de att det var bäst att ta reda på mer om den där gruvan det talades om. Något som resulterat i fyra års kamp mot gruvetableringen och en utnämning till Årets västerbottning för att Marie Persson vågat ta striden.

Knut och Marie Persson guidar oss runt i Björkvattsdalen. Knuts röda Volvo tar oss fram längs den smala grusvägen medan Marie engagerat berättar om arbetet mot gruvetableringen. Det är november och solen tränger sig igenom förmiddagsdiset. 

På Rönnbäcksnäset blickar vi ut över Gardikens vatten och de omkringliggande bergen. Djupt därinne finns nickeln. En mycket efterfrågad metall som bland annat behövs när man ska tillverka rostfritt stål. Här har företaget Nickel Mountain fått tre bearbetningskoncessioner på ett område lika stort som Umeå eller som Stockholms innerstad.

Marie Persson visar på kartan exakt vart dagbrotten skulle ligga. Berättar om hur hon i början tog upp gruvan på bymötet, bara för att säga att nu är det väl ändå dags att prata om det här. Resultatet blev kalabalik. Det finns folk i dalen som har ekonomiska intressen av en gruva. Hon tycker det är synd att exploateringen sår splittring i samhället, bland folk och familjer. Hon anser dock att det är dagens minerallagstiftning och prospekteringsgång som leder till polariserade samhällen. Miljökonsekvenserna lämnas till allra sist i processen och samhället som berörs av exploateringen lämnas åt sitt eget öde fram till dess att miljöprövningen kommer. Då har det gått flera år av prospektering och informationskampanjande från såväl prospekteringsbolag som positiva kommunpolitiker.

Marie Persson har fått ta mycket skit för sitt engagemang, berättar hon. Det har spridits falska rykten och under de fyra år hon kämpat med detta har hon försakat mycket. Men hon har haft mycket stöd från oroade kommun- och länsbor, samt andra nätverk och grupper som kämpar på andra orter, bland annat i Ojnareskogen på Gotland och i Kallak i Lappland. På byn i Tärnaby säger en kvinna att Marie Perssons arbete har vänt hela opinionen.

Men många i Tärna vill också ha en gruva. Linus Tallbom är 27 år och har startat Facebookgruppen ”Vi som vill ha gruva i Rönnbäck, Tärnaby”. På konditoriet förklarar han för oss att en gruvetablering är det bygden behöver. Arbeten och någonting som gör att samhället lever upp. Själv jobbar han i Norge som truckförare. Pendlar långt till jobb precis som många andra i inlandet. Att det kommer påverka naturen är priset man får betala. Allting kostar. 

Två män som sitter vid bordet bredvid blir nyfikna på vårt samtal. Efter att ha hört sig för vad Linus Tallbom har för åsikt om gruvan och gett honom en highfive för svaret så förklarar de att det är vinna eller försvinna nu i Tärnaby. Att det som kan rädda bygden är antingen gruvan eller någon annan större industri. Konditoriägaren, som står bakom disken, flikar in att det inte spelar någon roll vad de tycker. Vill regeringen ha en gruva i Tärnaby så har de ändå ingenting att säga till om – den norrländska misstron mot makten. På 1600-talet sade storpolitikern Axel Oxenstierna att ”I Norrland hafva vi ett Västindien”. Sedan dess har råvarorna i form av vatten, skog och mineraler lämnat landsändan och lämnat kvar avfolkningsbygder, sargade landskap och en oftast oformulerad känsla  av att det var ju inte så här det skulle bli. Men den där misstron börjar på sina håll förvandlas till ett motstånd. Kallak-konflikten förde det lokala motståndet mot gruvan i Jokkmokk ut i nyhetssändningar världen över. Bilder på gråtande samer som bars bort av svensk polis. I augusti talades det om den norrländska våren.

Knut Perssons röda Volvo tar oss vidare och vi stannar vid Voijtjajaure kapell som ligger alldeles intill gruvområdet. Björkvattsdalen är en kulturhistoriskt värdefull plats. Ett samiskt kärnområde. Här bosatte sig många samer som nybyggare. Dalen var känd för sin bördighet. På sistone har kyrkan avverkat. Vi far förbi kalhyggena där skogen försvann förra sommaren. 

– Det är som att de redan gett upp, säger Marie Persson.

Hon ser så klart kampen mot gruvan som en del i den globala miljökampen. Det är inte bara det att världens femte största nickelgruvsprojekt känns oroväckande att anlägga i ett stort vattenmagasin i Umeälven i anslutning till två stora vattenkraftsdammar. För henne handlar det också om att ta ansvar för den politik som Sverige exporterar. Om inte vi i Sverige har råd att ta hänsyn till miljö, hälsa och urfolks rättigheter, vilket land ska då göra det?

– Sverige står för drygt 90 procent av all järnproduktion i Europa och är en stark gruvnation, så vi exporterar ju också politik och prospekteringssystem. Den ”svenska modellen” blir en ursäkt för företag att exploatera jord, människor och djur världen över. Sverige skänker dessutom bort mineraltillgångarna utan att kräva mer än 0,5 promille av värdet tillbaka, säger hon.

Marie Persson menar att det självklart är hela vårt levnadssätt vi måste ändra på. Ställa om från den ständiga tillväxthetsen och inse att i till exempel den här dalen har folk bott och levt i alla tider, skulle vi helt plötsligt inte klara oss utan en gruva?

På vägen ser vi en liten grå stuga där Knut  Persson växte upp. På samma marker bor han än i dag. Kommer gruvan skulle han självklart behöva flytta. Vem vill bo i ett industriområde, menar han.

– Snacket går ju om att utan den här gruvan har vi ingenting. Men jag menar att om vi förstör det rena vattnet och naturen så har vi verkligen ingenting, säger Marie Persson.

Det historiska ingripandet av FN:s rasdiskrimineringskommitté har nu stoppat upp hela gruvprojektet. Vapstens sameby och Samerådet lämnade i september in ett klagomål, och nu har Svenska regeringen meddelats att all gruvverksamhet måste läggas på is i väntan på FN:s slutgiltiga beslut som beräknas komma i januari. Något som också inspirerat fler samebyar att gå via FN för att få gehör för sina rättigheter. Marie Persson tycker att det är pinsamt och oroande att FN ska behövas för att Sveriges regering ska respektera internationellt erkända urfolksrättigheter.

– Faran är inte över på något sätt, men det är ett litet andrum. Bolaget IGE, Nickel Mountains moderbolag är fortfarande i desperat behov av riskkapital så detta kan förhoppningsvis bidra till en mer realistisk bild av hur kontroversiellt projektet är och skrämma bort investerare, säger hon. 

Marie Persson poängterar att dagens mineralpolitik och minerallagstiftning inte håller utan måste händras. Man måste även betänka att eventuella gruvjobb sker på bekostnad av andra jobb i en region, menar hon.

– Att staten godtyckligt väljer att skänka bort traditionellt samiska områden till riskkapitalister är en enorm kränkning. Det blir uppenbart att Sverige spelar ett högt spel när det gäller bristen av respekt för internationell urfolksrätt och visar på en av konsekvenserna med rådande mineralpolitik som hotar hela det samiska folkets existens på sikt. 

Lika historiskt som FN:s rasdiskrimineringsnämnds uttalande, var Svenska regeringens beslut angående Rönnbäcken i augusti. De beslutade då att mellan de två riksintressena rennäring och gruvnäring så väger gruvnäringen tyngst, då gruvnäringen ger den största samhällsekonomiska vinsten. 

– De gjorde alltså en strikt ekonomisk kalkyl, såg helt bort från urfolksrättigheter och från de miljörisker som finns i att anlägga gruvan just här och bestämde att oavsett så är pengarna viktigast säger Marie Persson.

Inger-Ann Omma är sekreterare i Vapstens sameby och renägare sedan barnsben. Hon menar att det var ett naturligt steg att skriva till FN då samebyn tagit till alla andra rättsmedel. Det fanns ingen högre instans i Sverige att ta frågan till. Inger-Ann Omma arbetar själv som jurist och förvånades över regeringens uttalande i augusti, vilket satte gruvnäringen före rennäringen i Rönnbäcken.

– Deras formuleringar gjorde det väldigt lätt att ta det här till FN. De skriver i princip att de är villiga att offra rennäringen, säger hon.

En samexistens med gruvnäringen menar Inger-Ann Omma är omöjlig i det här fallet. Gruvområdet skulle ligga på den plats där samebyn är som smalast och göra renskötseln omöjlig.

Storumans centerpartistiska kommunalråd Tomas Mörtsell ställer sig tillsammans med kommunledningen positiv till en nickelgruva i Rönnbäcken. Under förutsättning att Nickel Mountain kan driva projektet på ett hållbart sätt. Han menar att det är upp till Mark- och miljödomstolen att bedöma om så är fallet. Dock skulle han gärna se en förändring i hur vinsterna av ett eventuellt gruvprojekt skulle fördelas. Minerallagstiftningen, som säger att gruvföretagen endast behöver betala 0,5 promille av sin vinst till svenska staten, har varit omdebatterad under hösten. Tomas Mörtsell menar att det måste bli kvar mer pengar på plats. Vattenkraftsprojekten har exempelvis förstört mycket i naturen, men inte bidragit nämnvärt till den lokala ekonomin. 

– Helt klart är att det behövs mer payback till de bygder där råvaror hämtas, säger Tomas Mörtsell.

Men Marie Persson menar att Mark- och miljödomstolen är politikernas och gruvföretagens mantra. Att de lägger ansvaret där så länge. Men eftersom det beslutet kommer allra sist i processen hinner det under flera år byggas upp mycket förväntningar kring ett projekt och många konflikter i ett samhälle. Konflikterna vinner företaget på, menar hon. Att folk ställs mot varandra. Det ska mycket till för att beslutet i Mark- och miljödomstolen inte ska färgas av politisk prestige och regeringens beslut. I fallet med Blaikengruvan så fanns det miljömässiga frågetecken, men trots det drevs projektet igenom på grund av prestige. Och nu står man där med en enorm miljöskuld. Detta problem kvarstår med dagens minerallagstiftning. De ”nya” projekt, som nu figurerar i gruvboomen, är ofta små bolag med riktigt storskaliga projekt. Där kan även små missbedömningar eller olyckor få enorma konsekvenser. Småbolagen är helt beroende av stora investeringar och har därför stor press på sig att presentera sina projekt i så positiv dager som möjligt där riskerna framhävs så små som möjligt. Verkligheten visar dock att låter det för bra för att vara sant så bör man nog dra öronen åt sig, säger Marie Persson.

Fredric Bratt är vd för Nickel Mountain AB, det bolag som redan satsat 100 miljoner kronor på gruvetableringen i Rönnbäcken. Han menar att det är en lång väg kvar innan det blir någon gruva. Gruvbranschen är tuff nu för tiden, och den dagen det blir aktuellt med gruvan behövs det mycket kapital. Men de satsar starkt och tror på att gruvan kan komma att bli verklighet inom några år. Om samebyns överklagan till FN vill han inte uttala sig. Enligt honom är det upp till regeringen och FN att lösa det.

Björkvattsdalen är, förutom samiskt kärnområde, också tillrinningsområde för Umeälven. Brister en gruvdamm här så förstör det vattensystemet ända ner till Östersjön. Nickel Mountains första miljökonsekvensanalys säger även att de kommer att använda tidigare oprövade metoder, samt att man vet att det finns asbest i berget. 

– Man måste tänka på allt och alla som lever nedströms också, säger Marie Persson. 

Vi har slagit oss ned intill vattnet och hon och hennes pappa Knut har packat upp kaffetermos och polarbrödsmackor. Vi tittar ut över Gardikens vatten, dricker kaffet ur kåsor. Marie Persson säger att hon undrar vad som behövs för att folk ska förstå att den här gruvan inte är en så bra idé. 

– Behövs det en katastrof?

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Elever från Sollentuna på Barnkonstmuseet i Vårby.
Elever från en skola i Sollentuna på Barnkonstmuseet i Vårby. Foto: Jessica Gow/TT

Gör kultur och fritid tillgängliga – på riktigt

Kultur och fritid är en rättighet för alla, men personer med funktionsnedsättning kan inte delta på lika villkor. Det beror delvis på fördomar, men också på att regler inte följs. FN:s funktionsrättskommitté ger Sverige och regeringen bakläxa – igen, skriver Mona Esbjörnsson, docent i fysiologi och styrelseledamot i Förbundet för delaktighet och jämlikhet.

Personer med funktionsnedsättning kan inte delta i kultur- och fritidsaktiviteter som den övriga befolkningen i Sverige. Dåliga lokaler, brister i assistanslagstiftning, höga kostnader, kunskapsbrister, segregation och fördomar kan ses som delar av en förklaring. Statens kulturråd ställer tillgänglighetskrav på verksamheter som får statligt stöd men dessa krav följs inte upp.

Samhället vinner på inkludering 

Vi ser en negativ utveckling inom flera områden för personer med funktionsnedsättning, säger Funktionsrätt Sveriges ordförande Nicklas Mårtensson. Personer med funktionsnedsättning utgör en femtedel av befolkningen. När de stängs ute från kulturlivets scener eller sportens gemenskap förlorar inte bara individen sin hälsa och sitt självbestämmande utan hela samhället går miste om kreativitet, intäkter och talang. 

FN:s dom är tydlig

Från FN:s håll kommer kritik om otillräcklig tillgänglighet till museer, teatrar, biografer och andra kulturinstitutioner, otillgängliga idrottsanläggningar, brist på textning och syntolkning, dålig inkludering i utformningen av kultur- och fritidspolitik samt bristande statistik och uppföljning.

CRPD står för Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och är en FN-konvention som Sverige ratificerade 2008. Artikel 30 handlar om deltagande i kulturliv, rekreation, fritidsverksamhet och idrott. I sin sammanfattning uttrycker FN-kommittén ”oro över de hinder som gör det svårare för personer med funktionsnedsättning att få tillträde till rekreation, fritidsverksamhet och idrott, särskilt för personer med intellektuella, neuropsykiatriska och psykiska funktions-nedsättningar och barn”.

Kommittén uppmanar Sverige att göra sport-, rekreations- och kulturverksamheter tillgängliga och att säkerställa kostnadsfri personlig assistans för deltagande. FN:s funktionsrättskommitté ger alltså Sverige och regeringen bakläxa – igen.

Kalla fakta om delaktigheten

SCB uppskattar att cirka 19 procent av befolkningen över 16 år har en funktionsnedsättning.

SCB och Kulturanalys anger att personer med funktionsnedsättning deltar i betydligt mindre utsträckning i kulturaktiviteter som bio, teater, konserter, dans, museer och historiska platser än övriga befolkningen.

Pärlor i påsar och en pratstund – ”jobbhjälpen blev en begränsning”

En äldre Rivkraft-undersökning visar att cirka 53 procent av personer med funktionsnedsättning besökte kulturevenemang någon gång under ett år, jämfört med 68 procent i övriga befolkningen. Den visar även att omkring 40 procent aldrig utövar någon kulturell aktivitet, och att 80 procent upplever hinder för att delta i kulturaktiviteter.

Vad beror ojämlikheten på?

Otillgängliga lokaler och miljöer – äldre sporthallar, museer och scener saknar hiss, ramper, hörslingor och skyltning.

Brist på ledsagning och personlig assistans – insatser beviljas restriktivt eller upphör vid 66 år.

Höga kostnader – avgifter för träningsavgifter, biljettpriser och hjälpmedel slår hårdare mot personer med sämre ekonomi.

Kunskapsbrist i föreningslivet – många ledare saknar utbildning i rätt träning och inkludering. 

Segregation i skolan – barn som placeras i särskilda grupper får färre timmar idrott, färre kulturbesök och färre fritidsaktiviteter med klasskamrater.

Få rörelsehindrade i musiklivet

Tar man musiklivet som exempel kan man få följande förklaringar till varför så få rörelsehindrade syns i den delen av kulturlivet.

Tillgänglighet: Scener, konserthus och musikutbildningar är inte anpassade för artister eller publik med rörelsehinder.

Stereotyper och fördomar: Förutfattade meningar om vad personer med rörelsehinder kan eller bör göra.

Brist på representation: När man inte ser personer med liknande förutsättningar i media, på scener eller i musikbranschen kan det påverka självbild och motivation.

Ekonomiska hinder: Att delta i musikutbildningar, instrument och resor kan vara kostsamt. Brister i stöd och resurser kan bli en barriär.

Här kan regeringen börja i morgon

Gör konventionen till lag: Inkorporera CRPD i svensk rätt. 

Nationell handlingsplan för kultur och fritid: Sätt mätbara mål för deltagande, budgetera särskilt stöd och följ upp i SCB:s undersökningar.

Tillgänglighetslyft för byggnader: Villkora statliga och kommunala bidrag med universell utformning. Avsätt en öronmärkt investeringspott för om- och tillbyggnad.

Assistentgaranti för delaktighet: Slopa 66-årsgränsen och inför ett ”kultur- och sportspår” i LSS så att ledsagning/assistans alltid omfattar fritidsaktiviteter.

Inkluderande föreningsstöd: Ge Riksidrottsförbundet och Kulturrådet riktade medel för utbildning av ledare i funktionsrätt och antidiskriminering.

Digital tillgänglighet 2.0: Kräv textning, syntolkning och lättlästa alternativ i alla offentligt finansierade strömningstjänster, musei-appar och biljettplattformar.

Delaktighet på riktigt: Permanenta statligt finansierade samråd med funktionsrättsorganisationer.

Sverige kallar sig ett kultur- och idrottsland. Låt bevisa det genom att göra kulturen, rekreationen och idrotten tillgänglig, på riktigt, för alla!

Mona Esbjörnsson är styrelseledamot i Förbundet för delaktighet och jämlikhet samt docent i fysiologi vid Karolinska institutet.

Publicerad
Läs hela artikeln
1 week sedan
Syndikalister i blockad mot restaurang
I juli gjorde Malmö LS en blockad utanför restaurangen i Malmö. Foto: Malmö LS

Blockad mot Malmö-restaurang – kock kräver lön för övertid

Fackföreningen Malmö LS har satt en restaurang och vinbar i centrala Malmö i blockad. För Arbetaren berättar kocken Hampus Permfors om utebliven lön för övertid. Facket har även stämt företaget som äger restaurangen för bland annat brott mot Las.

I slutet av november förra hösten sade Hampus Permfors upp sig från arbetet på restaurangen i centrala Malmö, och nära i tid sade även tre andra kollegor upp sig. Arbetssituationen hade blivit ohållbar. Hampus Permfors berättar att han som ensam kock kunde förväntas göra hundratals rätter under en kväll.

Hampus Permfors, kock och medlem i Malmö LS. Foto: Privat

– Om man jämför med restaurangen där jag arbetar nu så har vi ungefär hälften så många gäster med i alla fall dubbelt så mycket personal, säger han. 

Hampus Permfors berättar att han behövde stanna senare och även komma tidigare för att förbereda sig. Övertiden lades in i ett system, där arbetsköparen godkände den, säger han. 

Men trots godkänd övertid säger Hampus Permfors att han varken fått lön eller övertidsersättning för de extra timmar han arbetat. Dessutom fick han inte dricks den sista månaden, vilket ägaren ska ha motiverat med att de var fyra som sade upp sig samtidigt. 

Stridsåtgärder mot restaurangen

Under våren har Malmö LS av SAC Syndikalisterna förhandlat för Hampus Permfors, men inte lyckats få till någon överenskommelse med arbetsköparen. 

– Vi får inte svar på varför man inte betalar ut pengarna så därför har vi valt att vidta stridsåtgärder, säger Christopher Ståhl, som är förhandlare i Malmö LS.

Den 8 juli satte man restaurangen, Elsa Vin och Mat, i blockad. Den 8 juli och den 19 augusti har ett femtontal personer samlats utanför restaurangen i Malmö.

Alona, Olha och Nataliia som är flyktingar från Ukraina har arbetat på en Sushirestaurang i stockholm.

De vittnar om diskriminering på sushi­restaurang

Kraven som Malmö LS ställer är att Hampus Permfors ska få de runt 15 000 kronor som man menar att restaurangen inte har betalat i lön, övertidsersättning och dricks.

– Överlag har arbetsköparen varit obstinat och sagt att man inte vill betala någonting, säger Christopher Ståhl.

När Arbetaren får tag på restaurangens ägare säger hon att hon inte har tid att prata.

I samband med blockaden i juli skrev ägarens son på Instagram: ”Allt detta ståhej är på grund av att en före detta ’kock’ kräver att få betalt för tid han inte arbetat på.” Han skriver att kocken i fråga väntat i baren och druckit öl utan att stämpla ut.

Hampus Permfors understryker att alla tider som han med hjälp av Malmö LS kräver att få betalt för var godkända av ägaren. Han säger att ägaren i efterhand påstått att han suttit kvar och druckit öl vid ett tillfälle utan att stämpla ut, men utan att presentera några bevis. Hampus Premfors uppger att han aldrig har arbetat tillsammans med sonen som skrev inlägget på Instagram.

Facket stämmer företaget

Malmö LS har även stämt företaget som äger restaurangen, Malmöboxen AB, för brott mot Las, lagen om anställningsskydd, och brott mot semesterlagen. 

När det gäller brott mot Las berättar Hampus Permfors att det handlar om att arbetsköparen erbjudit honom en provanställning i stället för en anställning, trots att han redan hade varit provanställd. Han menar att detta är något som arbetsköparen gjort vid flera tillfällen.

– Hon brukar vara frikostig med provanställningar, säger Hampus Permfors.

Hampus Permfors säger att andra personer som arbetat på restaurangen har hört av sig till honom med egna, liknande berättelser om hur de har behandlats.

Bild från demonstration med Syndikalistiska ungdomsförbundet i Malmö

SUF Malmö: ”Hata Sverige och avskaffa vålds­monopolet”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Författaren Elin Persson, Pizzeria Roma
Elin Perssons roman Pizzeria Roma har hyllats som en trovärdig landsbygdsskildring. Foto: Sofia Runarsdotter

Elin Persson skriver om manlig vänskap i avfolknings­bygd

Romanen Pizzeria Roma om den sjukskrivna svetsaren Magnus är bland det absolut bästa som skrivits på svenska de senaste åren, skriver Johan Apel Röstlund som har träffat författaren Elin Persson för ett samtal om inlandet, vardagsskildringarna och språket.

I sin hyllade Pizzeria Roma skildrar författaren Elin Persson på ett alldeles fantastiskt sätt den vanliga vardagen i ett sönderdigitaliserat Sverige, där så väl Försäkringskassan som vårdcentralerna bommat igen sina landsbygdslokaler och flyttat ut på nätet.

– Det är faktiskt intressant, och nästan lika provocerande, att så många tycker det är spännande att läsa en berättelse om förslitningsskador, sjukskrivningar och ett helt vanligt liv.

Romanen, Elin Perssons fjärde, kom ut i mars och har fått lysande recensioner. Boken har bland annat beskrivits som ett förträffligt exempel på modern svensk arbetarlitteratur.

Paralleller till uppväxten i Lingbo

Handlingen kretsar kring den 63-årige svetsaren Magnus och hans umgänge med de tidigare arbetskamraterna på verkstaden i den lilla byn i södra Norrlands inland. En typisk svensk avfolkningsort där mittpunkten är pizzerian, i stort sett det enda i samhället som ännu inte lagts ner. Där träffas Magnus och hans vänner om dagarna för att äta lunch, njuta av en svalkande trocadero eller bara prata om det senaste och ibland ingenting. 

Stillsam vardagslunk men också ett livsviktigt sätt att hålla på rutinerna när den molande ryggvärken, som så småningom leder till sjukskrivning, slår livet som det ser ut ur spel.

Gemenskapen är på många sätt avgörande och spelar en viktig roll. Men det gör också minnet av det som för inte länge sedan var en blomstrande ort. I dag har gräset på den kommunala fotbollsplanen växt igen. Skolan har lagts ner och barnfamiljerna flyttat.

Det är svårt att inte dra paralleller till Elin Perssons egen uppväxtort Lingbo. Vackert beläget vid sjön Lingan, inbäddad bland de karakteristiskt blå bergen, i gränstrakten mellan Hälsingland och Gästrikland där Norra stambanans tungt lastade godståg fortfarande susar förbi på väg mot Gävle eller Ånge. Skogslänet Gävleborg, präglat av tung industri och jobb inom hälso- och sjukvård. Där statistiken visar att regionens befolkning löper landets största risk att drabbas av långvarig sjukfrånvaro.

Elin Persson Pizzeria Roma
Författaren Elin Persson. Foto: Johan Apel Röstlund

Men Pizzeria Roma är ingen nattsvart roman. Det är en rofylld iakttagelse om livet som det är. På gott och ont. Med toppar och dalar, och långt från storstaden.

– Idén när jag började skriva var ju väldigt banal och jag kunde inte riktigt säga till mitt förlag att jag satt hemma och skrev om en 63-årig man med ont i kroppen. Men ju mer jag skrev desto mer övertygad blev jag om att det här en historia som måste berättas, säger Elin Persson.

Kontrasten mot där vi sitter, på ett kafé i Stockholms innerstad jämfört med bokens fiktiva Lingbo, är stor. Klyftan mellan stad och land har sällan varit större i Sverige än nu.

– Det märks och var väldigt lustigt. För när jag var färdig med skrivandet lät jag två personer läsa. Min förläggare här i Stockholm och pappa hemma i Lingbo. Hon grät och han skrattade.

Elin Perssons hyllade roman Pizzeria Roma, utgiven på Wahlström Widstrands förlag 2025.

Elin Persson berättar att hon är uppvuxen i arbetarklass. Pappan, precis som romanens Magnus, är svetsare, och mamman jobbar på vårdcentral.

Det som nästan knockade mig med med Pizzeria Roma är ditt språk. Bland det absolut svåraste som finns är att skriva enkelt. Du lyckas skriva precis som folk faktiskt pratar. Beskriva saker som de ser ut…

– Jag tror att det beror på att jag inte kan så många ord, egentligen. Då får man använda det språk man har. För jag har aldrig varit en läsande person och där jag kommer ifrån använder vi ett enkelt språk, säger Elin Persson och fortsätter:

– Det gjorde i och för sig att jag, när jag började på folkhögskola, fick ett väldigt mindervärdeskomplex när jag upptäckte hur mycket mina klasskamrater hade läst. Själv hade jag aldrig fått en kultur-input hemifrån. Det här med böcker och litteratur fanns liksom inte där jag växte upp. Det var i och för sig ingenting som jag saknade heller, för jag visste ju knappt att den världen existerade. Men jag blir glad att du säger det där om enkelt språk, och det är väldigt roligt att boken faktiskt nått ut så bra till just den gruppen människor som romanen handlar om.

Språket i Pizzeria Roma är befriande enkelt och miljöbeskrivningarna om livet i södra Norrlands inland är pricksäkra. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Styrkan i dialogerna

Den absolut största styrkan i Elin Perssons berättelse är dialogerna där på pizzerian. Eller under de många bilturerna upp på skogen, i förhoppning att se tjäder eller kanske en älg. Elin Persson sätter liksom ord på de ibland ordlösa konversationerna. Män över 60, inte sällan från just de här trakterna, har ofta en förmåga att hålla saker inom sig. Något hon fångar med perfektion. Som när Magnus vän Kenneth drabbas av svåra eksem. Magnus googlar, där bland scrollningarna av Blocket-annonser på gamla gräsklippare, och misstänker att kompisens kliande utslag egentligen är något annat. Något allvarligt. Men det stannar liksom där. Med en djupt gnagande oro som han håller för sig själv.

Samtidigt pågår hela tiden livet. Vännerna har trevligt ihop. Rustar tillsammans upp byns gemensamma bastu. Grillar korv. Snackar skit om gamla arbetskamrater som kommit upp sig i hierakin på verkstaden. Tar en fisketur och firar midsommar bland berusade sommargäster. Håller ordning. – i garaget och på varandra och det är omöjligt att inte se dem framför sig. Sida efter sida dras man in och till slut är boken omöjlig att lägga ifrån sig.

Elin Persson berättar att hon pratat mycket med just sin pappa under skrivandets gång. För att höra hur snacket går mellan honom och hans vänner. Men det är absolut ingen biografi hon skrivit, säger hon. 

– Han hjälpte mig mycket genom att bara läsa det första utkastet. När jag kom dit hade han skrivit ner några anteckningar i sitt kollegieblock.

– Du kan inte skriva att en svetslåga är midnattsblå. Den är är mer vit. Sådana där tips fick jag, och det har varit ovärderligt för trovärdigheten i boken.

Även om just inte Lingbo nämns förstår man ju att historien utspelar sig i södra Norrland. I en tidigare intervju har du sagt att det finns en stereotyp blick från storstaden som du vill göra upp med. Att äldre män på små orter röstar på Sverigedemokraterna, inte har något känsloliv och går runt i tystnad.

– Precis. För männen där jag kommer ifrån, även om SD är stora där, är omtänksamma och mjuka men upplever ofta att de hamnat utanför samhället på grund av att de slitit ut sina kroppar. Och jag har stor respekt för de här människorna och köper inte att de skulle leva några ensamma liv. I byar som Lingbo, där samhällsservicen försvunnit, är man tvungen att göra saker gemensamt och använda de små sociala plattformar som fortfarande finns för att mötas. I det här fallet pizzerian.

Vissa delar av romanen påminner om socialrealismens mästare, den brittiske stjärnregissören Ken Loachs, prisade film I, Daniel Blake från 2016. Om hur socialförsäkringssytemet fullkomligt kollapsat efter år av av ansiktslös och nyliberal politik. Precis som huvudpersonen Daniel Blake möts Pizzeria Romas Magnus av telefonsvarare i ett näst intill hopplöst nät av snårig byråkrati när han tvingas söka vård för arbetsskada. 

Skenande vårdkarusell

Den tidigare personliga servicen, här i form av Försäkringskassans kontor, har klappat igen och Magnus kastas in i en skenande vårdkarusell. Oklara besked och lika otaliga som omöjliga blanketter som ska fyllas i innan sjukersättning kan betalas ut. Under den utdragna tiden: tomt på kontot och växande frustration. Men också stödet från vännerna. De håller ihop, lånar och ger.

Samantha Ohlanders och lands­­bygds­­upproret

Elin Persson berättar om sammanhållningen när samhället dragit sig tillbaka.

– Pappa och hans kompisar har ju kört runt och fyllt igen asfaltsgroparna på landsvägen som går genom byn med grus för ingen annan gör det längre, säger hon.

– Och det var ganska talande när min sambo följde med upp till Lingbo för första gången. ”Varför har ni så dåliga vägar här?”, frågade han.

– Det är ju för att staten prioriterat bort allt. Det känns som att en hel generation på landsbygden har övergetts med nedläggningen av alla servicekontor och där allt i stället ska vara digitalt.

Författaren Elin Persson Pizzeria Roma
Releasefesten av boken hölls givetvis på pizzerian hemma i Lingbo. Foto: Sofia Runarsdotter

Jag var nyligen på Ådalens litteraturfestival i Ångermanland, och där pratade jag med en kvinna som tyckte att politiker och andra beslutsfattare borde göra landsortsplikt. Hon ville att de skulle tvingas prova att bo i samhällen som Sollefteå där sjukhuset läggs ner, för att sätta sig in i vanligt folks problem.

– Det tycker jag låter alldeles utmärkt. Jag skulle rösta på det parti som lägger fram ett sådant förslag, säger Elin Persson och skrattar.

Releasefesten av boken hölls givetvis i Lingbo. På verklighetens Pizzeria Roma, såklart. Elin Persson berättar hur nervös hon var. Hur skulle folk, många av dem hon känt sedan barnsben, reagera på beskrivningen av deras gemensamma hemby? Men det blev fullsatt och succé.

– Det stod bilar parkerade längs hela vägen och i dag när jag åker hem tar jag varje gång med 20 nya böcker som den lokala lanthandeln säljer i kassan. Det känns väldigt fint att boken nått ut på det sätt jag önskade.

Alex Olofsson:
Kyrkflytten är ett PR-jippo från LKAB mot Kirunas själ

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Strejken den 9 juli 2025 i Indien har beskrivits som världens största. I omvärldssvepet sammanfattar Ulf B Andersson, före detta chefredaktör på Amnesty Press samt redaktionssekreterare på Arbetaren, några av den senaste tidens internationella händelser. Foto: Ajit Solanki/TT

Omvärldssvepet: Världens största strejk genomfördes i somras

Runt 250 miljoner strejkande i Indien, könsstympningar i Gambia, våldsamma bränsleprotester i Angola – och kritik mot den världskända filmregissören Christopher Nolans inspelning i det ockuperade Västsahara. I omvärldssvepet rapporterar Ulf B Andersson om några av den senaste tidens stora händelser i världen.

Strejker i Indien brukar beskrivas som de största i världen. Den 9 juli var det dags igen och det talas om att 250 miljoner arbetare över hela landet ska ha deltagit. Även om siffran är svår att verifiera så är det ingen tvekan om att uppslutningen var stor och det kan ha varit den största strejken någonsin.

För premiärminister Narendra Modi och det styrande hindunationalistiska högerpartiet BJP var strejken en påminnelse om att breda skikt i det indiska samhället säger nej till försämringar av arbetarnas rättigheter och privatiseringar och vill ha höjda minimilöner.

Valet våren 2024 där 642 miljoner deltog, ett valdeltagande på 66 procent, gav Modi en tredje period vid makten men för BJP blev det en besvikelse då partiets övertag försvagades.

Sedan förra valet 2019 hade BJP använt allt mer auktoritära metoder mot oppositionella och underblåst religiösa motsättningar. Valresultatet visade dock att många indier sade nej till denna utveckling.

Strejken organiserades av ”Joint Platform of Central Trade Unions in India”, ett samarbetsorgan för tio fackliga centralorganisationer, och stöddes av bondeorganisationer, studenter, kvinnoorganisationer och arbetare inom den informella sektorn.

Indien har en lång historia av facklig organisering där de största fackföreningarna står nära politiska partier som kommunistpartierna CPI, CPI (M) och kongresspartiet.

Den fackliga internationalen IndustriALL hyllade den indiska fackföreningsrörelsen och sade att strejken var ”en inspiration för arbetarklassrörelsen över hela världen”.

Gambia: Död flicka upprör

Den 10 augusti meddelade polismyndigheten i Gambias huvudstad Banjul att en flicka, en månad gammal, hade dödförklarats på sjukhus dit hon kommit med kraftiga blödningar efter att ”ha utsatts för omskärelse”. Enligt BBC uppgav polisen att två kvinnor hade gripits.

Fallet med den misstänkta könsstympningen i staden Wellingara har skapat upprörda känslor i Gambia.

– Förlusten av detta oskyldiga barn får inte glömmas bort, sade Abdoulie Ceesay, parlamentsledamot för distriktet där Wellingara ligger. Låt detta bli en vändpunkt för att skydda varje barns rätt till liv, säkerhet och värdighet.

Fatou Baldeh, grundare av organisationen Women in Leadership and Liberation, sade till BBC att det blivit vanligare att kvinnlig könsstympning utförs på bebisar:

– Föräldrar tror att flickor kommer läka snabbare om de skärs när de är små men också att det blir lättare att dölja detta lagbrott.

Det beräknas att cirka 75 procent av gambiska kvinnor i åldern 15–49 år har könsstympats, vilket gör att landet ligger bland de tio värst drabbade länderna i världen.

Kvinnlig könsstympning förbjöds i Gambia 2015 och kan straffas med böter eller fängelse upp till tre år. Om en flicka dör kan det bli livstids fängelse.

Den gambiska gruppen FILE drev under 2024 kampanjer mot kvinnlig könsstympning. Foto: Hammerschlag / TT

I juli 2024 sade parlamentet nej till ett förslag att avkriminalisera könsstympning, vilket välkomnades av FN.

Angola: Kris efter bränsleprishöjning

Angola har skakats av våldsamma protester sedan regeringen på uppmaning av IMF, Internationella valutafonden, beslutat att höja de subventionerade bensinpriserna.

Omkring 90 procent av pendlare i huvudstaden Luanda använder sig av minibusstaxis, vars priser nu skulle höjas. Taxiförarunionen ANATA utlyste en tre dagars strejk med start 28 juli. Snart exploderade Luanda och flera andra städer i våldsamma protester som beskrivs som de värsta på många år i Angola. ANATA fördömde plundring och våldsamheter. Angola är Afrikas näst största oljeproducent men många människor lever i fattigdom.

Den 11 november ska landet fira 50 år av självständighet från Portugal.

Den 30 juli uppgav inrikesministern Manuel Homem att 1 214 personer hade gripits, 22 hade dödats och över 200 skadats. Amnesty International uppmanade myndigheterna att undersöka olagligt användande av våld.

Västsahara: Odysséen på ockuperad mark

Den 17 juli 2026 ska det bli premiär på Christopher Nolans storfilm The Odyssey med Matt Damon, Zendaya och Anne Hathaway i några av rollerna. Svensken Ludwig Göransson står för musiken. Filmen är baserad på Odysséen, ett verk från 700-talet f.Kr. som tillskrivs Homeros, och spelas in på olika platser runt om i världen.

I juli kom kritik mot att Nolan spelat in i den västsahariska kuststaden Dakhla. María Carrión, chef för FiSahara, en filmfestival som arrangeras i de västsahariska flyktinglägren i Algeriet, sade till The Guardian att ”Nolan och hans team, kanske oavsiktligt, bidrar till den marockanska regimens ansträngningar att normalisera ockupationen av Västsahara”.

FN:s generalsekreterare António Guterreskonstaterade i oktober 2024 att FN:s högkommissariat för mänskliga rättigheter inte har släppts in i Västsahara sedan 2015.

Medlemmar i självständighetsrörelsen Polisario i närheten av Bir Lahlou, Västsahara. Foto: Bernat Armangue / TT

Den tidigare spanska kolonin Västsahara invaderades av Marocko i november 1975. År 1991 ingicks vapenvila mellan Marocko och självständighetsrörelsen Polisario. Den folkomröstning som då utlovades har inte kunnat genomföras.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Kyrkflytten i Kiruna är den slutgiltiga maktuppvisningen, skriver Alex Olofsson. Foto: Magnus Fredriksson, Christine Olsson / TT, Noella. Montage: Arbetaren Johansson / TT

Alex Olofsson:
Kyrkflytten är ett PR-jippo från LKAB mot Kirunas själ

Tack vare LKAB:s ”goda hjärta” räddas nu den historiska kyrkan i Kiruna – en bedrift hyllad som en triumf av ingenjörskonst och generositet. Men bakom denna berättelse döljer sig en annan sanning: en historia om förödelse, vinstintressen och en kamp om vem som får vara historiens evangelist.

I flera månader har Kiruna varit en scen för ett noggrant iscensatt propagandaevent. Flytten av kyrkan har målats upp som en historisk händelse, en turistmagnet, en folkfest och ett tecken på industriell nåd.

Gruvbolagets väloljade PR-maskin har arbetat i heligt samförstånd med den kommunala apparaten, medan svenska medier – till och med public service – likt religiösa fanatiker valt att följa dem blint.

Att lyckas flytta en så här stor fastighet är en teknisk bedrift som man vill likställa med ett mirakel. Samtidigt som man vill bortse från den större bilden om vad som hänt oss i Malmfälten.

Vi ska glömma årtiondena av rivningar, bostadskrisen, miljardskulderna, fuskbyggena, den urholkade sjukvården och skolkaoset som stadsrivningen orsakat. Predikan som ska gå ut till Kirunaborna och resten av Sverige är: ”Glöm Malmfältens sorger  – Titta på detta profana PR-jippo istället”!

Kamp om historieskrivningen i Kiruna

Kirunas historia är en ständig upprepning av ödeläggelse med tillhörande kamp om historieskrivningen. Staden byggdes på malmen. Vilket krävde att den plats som historiskt brukats av samerna och byborna skulle offras på altaret av industrins framsteg. Nu 125 år senare har staden i sin tur offrats – och den här gången förväntas inte invånarna enbart acceptera det, utan att vi lydigt ska jubla åt det.

Det går inte att förneka att med gruvorna kom arbete och välstånd, men sedan gruvindustrins begynnelse har vi offrat vår kultur, våra språk, vår natur och våra hem till denna guldkalv. I tragiska fall så fortsätter malmfältens arbetare att till och med offra sina liv för gruvan.

Det har hela tiden ständigt pågått en dogmatisk strid om sanningen. Där förödelsen ska förklaras som ”utveckling”, och där eventuella tvivlare avfärdas som trosförvägrare. Vi ska konverteras till att tro att all denna ödeläggelse var för vårt eget bästa och inte att det gjordes för ett enskilt företags vinstintresse.

Kyrkflytten är den slutgiltiga maktuppvisningen

Flytten av Kiruna kyrka är inte enbart  familjeunderhållning på bästa sändningstid. Det är den slutgiltiga maktuppvisningen från gruvindustrin till det svenska folket. Där gruvbolaget, kungahuset, regeringen och kommunen gemensamt markerar tydligt: Vi kommer att riva städer, tvinga människor att flytta och även riva allt annat som kommer i vår väg i jakten på profit. Och när vi räddar ett kulturarv som hamnat i skottlinjen så ska ni vara tacksamma. 

Men jag anklagar inte bara LKAB eller Kiruna kommun – jag ifrågasätter en kultur och ett medieklimat där ”sanningen” är vad som presenteras av kommunikatörer och näringslivet. Låt Kiruna nu bli ett varnande exempel på hur makten genom propaganda tar grepp om historien. Där historisk ödeläggelse med enkelhet blev ompaketerad till ”historisk framgång”.

Frågan är inte bara vad som hänt Kiruna. Frågan är: Vems skrift blir i slutändan kanon? Och kommer vi att minnas flytten av kyrkan som ett mirakel – eller bara som en smaklös maktuppvisning?

Det våras för rymdkriget: Militära satelliter skjuts snart upp från Sveriges enda rymdbas

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
”Det verkar inte lätt att vara toppolitiker. Att leva långt från vanliga människor – i ett eget samhällsskikt, som dessutom måste förlita sig på kompisrekrytering.” Foto: Wiktor Nummelin / TT, Anders Wiklund / TT, Christine Olsson / TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Landerholms vandel är en skandal i raden

På måndag börjar rättegången mot den före detta nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm. Affären med Landerholm är dock bara en i mängden av skandaler som har kantat Tidöregeringen. Att leva i ett eget samhällsskikt som förlitar sig på kompisrekrytering lär fortsätta leda till bristande vandel, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

Sveriges regering vill kunna utvisa människor för ”bristande vandel”. Alltså inte bara för brott, utan för att leva misskötsamt. Exakt vad det innebär är oklart och öppnar för livsfarligt godtycke. 

Därför är denna regerings skandaler lite extra allvarliga. Regeringspartiernas företrädare är ju inte speciellt skötsamma. Eller ens laglydiga. 

På måndag startar rättegången mot Sveriges före detta säkerhetsrådgivare Henrik Landerholm (som för övrigt är statsministerns barndomsvän). Landerholm åtalas nu för vårdslöshet med hemlig uppgift efter att ha glömt hemliga dokument på en kursgård.

I framtiden vill regeringen ge sig själv möjlighet att införa undantagstillstånd och ta kontroll över den lagstiftande makten. 

Samtidigt ökar korruptionen nu för varje år.

Tidölagets skandal-cv

För er som glömt, ur Tidösamarbetets cv:

Det började lite lätt, med statssekreteraren PM Nilssons olagliga ålfiske.

Sedan kom moderaten Anna Kinberg Batras kompisrekryteringar.

SD:s trollfabrik avslöjades 2024 och ett par månader senare höll partiledaren Jimmie Åkesson stort bröllop med inbjuden gängledare.

Runt förra årsskiftet uppdagades Landerholms misskötsel av sitt uppdrag. Han avgick, vilket också en efterträdare, Tobias Thyberg, snabbt fick göra (han fick dock tillbaka sitt gamla chefsjobb). 

I våras kom även granskningen av utrikesminister Maria Malmer Stenergards köp av aktier i ett försvarsbolag. 

Utkrävande av ansvar för statsminister Ulf Kristerssons tid som ordförande  för Adoptionscentrum väntar vi fortfarande på. 

Och i somras exploderade nyheten om migrationsminister Johan Forssells sons nazistiska aktivism. 

Migrationsminister Johan Forssell (M) under pressträff där direktiv till en ny utredning om återkallelse av medborgarskap presenteras.

Johan Forssell kallas till utskott efter nazist­avslöjandet

Vissa skandaler är helt enkelt politik

Självklart gör även andra partier skandalösa, eller bara idiotiska, saker. Sossarnas lotteri är en ful historia och Transportstyrelsens IT-skandal borde ha utgjort ett varnande exempel.

Men den nuvarande regeringens tillkortakommanden blir extra allvarliga eftersom deras retorik så mycket handlar om skötsamhet och hårdare straff – även för anhöriga. 

Dessutom är det ju så att medier i allmänhet gillar att lyfta allt som kan ha ”skandal” i rubriken. Minst lika stora skandaler är egentligen regeringens långa passivitet mot Israel eller för den delen deras så kallade miljöarbete.

Kompisrekrytering är en säkerhetsrisk

Så vad kan man säga om Tidölagets vandel? Kanske att de bara är människor. Att alla kan göra fel ibland. Att de inte kan hållas ansvariga för sina anhöriga. 

Men det borde ju i så fall gälla alla. Inte bara landets makthavare – som dessutom både vill utöka sin egen makt och övervaka invånarna mer och mer.

Man kan också säga att man inte ska fokusera på enskilda individer, utan på systemfel. För nä, det verkar inte lätt att vara toppolitiker på heltid. Att leva långt från vanliga människor – i ett eget samhällsskikt, som dessutom måste förlita sig på kompisrekrytering. Det är nog säkrast att vi slutar ha det så. 

Silas Aliki om den nya svenska lagen

Silas Aliki:
Det svenska undantagstillståndet – mot ”totalitärt maktövertagande”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 weeks sedan
Edda B. Usch säger att incidenterna, som är polisanmälda, väcker tankar om ”vilka vi egentligen släpper in”. Foto: Fredrik Persson/TT, Montage: Arbetaren

KD-toppar i bråk med okänd palestinier: ”Uppträdde mycket hotfullt”

Nyheter från TJ: KD-topparna Edda B. Usch, Teodora Alicescu och David Arrende polisanmäler nu incidenterna där en okänd palestinsk man vid olika tillfällen uppenbarat sig vid partianknutna tillställningar för att ställa till bråk i Gazafrågan. Teodora Alicescu utlyser samtidigt en belöning ur egen ficka till den som kan ge upplysningar som leder till att mannen grips.
– Jag överlåter 30 av mina vapenaktier i Rheinmetall till den som har tips, säger Alicescu till TJ.

Kristdemokraternas partiledare Edda B. Usch har varit i blåsväder den senaste tiden efter sina uttalanden om att ”Israel gör världen en tjänst” med sin krigföring i Gaza, som av allt fler internationella organisationer nu betecknas som folkmord. Usch har även mött kraftig kritik efter sitt utspel om att flytta Sveriges ambassad i Israel till Jerusalem och erkänna Jerusalem som Israels huvudstad – något som skulle stå i strid med internationell rätt. 

Men bakom den dramatik som uppmärksammats i medierna har ett annat, mer personligt och mer omskakande drama utspelat sig för Edda B. Usch. Ett drama som hon och hennes KD-kollegor nu väljer att öppna upp om för TJ.

Oönskad konfrontation under väckelsemöte

Under de senaste månaderna har Edda B. Usch och partikamraterna Teodora Alicescu och David Arrende, som också de framträtt som starka förespråkare av krigföringen i Gaza, utsatts för oönskade konfrontationer av en okänd man.

Det hela började enligt Usch vid en konferens med evangelikala väckelsekristna i Jerusalem i maj i år. Den kristna strömning som organisationen bakom konferensen är kopplad till, en strömning som förespråkar politisk sionism som en förutsättning för att Jesus ska kunna återvända till jorden, har blivit allt mer inflytelserik på senare år. Den har, som Uppsalaforskaren Tomas Poletti Lundström skrivit om, fått många förespråkare även i Sverige. Edda B. Usch närvarade vid konferensen som KD:s representant och hoppades på intressanta diskussioner om hur en ambassadflytt till staden skulle kunna gå till. Men förhoppningarna kom på skam när den okände mannen kom in i rummet.

– Den här personen dök liksom upp från ingenstans. Han stack verkligen ut i sällskapet eftersom han var så sjaskigt klädd, i någon sorts beduinutstyrsel, och hade så dålig hygien. Ingen verkade veta var han kom ifrån. Ganska snart började han lägga sig i diskussionerna och prata osammanhängande men högtravande om att mord och dråp är strängt förbjudet, det kändes redan då ganska opassande, säger Edda B. Usch.

Nya närmanden under kristen ceremoni

Men historien slutade inte där. Två månader senare, vid en Israelvänlig ceremoni i Uppsala där Edda B. Usch deltog tillsammans med partikamraterna Teodora Alicescu och David Arrende, uppenbarade sig mannen igen. Och nu blev det direkt obehagligt för KD-politikerna. David Arrende berättar för TJ:

– Vi hade just avslutat en fin gemensamhetsskapande stund med en inbjuden pastor som vände sig direkt till Kristus i sitt tal och bad honom uppenbara sig för församlingen och ge vägledning. Kort efter att pastorn sagt sitt dök den här mannen upp, och sedan gick det snabbt utför.

Sverigedemokraternas vitbok blir vikbok

Mannen ska åter ha börjat argumentera mot krigföringen i Gaza och sedan blivit närgången. Teodora Alicescu berättar:

– Han höjde handen och jag antog att han skulle smygfotografera mig, så jag försökte slå bort hans hand. Men då vände han plötsligt andra kinden till, så det blev små revor från mina naglar över hans kind. Jag antar att han varit i slagsmål tidigare under dagen, för han hade äckliga gasbindor runt händerna och såg allmänt sårig ut. Jag blev faktiskt lite rädd att jag skulle ådra mig någon smitta.

Kort därpå skulle Alicescu hålla ett anförande om vikten av att investera i vapenföretag vars utrustning används i Gaza. Men hon blev direkt avbruten av mannen, och nu blev situationen snabbt hotfull.

– Han sade ”Sätt tillbaka ditt svärd i skidan! Alla som tar till svärd ska dödas med svärd.” Jag blev chockad, han uppträdde mycket hotfullt. Jag ser det som ett direkt mordhot, säger Teodora Alicescu.

Edda B. Usch konfronterade mannen och frågade vem han var och var han kom ifrån.

– Han uppgav då att han var född i en ort på Västbanken och att han hade egen erfarenhet av att ha tvingats på flykt. ”Jag är född bland åsnor och får”, sade han, och där och då tvivlade jag inte på den biten heller, för han såg verkligen ut som en lodis.

Vill se skärpta vandelskrav

Kort därpå ska mannen ha gått fram till vapenföretagen Rheinmetalls och Hensoldts utställningsbord och börjat försöka välta borden. Strax därefter försvann han från lokalen, och har sedan dess inte kunnat identifieras.

– Jag överlåter 30 av mina vapenaktier i Rheinmetall till den som har tips om mannens identitet. Han måste gripas till varje pris, säger Teodora Alicescu.

Edda B. Usch säger att incidenterna, som är polisanmälda, väcker tankar om ”vilka vi egentligen släpper in”.

– Det känns extra obehagligt att han dykt upp vid två olika tillställningar där jag har närvarat, och dessutom i den här typen av ”fromma rum” som man tänker verkligen ska vara skyddade. Det känns nästan som en personlig förföljelse.

Edda B. Usch ifrågasätter hur mannen kan ha släppts in i Sverige och säger att det inträffade utgör ännu ett argument för att kraftigt skärpa vandelskraven när det gäller vilka vi tar in i landet.

– Om man inte förstår grunderna i den kristna etik och moral som vårt samhällsbygge vilar på har man faktiskt inte här i landet att göra, säger Edda B. Usch.

Amalthea Frantz:
Landerholms vandel är en skandal i raden

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 weeks sedan
”Det var en katastrof, man bara blir inskyfflad”, säger en av personerna som Arbetaren har pratat med, om Arbetsförmedlingens insatser. Foto: Pontus Lundahl / TT. Montage: Arbetaren

Pärlor i påsar och en pratstund – ”jobbhjälpen blev en begränsning”

Laura fick chans till jobb, men nekades lönebidrag. Josef upplevde att det som skulle vara ett stöd i stället blev en begränsning. Anita beskriver hur hon blev ”bollad mellan olika instanser”. Arbetaren har samlat vittnesmål från personer som lever med nedsatt arbets- eller rörelseförmåga om deras erfarenheter av Arbetsförmedlingens insatser.

Riksrevisionen sågar Arbetsförmedlingens stöd till personer som lever med nedsatt rörelseförmåga, vilket Arbetaren har rapporterat om. Granskningen visade till exempel att endast tre av tio hade fått ta del av insatser två år efter inskrivning. Arbetaren har nu pratat med tre personer om deras erfarenheter.

Anita: ”Bollad mellan olika instanser”

Anita, som är snart 60 år och egentligen heter något annat, fick en stroke 2016. Efter sjukskrivning och arbetsträning har hon deltagit i olika insatser hos Arbetsförmedlingen. Hon har tidigare haft en så kallad ”särskild stödperson för introduktions- och uppföljningsstöd” (SIUS).

– Den ena slarvade bort mig. Hon trodde att någon annan skulle ta hand om mig. Sedan skickade hon mig vidare till en man som i sin tur skickade mig till ”Rusta och matcha”, som skickade mig till ”Steg till arbete”. Man blir bollad mellan en massa olika instanser, som lovar att de har kontakter och kan hjälpa mig, berättar hon.

Anita önskar att hon skulle kunna bli introducerad till en arbetsplats som passade henne.

– Inte bara bli inskyfflad på en massa ställen, som i dag då jag lägger säkerhetsnålar och pärlor i påsar. Det hjälper inte mig och leder ingenvart, säger Anita när hon beskriver den arbetsträningsplats som hon är på just nu.

Anita arbetade tidigare som kock och skulle gärna göra det igen, men med anpassningar som skulle göra arbetet mindre stressigt. Hon befarar att hon hänvisas tillbaka till Arbetsförmedlingens insats ”Steg till arbete”.

– Det var en katastrof, det enda är att man kommer till en arbetsplats som inte ger något jobb. Det är inget individuellt program utan de slänger alla i en hög, säger hon. 

I februari skrev tidningen Arbetet att endast mellan 60 och 106 heltidsjobb skapats för de 16 000 personer som har tagit del av insatsen ”Steg till arbete”, sedan starten 2023. Samtidigt betalar Arbetsförmedlingen mångmiljonbelopp till det privata bolag som driver insatsen. I höst väntar beslut om huruvida man ska fortsätta med ”Steg till arbete” eller inte, vilket Arbetet också rapporterat om.

Laura: ”Mycket ansvar på arbetsgivare och sökande”

Laura, som egentligen heter något annat, är utbildad socionom har haft svårt att få jobb.

– Trots att jag har en ganska bra utbildning är det inte så många arbetsgivare som vill anställa. Jag tror att det beror på min funktionsnedsättning och att det finns mycket fördomar och okunskap, säger Laura. 

Hon behöver anpassningar på arbetet då hon har en benskörhetsdiagnos som innebär att hon har smärtor och tar sig fram med rullstol och får hjälp av assistans. 

Från Arbetsförmedlingen fick hon höra att det finns möjlighet till lönebidrag, vilket innebär att Arbetsförmedlingen betalar en del av hennes lön. 

– Jag hittade en kommun som var villig att anställa mig och jag fick ett arbete som socialsekreterare, säger Laura. 

Det var sommar och hennes kontakt på Arbetsförmedlingen hade semester och hade inte berättat vad som gällde. Arbetsköparen gjorde anpassningar för att Laura skulle kunna påbörja arbetet. Vad varken kommunen eller Laura visste var att arbetsköparen behövde ansöka om att få ett lönebidrag och sedan vänta på en utredning och ett beslut om lönebidraget.

Fick jobb men avslag på lönebidrag

I september började Arbetsförmedlingen att utreda om de skulle få lönebidrag och runt slutet av oktober kom beskedet. Avslag. Arbetsgivaren fick inget lönebidrag.

– De sa att jag kunde jobba 75 procent. Men det hade ju gjorts stora anpassningar eftersom vi väntade på lönebidraget. 

Laura är kritisk till att det tar så lång tid att få ett beslut om lönebidrag. Att arbetsköparen behöver invänta beslut, menar hon gör det svårare för funktionsnedsatta att få arbete.

– För en arbetsgivare som kan välja att anställa en person som kan börja direkt är det en stor risk att i stället vänta på ett beslut som kanske blir negativt, säger hon. 

Lång väntan på beslut om lönebidrag

Riksrevisionens rapport visar att anställningarna med lönebidrag har minskat och att detta delvis beror på bristande organisation och styrning. Dessutom bedömer Riksrevisionen att Arbetsförmedlingen inte har prioriterat sitt arbetsgivararbete i tillräckligt stor utsträckning.

Laura är kritisk till att det ska ta lång tid att få ett beslut om lönebidrag. Att arbetsköparen behöver invänta beslut, menar hon, gör det svårare för personer med begränsad rörelseförmåga att få arbete.

– För en arbetsgivare som kan välja mellan att anställa en person som kan börja direkt, är det en stor risk att i stället vänta på ett beslut som kanske blir negativt. 

Laura anser att det är ett problem att det är olika personer som gör utredningen och som fattar beslut om en person har rätt till lönebidrag, då hon upplevde att den som fattade beslutet inte hade en helhetsbild av situationen.

– Det läggs mycket ansvar på arbetsgivare och sökande. Arbetsgivare som vill anställa personer med funktionsnedsättning borde uppmuntras och få allt tillgängligt stöd. Som det ser ut i dag uppmuntrar man det inte alls, säger Laura.

Josef: ”Hjälpen blev en begränsning”

Josef har diagnosen atypisk autism och fick en så kallad SIUS våren 2024. Men Josef tyckte inte att det var ett stöd utan kunde vara kränkande; till exempel uppmanades han att ta med en förälder till mötena. 

– Jag trodde att det skulle hjälpa mig, men blev det mer som en begränsning. Jag var tydlig med att jag inte hade krav på anpassningar utan snarare önskemål, men jag fick höra att jag inte skulle kunna ha en hållbar anställning utan stöd. Det stärkte inte självförtroendet utan fick motsatt effekt, säger han till Arbetaren.

Efter drygt ett halvår bedömde Josef att det skulle öka hans chanser att få arbete att inte ha en stödperson via SIUS, och önskade då att få ta del av insatsen ”Rusta och matcha”. Svaret han fick blev att Arbetsförmedlingens bedömning var att det var SIUS som gällde utifrån Josefs förutsättningar och behov.

I juni i år bestämde han sig därför att säga upp sitt medgivande till SIUS. 

– Eftersom jag inte kände att stödet jag fått i över ett års tid hjälpte mig ville jag byta till något annat. 

Det var när han fick stöd av en arbetscoach på kommunens arbetsmarknadsenhet som han till slut fick ett arbete.

– Det var ett mycket bättre stöd. Jag fick hjälp att förbättra mitt cv och personliga brev. Och det ledde till att jag blev erbjuden ett jobb, berättar Josef, som i dag jobbar med kundtjänst.

Josef tycker att diagnosen inte längre påverkar honom så mycket som tidigare och att SIUS-programmet snarare blev ett hinder för honom i jobbsökandet.

Skylt som det står Arbetsförmedlingen på. I bakgrunden människor.

Arbetsförmedlingens stöd till personer med funktions­nedsättning sågas

Om Rusta och matcha: ”Katastrofalt, erbjuder i princip en pratstund”

Laura har även tagit del av Arbetsförmedlingens program ”Rusta och matcha”, också det en privatiserad verksamhet där fristående aktörer ska stötta personer som söker arbete.

Den fristående arbetsförmedlingen har visat sig innebära högre kostnader, men inte lägre arbetslöshet, enligt Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisks utvärdering, IFAU. I juni i år hävde Arbetsförmedlingen 94 avtal med 54 leverantörer av matchningstjänster inom Rusta och matcha, då dessa inte hållit tillräckligt god kvalitet.

– Det var katastrofalt, de erbjuder i princip en pratstund, säger Laura.

Hon menar att för vissa kan det vara bra att få hjälp att skriva en cv, men det var inte vad Laura behövde. Hon berättar att hon har högre utbildning än kontaktpersonen hos den privata arbetsförmedlaren. 

– Vi hade ett möte varannan vecka men han visste inte vad han skulle göra, så det blev mer att sitta av tiden. Han sökte svar och råd hos mig, vilket är ironiskt, säger hon.

Laura är också orolig för vad Arbetsförmedlingens strängare krav, som träder i kraft i höst, ska komma att innebära. Regeringen vill att arbetssökande ska vara beredda att flytta för att komma i arbete och har gett Arbetsförmedlingen i uppdrag att öka den geografiska och yrkesmässiga rörligheten bland arbetssökande.

– Tvånget att söka arbete på arbetsplatser långt bort slår hårt mot personer med funktionsnedsättning. Man kunde tro att funktionsnedsatta var undantagna, men det är de inte. För en person som har hela sitt liv anpassat, ett anpassat boende och assistans, kan det ställa enormt mycket mer krav. Det oroar jag mig för, avslutar Laura.

Arbetsolyckor ökar bland kvinnor – Lynn Ahlbom förlorade jobbet och livsglädjen efter axelskada

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 weeks sedan
Den brittiska punklegenden Peter Perrett greps under en demonstration till stöd för Gaza
Peter Perrett greps av uniformerad polis när han tillsammans med tiotusentals Londonbor demonstrerade mot det israeliska folkmordet. Så sent som i våras spelade den brittiska punkikonen i Sverige. Foto: Skärmdump Instagram och Alberto Pezzali/TT

Här grips den brittiska punklegenden för sitt stöd till Gaza

En av de hundratals gripna under helgens massdemonstration till stöd för Gaza i London var den 73-årige punklegenden Peter Perrett från den kultförklarade sjuttiotalsgruppen The Only Ones. Nu hyllas han för sitt agerande av världsstjärnorna i den brittiska popgruppen Primal Scream.

Peter Perrett hyllas nu av bland annat den inflytelserika popgruppen Primal Scream som i sina sociala medier skriver ”Vi är väldigt stolta över vår kära vän Peter Perrett som var en av 532 personer som greps efter att ha demonstrerat mot folkmordet i Gaza”.

Det var i samband med lördagens jättedemonstration i centrala London som Peter Perrett, mest känd som karismatisk frontfigur i legendariska The Only Ones, greps av två poliser. Anledningen?

Han protesterade mot Israels pågående folkmord i Gaza och mot att den brittiska Labour-regeringen kriminaliserat stöd till den pro-palestinska gruppen Palestine Action som bland annat har utfört flera aktioner mot israeliska företag i Storbritannien.

Inlägget på Instagram har fått tiotusentals likes. Foto: Skärmdump Instagram.

Under samma demonstration greps även en blind man i rullstol samt en äldre kvinna i 90-årsåldern för att ha deltagit i protesten som beskrivs som den största i London på flera år.

Slog igenom med den kultförklarade gruppen The Only Ones

Peter Perrett, som slog igenom med den kultförklarade gruppen The Only Ones, är mest känd för att ha skrivit världshiten Another Girl, Another Planet som släpptes 1978. Han sjönk under 80- och 90-talet dock allt djupare ner i ett svårt heroinmissbruk men är i dag fri från sitt drogberoende och har de senaste åren börjat turnera igen.

Förra året släppte han sitt tredje soloalbum The Cleansing som hyllats av kritiker världen över och han spelade så sent som i våras inför slutsålda konsertlokaler i både Stockholm och Göteborg.

Peter Perrett vid en tidigare intervju med Arbetarens Johan Apel Röstlund. Foto: Johan Apel Röstlund

Bobby Gillespie

Här hyllar de brittiska poplegenderna facket

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 weeks sedan
Arbetsskador och sjukskrivningar på grund av stress ökar bland kvinnor och leder till ökad dödlighet på sikt. ”Lösningen är enkel: Lyssna på de anställda”, skriver chefredaktör Amalthea Frantz.

Amalthea Frantz:
Döden som kommer smygande på jobbet

Skador och sjukskrivningar bland kvinnor ökar – särskilt inom vård och omsorg. Men deras arbetsmiljö blir sällan till braskande rubriker i stora medier och den negativa utvecklingen har pågått länge. Ändå finns massor av konkreta förslag och rimliga lösningar. Var då? Bland dem som jobbar förstås.

Fler och fler blir sjuka av sina jobb. Det gäller alla, men ökningen är särskilt stor bland kvinnor i vården.

Sju av tio anmälda arbetssjukdomar under 2024 avsåg kvinnor, enligt Arbetsmiljöverket. Det handlar om ohälsosam arbetsbelastning på grund av för hög arbetstakt, orimligt låg bemanning, orimligt höga krav och otillräckliga möjligheter för återhämtning. Även antalet anmälda arbetsolyckor som leder till sjukfrånvaro ökar främst bland kvinnor.

Döden på jobbet kan komma smygande 

De allvarligaste olyckorna, de där någon dör på jobbet, får jämförelsevis stor uppmärksamhet. Vi på Arbetaren har bevakat dödsolyckorna extra mycket de senaste åren. Särskilt det tragiska året 2023 då minst 65 människor dog på jobbet i Sverige. Förra året minskade den siffran tack och lov – men landade ändå på minst 43 döda.

De dödsfall som i statistiken räknas som arbetsplatsolyckor drabbar nästan bara män. Men jobb kan vara livsfarliga på flera sätt. Osäkra sätt att försörja sig, som behovsanställningar, vikariat och gigjobb, ökar risken att dö i förtid med 20 procent, enligt en rapport om ”atypiska anställningar” från Karolinska institutet.

I kvinnodominerade branscher bedöms mörkertalen dessutom vara höga vad gäller skador och sjukdomar. Det lär gälla även de allra allvarligaste fallen. För hur anmäler man en utmattning som byggts upp under åratal? Hur utkräver man ansvar för en depression som slutar i suicid?  

Svaren på detta är inte självklara. Men helt klart är att bakom arbetssjukdomarna finns mängder av konkreta, allvarliga problem – som kan åtgärdas.

Arbetsolyckor ökar bland kvinnor – Lynn Ahlbom förlorade jobbet och livsglädjen efter axelskada

Avslitna ledband, mordbrand och samvetsstress

Under sommaren har Arbetaren publicerat en serie reportage som skildrar anställda i omsorgsyrken som på olika sätt drabbats av skador, hot och våld, rasism och sexism. 

De berättar om avslitna ledband som inte togs på allvar förrän efter ett år, trots stark smärta dygnet runt. Om dagliga hot, blåmärken och sexuella närmanden. Kokhet soppa kastad i ansiktet. Att tvingas jobba med muskelskador trots att läkare avråder. Mordförsök via en bensin- och gasexplosion som ledde till att två människor dog. Till detta kommer en för många konstant samvetsstress över att inte hinna ge tillräcklig vård och omsorg.

Och alla som påstår att utmattning är en ”flumdiagnos” borde läsa undersköterskan Jasmina Omerovics vittnesmål från intensivvårdsavdelningen i Linköping. Det handlar bland annat om hot från anhöriga till patienter som drabbats av de senaste årens gängvåld. Vissa stal personalkläder för att ta sig in på avdelningarna. I kombination med personalbrist och extremt hög arbetsbelastning ledde stressen till sjukskrivning.

Hot och våld på jobbet vardag för många kvinnor – ”han tog strypgrepp på mig”

Lösningen är enkel: lyssna på de anställda

Läget i svensk vård har förvärrats i decennier. Det drabbar en majoritet av befolkningen: anställda, men även patienter och anhöriga. Larmrapporter skrivs, förhållanden utreds, människor protesterar. Att den negativa spiralen ändå fortsätter beror på politiska beslut, skenande klassklyftor och att arbetare hela tiden får sämre villkor och mindre inflytande. Det blir inte bättre av att medier är dåliga på att bevaka kvinnodominerade branscher.

För att komma till rätta med problemen behövs förstås långsiktigt förebyggande arbete och att faktiskt följa de regler som finns för arbetsmiljö och rapportering av incidenter. 

Men – den riktiga lösningen ligger i att ge de anställda mer inflytande. Det är vårdarbetarna som är experterna på hur jobbet fungerar och de har svaren.

Ständiga kommentarer om hudfärg och kön på jobbet – ”inte okej”

Vårdarbetare kan lösa samhällsproblem

I våra reportage, och i de många kommentarer vi fått, framkommer till exempel: Att i hemtjänsten åka tillsammans med någon erfaren på de första passen hos en ny person. Att inte ha delade pass så att undersköterskor och vårdbiträden arbetar först morgon och sedan eftermiddag eller kväll, när det är som mest att göra. Kort sagt mer personal i stället för ständiga nedskärningar – det kommer löna sig i längden. Fler utbildningsinsatser, även om rasism och sexism i jobbet. Att ha teknisk utrustning som fungerar – men samtidigt inte behöva ”springa med näsan i telefonerna hela tiden för att ha koll på vad man har för insatser som man ska bocka av med en massa knapptryck”.  Och förstås: att enkelt kunna organisera sig fackligt.

Ett viktigt initiativ är det ganska nystartade syndikalistiska facket Solidariska vårdarbetare, som testar nya sätt att organisera sig och driva frågor. Men många, många fler måste organisera sig och kräva att bli tagna på allvar.

Att ta vara på all den kompetens som finns där ute bland de vårdanställda skulle gagna även patienterna, i förlängningen de anhöriga, och hela samhället. 

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln