”Bacon is good for me!” Orden yttras av sjuåriga Curtis Holland i den amerikanska realityserien Wife Swap. Sedan klippet laddades upp på Youtube har över 6,8 miljoner besökare fått se hur den fleeceklädda slackerfamiljen Holland på den amerikanska landsbygden i North Carolina byter fru med hälsofamiljen Brown från Florida. Syftet: Hollands ska få sundare vanor. Men när kylen ska rensas på halvfabrikat och fett gör Curtis uppror, han är inte intresserad av att byta livsstil, han vill fortsätta äta chicken nuggets till frukost. 

Fyra år senare, i april i år, undrar matskribenten Rachel Cooke (The Observer 20/4-2013) varför inte den brittiska tv-kanalen BBC tagit med frågor kring mat i det ”klasstillhörighetstest” kanalen sammanställt. Frågan är relevant. För få saker antas säga så mycket om vilken klass du tillhör som mat- och restaurangvanor. Det handlar om maten du äter, var du handlar, vilken restaurang du går på och vilken diet du väljer. Arbetarklassen förväntas kategoriskt äta sämre och billigare. Den bilden är gammal och manifesteras inte minst i kulturen. Familjen Holland i Wife Swap är inte direkt den enda schablonbilden av den ohälsosamma, snabbmats­ätande arbetarklassen i populärkulturen. 

En av de tv-serier där klasstillhörigheten frekvent markeras genom mat och ätande är The Wire. Exemplen är otaliga: i hamnen samlas sjåarna på stammishaket för en frukostöl innan arbetsdagen tar vid. 

Proteinbehovet fylls av det råa ägg som knäcks ned i ölstopet. I förhörsrummet på polisstationer markeras den klassmässiga obalansen mellan de socialt utsatta ungdomarna och poliserna då ungdomarna regelmässigt nobbar de te- och smörgåserbjudanden polisen ger dem. I stället kräver de godis och läsk för att svara på polisens frågor. 

Men det handlar också om mer subtila markörer, så som osäkerheten knarklangaren D’Angelo Barksdale uppvisar när han tar med sin flickvän på en fin restaurang i andra änden av det segregerade Baltimore. Det spelar ingen roll att han är kung på gatan, att han har knarkpengar att betala med, här känns klasstillhörigheten i kroppen. Den står skriven i hans rörelser, i de nervösa blickarna på omgivningen, i de klumpiga försöken att inkorporera medelklassens sociala koder. 

Några liknande restaurangbesök görs inte i filmen Äta, sova dö (Gabriela Pichler 2012). I samhället på den skånska landsbygden är invånarna jämlika. Här är det i stället salladen som paketeras på den fabrik där huvudpersonen Raša jobbar som signalerar att det finns ett salladsätande skikt någonstans. Hemma i det ljusgula huset slevar hennes pappa kärleksfullt upp köttgryta till dottern. Till det äter de vitt bröd och dricker öl och efter maten zoomar kameran in en sovande Raša med ena armen kring pappans axlar. Också han sover. Båda har de ena handen djupt nedstucken i varsin tömd chipsskål i ljusblå plast. 

Och visst finns det belägg för att mat och ätande är klassrelaterat. I statistiken syns en tydlig skillnad. På sitt eget torra språk avkläder Socialstyrelsens och Statens folkhälsoinstituts rapport ”Folkhälsan i Sverige 2013” det svenska klassamhället, också när det kommer till övervikt och fetma: ”Det var under perioden generellt sett mindre vanligt att rapportera övervikt bland män med lång utbildning jämfört med män med kortare utbildning” och ”Fetma är vanligare bland personer med kort utbildning. Dessa skillnader mellan socioekonomiska grupper finns redan i barndomen och under tonåren, vilket talar för att uppväxtmiljön har betydelse för hälsova­norna”, skriver man. 

Men precis som D’Angelos restaurangbesök indikerar och som Rachel Cooke är inne på, är det mer än det faktiska matintaget som separerar. I boken Consumption, food and taste skriver sociologiprofessorn Alan Warde om förhållandet mellan klass och ätande och kommer fram till att det hos medelklassen, till skillnad från hos arbetarklassen, finns en tendens att se ätandet som en del av en livsstil och identitet. Konsumtionsmönstren kring mat används för att markera gränser mellan klasser, kunskapen kring vad som är ”god smak” när det gäller mat och dryck ses som en del av medelklasstillhörigheten. Medelklassen hävdas också i högre grad leva efter devisen grönt och fräscht, medan arbetarklassen håller sig till en mer traditionell, köttbaserad kost.  

Medelklassens antagna vurm för den gröna, fräscha maten har man tagit fasta på i den hyllade serien Orange is the new black. Där markeras huvudpersonen Piper Chapmans medelklasstillhörighet till stor del genom ätande. På kvinnofängelset, där Piper avtjänar ett 15 månader långt fängelsestraff, gör hon sig osams med kökschefen Red när hon klagar på matens smaklöshet. Piper framstår som världsfrånvänd eftersom hon till skillnad från övriga interner inte vill äta av bricklunchen. Och i ett senare telefonsamtal med fästmannen Larry får hon honom att ägna större delen av samtalet åt att ingående beskriva innehållet i den papperspåse från den ekologiska matvarukedjan Whole Foods Market han precis varit och handlat. 

Men allt eftersom Piper assimileras in i fängelselivets rutiner och börjar ifrågasätta sin egen medelklasstillvaro fasas maten som klassmarkör ut ur serien. Då avtar också det fokus på Pipers kropp som var närvarande i seriens första avsnitt.

Medan ätandet frekvent förekommit som klassmarkör i populärkulturen har icke-ätandet i form av dieter fört en mer undanskymd tillvaro, vilket är intressant med tanke på vilken miljardindustri det är i resten av samhället. Självklart förekommer bantning inom populärkulturen. Men sällan görs en klassrelaterad poäng av bantandet på samma sätt som i Orange is the new black, där tittaren får ta del av en tillbakablick där Larry och Piper ska fasta. Dieten som en medelklassmarkör: Piper och Larry ska dricka ekologiska juicer pressade genom någon slags råsaftcentrifug. Det är grönt. Och fräscht. Och trendigt. 

I en svensk kontext kan frånvaron av dieter i populärkulturen möjligtvis förklaras av den motsägelse 00-talets mest populära diet, LCHF-dieten, varit. Trenddieten har helt enkelt inte gått att införliva i den tydliga klassdikotomi som återfinns kring ätandet i populärkulturen. 

Visst, i sin fetthyllande uppenbarelse torde LCHF-dieten enkelt gå att sammanföra med bilden som skapats av arbetarklassens ätande, men samtidigt finns inget intresse för att framställa arbetarklassen som kroppsmedveten. 

Och det är svårt att tänka sig att till exempel den löptränande medelklassfamiljen Molander i svt-serien med samma namn skulle gå på LCHF-dieten. Att servera fettstinn LCHF-kost i familjens nyrenoverade och smakfullt inredda kök låter sig helt enkelt inte göras. Dessutom rimmar beskyllningar om ökat antal hjärtinfarkter och strokefall i dietens spår, samt det faktum att dieten beräknas ge dubbelt så stora växtgasutsläpp som en måltid enligt tallriksmodellen, illa med bilden av den medvetna medelklassen. 

Men det går att ana en dramaturgisk ljusning, där den nya stjärnan på diethimlen, 5:2-dieten, enkelt glider in i den klassrelaterade dikotomi som skapats kring ätande i kulturen. I 5:2-dieten är inte enbart kroppen i fokus, utan den införlivar till stor del tanken om ätandet som livsstilsmarkör. Och där LCHF-dieten beskylldes för att bidra till ökningen av hjärtinfarkter och för att förstöra miljön, har 5:2-dieten hittills inte anklagats för vare sig igenkorkade blodkärl eller ökade metangasutsläpp. 

Att hajpen kring 5:2-metoden startade efter ett program i ”Vetenskapens värld” i mars i år är symptomatiskt; i bilden av medelklassen ses hälsa och diet som vetenskap, det blir ett sätt att prestera bättre, att kontrollera kroppen och tillvaron. Genom att fokusera på ökad prestationsförmåga lyfts det begränsade mat­intaget utanför det rent kroppsliga, från midjemått och vikt, till hjärna och prestation. 

Kanske har vi därmed till sist nått fram till det etnologen Richard Tellström efterfrågade i en artikel i Dagens Nyheter förra året (26/3–2012). Han menar att dieterna i ett sekulariserat, postmodernt samhälle enbart centreras kring yta och kroppsdyrkan och efterlyser en diet för kropp och sinne: ”Nog vore det mer spännande om vi fick dieter vars mål till exempel kunde vara att man utvecklades intellektuellt, blev mer upplyst eller kreativ, kom närmare sig själv eller meningen med livet. Perspektivet skulle bli så mycket djupare och intressantare jämfört med dieter som bara vill få dig att gå ner 15 kilo i vikt för att komma i baddräkten till sommaren”, säger han till Dagens Nyheter.

I tidigare nämnda Molanders fyller löpningen en bärande funktion som klassmarkör. Och att dra paralleller mellan 5:2-dieten och löpning, som ofta framställs som medelklassens nya paradgren ligger nära. För precis som 5:2-dieten framställs inte löpningen som något så simpelt som ett lätt sätt att gå ner i vikt och komma i bikinin, utan har i takt med att den ökat i popularitet lyfts till något större, den har blir ett sätt att signalera medvetenhet. 

I Molanders, där löpningen även utgör ett sätt att hantera ångest, taskiga relationer och ett krackelerande livspussel, är det därför inte svårt att föreställa sig hur Fanny Molander börjar med 5:2-dieten i takt med att tillvaron snurrar allt fortare och den iskalla dödstystnaden runt köksbordet allt mer sällan bryts av med annat än klirrandet från besticken när någon i familjen tar en tugga från den prydligt upplagda, hälsosamma maten. 

Men samtidigt som karaktärerna i såväl Molanders som Orange is the new black kämpar för att upprätthålla sina liv finns det, som så många gånger tidigare i kulturen, en vilja att bryta sig fri från medelklassens kvävande bojor. För Fanny Molander utmynnar det i ångestattacker. Hennes man väljer att begrava sin tilltagande olycka i arbete. Och Piper Chapman gör sitt bästa för att förneka lockelsen i att lämna sin trista medelklasstillvaro och istäl­let återuppta ett liv som är betydligt mind­re tryggt, men potentiellt roligare. 

Och precis som i verkligheten finns valmöjligheter för medelklassen i populärkulturen. Piper Chapman är visserligen fast i fängelset under ett år av sitt liv, men har sedan alla förutsättningar att återinträda i medelklassens gemenskap. Och Fanny Molander kan skilja sig från sin man, hennes klassidentitet förändras inte i och med det. På samma sätt som de kan välja mat kan de välja liv. 

För arbetarklassen är det inte lika enkelt. För karaktärerna i The Wire ligger ödet i samhällets händer, det är samhällsstrukturer som gör det svårt för dem att ta sig ur den fattigdom och sociala utslagenhet de fötts in i. Visserligen kan de tjäna pengar, men de blir inte fria. Samma sak för Raša: När hon sparkas från fabriken finns det inget där som skyddar henne annat än hennes sjuka pappa som tvingas iväg till Norge för att arbeta. På dagarna försöker hon desperat hitta ett jobb. På kvällarna äter Raša ostsmörgåsar, ensam framför teven. Så kan klass illustreras.