Solens heta strålar bränner obarmhärtigt över ett fallfärdigt hus på ön Bugala i Victoriasjön i Uganda. Den 43-åriga åttabarnsmamman Rose Nantume har sökt skydd i skuggan av ett mangoträd. Hon pekar mot några högar med tegelstenar och annat byggmaterial bredvid huset.
– Vi skulle bygga ett nytt hus, men sedan de stal vår mark har vi inte haft råd, säger hon.
Drömmen om ett nytt hus slogs i kras en dag 2009 då hennes man fann att en grupp män höll på att anlägga en väg genom familjens kaffeplantage. Männen kom från BIDCO-Uganda, ett Kenyabaserat företag specialiserat på vegetabilisk olja.
– De sa att de hade köpt vår mark av en lokal byråkrat som påstod att han ägde den, säger Rose Nantume.
Hennes man protesterade, men inom loppet av några veckor hade alla kaffeplantorna skövlats och ersatts av oljepalmsplantor.
Uganda är ett av ett sextiotal fattiga länder där mängder av människor årligen fördrivs från sina hem och marker genom land grabbing, eller markrofferi. Vanligen hamnar marken i händerna på utländska företag för odling av produkter avsedda för den internationella marknaden. Det saknas samlad statistik för hur mycket mark som har roffats runt om i världen, men uppskattningarna sträcker det sig från 80 till 227 miljoner hektar. Det mesta av marken som roffas i Uganda ägs genom hävd, det vill säga att stammen, byn eller familjen har ägt och odlat jorden sedan urminnes tider. Många känner inte till att det även krävs intyg på ägandeskapet. Därmed är de chanslösa när schaktmaskinerna anländer. Rose Nantumes man, som saknade ägarintyg, klagade hos myndigheterna i huvudorten Kalangala.
– De sa att de inte kunde göra något. Vi skrev till presidentkansliet för att få marken tillbaka, men vi har inte fått något svar, säger Rose Nantume.
Medan BIDCO:s oljepalmer har växt sig allt större i odlingen har det gått utför för familjen.
– Vi levde bra på inkomsterna från kaffeodlingen och hade råd att låta alla våra barn gå i skolan. I dag är vi mycket fattiga och kan bara skicka några av barnen till skolan, men inte regelbundet. Ibland får de hoppa över en termin, berättar Rose Nantume.
Det mesta som tidigare odlades på ön måste nu importeras. Roses familj, liksom de flesta på ön, saknar el och är beroende av ved för matlagning.
– Nu måste vi köpa dyr ved från fastlandet eftersom skogen försvinner, säger hon.
Kring huset reser sig några mango- och passionsfruktsträd samt enstaka bananplantor. En griskulting bökar i den rödbruna jorden. En bit bort odlar Rose kassava för hushållsbehov. Det som blir över säljer hon. Hennes man försöker dra in pengar på fiske.
– Men det finns inte mycket fisk i Victoriasjön numera. Vi tror att det beror på gödning och bekämpningsmedel som används i oljepalmodlingarna.
Vi lämnar Rose Nantume och tar oss vidare på boda-bodas, motorcykeltaxis, som är öns vanligaste transportmedel. Rödbruna jordvägar slingrar sig i branta upp- och nedförsbackar. Bitvis flankeras de av tät regnskogsvegetation med väldiga träd, klängväxter och buskar. En kakafoni av fågelkvitter ljuder ur grönskan. En och annan apa slungar sig mellan trädkronorna. Kring en kurva försvinner plötsligt skogen. Så långt ögat når breder kalhyggen, nyplanteringar och raka rader med oljepalmer ut sig ända ned till Victoriasjöns blå vatten.
Oljepalmsplanteringsprojektet drogs igång av Ugandas regering 2003 i samarbete med BIDCO och det Singaporebaserade konglomeratet Willmar. Projektet finansierades bland annat av Världsbanken och FN-organet IFAD. Hittills har 10 000 hektar av öns 27 000 hektar regnskog ersatts av oljepalmer.
På ett enkelt kontor huserar Kalangala Human Right Defenders, KHRD, som dokumenterar fall av markrofferi och försöker hjälpa de drabbade att gå vidare med fallen.
– Men regeringen har inga öron när man pratar om markrofferi, säger KHRD:s ordförande, Mpola Mpola Deo.
De flesta mister sina odlingar genom en kombination av småpengar, manipulation, lögner och hot – eller genom direkt stöld.
– En del kan inte läsa, men luras att skriva under kontrakt där de ger bort sina odlingar. De som vägrar att sälja, odla oljepalmer eller lämna sina marker får dem beslagtagna i vilket fall. Sedan skyddar polisen arbetarna från BIDCO medan de skövlar odlingarna och planterar oljepalmer, säger Mpola Mpola Deo.
Han berättar att folk känner sig förda bakom ljuset. Både regeringen och BIDCO lovade stora förbättringar för öns cirka 20 000 invånare när projektet drog igång.
– Ingen sa något om bieffekterna eller hur mycket skog som skulle avverkas. Folk trodde att de kunde odla grönsaker och frukt bredvid oljepalmerna, men det är förbjudet. Nu har gödningsmedlen i oljepalmodlingarna gjort att inget annat går att odla utan gödning, säger han.
Det utlovades också att oljepalmsodlingarna skulle generera arbeten för öns befolkning.
– Men det är framför allt män från fastlandet som har anställts i odlingarna och de tjänar mindre än tio kronor per dag. Det är omöjligt att leva på, säger Mpola Mpola Deo.
Kombinationen av ökad fattigdom bland lokalbefolkningen och en stor grupp ensamma män som arbetar på ön har lett till ökad prostitution.
– Vi har gjort en studie bland prostituerade kvinnor på ön och alla berättade att de säljer sina kroppar för att de har blivit fattigare. Det har även inneburit ökad spridning av hiv, berättar Mpola Mpola Deo.
Av oljepalmsodlingarna ägs och odlas 3 500 hektar av lokala jordbrukare. De får lån till plantor, gödsel, bekämpningsmedel med mera. Skörden köps sedan av BIDCO. För några av odlarna har inkomsten ökat, men inte för den 40-årige fyrabarnspappan Emanuelle Chambass Kyambazi. När hans pappa dog för tio år sedan ärvde Emanuelle, hans mor och hans tre bröder 15 hektar mark som de delade upp.
– Vi odlade framför allt kaffe eftersom det ger bra betalt, men även frukt och grönsaker för hushållsbehov, säger Emanuelle Chambass Kyambazi.
En dag 2011 fick familjen besök av en grupp män som sade att de representerade den nyss avlidne jordägaren och att marken hade sålts till BIDCO. Emanuelle Chambass Kyambazis mors och bröders mark beslagtogs utan ersättning. Emanuelle fick välja mellan att bli kompenserad och behålla en del av marken eller mista allt utan ersättning. Familjen klagade hos myndigheterna.
– De sade att de inte kunde göra något och rådde mig att sälja marken. Jag var rädd att mista allt så jag hade inget annat val, säger Emanuelle Chambass Kyambazi.
BIDCO tog 3,2 hektar av hans sammanlagt 5,2 hektar. Han fick 250 kronor i ersättning och fick behålla två hektar mark i utbyte mot att han odlade oljepalm på fyra femtedelar av den. Det har nu gått drygt ett år. Först om tre år kommer palmerna att bära frukt.
– Därför tjänar jag inga pengar. Jag blev lovad ett lån på cirka 1 000 kronor, men har bara fått 300 kronor. Vi överlever på potatis som jag odlar på min ”fria” jordplätt. Om jag hade haft pengar hade jag gått till domstol, men vi är chanslösa mot dem som stal marken. De är rika och kan anlita bra advokater, säger Emanuelle Chambass Kyambazi.
Enbart i Afrika beräknas en yta motsvarande Spaniens storlek vara i händerna på utländska bolag för odling av energiväxter, spannmål och olika jordbruksprodukter. Ett par kilometer utanför Ugandas huvudstad Kampala huserar organisationen National Association of Professional Environmentalists, NAPE. Där träffar vi Frank Muramuzi och David Kureeba. De berättar att markrofferi har blivit ett fenomen i Uganda de senaste 20 åren. Företag får mark eller koncessioner av regeringen för bland annat gruvdrift, plantager, oljeborrning, fabriks-, hus- och dammbyggen eller utveckling av infrastruktur.
– Man inriktar sig på otillgängliga områden, mark som tillhör små samhällen, nationalparker och våtmarker, säger Frank Muramuzi.
Ofta sker markrofferiet i samarbete med lokala myndigheter.
– En viktig person brukar få en större summa pengar. Han ser till så att det inte blir några problem med lokalbefolkningen, säger Frank Muramuzi.
Inte så sällan finansierar Världsbanken, internationella investeringsbanker och även utvecklingsbistånd direkt eller indirekt markrofferiet.
– Målet med Världsbankens lån är att bekämpa fattigdom, men i själva verket underlättas markrofferi. Dessa lån måste ifrågasättas starkt, säger Frank Muramuzi.
En av de största drivkrafterna bakom rofferiet är mark för energiväxter, som oljepalmer, soja och sockerrör, för att tillgodose den ökade efterfrågan på biobränsle i väst och i länder med växande ekonomier som Kina, Indien och Brasilien. Syftet med övergången från fossila bränslen till biobränslen är att de senare är miljövänligare och inte bidrar till ökad växthuseffekt.
– Men när stora mängder regnskog huggs ned för att bereda plats för oljepalmsplantager ökar växthuseffekten eftersom träden, som tar upp koldioxid och omvandlar den till syre, försvinner, säger Frank Muramuzi.
Människorna i Bugala vittnar om stora klimatförändringar. Det har blivit hetare och regnar mindre. Aporna har blivit färre.
– Biodiversiteten påverkas på olika sätt. Det går inte snabbt, men på lång sikt kommer hela insektsarter att försvinna, säger David Kureeba.
Ugandas regering ser inte med blida ögon på dem som ifrågasätter markrofferiet. Det finns fall där domstolar har beslutat att människor ska få sin mark tillbaka, men domsluten ignoreras. När den brittiska organisationen Oxfam uppmärksammade att cirka 22 000 människor tvingats lämna sina hem i distrikten Kiboga och Mubende för att bereda plats för timmerplantage hotade regeringen att kasta ut Oxfam ur Uganda. Frank Muramuzi fängslades i två veckor efter att ha deltagit i protester mot ett sockerbolags markrofferi i distriktet Mabaria 2007.
– I fyra och ett halvt år fick jag regelbundet inställa mig i domstol innan fallet lades ned, säger han.
Frank Muramuzi betonar att alla konsekvenser av markrofferiet inte är direkt synbara.
– Till exempel vad som händer med folk som tvingas till skogens periferi eller till städernas slumområden. En del lever på gatorna, vissa tvingas bli kriminella eller sälja sina kroppar för att överleva. I det långa loppet är inte markrofferi till fördel för någon.
