Det är tidig morgon och i en 500 kvadratmeter stor lagerlokal på Arla Foods i Kallhäll sjuder det av liv. 22-åriga Cecilia Larsson susar fram med sin truck i en korridor med tre meter höga hyllor fyllda av mejerivaror på vardera sidan. Temperaturen är 4 grader och hon är varmt klädd med handskar, långbyxor, stålhätteskor och en rosa luvtröja under den gröngula arbetsjackan. På huvudet bär hon ett headset som är kopplat till en dosa som sitter i bältet på byxorna. Genom headsetet kommunicerar en kvinnlig dataröst med henne. Kommunikationen sker med korta kommandon och datarösten anger genom siffror vilken hyllrad och pall hon ska åka till och hur många varor hon ska packa på sin truck. Cecilia Larsson svarar datorn och bekräftar att hon är på rätt plats och att hon plockat rätt mängd varor.
Datarösten: 14.
Cecilia Larsson åker in en lång korridor av hyllor och stannar till.
Cecilia: 496.
Datorn: Tag ett.
Cecilia Larsson kliver av trucken och greppar en sex kilo tung mjölkkartong med två fingrar och ställer ned den på lastpallen på trucken.
– Ett klar.
Hon kliver upp på trucken igen och rättar till sitt headset.
– Så här kör man åtta timmar varje dag, säger hon och ler.
Utöver Cecilia Larsson arbetar ett trettiotal arbetare på kyllagret denna morgon. Alla bär de headset och är fullt upptagna med att samla ihop mejerivaror på diverse pallar, hyllvagnar eller mindre vagnar. Några kör större motviktstruckar, andra drar elektriska pallyft, ett par stycken arbetar vid kajen och lastar in varor i lastbilarna. Vid en första anblick tycks det som om de pratar för sig själva. Här och där hör man dem uppge siffror: ”426”, ”två klar” och ”säg igen” då de inte uppfattat datorns kommando i hörlurarna. Ljudbilden i lokalen domineras annars av de susande truckarna som åker fram och tillbaka, dunsarna från lastpallar som landar i det hårda betonggolvet och slamret från fullpackade hyllvagnar som ställs ned av truckarnas gaffelarmar.
Cecilia Larsson fäller upp sitt headset för att inte datorn ska tro att hon kommunicerar med den. Hon berättar om den gången då hon och en kollega suttit i fikarummet och pratat och kollegan sagt ”säg igen”, precis som till datarösten, när han inte hört vad hon sagt.
– Han hörde hur dumt det lät och vi skrattade både två, men det har hänt flera andra kollegor också, säger Cecilia Larsson.
Hon trivs med sitt jobb och med arbetskamraterna, även om hon inte umgås med någon av dem på fritiden. Med en timmes resväg till jobbet är hon trött på kvällar och morgnar. Men lönen på 25 000 kronor i månaden har gjort att hon kunnat spara ihop själv till handpenningen till en tvårummare i Jakobsberg som ligger en pendelstation bort. Efter flytten kommer det att gå betydligt snabbare att pendla.
– Gud vad skönt det ska bli, jag ser fram emot att cykla, säger hon.
Mitt i den stora lagerlokalen ligger ett litet vitt hus med stora fönster åt alla håll. I ett av de två kontorsrummen sitter Sara Mattson framför en dator. Hon är en så kallad avbytare, vilket betyder att hon kan hoppa in där det krävs; på golvet med plockarna, vid kajen där man lastar ombord varor till lastbilarna eller här, som flödesadministratör framför datorn. Uppgiften är att se till att Cecilia Larsson och de andra plockarna ute på golvet får beställningar.
– Här är man spindeln i nätet, gör inte vi vårt jobb har inte plockarna där ute något att göra, förklarar hon.
Sara Mattson har även kontakt med förarna som kör ut varor och med kundcenter där alla kundbeställningar görs. På dataskärmen ser hon var plockarna befinner sig och hur mycket de plockar.
– Nu ser jag att Cecilia plockar en pall på 460 kilo, hon är snabb och brukar göra mer än genomsnittet, säger Sara Mattson och betonar att hon inte är intresserad av hur mycket folk plockar utan att alla är olika och gör arbetet i sin egen takt.
– Jag utgår från att folk gör sitt jobb. Jag kan inte se den totala mängden som folk plockar, det kan bara arbetsledarna.
Systemet man arbetar med heter Pick to Voice, eller P2V som det även kallas. Fördelen är att arbetaren, till skillnad från förr, har händerna fria och får all info från datarösten i lurarna.
– Det görs färre fel nu för tiden, säger Sara Mattson och hejar på Annika Sandolf som klivit in för att byta några ord.
Annika Sandolf har jobbat som plockare sedan 2001 och trivs, framför allt med arbetskamraterna. När hon började fanns få hjälpmedel och det var många tunga lyft vilket förstörde diskarna i ryggen. I dag är arbetet lättare med alla olika slags truckar att välja bland.
– Nu går det att plocka ergonomiskt, men jag plockar mycket av gammal vana ändå.
Hon säger att ben och fötter blir trötta av att gå på det hårda betonggolvet hela dagarna och att det tog ett par dagar för kroppen att vänja sig vid jobbet efter att ha varit ledig i ett par veckor under sommaren.
Om P2V-systemet tycker hon både och.
– Det är jobbigt att ha hörlurarna på hela dagarna och höra den där rösten. Det kan bli vansinnigt tjatigt när datorn inte hör vad man säger och man tvingas upprepa sig, det händer flera gånger i timmen.
Annika Sandolf säger att man förr kunde planera sitt arbete och ha framförhållning, men att det inte går nu då datorn styr arbetet. Hon växlar några ord med Sara Mattson, drar på sig handskarna och ger sig ut på det kyliga lagergolvet.
Från fackligt håll har diskussionerna om P2V framför allt handlat om att det är integritetskränkande. Registreringen av personuppgifter, att systemet lagrar hur arbetarna rör sig och hur mycket de lastar har varit föremål för diskussioner och förhandlingar med företagsledningen. I Göteborg har Livsklubben fått igenom ett avtal som reglerar vilken information ledningen kan använda sig av. Där måste fackklubben underrättas om man vill se statistik över de anställdas arbete. Samma avtal finns inte i Kallhäll. Klubbordförande Reza Ahmadzadeh vill inte ge några kommentarer till Arbetaren om P2V utan hänvisar till vad som tidigare skrivits i frågan och säger att man ”för samtal” med företagsledningen.
2007 anmäldes företaget av Livsklubben på lagret i Kallhäll till Datainspektionen för olaga registrering och behandling av personuppgifter. Från fackets sida önskar man att kyllagerarbetarna kunde styra datorn och inte tvärtom, samt att möjligheten att jämföra olika personers effektivitet försvann.
I en rapport från LO skriver utredaren Sten Gellerstedt att andelen arbetare och lägre tjänstemän som har enkla och utarmade arbetsuppgifter har ökat betydligt de senaste decennierna. Störst ökning finns bland kvinnliga arbetare, där andelen med för enkla arbetsuppgifter ökade från 18 procent 1991 till 27 procent 2009. Under samma period ökade andelen arbetare och tjänstemän som ständigt upprepar samma arbetsmoment många gånger per timme med 10 procent. Gellerstedt menar att likriktning och ökad kontroll av den anställde gör att arbetsledningen till en del kan automatiseras.
Gellerstedt skriver: ”Den anställde får mål, instruktioner och information via datorn. Resultatet av arbetet registreras sedan åter i datorn… I arbetet ingår mindre av att tala med varandra och mer av att kommunicera och kontrolleras elektroniskt. Det talas om digital Taylorism.”
Metoden är uppkallad efter ingenjören Frederick Winslow Taylor som under början av 1900-talet utvecklade ett system för att öka produktiviteten i industrin. Arbetsmomenten delades upp och de anställda skulle utföra momenten på exakt samma sätt. Digital Taylorism innebär att arbetet förenklas och datoriseras i så stor utsträckning som möjligt.
Uttrycket Digital Taylorism är inget som Sara Mattson, avbytaren, har hört talas om. Hon har varit medlem i Livs i 15 år och satt under en period i styrelsen på fackklubben, men tyckte inte att det var något för henne.
– Kanske är jag för företagslojal, funderar hon men betonar att facket är jätteviktigt och att ”utan dem hade man haft mycket sämre scheman och sämre löner”.
Som 18-åring fick hon ett vikariat på företaget genom en moster som jobbade där. Det som var tänkt att bli ett inhopp på tre månader efter sommaren blev en fast anställning och 20 år i Arlas tjänst. Då, när hon började, var de bara tre kvinnor och hon minns en tuff jargong bland männen.
– Det tog ett tag innan man förstod vad som var allvar och inte, och vi tjejer höll ihop. Men i dag har det blivit lättare, jag skulle tro att det är ungefär 40 procent kvinnor som arbetar i kyllagret. De kan se små och taniga ut men de jobbar bäst, säger Sara Mattson och knappar på tangentbordet. Hennes man arbetar också på företaget och tillsammans har de två söner, elva och 13 år. Var fjärde vecka arbetar hon kvällspass, mellan klockan 13 och 22.
– Det är tufft. Då ser jag dem bara en timme om dagen.
Hon oroar sig lite över eventuella schemaändringar till hösten.
– Om det skulle bli så att vi måste jobba mer kväll får man ta och fundera över framtiden. Jag trivs här men man skaffar ju familj för att man vill umgås med dem.
Hon tittar på dataskärmen och förklarar att man ligger tre timmar efter sedan ett par personer på nattskiftet gått hem på grund av sjukdom. Hösten har börjat och hon säger att det märks att folk kommit tillbaka till stan från semestern; det görs fler och större beställningar och tempot ute på golvet skruvas upp.
Klockan har blivit 11.30. Cecilia Larsson har parkerat sin truck och är på väg till lunchrummet med ett par kolleger för att värma sin matlåda. På vägen passerar de laddningsstationen där de tar av sig sina headset och sätter enheten – den lilla dosan de bär i bältet – på laddning. Men ute på golvet rullar det på, lokalen är bemannad timme efter timme, dag som natt. Cecilia Larsson och hennes lunchkompisar gick på sitt pass klockan åtta, men andra arbetslag startade både före och efter henne under morgonen. Klockan 13 kommer de som arbetar kväll och 22.15 börjar nattskiftet.
Längst ned i lokalen som angränsar till fikarum och kontor skrålar ”Staten och kapitalet”, Ebba Gröns version av Blå tågets ”Den ena handen vet vad den andra gör”, ur högtalarna: ”Tempot höjs vid maskinerna, här drillar man eliten. Produktionen har inte plats för den som blivit för illa sliten”.
Arbetsskador kommer på tal. Sedan ett år tillbaka har man haft 20 olyckor i kyllagret, varav tio innebar frånvaro från jobbet. De vanligaste typen av skador är stukning, vrickning och sträckning. De allvarligare tillbuden handlar om kross-, kläm- eller annan mjukdelsskada i samband med truckkörning eller plockning. Varken Sara Mattson eller Cecilia Larsson har råkat ut för olyckor men när Cecilia var ny drog hon på sig en inflammation i höften som gjorde att hon haltade i ett par veckor.
– Jag ville visa vad jag gick för och drog mer varor än genomsnittet här gör. Läkaren sade att jag överansträngt mig. Jag var hemma en vecka och sedan gick jag en utbildning på ytterligare en vecka så jag fick chansen att vila upp mig, säger hon.
P2V-systemet har en funktion där plockaren kan be att få statistik över hur mycket vikt den plockat ihop. Cecilia Larsson säger att det blivit en gammal vana att kolla hur mycket hon gjort under dagen.
– Men jag försöker tänka på att ta rast ibland och gå in och värma mig. Jag har hört att andra blivit tillsagda att de kört för lite, men det är ju ingen som säger tack om man kört mer än genomsnittet, säger hon.
– Nackdelarna med jobbet är kylan och att jag kan känna mig väldigt trött i händerna. Man får se hur kroppen mår av det här när man blir äldre. Jag vet ett par äldre kollegor som klagar på värk.
