Jag sitter och ser på när träden blir röda, sitter och ser på när gräset dör. Doktorn har sagt åt mig att ta det lugnt. Jag tar det lugnt. Jag sitter och hör på när äpplen faller, sitter och ser på när löven sakta singlar ner. Det har gått en månad sedan jag fick min dom. Det har gått trettio dagar sedan jag satt i en stol på vårdcentralen och kramade armstöden och frågade hur lugnt jag skulle ta det och hur länge. Det har gått trettio nätter sedan doktorn såg på mig och sa att jag skulle ta det så lugnt som det bara gick och så länge som möjligt.
Jag sitter och ser på när fåglar flyr, sitter och tittar på vinden. Jag sitter på solsidan, men ingen sol är synlig. Jag sitter och väntar på kvällen. Väntar på natten. Väntar på en ny dag. Jag sitter och lyssnar på skatornas kraxande i det ekande tomrummet mellan höst och vinter. Jag har en filt liggande över mina knän och jackans dragkedja uppdragen till hakan.
Många löv har fallit från träden sedan jag satt i vårdcentralens stol och frågade hur länge det skulle dröja innan jag kunde börja arbeta igen. Många fåglar har flugit över gränsen sedan doktorn lyfte sin blick från datorskärmen, där han just knapprat ner några korta rader om mitt liv och mitt tillstånd, och såg på mig en lång stund utan att säga något. Jag minns hans ögon. Minns att de sa: ”Lille vän. Har du inte förstått? Jag trodde att du hade det. Har du inte förstått?” Jag minns att min mun kändes torr, att mitt hjärta bultade och slog i hela kroppen och framkallade svallvågor av illamående som sköljde genom mig. Jag minns att han till slut öppnade sin mun och sa: ”Du kommer förmodligen inte att kunna gå tillbaka till jobbet igen. Din rygg är slut. Din rygg har fått nog. Du måste vila. Kanske kommer smärtan att försvinna. Kanske inte.”
Jag sitter och ser på när flyttfåglarna flyger över himlen. Jag sitter och ser på när löven faller. Kylan kryper närmare för varje dag. Jag tänker sitta här om dagarna tills träden är tomma.
Det är kallt och dragit i stugan så här års. Även om jag tänder i kaminen så blir det aldrig riktigt varmt. Det är förmodligen inte bra för min rygg, men jag stod inte ut med att vara kvar i lägenheten inne i stan. Ryggvärken kommer och går. Vissa dagar känner jag ingenting, andra dagar blir jag kvar i sängen. Smärtan började på allvar en eftermiddag mellan hyllorna på Konsum. Jag har haft problem med ryggen länge, men nu var det en ny okontrollerbar smärta som jag inte kände igen. Ett koncentrerat blixtnedslag. Ett kryss av smärta i ryggslutet som spred sig ner genom benen, upp mot axlarna. Jag böjde mig ner efter en burk med krossade tomater och en glödgad kniv kördes in i min ryggrad. Ett överraskande tyst skrik av smärta trängde sig ut mellan mina läppar. Det tog minuter att räta upp ryggen. Sakta, sakta, sakta, hela tiden med konservburken i ett svettigt grepp i ena handen. Jag lämnade kvar korgen med mina varor på golvet och gick ut mellan kassorna med ett grimaserande leende till kassörskan. Ibland när jag har kontroll på den nästintill elektriska stöten av smärta är den nästan skön. Jag lutar mig en smula framåt och det ilar till i ryggslutet. Jag gungar lite försiktigt fram och tillbaka. Jag har kontroll, men jag känner att jag kan förlora den när som helst.
Dagarna försvinner. Mörkret kommer tidigare och tidigare och hämtar in mig. Kylan kommer krypande från skogen genom gräset och in genom min hud, kallare för var dag. Klockan fem är hela världen försvunnen utom stjärnorna, månen och jag. I morse sken solen för första gången på länge och jag tog en promenad. Jag gick genom trädgården. Jag gick stigen mot skogen. Stigen var kantad av högt gult gräs. Morgonsolen lyste och droppar av diamanter och silver låg och glänste framför mina steg. Jag gick genom skogen tills jag kom fram till det stora öppna fältet. Där satte jag mig ner på en sten och blundade mot den kalla solen. Det värkte till i ryggen ibland när jag rörde på mig och jag blev påmind om alla säckar med olika sorters brödkryddor och mjöl som jag burit uppför den lilla smala trappan till våningen ovanför bageriet. Hur många säckar hade jag lyft och skurit ett kryss i med en kniv och sedan tömt i de olika behållarna? Tusentals. Hur många timmar, dagar, år hade jag sammanlagt befunnit mig där uppe på mjölvinden under de surrande lysrören? Jag saknade den stickiga starka doften av pomerans. Den lugnande doften av kummin. Det ögonsvidande oset av salt. Den hostframkallande dimman av mjöl när man tömde säck efter säck ner i den största behållaren. Jag blundade och kände dofterna och kunde höra ljudet av rösterna från mina arbetskamrater. Jag blundade och jag hörde det metalliska ekande ljudet av när någon stod på våningen under mjölvinden och knackade på rören från behållarna på övervåningen när det fastnat. Jag hörde ljuden. Jag kände dofterna. Fänkål, kardemumma, anis. Hösten luktade svagt av samma dofter.
Hur många år hade jag stått lutad över bakbordet och knådat degar? Jag var en ung grabb när jag började som bagare. Hur många gånger hade jag hängt ner över kanten till de stora degtrågen med en skrapa i handen och skrapat rent? Hur många degbitar hade jag knutit ihop till en perfekt bulle? Miljoner? Hur många timmar hade jag stått i slutet av den stora ugnstunneln och sett arméer av kavringsformar komma emot mig? Varje form var stor som en tegelsten och brännhet och ofta satt brödet fast när man skulle knacka ut det och det gick inte att stanna bandet för då brändes och förstördes bröden som befann sig längre in i ugnen. Det var hett, det var stressigt och det fanns ingen tid till att tänka på rätt kroppshållning. Klockan sex backade bilarna in mot kajen och då skulle allt vara färdigbakat, paketerat och klart.
Jag vaknar tidigt på mornarna. Kylan har kommit på allvar nu. Kommit för att stanna. Sensommarvärmen höll sig kvar länge. Kvällarna var länge nästan ljumma, men så över en natt blev det plötsligt minusgrader. Det var nästan som om någon tryckt på en knapp. Hösten har känts lång i år. Lång och bedövande vacker. Den har känts så lång att man inbillat sig att man skulle vara laddad och redo för en vinter som väl snart skulle vara slut när hösten inkräktat på den så länge. Den kalla svarta ravinen mellan höst och vår kändes inte så lång. Sedan kom minusgraderna och jag föll ner i den där ravinen och det känns som om det kommer att bli svårt att ta sig upp. Jag ser vårens fåglar flyga iväg på himlen ovanför mig. Det känns som om träden aldrig mer kommer att knoppas. Det känns som om solen gett sig iväg för gott. Om vintern kommer, kan våren då vara långt borta? Ja, det kan den.
Nätterna är minusgradiga nu. Jag sitter i min stol utanför huset. Kaffet svalnar snabbt. Röken försvinner bort. Jag tar en klunk och ställer sedan ner muggen på stolens breda armstöd. Mina ögon stirrar genom trädgården in i skogen. Ingenting rör sig. Allt är tyst. Det här hade kunnat vara ett fotografi. Jag är ett foto av något från det förgångna. Jag sitter som förstenad, som i trans. Jag sitter som en munk försvunnen in i ingenting. Jag väcks av ett blad som släpper taget. Snart finns det inga kvar. Jag reser mig försiktigt upp och går runt huset och ställer mig under den stora lönnen. Jag står där. Tittar upp. Allt det röda är borta. Bara några enstaka trött fladdrande bruna finns kvar på de svarta spretande grenarna. Jag tittar ner mot marken och står där sedan en lång stund med sänkt huvud som om jag såg ner i en grav. Jag tänker att jag måste göra något. Jag tänker att jag måste ta mig i kragen. Jag tänker att jag måste skärpa till mig och sedan sjunker jag ihop och krånglar mig ner på knä. Jag står på knä som någon som väntar på nåd eller ett nackskott. Jag hör en fågel kvittra till uppe i trädet och jag ser upp mot de nästan nakna grenarna och sedan välter jag omkull och blir liggande i fosterställning med knäppta händer bland alla löv. Jag ligger där och det känns som om jag är en av dem. Jag är ett vackert gammalt trött rött löv som ingen längre bryr sig om. Jag fryser inte och plötsligt känner jag att jag faktiskt mår ganska bra. Jag hör fågeln kvittra till igen och jag rullar över på rygg. Jag ligger raklång med armarna utmed sidorna och ser hur fågeln lättar från sin gren och försvinner bort över den gråvita himlen. En kall vindil drar förbi och trädet ovanför mig skakar till och ännu några blad singlar ner mot marken. Jag huttrar lite grand och hör hur löven prasslar under mig. Ryggen känns ganska bra idag. Jag känner efter och lägger mig lite bekvämare. Inget rapp av elektrisk smärta. Nästan ingenting. Jag ligger still och jag tänker att jag måste lämna det här. Jag ska lämna det här. Jag har fått nog. Jag måste ge mig av. Jag ser upp mot den vita himlen mellan de svarta grenarna. Ingenting. Bara vitt. Jag ser upp mot den vita himlen. Jag tänker att jag måste ta tag i saker och ting. Jag tänker att så här kan det inte fortsätta. Jag tänker att jag måste följa efter fåglarna. Jag ska följa efter fåglarna. Jag ska ge mig ut på en resa. Jag måste ge mig iväg. Jag ska ge mig iväg. Och sedan somnar jag.
Jan Samuelsson har tidigare publicerat ett tiotal noveller i olika tidningar och antologier. Han är född i Jönköping, var länge Göteborgsbo, men bor numera i Stockholm. Tillbaka på skottdagen har tidigare varit publicerad i livsmedelsarbetarnas tidning Mål & Medel 2007.
