Fågelvägen

Jag sitter och ser på när träden blir röda, sitter och ser på när gräset dör. Doktorn har sagt åt mig att ta det lugnt. Jag tar det lugnt. Jag sitter och hör på när äpplen faller, sitter och ser på när löven sakta singlar ner. Det har gått en månad sedan jag fick min dom. Det har gått trettio dagar sedan jag satt i en stol på vårdcentralen och kramade armstöden och frågade hur lugnt jag skulle ta det och hur länge. Det har gått trettio nätter sedan doktorn såg på mig och sa att jag skulle ta det så lugnt som det bara gick och så länge som möjligt. 

Jag sitter och ser på när fåglar flyr, sitter och tittar på vinden. Jag sitter på solsidan, men ingen sol är synlig. Jag sitter och väntar på kvällen. Väntar på natten. Väntar på en ny dag. Jag sitter och lyssnar på skatornas kraxande i det ekande tomrummet mellan höst och vinter. Jag har en filt liggande över mina knän och jackans dragkedja uppdragen till hakan.

Många löv har fallit från träden sedan jag satt i vårdcentralens stol och frågade hur länge det skulle dröja innan jag kunde börja arbeta igen. Många fåglar har flugit över gränsen sedan doktorn lyfte sin blick från datorskärmen, där han just knapprat ner några korta rader om mitt liv och mitt tillstånd, och såg på mig en lång stund utan att säga något. Jag minns hans ögon. Minns att de sa: ”Lille vän. Har du inte förstått? Jag trodde att du hade det. Har du inte förstått?” Jag minns att min mun kändes torr, att mitt hjärta bultade och slog i hela kroppen och framkallade svallvågor av illamående som sköljde genom mig. Jag minns att han till slut öppnade sin mun och sa: ”Du kommer förmodligen inte att kunna gå tillbaka till jobbet igen. Din rygg är slut. Din rygg har fått nog. Du måste vila. Kanske kommer smärtan att försvinna. Kanske inte.” 

Jag sitter och ser på när flyttfåglarna flyger över himlen. Jag sitter och ser på när löven faller. Kylan kryper närmare för varje dag. Jag tänker sitta här om dagarna tills träden är tomma. 

Det är kallt och dragit i stugan så här års. Även om jag tänder i kaminen så blir det aldrig riktigt varmt. Det är förmodligen inte bra för min rygg, men jag stod inte ut med att vara kvar i lägenheten inne i stan. Ryggvärken kommer och går. Vissa dagar känner jag ingenting, andra dagar blir jag kvar i sängen. Smärtan började på allvar en eftermiddag mellan hyllorna på Konsum. Jag har haft problem med ryggen länge, men nu var det en ny okontrollerbar smärta som jag inte kände igen. Ett koncentrerat blixtnedslag. Ett kryss av smärta i ryggslutet som spred sig ner genom benen, upp mot axlarna. Jag böjde mig ner efter en burk med krossade tomater och en glödgad kniv kördes in i min ryggrad. Ett överraskande tyst skrik av smärta trängde sig ut mellan mina läppar. Det tog minuter att räta upp ryggen. Sakta, sakta, sakta, hela tiden med konservburken i ett svettigt grepp i ena handen. Jag lämnade kvar korgen med mina varor på golvet och gick ut mellan kassorna med ett grimaserande leende till kassörskan. Ibland när jag har kontroll på den nästintill elektriska stöten av smärta är den nästan skön. Jag lutar mig en smula framåt och det ilar till i ryggslutet. Jag gungar lite försiktigt fram och tillbaka. Jag har kontroll, men jag känner att jag kan förlora den när som helst. 

Dagarna försvinner. Mörkret kommer tidigare och tidigare och hämtar in mig. Kylan kommer krypande från skogen genom gräset och in genom min hud, kallare för var dag. Klockan fem är hela världen försvunnen utom stjärnorna, månen och jag. I morse sken solen för första gången på länge och jag tog en promenad. Jag gick genom trädgården. Jag gick stigen mot skogen. Stigen var kantad av högt gult gräs. Morgonsolen lyste och droppar av diamanter och silver låg och glänste framför mina steg. Jag gick genom skogen tills jag kom fram till det stora öppna fältet. Där satte jag mig ner på en sten och blundade mot den kalla solen. Det värkte till i ryggen ibland när jag rörde på mig och jag blev påmind om alla säckar med olika sorters brödkryddor och mjöl som jag burit uppför den lilla smala trappan till våningen ovanför bageriet. Hur många säckar hade jag lyft och skurit ett kryss i med en kniv och sedan tömt i de olika behållarna? Tusentals. Hur många timmar, dagar, år hade jag sammanlagt befunnit mig där uppe på mjölvinden under de surrande lysrören? Jag saknade den stickiga starka doften av pomerans. Den lugnande doften av kummin. Det ögonsvidande oset av salt. Den hostframkallande dimman av mjöl när man tömde säck efter säck ner i den största behållaren. Jag blundade och kände dofterna och kunde höra ljudet av rösterna från mina arbetskamrater. Jag blundade och jag hörde det metalliska ekande ljudet av när någon stod på våningen under mjölvinden och knackade på rören från behållarna på övervåningen när det fastnat. Jag hörde ljuden. Jag kände dofterna. Fänkål, kardemumma, anis. Hösten luktade svagt av samma dofter.

Hur många år hade jag stått lutad över bakbordet och knådat degar? Jag var en ung grabb när jag började som bagare. Hur många gånger hade jag hängt ner över kanten till de stora degtrågen med en skrapa i handen och skrapat rent? Hur många degbitar hade jag knutit ihop till en perfekt bulle? Miljoner? Hur många timmar hade jag stått i slutet av den stora ugnstunneln och sett arméer av kavringsformar komma emot mig? Varje form var stor som en tegelsten och brännhet och ofta satt brödet fast när man skulle knacka ut det och det gick inte att stanna bandet för då brändes och förstördes bröden som befann sig längre in i ugnen. Det var hett, det var stressigt och det fanns ingen tid till att tänka på rätt kroppshållning. Klockan sex backade bilarna in mot kajen och då skulle allt vara färdigbakat, paketerat och klart. 

Jag vaknar tidigt på mornarna. Kylan har kommit på allvar nu. Kommit för att stanna. Sensommarvärmen höll sig kvar länge. Kvällarna var länge nästan ljumma, men så över en natt blev det plötsligt minusgrader. Det var nästan som om någon tryckt på en knapp. Hösten har känts lång i år. Lång och bedövande vacker. Den har känts så lång att man inbillat sig att man skulle vara laddad och redo för en vinter som väl snart skulle vara slut när hösten inkräktat på den så länge. Den kalla svarta ravinen mellan höst och vår kändes inte så lång. Sedan kom minusgraderna och jag föll ner i den där ravinen och det känns som om det kommer att bli svårt att ta sig upp. Jag ser vårens fåglar flyga iväg på himlen ovanför mig. Det känns som om träden aldrig mer kommer att knoppas. Det känns som om solen gett sig iväg för gott. Om vintern kommer, kan våren då vara långt borta? Ja, det kan den.

Nätterna är minusgradiga nu. Jag sitter i min stol utanför huset. Kaffet svalnar snabbt. Röken försvinner bort. Jag tar en klunk och ställer sedan ner muggen på stolens breda armstöd. Mina ögon stirrar genom trädgården in i skogen. Ingenting rör sig. Allt är tyst. Det här hade kunnat vara ett fotografi. Jag är ett foto av något från det förgångna. Jag sitter som förstenad, som i trans. Jag sitter som en munk försvunnen in i ingenting. Jag väcks av ett blad som släpper taget. Snart finns det inga kvar. Jag reser mig försiktigt upp och går runt huset och ställer mig under den stora lönnen. Jag står där. Tittar upp. Allt det röda är borta. Bara några enstaka trött fladdrande bruna finns kvar på de svarta spretande grenarna. Jag tittar ner mot marken och står där sedan en lång stund med sänkt huvud som om jag såg ner i en grav. Jag tänker att jag måste göra något. Jag tänker att jag måste ta mig i kragen. Jag tänker att jag måste skärpa till mig och sedan sjunker jag ihop och krånglar mig ner på knä. Jag står på knä som någon som väntar på nåd eller ett nackskott. Jag hör en fågel kvittra till uppe i trädet och jag ser upp mot de nästan nakna grenarna och sedan välter jag omkull och blir liggande i fosterställning med knäppta händer bland alla löv. Jag ligger där och det känns som om jag är en av dem. Jag är ett vackert gammalt trött rött löv som ingen längre bryr sig om. Jag fryser inte och plötsligt känner jag att jag faktiskt mår ganska bra. Jag hör fågeln kvittra till igen och jag rullar över på rygg. Jag ligger raklång med armarna utmed sidorna och ser hur fågeln lättar från sin gren och försvinner bort över den gråvita himlen. En kall vindil drar förbi och trädet ovanför mig skakar till och ännu några blad singlar ner mot marken. Jag huttrar lite grand och hör hur löven prasslar under mig. Ryggen känns ganska bra idag. Jag känner efter och lägger mig lite bekvämare. Inget rapp av elektrisk smärta. Nästan ingenting. Jag ligger still och jag tänker att jag måste lämna det här. Jag ska lämna det här. Jag har fått nog. Jag måste ge mig av. Jag ser upp mot den vita himlen mellan de svarta grenarna. Ingenting. Bara vitt. Jag ser upp mot den vita himlen. Jag tänker att jag måste ta tag i saker och ting. Jag tänker att så här kan det inte fortsätta. Jag tänker att jag måste följa efter fåglarna. Jag ska följa efter fåglarna. Jag ska ge mig ut på en resa. Jag måste ge mig iväg. Jag ska ge mig iväg. Och sedan somnar jag.

Jan Samuelsson har tidigare publicerat ett tiotal noveller i olika tidningar och antologier. Han är född i Jönköping, var länge Göteborgsbo, men bor numera i Stockholm. Tillbaka på skottdagen har tidigare varit publicerad i livsmedelsarbetarnas tidning Mål & Medel 2007.

 

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
Två män döda efter arbetsplatsolycka i Bergvik utanför Söderhamn
Polisen utreder händelsen som misstänkt grovt vållande till annans död i samband med arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Två döda efter allvarlig arbetsplatsolycka utanför Söderhamn


Två medelålders män omkom under tisdagen efter en allvarlig arbetsplatsolycka i Bergvik strax utanför Söderhamn. Polisen är fortfarande förtegen om vad som hänt med meddelar att en utredning om misstänkt grovt vållande till annans död i samband med arbetsplatsolycka inletts.

Det var vid 13-tiden som larmet kom från en arbetsplats i Bergvik bara någon mil väster om Söderhamn. Två män hade då skadats i samband med en olycka och både ambulans, polis och räddningstjänst kallades till platsen. De båda männen, som enligt Svt Gävleborg var i medelåldern, fördes akut till sjukhus.

Senare under eftermiddagen meddelades det dock att de bägge dött till följd av sina svåra skador.

”Med hänvisning till förundersökningssekretess kommer polisen inte ge några ytterligare kommentarer om omständigheterna för olyckan”, skriver polisen på sin hemsida.

Dödsolyckan var den fjärde hittills i år. Förra året omkom minst 52 personer på sina arbetsplatser runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) vill att du ska skaffa fler barn trots att hans regering inte gör något vettigt åt vare sig arbetslösheten, boendekostnaderna eller jämställdheten. Foto: Johan Apel Röstlund, Claudio Bresciani / TT, Håkan Gustafsson

Amalthea Frantz:
Använd kondom tills vi vet om regeringen blir kvar

Kristdemokraten Jakob Forssmed är orolig över att det föds för få barn i Sverige. Men vem vill skaffa en större familj när arbetslösheten är rekordhög och regeringen skiter i klimatkrisen? Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

”Staten behöver fundera på faktorer som utgör hinder för barnafödande, som boende, ekonomi, jämställdhet och livsbalans”, sade socialminister Jakob Forssmed (KD) på en presskonferens i somras.

Att förbättra just dessa områden är ju dock inte vad regeringen är bäst på. Tvärtom. Är det någon som förknippar nuvarande regering med till exempel rimliga boendekostnader, billiga hyresrätter, höjda löner, fungerande socialförsäkringar eller jämställdhet i hemmet? 

Att regeringen ändå bryr sig beror på att det rekordlåga barnafödandet kommer få allvarliga konsekvenser när arbetskraften och skatteintäkterna minskar. 

En utredning är tillsatt, i vanlig ordning. Ett delresultat ska presenteras nu i januari. 

Samtidigt är skolans sexualundervisning under attack, efter en annan sådan statlig utredning. I värsta fall ser vi snart ännu en nedmontering av ett område som Sverige länge var ett föregångsland inom. 

Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull

Tidningen Arbetaren ser sig tvungen att härmed skicka ut en allvarlig uppmaning: ha kul och ha sex – men inte för att skapa fler arbetare och skattebetalare åt staten. Tvärtom, använd preventivmedel om du är det minsta osäker. Till exempel tills vi vet om vi blir av med nuvarande regering. 

Den regering som skiter i klimatkrisen, vill ge både arbetare och arbetslösa sämre villkor, utvisar arbetare med utomeuropeiskt ursprung och planerar att sätta barn i fängelse.

Och passa samtidigt på att nominera någon kämpe till vårt Ottarpris till minne av Arbetarens medarbetare Elise Ottesen-Jensen som 1933 grundade RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. För att nominera, mejla [email protected]. Skicka med din adress så får du hem ett exemplar av tidernas coolaste kondom.

Nominera någon till Ottarpriset och få Arbetarens kondom! Läs mer

Publicerad
1 vecka sedan
Israelisk militär i Hebron, Västbanken
Trots den så kallade vapenvilan har de israeliska attackerna mot palestinier inte upphört. Israeliska soldater under en räd i den palestinska staden Hebron på det ockuperade Västbanken tidigare i veckan. Foto: Mahmoud Illean)/TT

Israelisk attack mot FN-lokaler


Israel har attackerat och förstört delar av FN:s Unrwa-lokaler i det ockuperade östra Jerusalem på tisdagsförmiddagen. Det rapporterar nu flera internationella medier.

Enligt nyhetsbyrån AFP rullade bulldozrar in på området där Unrwa, FN:s organ för palestinska flyktingar, har sina lokaler under tisdagsmorgonen. Inredning förstördes och Unrwa skriver i ett eget uttalande att det utsatts för en ”aldrig tidigare skådad attack”.

Det israeliska  utrikesdepartementet har försvarat attacken och säger att de anser sig ha rätt att ta över och förstöra lokalerna som ligger i det illegalt ockuperade östra Jerusalem.

Samtidigt fortsätter, trots den påstådda vapenvilan, det israeliska våldet i Gaza och på Västbanken. Som Arbetaren rapporterade förra veckan har i snitt i ett barn om dagen dödats av israelisk militär i det sönderbombade Gaza sedan vapenvilan skrevs under i oktober förra året.

Sammanlagt har över 70 000 palestinier dödats i Gaza sedan Hamas attack på Israel den 7 oktober 2023. Många av dessa är barn.

Publicerad Uppdaterad
4 veckor sedan
Arbetarens redaktion (utan inbördes ordning) siar om framtiden och försöker hoppas på något bättre än samtiden. Foto: Arbetaren / Alaa Abu Asad, Jan-Åke Eriksson, Mika Kastner Johnsson

Skitåret 2025 är äntligen slut. Nu blickar vi framåt – men mot vadå?

Elände
Elände
Elände

Länge lyste den svarta rubriken på Arbetarens gamla löpsedel från årskiftet 2010/2011 från ett hörn av redaktionen. Nu har vi städat bort den. Få kunde väl ana att det 15 år senare skulle se än jävligare ut runt om i världen. Krig, klimatkatastrofer och fortsatt ökade klassklyftor. 2025 är äntligen över och nu är det dags att blicka framåt. Så här tror vi på Arbetarens redaktion om året som kommer.

2025 var allt annat än muntert. Hur lång blir baksmällan?

Johan
– Den har väl egentligen fortfarande inte lagt sig sedan 2024 och knappt ens från året innan det. Så den blir nog dessvärre väldigt lång. Vi lever i mörka tider, ta en återställare!

Amalthea
– Det enda som faktiskt hjälper mot baksmälla är väl att fortsätta vara full, så vi får köra på det.

Josephine
– Enda hoppet är att det är de som festade hårdast får den svåraste huvudvärken.

Vendela
– Det finns inte tid för baksmällor. Organisera dig!

Titta i din inre spåkula. Vad ser du mest fram emot 2026?

Håkan
– Det ska bli oerhört spännande att följa SAC:s stora satsning på migrantorganiseringen på nationell nivå. Solidariska byggare och Solidariska städare har ju vunnit fantastiskt många viktiga strider under de senaste åren, i framförallt Stockholms-regionen. Och om praktiken, lärdomarna och organiseringen kan skalas upp på fler platser och i fler branscher – då kommer 2026 bli ett riktigt spännande år.

– Sedan ser jag också fram emot hockey-OS! I år med NHL-spelare för första gången på länge. Jag ser fram emot att se William Nylander spela i Tre Kronor.

Alva
– Jag såg fram emot att få ta det nya nattåget till Basel, men nu blir det ju inget med det. Och fast jag skäms lite för det så längtar jag efter den svenska översättningen av Knausgårds Jag var länge död. Men förhoppningsvis sker något mer exalterande än det under året. 

Johan
– Att året ska ta slut? Nej. Jag hoppas att Erik Helgeson får upprättelse i Arbetsdomstolen och kommer tillbaka till jobbet och att vi får se någon slags ljusning i helvetes Sudan, Gaza och på Västbanken. Samt att Brynäs rycker upp sig lagom till slutspelet i vår och infriar förväntningarna om SM-guld.

Förutom det kommande valet. Vilka blir de stora politiska och fackliga striderna under året som kommer?

Johan
– Fackligt tror jag just utgången av fallet med Erik Helgeson blir både viktigt och på många sätt avgörande. Politiskt ska det bli spännande att se hur lång tid det tar innan utbrytargrupperna ur Vänsterpartiet bryter sig ur varandra. Valrörelsen däremot, riskerat att bli en direktsänd tågkrasch i slowmotion.

Josephine
– Flykting- och migrantfrågorna. Att våga säga ifrån, studera och rensa ut den ofattbart ökande acceptansen för rasism.

Amalthea
– Inrikespolitiken kommer nog vara en tröstlös blandning av meningslöst käbbel, öppen rasism och hyllningar av auktoritära ledare. Fackligt, om jag ändå ska uttrycka en förhoppning, så tror jag att både syndikalistiska migrantarbetare och missnöjda LO-medlemmar blir fler och att det kommer ge avtryck. Och så klart kommer det bli underbart att se Hamn-arbetsköparna förlora i AD. Eller någon annanstans.

På tal om valet. Hur går det och spelar det egentligen någon roll vilka som bildar regering?

Josephine
– Helt dimmigt i min spåkula just nu, hoppas på att fackliga och andra organisationer vågar stå fria och tvinga politikerna att börja ta ansvar för sitt uppdrag. Att politikernas makt börjar utgå från folket som det är tänkt. Och ett tydligt avvisande av nationalism i valrörelsen – för att i stället presentera alternativen.

Håkan
– Det spelar ju så klart en stor roll. Mycket talar väl för att sossarna vinner enbart för att människor inte vill ha den brutalisering som Tidöregeringen inneburit. Men att döma av hur sossarna just nu bedriver sin opposition så är risken tyvärr stor att de förlorar. Hittills har man till exempel inte presenterat något trovärdigt alternativ för hur man ska lösa arbetslösheten. Och kriminalpolitiskt så har ju sossarna agerat som om de vore ett femte parti i Tidösamarbetet.

Vendela
– Vad jag kan se finns det två troliga utfall: att SD bildar regering med M och KD, eller att sossarna tar hem segern och går i allians med de partier de får med sig. Antingen kommer V böja sig ännu mer för S högervridning, eller så kommer de stå som opposition. De små, splittrade vänsterpartierna kommer inte komma över spärren. Det gör inte L heller. Alla alternativ är dåliga, men SD-varianten är farligast.

Amalthea
– I bästa fall kan en ny regering ge lite andrum, som ger sociala rörelser en chans att ta utrymme och initiativ. Men jag tror att det kommer bli jämnare mellan blocken än vad någon riktigt vill. Ser det inte som omöjligt att S och M båda försöker leka landsfäder och bilda en mittenregering. Än troligare är dock, tyvärr, att hela eller största delen av det borgerliga blocket bildar regering med SD. Båda fallen skulle säkerligen ge katastrofala följder för arbetares rättigheter, sjukskrivna och arbetslösa, mänskliga rättigheter, fria medier och yttrandefrihet, med mera. 

Fritt fram att önska. Hur vill du helst se löpsedeln som sammanfattar 2026?

Alva
– Jag kan inte tänka på löpsedlar utan att se Pontus Lundkvists “Nu kommer el-tortyr i pungen-kylan”.

Vendela
– ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär!”

Josephine
– Någonting i stil med: ”Du agerade – vi vände skutan tillsammans”

Johan
– ”Arbetaren avslöjar: 2026 var bara på skämt”

Amalthea
– ”Efter 99 dagars regeringsförhandlingar – folket tröttnade och tog över, vi har hela listan!”

Håkan
– ”Rättvis fred i Palestina” eller ”Ryssland backar ur Ukraina”.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.

– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.

I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.

Här kan du höra första avsnittet av podden Kulturplats

Lars Axelsson utanför Bokkafé Angbett. Foto: Tuija Roberntz
Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala

”Det gynnar bara Hitler”

Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.

”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala

– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i  P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.

– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.

Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson

Podd: Fallet Erik Helgeson

Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
2 månader sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad