Vad vill vi göra med vår tid?

Arbetslinjen har vunnit en förkrossande seger över fritidslinjen i den postmoderna politiken. Är rätten till lättja förlegad, eller är den kanske fröet till en lösning på mänsklighetens kriser? Och kan tekniken befria oss utan att fängsla andra?

Radar
Illustration: Sofia Gregersen Cardell

arbetstid

O dessa korta timmar…

Om detta livet är det enda..!

En timme – vad en timme kan bli mycket!

De djupa källorna, där ingen än har druckit,

ljusvidderna, som ingen än har lodat,

de vänta bakom våra öden.

Och vi, vi dåsa slött i feghet.

[…]

Sorgen över att spilla bort sitt korta liv. Den kände Karin Boye – den känner vi nog alla någon gång. Det är förstås en ofrånkomlig del i att vara människa, något som den bästa samhällsutopi knappast kan avhjälpa. Å andra sidan är det väl just vår insikt om livets förgänglighet som driver oss till att söka det bästa tänkbara sättet att leva – och att organisera våra samhällen på. 

Politik är att ställa frågor om hur vi uppnår detta, och det absolut vanligaste svaret i dagens politiska offentlighet är: arbete. Vi måste arbeta, mer. Arbetslinjer i olika kulörer, höjd pensionsålder, skapande av arbeten. Jobben är individens och kollektivets ömsesidiga frälsning, jobben är svaret på frågan.Frågan är bara – vad är egentligen frågan? 

I industrisamhällets barndom var den konservative Burke, liberalen Mill och marxisten Marx överens om att den framrusande teknologiska utvecklingen skulle tillåta oss att jobba allt mindre i framtiden. Jordbruksmarkerna hade köpts upp av kapitalister och de europeiska bönderna och deras barn hade tvingats börja slita hela sin vakna tid i fabriker och gruvor för att klara försörjningen. Kalvinismen predikade stenhård arbetsplikt och arbetarna kontrollerades med brutala medel. Men i takt med att produktiviteten ökade började fabriksägarna att gå med på något kortare arbetsdagar. År 1847 begränsade England arbetstiden för kvinnor och barn till tio timmar. I slutet av århundradet, när fackföreningarna vuxit sig starkare, tog utvecklingen större fart och ett av huvudkraven blev rätten till arbete. 

”Ett besynnerligt vansinne”, dundrade den franske marxisten Paul Lafargue; varför låta sig luras av ekonomer och präster att arbeta för kapitalisternas överproduktion av varor, som man varken har tid eller möjlighet att konsumera? 

Nej, med den nya tekniken skulle tre timmars arbetsdag vara nog för att täcka nödvändiga behov. Och så räcker även jobben till alla.

Han kallade sin skrift Rätten till lättja. Lafargue får inte riktigt som han vill, men under 1900-talet lyckas västvärldens arbetarklass påbörja en successiv, systematisk sänkning av arbetstiden. 1920 införs 48-timmarsvecka i Sverige och påföljande decennier varvas beslut om fler semesterdagar med ytterligare sänkningar av veckotiden.

1973 tas sista steget i införandet av 40-timmarsveckan och fem år senare införs en femte semestervecka. Men så avstannar plötsligt arbetstidsprojektet; ingenting nytt har skett de senaste 35 åren. Under den tiden har produktiviteten fördubblats; robotteknik, mikroelektronik, ett upptrissat arbetstempo och inte minst it-revolutionen har möjliggjort gigantiska rationaliseringar på landets arbetsplatser. Allt färre arbetare producerar allt mer. Samtidigt har företagens vinstmarginaler skjutit i höjden och reallönerna pressats tillbaka, med sådan kraft att löneandelen nu är nere på historiskt låga nivåer. Utrymmet för arbetstidsförkortningar tycks aldrig ha varit större. Ändå är frågan stendöd i dag. Ingen undrar: vad vill vi egentligen göra med vår tid? Alla frågar: hur skapar vi mer arbete?

På 1970-talet var det självklart för arbetarrörelsen att fortsätta att ta ut det ökande välståndet i både löneförhöjningar och kortare arbetstid. I socialdemokraternas partiprogram från 1975 är reformer ”med sikte på” 30-timmarsvecka, eller sextimmarsdag, prioriterade. 20 år senare är det ”ett långsiktigt mål”, och i dag är det helt struket – ersatt med skrivelser om att det totala antalet arbetade timmar måste öka och fler fortsätta jobba efter pensionsåldern. 

Arbetsvetaren Tommy Isidorssons forskning visar på hur tidigare arbetstidsförkortningar skett i samband med nya produktionscykler, då tekniska språng lett till stor omorganisering och effektivisering av produktionen. Men i stället för generella förkortningar har vi under den nuvarande postfordistiska cykeln fått en flexibilisering av arbetstiderna med individuella lösningar och många bemanningsanställda.

Tommy Isidorsson menar att individualiseringen och splittrade önskemål från facken är en del av förklaringen. Men en viktig roll spelar Svenska Arbetsgivareföreningens (nuvarande Svenskt Näringsliv) röststarka motstånd; när kraven på kortad arbetstid formulerades som en jämställdhetsfråga under 1970- och 80-talen var man snabbt framme med att i stället lobba för individuella lösningar.

Ekonomerna Seung-Yun Oh, Yongjin Park och Samuel Bowles pekar också på de ökade klyftorna: när överklassens konsumtion blir allt mer iögonfallande trissas köpfesten i allmänhet upp och löntagare prioriterar löneförhöjningar framför andra reformer. Det är sedan länge en truism att radikala visioner har svårt att slå rot i vår tids ideologiska mylla.

Men okej, är det inte ekonomiskt vansinne att sänka arbetstiden i dessa kristider? Jo, åtminstone om man får tro en del ekonomer. För att en arbetstidsförkortning ska leda till lägre arbetslöshet måste massiva omskolningsprogram sättas in för att matcha människor mot de branscher som behöver nyanställa. Annars är risken stor att flaskhalsar bildas på arbetsmarknaden, vilket hämmar tillväxten och driver upp lönerna.

Dessutom riskerar småföretagare och vacklande bolag att slås ut av de ökade lönekostnader som en förkortning med bibehållen lön innebär, särskilt på Sveriges lilla konkurrensutsatta marknad. Summan kan bli ännu större arbetslöshet, larmar dessa ekonomer.

Ytterligare varningar kom Konjunkturinstitutet med i sin rapport Samhällsekonomiska effekter av en allmän arbetstidsförkortning från, 2002. Enligt utredarnas beräkningar skulle Sveriges bruttonationalprodukt minska ungefär lika många procent som arbetstiden kortas. Det ger mindre pengar till välfärden, som redan ansträngs av den kortare arbetstiden i sig och den ökande andelen äldre i befolkningen.

Dessutom antar man att reporäntan måste höjas för att dämpa inflationen då lönerna pressas uppåt, vilket ytterligare mattar av ekonomin.

Slutligen konstateras, något motsägelsefullt, att även om kapitalet får ta de kortsiktiga smällarna av reformen så drabbas arbetarna i längden av lägre reallöner. Vinstmarginalen kommer nämligen på sikt att obönhörligen åter pressas upp till en internationell nivå.

Men, för det första: hela den här argumentationen bygger på ett antal mycket tveksamma ekonomisk-teoretiska antaganden. Något som utredarna själva erkänner i en kort brasklapp. Till att börja med har man helt uteslutit eventuella produktivitetsvinster av reformen. Flertalet försök med kortad arbetstid som gjorts både i offentlig och privat sektor visar att anställda får mycket mer gjort när de inte tröttas ut av långa jobbdagar. Detta minskar även sjukfrånvaron.

Dessutom kan lokaler och maskiner utnyttjas effektivare vid den övergång till tvåskift som möjliggörs av kortare arbetspass. Översynen av arbetsorganisationen stimulerar också fram ytterligare effektiviseringar på arbetsplatserna.

Sammantaget väger detta upp de kostnader reformen innebär, precis som vid tidigare arbetstidsförkortningar: ”Beträffande produktiviteten har under förkortningsåren en ­större ökning ägt rum inom industrin än vad som skulle ha varit fallet om förkortningen inte hade genomförts”, lyder till exempel slutsatsen i 1964 års statliga utvärdering av 45-timmarsveckans genomfö­rande.

Och även om den totala bruttonationalprodukten kan minska något så minskar även utgifterna för förtidspensioneringar, rehabilitering och sjukvård när färre kroppar och sinnen slits ut. Och räknar man med att arbetslösheten minskar, vilket många studier faktiskt visar, så blir vinsterna ännu större för samhället.

Rapportförfattarnas teoretiska konstruktion bygger vidare på antagandet att det är omöjligt att äta sig in en enda smula på kapitalägarnas vinstandel. Hotet om investeringsflykt gör att varken vår skattesats eller löneandel kan skilja sig långvarigt från andra länders. 

Det råder ingen tvekan om att den offentliga sektorn står inför utmaningar – det går inte att effektivisera tjänster, sås om äldrevård, i samma takt som industrin och därför blir välfärden relativt sett ”dyrare” – och möjligen lägger en arbetstidsförkortning ytterligare sten på bördan. 

Men varför inte låta toppskiktet, med sina skenande rikedomar, vara med och betala? Sverige har tidigare klarat av att konkurrera med annat än låga skatter och löner, och efter finans- och skuldkrisen ter sig övervinster och rövarkapitalism hopplöst omodernt. Man blir frestad att ställa sig samma fråga som Göran Persson (!) numera gör (Göteborgs-Posten 10/11, 2012): När blev det en ekonomisk naturlag att vi inte längre kan ta ut välståndsökningar i kortare arbetstid?

Så. Det går att argumentera emot, men även starkt för en arbetstidsförkortning – ur ett strikt ekonomiskt perspektiv. Men symptomatiskt för tidsandan är den endimensionella närsynthet som denna diskussion är ett uttryck för. Även som förespråkare är det lätt att hamna i ett rättfärdigande av arbetstidsreformer som ett sätt att rädda kriskapitalismen från sig själv. Verkligt intressant blir reformen först ur ett mer visionärt perspektiv. Vi har ännu inte ens berört den sociala och existentiella aspekten av arbetstidsförkortning. Mer tid att tala med och lyssna på människor, tid att umgås med vänner och familj, tid att utforska sig själv, tid att sträcka sig efter och verkligen nå fram till någons hjärta – det går inte att mäta i pengar. 

Kortad arbetsdag är inte minst ett effektivt jämställdhetsverktyg för att jämna ut skillnaderna mellan deltidsarbetande kvinnor och övertidsarbetande män, så att det obetalda hemarbetet kan delas mer lika. Mer fritid skulle sannolikt också leda till mer civilt och politiskt engagemang; en fördjupad demokrati. Det är sådant som inte får plats i ekonomiska kalkyler. Det är sådant som pekar mot en annan typ av samhälle, där arbetet inte tillåts definiera hela våra liv, där en lössläppt kreativitet kan lägga grunden för någonting nytt, någonting bortom arbets- och konsumtionssamhället. 

Filosofen André Gorz noterade hur de ständiga teknikrationaliseringarna hela tiden minskar antalet tillgängliga arbeten, vilket stämmer väl överens med hur arbetslösheten stabiliserats på allt högre nivåer efter varje ny kris. Men likt en modern Lafargue såg han möjligheten att odla fram ett frihetens rike ur systemets sprickor. I stället för att desperat försöka skaka fram nya behov och arbeten ur samhällskroppen – så som subventionsuppblåsta Rut- och Rot-branscher – och avskaffa anställningstrygghet samt pressa ned lönerna i hopp om att företag med allt mindre personalbehov ändå ska anställa, förespråkar han fortsatta arbetstidsförkortningar för att dela på arbetena och successivt rationalisera bort arbetstiden. Inte människorna.

Om våra ekonomistiska ekonomer var alltför visionslösa så verkar det här kanske som en pojkaktig dröm utan praktisk förankring. Men styrkan i Gorz tankar är just att han förenar de två perspektiven. Han viftar inte bort utmaningen i att omskola stora grupper från den allt mer automatiserade industrin till de lågproduktiva, ofta mer attraktiva arbetena, men menar att det är möjligt genom planering och utbildningsprogram. Dessutom innebär det en demokratisering av yrkeseliten! Han erkänner omöjligheten för kämpande småföretagare och en arbetsintensiv tjänstesektor att sänka arbetstiden utan att också sänka lönerna. Men det går att lösa genom en makroekonomisk omfördelning. Gorz förespråkar en sorts medborgarlön som kompenserar de anställdas löneförluster, och jämnar ut skillnaderna mellan arbetslösa och löntagare. Det hela finansieras genom höjd skatt på ”socialt icke-önskvärda” industriprodukter för att samtidigt prioritera bort skadlig konsumtion (vilket vi redan gör i och med exempelvis bränsle- och tobaksskatt). Om det låter snårigt kan man i stället tänka sig sänkt skatt på mänskligt arbete kompenserat av höjd skatt på storföretagens robotiseringsvinster. Eller sänkta arbetsgivaravgifter i lågproduktiva branscher, men skatt på finansiella transaktioner. Och så vidare. Poängen är att det är möjligt att ur den tilltagande arbetslöshetskatastrofen på sikt skapa ett samhälle där ”det är arbetet som måste finna sin – underordnade – plats i ett livsprojekt.” Bara vi förmår oss att börja drömma igen.

Emellertid finns ytterligare en faktor som komplicerar diskussionen. I Myten om maskinen ifrågasätter Alf Hornborg om vår moderna teknik överhuvudtaget kan vara tids- och rumsbesparande. Det är lätt att förundras över hur monteringsrobotar, självbetjäningskassor och e-legitimation likt magi tycks kunna frigöra tid och resurser ur tomma intet – men då glömmer vi att dessa besparingar motsvaras av tidsåtgång någon annanstans i världen för att utvinna metaller, förädla dem, transportera dem till fabriken, tillverka maskinerna och slutligen skeppa dem till Sverige. För att inte tala om den rumsåtgång och miljöpåverkan som energin till maskiner och apparater kräver.

Att tekniken ändå är så lönsam för oss beror rätt och slätt på att arbete, mark och naturresurser är billigare i fattiga länder. Så döljer sig alltså en nykolonial utsugningsmekanism i själva teknikens väsen. Detta är en omvälvande insikt som kan få arbetstidsförkortningar att framstå som blott manna till en västerländsk arbetararistokrati, men alternativet är att kapitalägarna får fortsätta skörda alla frukter av exploateringen. 

Kortare arbetstid i sig är förstås inte boven – det är de globala maktrelationerna. Reformen skulle rentav kunna katalysera en förändring av de konsumtionsmönster som cementerar orättvisorna. Men i så fall måste den kombineras med mindre av teknikfetischism och mer av systemkritik. Det senare saknade knappast André Gorz.

För den som lockas av hans visioner återstår den stora utmaningen i att försöka övertyga alla andra. En utmaning som börjar med en fråga: Vad vill vi egentligen göra med vår tid? Jag vill inte spekulera i om Karin Boye skulle ha svarat förkortad arbetstid i stället för ökad konsumtion, men andra halvan av hennes dikt Om detta livet är det enda kan åtminstone inspirera den som undrar vad man ska med mer fritid till:

[…]

Du gömda möjligheters värld,

du Gud i vardande,

giv oss en oförvägen fromhet,

en vilja ren, 

och vig oss in till andens äventyr!