Kvarteret Zigenartvätten

Sista ordet
Henrik Johansson, författare.

För ungefär tio år sedan flyttade jag till Kvarteret Öknen i Malmö. Snart påpekade en granne att kvarteret kallades Zigenartvätten i folkmun. Skvallret som gick var att romerna drev en tvättfirma i tvättstugan. Om det stämde var de inga lysande entreprenörer. De tvättade kanske två gånger i veckan. Men namnet hade fastnat. Det var märkligt, med tanke på att Öknen var ett så träffande namn. De angrän­sande byggnaderna hade namn som Troheten, Ängen, Sämjan. Men vi bodde i öknen. Hyresvärden hade satt upp en skylt med texten ”Förbjudet att spela fotboll på gräsmattan” – tragikomiskt, då där inte växte ett enda grässtrå. 

Hyresvärden var en klassisk ur ”hand i mun”-värd, som tog hyran och stoppade i sin egen mun. Hissen funkade, ibland. Soprummet var överfullt och hade råttor som inneboende. Putsen flagade i trapphuset och inuti lägenheterna var det ett slags betald självförvaltning. Man förvaltade själv och betalade för det. Situationen var som bankkrisen: vinsterna var privata och förlusterna offentliga.

Till slut hade vi fått nog.

Vi bjöd in till ett möte, jag och Gunvor. Hon var en stridbar tant väl över 70 år och bodde i kvarterets enda trappa med bostadsrätter, men hon förstod bättre än att låsa in sig i bostadsrättsföreningen. Nästan 25 stycken kom på mötet. Ingen av kvarterets romer dök upp. Vi beslöt att vi skulle ställa krav på hyresvärden, samt prata med massmedia.

Stärkta av mötet, av sammanhållningen, var det många som ringde till hyresvärden och klagade. Värden svarade att zigenarna förstörde hissen, så det var ingen mening med att laga den. En del grannar trodde att det kanske stämde, men det var i alla fall hyresvärdens sak att ordna det, andra menade att värden bara skyllde ifrån sig.

Vi hade en lista med saker vi ville att värden skulle ordna. Jag och Gunvor samlade in namn. Vi knackade dörr. Mamman i den romska familjen öppnade dörren och vi försökte förklara vårt ärende och höll fram listan. Hon ropade nästan genast på den äldste sonen så det blev inte mycket förklarat. Han pratade med oss och skrev sedan engagerat på. Han rodnade när han förklarade att hans mamma trodde att vi hade samlat in namn för att få dem utslängda.

När jag hörde talas om polisens register, deras lista, kom jag att tänka på det här. Jag har nog aldrig känt mig vitare, mer svensk, än när jag stod där med listan i handen. Själv skulle jag aldrig anta att en namninsamling handlade om mig. Jag tänker på hur sorgligt det är att hon var så van att bli misstänkliggjord att hon antog att listan var för att slänga ut dem. Jag tänker på hur lättad sonen var över att det inte var så.

Men jag undrar också vad hyresvärden tänkte när han såg romernas namn på listan.