Vad vill vi göra med vår tid?

arbetstid

O dessa korta timmar…

Om detta livet är det enda..!

En timme – vad en timme kan bli mycket!

De djupa källorna, där ingen än har druckit,

ljusvidderna, som ingen än har lodat,

de vänta bakom våra öden.

Och vi, vi dåsa slött i feghet.

[…]

Sorgen över att spilla bort sitt korta liv. Den kände Karin Boye – den känner vi nog alla någon gång. Det är förstås en ofrånkomlig del i att vara människa, något som den bästa samhällsutopi knappast kan avhjälpa. Å andra sidan är det väl just vår insikt om livets förgänglighet som driver oss till att söka det bästa tänkbara sättet att leva – och att organisera våra samhällen på. 

Politik är att ställa frågor om hur vi uppnår detta, och det absolut vanligaste svaret i dagens politiska offentlighet är: arbete. Vi måste arbeta, mer. Arbetslinjer i olika kulörer, höjd pensionsålder, skapande av arbeten. Jobben är individens och kollektivets ömsesidiga frälsning, jobben är svaret på frågan.Frågan är bara – vad är egentligen frågan? 

I industrisamhällets barndom var den konservative Burke, liberalen Mill och marxisten Marx överens om att den framrusande teknologiska utvecklingen skulle tillåta oss att jobba allt mindre i framtiden. Jordbruksmarkerna hade köpts upp av kapitalister och de europeiska bönderna och deras barn hade tvingats börja slita hela sin vakna tid i fabriker och gruvor för att klara försörjningen. Kalvinismen predikade stenhård arbetsplikt och arbetarna kontrollerades med brutala medel. Men i takt med att produktiviteten ökade började fabriksägarna att gå med på något kortare arbetsdagar. År 1847 begränsade England arbetstiden för kvinnor och barn till tio timmar. I slutet av århundradet, när fackföreningarna vuxit sig starkare, tog utvecklingen större fart och ett av huvudkraven blev rätten till arbete. 

”Ett besynnerligt vansinne”, dundrade den franske marxisten Paul Lafargue; varför låta sig luras av ekonomer och präster att arbeta för kapitalisternas överproduktion av varor, som man varken har tid eller möjlighet att konsumera? 

Nej, med den nya tekniken skulle tre timmars arbetsdag vara nog för att täcka nödvändiga behov. Och så räcker även jobben till alla.

Han kallade sin skrift Rätten till lättja. Lafargue får inte riktigt som han vill, men under 1900-talet lyckas västvärldens arbetarklass påbörja en successiv, systematisk sänkning av arbetstiden. 1920 införs 48-timmarsvecka i Sverige och påföljande decennier varvas beslut om fler semesterdagar med ytterligare sänkningar av veckotiden.

1973 tas sista steget i införandet av 40-timmarsveckan och fem år senare införs en femte semestervecka. Men så avstannar plötsligt arbetstidsprojektet; ingenting nytt har skett de senaste 35 åren. Under den tiden har produktiviteten fördubblats; robotteknik, mikroelektronik, ett upptrissat arbetstempo och inte minst it-revolutionen har möjliggjort gigantiska rationaliseringar på landets arbetsplatser. Allt färre arbetare producerar allt mer. Samtidigt har företagens vinstmarginaler skjutit i höjden och reallönerna pressats tillbaka, med sådan kraft att löneandelen nu är nere på historiskt låga nivåer. Utrymmet för arbetstidsförkortningar tycks aldrig ha varit större. Ändå är frågan stendöd i dag. Ingen undrar: vad vill vi egentligen göra med vår tid? Alla frågar: hur skapar vi mer arbete?

På 1970-talet var det självklart för arbetarrörelsen att fortsätta att ta ut det ökande välståndet i både löneförhöjningar och kortare arbetstid. I socialdemokraternas partiprogram från 1975 är reformer ”med sikte på” 30-timmarsvecka, eller sextimmarsdag, prioriterade. 20 år senare är det ”ett långsiktigt mål”, och i dag är det helt struket – ersatt med skrivelser om att det totala antalet arbetade timmar måste öka och fler fortsätta jobba efter pensionsåldern. 

Arbetsvetaren Tommy Isidorssons forskning visar på hur tidigare arbetstidsförkortningar skett i samband med nya produktionscykler, då tekniska språng lett till stor omorganisering och effektivisering av produktionen. Men i stället för generella förkortningar har vi under den nuvarande postfordistiska cykeln fått en flexibilisering av arbetstiderna med individuella lösningar och många bemanningsanställda.

Tommy Isidorsson menar att individualiseringen och splittrade önskemål från facken är en del av förklaringen. Men en viktig roll spelar Svenska Arbetsgivareföreningens (nuvarande Svenskt Näringsliv) röststarka motstånd; när kraven på kortad arbetstid formulerades som en jämställdhetsfråga under 1970- och 80-talen var man snabbt framme med att i stället lobba för individuella lösningar.

Ekonomerna Seung-Yun Oh, Yongjin Park och Samuel Bowles pekar också på de ökade klyftorna: när överklassens konsumtion blir allt mer iögonfallande trissas köpfesten i allmänhet upp och löntagare prioriterar löneförhöjningar framför andra reformer. Det är sedan länge en truism att radikala visioner har svårt att slå rot i vår tids ideologiska mylla.

Men okej, är det inte ekonomiskt vansinne att sänka arbetstiden i dessa kristider? Jo, åtminstone om man får tro en del ekonomer. För att en arbetstidsförkortning ska leda till lägre arbetslöshet måste massiva omskolningsprogram sättas in för att matcha människor mot de branscher som behöver nyanställa. Annars är risken stor att flaskhalsar bildas på arbetsmarknaden, vilket hämmar tillväxten och driver upp lönerna.

Dessutom riskerar småföretagare och vacklande bolag att slås ut av de ökade lönekostnader som en förkortning med bibehållen lön innebär, särskilt på Sveriges lilla konkurrensutsatta marknad. Summan kan bli ännu större arbetslöshet, larmar dessa ekonomer.

Ytterligare varningar kom Konjunkturinstitutet med i sin rapport Samhällsekonomiska effekter av en allmän arbetstidsförkortning från, 2002. Enligt utredarnas beräkningar skulle Sveriges bruttonationalprodukt minska ungefär lika många procent som arbetstiden kortas. Det ger mindre pengar till välfärden, som redan ansträngs av den kortare arbetstiden i sig och den ökande andelen äldre i befolkningen.

Dessutom antar man att reporäntan måste höjas för att dämpa inflationen då lönerna pressas uppåt, vilket ytterligare mattar av ekonomin.

Slutligen konstateras, något motsägelsefullt, att även om kapitalet får ta de kortsiktiga smällarna av reformen så drabbas arbetarna i längden av lägre reallöner. Vinstmarginalen kommer nämligen på sikt att obönhörligen åter pressas upp till en internationell nivå.

Men, för det första: hela den här argumentationen bygger på ett antal mycket tveksamma ekonomisk-teoretiska antaganden. Något som utredarna själva erkänner i en kort brasklapp. Till att börja med har man helt uteslutit eventuella produktivitetsvinster av reformen. Flertalet försök med kortad arbetstid som gjorts både i offentlig och privat sektor visar att anställda får mycket mer gjort när de inte tröttas ut av långa jobbdagar. Detta minskar även sjukfrånvaron.

Dessutom kan lokaler och maskiner utnyttjas effektivare vid den övergång till tvåskift som möjliggörs av kortare arbetspass. Översynen av arbetsorganisationen stimulerar också fram ytterligare effektiviseringar på arbetsplatserna.

Sammantaget väger detta upp de kostnader reformen innebär, precis som vid tidigare arbetstidsförkortningar: ”Beträffande produktiviteten har under förkortningsåren en ­större ökning ägt rum inom industrin än vad som skulle ha varit fallet om förkortningen inte hade genomförts”, lyder till exempel slutsatsen i 1964 års statliga utvärdering av 45-timmarsveckans genomfö­rande.

Och även om den totala bruttonationalprodukten kan minska något så minskar även utgifterna för förtidspensioneringar, rehabilitering och sjukvård när färre kroppar och sinnen slits ut. Och räknar man med att arbetslösheten minskar, vilket många studier faktiskt visar, så blir vinsterna ännu större för samhället.

Rapportförfattarnas teoretiska konstruktion bygger vidare på antagandet att det är omöjligt att äta sig in en enda smula på kapitalägarnas vinstandel. Hotet om investeringsflykt gör att varken vår skattesats eller löneandel kan skilja sig långvarigt från andra länders. 

Det råder ingen tvekan om att den offentliga sektorn står inför utmaningar – det går inte att effektivisera tjänster, sås om äldrevård, i samma takt som industrin och därför blir välfärden relativt sett ”dyrare” – och möjligen lägger en arbetstidsförkortning ytterligare sten på bördan. 

Men varför inte låta toppskiktet, med sina skenande rikedomar, vara med och betala? Sverige har tidigare klarat av att konkurrera med annat än låga skatter och löner, och efter finans- och skuldkrisen ter sig övervinster och rövarkapitalism hopplöst omodernt. Man blir frestad att ställa sig samma fråga som Göran Persson (!) numera gör (Göteborgs-Posten 10/11, 2012): När blev det en ekonomisk naturlag att vi inte längre kan ta ut välståndsökningar i kortare arbetstid?

Så. Det går att argumentera emot, men även starkt för en arbetstidsförkortning – ur ett strikt ekonomiskt perspektiv. Men symptomatiskt för tidsandan är den endimensionella närsynthet som denna diskussion är ett uttryck för. Även som förespråkare är det lätt att hamna i ett rättfärdigande av arbetstidsreformer som ett sätt att rädda kriskapitalismen från sig själv. Verkligt intressant blir reformen först ur ett mer visionärt perspektiv. Vi har ännu inte ens berört den sociala och existentiella aspekten av arbetstidsförkortning. Mer tid att tala med och lyssna på människor, tid att umgås med vänner och familj, tid att utforska sig själv, tid att sträcka sig efter och verkligen nå fram till någons hjärta – det går inte att mäta i pengar. 

Kortad arbetsdag är inte minst ett effektivt jämställdhetsverktyg för att jämna ut skillnaderna mellan deltidsarbetande kvinnor och övertidsarbetande män, så att det obetalda hemarbetet kan delas mer lika. Mer fritid skulle sannolikt också leda till mer civilt och politiskt engagemang; en fördjupad demokrati. Det är sådant som inte får plats i ekonomiska kalkyler. Det är sådant som pekar mot en annan typ av samhälle, där arbetet inte tillåts definiera hela våra liv, där en lössläppt kreativitet kan lägga grunden för någonting nytt, någonting bortom arbets- och konsumtionssamhället. 

Filosofen André Gorz noterade hur de ständiga teknikrationaliseringarna hela tiden minskar antalet tillgängliga arbeten, vilket stämmer väl överens med hur arbetslösheten stabiliserats på allt högre nivåer efter varje ny kris. Men likt en modern Lafargue såg han möjligheten att odla fram ett frihetens rike ur systemets sprickor. I stället för att desperat försöka skaka fram nya behov och arbeten ur samhällskroppen – så som subventionsuppblåsta Rut- och Rot-branscher – och avskaffa anställningstrygghet samt pressa ned lönerna i hopp om att företag med allt mindre personalbehov ändå ska anställa, förespråkar han fortsatta arbetstidsförkortningar för att dela på arbetena och successivt rationalisera bort arbetstiden. Inte människorna.

Om våra ekonomistiska ekonomer var alltför visionslösa så verkar det här kanske som en pojkaktig dröm utan praktisk förankring. Men styrkan i Gorz tankar är just att han förenar de två perspektiven. Han viftar inte bort utmaningen i att omskola stora grupper från den allt mer automatiserade industrin till de lågproduktiva, ofta mer attraktiva arbetena, men menar att det är möjligt genom planering och utbildningsprogram. Dessutom innebär det en demokratisering av yrkeseliten! Han erkänner omöjligheten för kämpande småföretagare och en arbetsintensiv tjänstesektor att sänka arbetstiden utan att också sänka lönerna. Men det går att lösa genom en makroekonomisk omfördelning. Gorz förespråkar en sorts medborgarlön som kompenserar de anställdas löneförluster, och jämnar ut skillnaderna mellan arbetslösa och löntagare. Det hela finansieras genom höjd skatt på ”socialt icke-önskvärda” industriprodukter för att samtidigt prioritera bort skadlig konsumtion (vilket vi redan gör i och med exempelvis bränsle- och tobaksskatt). Om det låter snårigt kan man i stället tänka sig sänkt skatt på mänskligt arbete kompenserat av höjd skatt på storföretagens robotiseringsvinster. Eller sänkta arbetsgivaravgifter i lågproduktiva branscher, men skatt på finansiella transaktioner. Och så vidare. Poängen är att det är möjligt att ur den tilltagande arbetslöshetskatastrofen på sikt skapa ett samhälle där ”det är arbetet som måste finna sin – underordnade – plats i ett livsprojekt.” Bara vi förmår oss att börja drömma igen.

Emellertid finns ytterligare en faktor som komplicerar diskussionen. I Myten om maskinen ifrågasätter Alf Hornborg om vår moderna teknik överhuvudtaget kan vara tids- och rumsbesparande. Det är lätt att förundras över hur monteringsrobotar, självbetjäningskassor och e-legitimation likt magi tycks kunna frigöra tid och resurser ur tomma intet – men då glömmer vi att dessa besparingar motsvaras av tidsåtgång någon annanstans i världen för att utvinna metaller, förädla dem, transportera dem till fabriken, tillverka maskinerna och slutligen skeppa dem till Sverige. För att inte tala om den rumsåtgång och miljöpåverkan som energin till maskiner och apparater kräver.

Att tekniken ändå är så lönsam för oss beror rätt och slätt på att arbete, mark och naturresurser är billigare i fattiga länder. Så döljer sig alltså en nykolonial utsugningsmekanism i själva teknikens väsen. Detta är en omvälvande insikt som kan få arbetstidsförkortningar att framstå som blott manna till en västerländsk arbetararistokrati, men alternativet är att kapitalägarna får fortsätta skörda alla frukter av exploateringen. 

Kortare arbetstid i sig är förstås inte boven – det är de globala maktrelationerna. Reformen skulle rentav kunna katalysera en förändring av de konsumtionsmönster som cementerar orättvisorna. Men i så fall måste den kombineras med mindre av teknikfetischism och mer av systemkritik. Det senare saknade knappast André Gorz.

För den som lockas av hans visioner återstår den stora utmaningen i att försöka övertyga alla andra. En utmaning som börjar med en fråga: Vad vill vi egentligen göra med vår tid? Jag vill inte spekulera i om Karin Boye skulle ha svarat förkortad arbetstid i stället för ökad konsumtion, men andra halvan av hennes dikt Om detta livet är det enda kan åtminstone inspirera den som undrar vad man ska med mer fritid till:

[…]

Du gömda möjligheters värld,

du Gud i vardande,

giv oss en oförvägen fromhet,

en vilja ren, 

och vig oss in till andens äventyr!

 

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Både soffliggare och de som går och röstar kan göra så med gott samvete, menar Marcin Anglart. Foto: Janerik Henriksson/TT

Att inte rösta är en meningslös handling

”En icke-röst är också en handling, och det blir svårt att argumentera för att den leder till ett bättre utfall.” Syndikalisten Marcin Anglart svarar Jonas Lundström som i hävdat att det finns såväl etiska som strategiska skäl att inte rösta i höstens riksdagsval.

I en nyligen publicerad debattext i Arbetaren argumenterar Jonas Lundström för att på etiska grunder avstå från att rösta. Han beskriver övertygande hur de strukturer och processer som partierna både är beroende av och sedan vid makten förfogar över utgör ett oerhört våld, förtryck, och en förstörelse som drabbar såväl människor som andra djur och natur. Allt detta är sant, men slutsatsen som dras skaver ändå lite.

Jag har i grunden två invändningar mot hans argumentation. Den första är att jag finner det etiska argumentet svagt, då det lika gärna går att luta sig mot konsekvenstänk som mot principer. En icke-röst är också en handling, och det blir svårt att argumentera för att den leder till ett bättre utfall. Att hela tiden välja det mindre dåliga bland en rad dåliga alternativ leder oss såklart inte framåt, som Jonas korrekt påpekar, men då pratar vi om taktik och strategi, inte etik och principer.

För det andra riskerar valbojkott ironiskt nog att lägga alltför stor vikt vid själva röstandet, och därmed skifta fokus från det jag tycker är det viktigaste: den individuella rösten är i praktiken betydelselös. Ett parlamentariskt system kan oavsett valresultat inte leda oss ut ur det samhällsskick som förstör oss och vår omvärld, och parlamentarismen är dessutom även i sin bästa form ett väldigt svagt och indirekt sätt att påverka vår vardag. För sådan påverkan krävs i stället, vilket jag tror att jag och Jonas Lundström är överens om, direkt aktion och gräsrotsorganisering. Resten av texten riktar sig därför inte specifikt mot Jonas Lundström, utan utvecklar detta argument.

Samhällsförändring skapas underifrån

Valresultat är inte den drivande kraften för samhällsförändring, utan visar snarare på skiftande sentiment bland väljarna, samhälleliga maktförhållanden, samt på organisationsgraden i arbetarklassen. När vi använder ugnen för att baka eller laga mat så sätter vi först på värmen och följer sedan med spänning temperaturen som termometern visar. Att tänka att val är den process som driver förändring är som att försöka skruva upp värmen med termometern. Reglaget är egentligen den rörelsemylla av organisationer, egna medier, och direkt aktion som sätter press på de som har makten.

Förbättringar som dikteras från ovan är oerhört bräckliga om de inte backas upp av tryck underifrån. Lagar är bara en bit papper som kan ändras, kringgås eller avskaffas. De gör oss till isolerade individer och demobiliserar ofta kämpande subjekt, medan vår organisering och solidaritet i våra dagliga liv är kollektiv, konkret, och direkt. Det är så som Teslastrejken, genomförd av till synes starka och partipolitiskt backade IF Metall, kan sluta i ett fiasko medan ett mindre och från alla håll ansatt kollektiv på arbetsgolvet, Hamnarbetarförbundet, är betydligt svårare att besegra.

Politiker behöver oss

För de som håller med om analysen blir den viktigaste interventionen i valjippot därför varken att försöka entusiasmera människor till deltagande eller till bojkott, utan att ifrågasätta valets skadligt överdrivna betydelse och att rikta om uppmärksamhet och energi till annat. Framförallt att förmå människor att gå med i organisationer och genomföra handlingar som på ett mer direkt och förebildande sätt leder till förändring. Chefer, kapitalister, och även de mest progressiva av politiker behöver oss för att genomföra sin agenda, men vi behöver inte dem. Vi skulle kunna organisera samhället på ett sätt där det är vi själva som bestämmer.

Marcin Anglart är syndikalist och sporadisk skribent. Foto: privatr.

De som argumenterar för att röstandet inte är så viktigt som det vanligtvis görs gällande anklagas ibland för att vara verklighetsfrånvända eller privilegierade. Men en snabb titt på valstatistik visar att de som i störst utsträckning inte röstar tvärtom är just de minst privilegierade och mest marginaliserade. Det sägs ibland att revolutionära subjekt ofta utgörs av en underförstådd allians mellan de mest förtryckta och de minst alienerade. Det vill säga de som i sin materiella vardag ser spektaklets meningslöshet, och de som åtminstone delvis frigjort sig från den dominerande samhällsideologin. Att det är just i dessa grupper som färre röstar är knappast en slump. De vet att riktig förändring är något vi tillsammans måste upptäcka och genomföra i vår vardag.

Det betyder att att både soffliggare och de som går och röstar kan göra så med gott samvete, om de inser den handlingens ringa betydelse och omsätter denna insikt i praktisk handling.

Silas Aliki:
Sverige saknar verklig opposition

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 days sedan
Channa Riedel, till vänster, är en av festivalarrangörerna från Svensk judisk vänster. Till höger: Violinisten Katt Hernandez. Foto: Simon Rydén, Marie Gavois

Svensk judisk vänster bjuder in till kultur­festival

Den 30 augusti bjuder den ideella föreningen Svensk judisk vänster in till kulturfestivalen Doikayt på Hägerstensåsens medborgarhus i Stockholm – om, i och med den judiska diasporan. ”Doikayt kan kanske handla om att hävda att den judiska världen är där judar bor.”

Vad är Svensk judisk vänster för förening? 

– Svensk judisk vänster, SJV, är en ideell förening som bildades 2024 för att organisera en judisk vänster i Sverige socialt, kulturellt och politiskt. Vi bjuder in till firandet av högtider för barn och vuxna – typ Chanukkah och Purim – studiecirklar, skriver sporadiskt debattartiklar eller deltar i panelsamtal. De senaste inslagen i vår verksamhet är arbetet med ett zine och vinprovning med vin från diasporan, alltså inte från Israel. Ett första frö till bildandet av SJV såddes i och med den debattartikel som jag och andra skrev och som publicerades i Expressen i november 2023. Den texten var ett försök att svara på den extremt laddade och hatfyllda stämning som vi upplevde i våra judiska sammanhang efter 7 oktober. Vi fick utstå en hel del hat och hot efter detta och behovet av att organisera oss och samla fler likasinnade växte. Vi inspireras av Bundrörelsen och den brittiska organisationen Jewdas men till skillnad från Bund har vi många medlemmar som har en stark religös praktik. Vi ser ingen motsättning mellan ett politiskt liv och en religiös övertygelse.

Författaren Balsam Karam. Foto: Märta Thisner

Den 30 augusti arrangerar ni en kulturfestival i Stockholm. Hur kom ni på idén att arrangera en festival?

– Under 2025 arrangerade vi en kulturkväll i Stockholm som gick under namnet Salong Doikayt. Hanna Rajs läste poesi, Rotem Geffen spelade musik och vi bjöd in Håkan Blomqvist för att tala om sin bok Socialism på jiddisch: Judiska Arbeter Bund i Sverige. Inträdet under kvällen gick till Svenska Hamnarbetarförbundet som stöd åt Hamnarbetarförbundets uppsagda vice ordförande Erik Helgeson efter förbundets blockad mot israeliskt krigsmateriel. Ur denna kväll kom idén om att skapa ett större sammanhang för judisk kultur från och i diasporan. Tack vare Hägerstensåsens medborgarhus och bidrag från Kulturrådet kan vi nu genomföra detta! Vi som arbetat fram det hela heter Nelly Klayman-Cohen, Hanns Rajs och Channa Riedel.

Vad kan besökarna förvänta sig? 

Tonsättaren Georg Riedel. Foto: Noomi Riedel

– En helt igenom judisk, diasporistisk festival som visar fram en mångfald av judiska identiteter. Det blir en kavalkad av namnkunniga och initierade programpunkter: Judisk musik från marginalen med improvisationsviolinisterna Anna Lindal, Eva Lindal och Katt Hernandez; Performance lecture med Balsam Karam, animerad film om ockupationen av Palestina och döda fäder av Sarah Gampel, samtal om religion och nationalism med Judith Kiros, Tomas Poletti Lundström, Emin Poljarević och Miriam Selén Gerson; poesi och samtal med Hanna Rajs och Gabriel Itkes-Sznap. Och som avslutning något som betyder särskilt mycket för mig: Konsert med mycket sällan spelad musik av min pappa Georg Riedel. En samling stycken han kallade ”Jazz på jiddisch”, framförda av jazzstjärnorna Mattias Ståhl, Fredrik Ljungkvist och Pär-Ola Landin. Ett verkligt mångfacetterat program!

Vilka besökare hoppas ni hittar till festivalen?

– Ensamma, vilsna vänsterjudar som letar efter kamrater. Samt judar som undrar om vi är galna. Och den helt utan judisk koppling som gillar poesi, eller musik, eller samtal om religion i världen, eller animerad film, eller bara vill komma och äta Hanna Rajs underbara mat och besöka vårt bok- och skivbord.

Ni kallar festivalen för Doikayt, som betyder ”härhet” på jiddisch. På er hemsida beskriver ni ordet som en motståndshandling och uppmaning till organisering. Vilken form av motstånd och organisering vill ni uppmana till?

– Doikayt kan kanske handla om att hävda att den judiska världen är där judar bor. Vi är inte på besök och vårt centrum är inte någon annanstans. Doikayt som begrepp är ju kopplat till Bundrörelsen som också formades som ett sorts svar och en motkraft mot det sionistiska svaret på den ökade antisemitismen. Vi ser att judar och judars erfarenhet används flitigt för att befästa nationalismen och hetsa mot muslimer. Vi är inte någons maskot.

Bella och SIlas

Bella Aksoy har släppts ur förvaret i Märsta

Två från Backa Kåken Kirseberg

Backa Kåken – Malmöborna vill ge gamla fängelset nytt liv

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 days sedan
Krabbskeppet Federativs sommarföljetong Arbetaren
Krabbskeppet ges ut av Federativs förlag och går sommaren 2026 som följetong i tidningen Arbetaren. Foto: Foto: Petros Karadjias/TT. Montage: Arbetaren

Krabbskeppet – epilog

Takiji Kobayashis roman Krabbskeppet är en klassiker inom den japanska arbetarlitteraturen. Romanen utspelar sig på ett stormigt hav norr om Japan och har i år, för första gången, getts ut på svenska av Federativs förlag. I sommar har Arbetarens prenumeranter fått ta del av den. Här är epilogen.

Epilog

Låt oss lägga till ytterligare några ord om vad som hände sedan.

1. Det andra ”sabotaget” genomfördes framgångsrikt i sin helhet. Förmannen trodde inte sina ögon och sprang för sitt liv mot radiorummet. Där blev han stående framför dörren, alldeles handlingsförlamad. Han visste varken ut eller in längre

2. ”Sabotage” och strejker hade inträffat även på andra skepp. Detta blev känt vid hemkomsten till Hakodate efter att fiskesäsongen var över. Flygblad med ”kommunistpropaganda” hittades ombord på två eller tre skepp.

3. Förmannen och basen för diversearbetarna och övriga anklagades ha gett upphov till strejkskandalen ombord under pågående fiskesäsong. Vidare ansågs detta ha lett till avsevärda försämringar sett till såväl produktionsmängd som till produktkvaliteten. Förmannen och övriga basar – företagets egna trogna hundar – fick helt sonika foten av företaget utan att få en endaste sen i lön, garanterat mindre än vad någon fiskare fick. Förmannens reaktion var obetalbar när han skrek: ”Förbannade utsugare! Under hela den här tiden… Så skamlöst utnyttjad som jag har varit!”

4. ”Organisering” och ”kampvilja” – de dyrköpta erfarenheterna skulle bistå fiskarna och de unga diversearbetarna vart de än gick när de begav sig ut genom polishusets portar och vidare ut i det brokiga arbetslivet.

Den här berättelsen är första delen ur ”Historier om kapitalismens invasion i kolonierna”.

(30 mars, 1929)

Krabbskeppet Federativs sommarföljetong Arbetaren

Krabbskeppet, del 9 av 10

Krabbskeppet seglar igen

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 days sedan

Det här är det mest hoppfulla med helgens massiva klimatmarsch

Vilken helg det blev i Stockholm! Först 24 timmars klimataktiviteter på Sergels torg. Och sedan: Minst 50 000 personer i en marsch genom staden. Familjer, singlar, vänner, rullatorstödda äldre och barnvagnsburna småungar. Jag (det är Alexandra som skriver) tror inte jag träffade någon som – trots höga förväntningar – inte var närmast chockad över såväl uppslutningen som stämningen. Det var något i känslan på gatorna som i alla fall jag inte har känt på väldigt länge, som att alla fann en sådan förtröstan i att få befinna sig i ett sammanhang där majoriteten klart och tydligt sa: Vi vill ha något annat än det vi har i dag. 

Demonstranter i helgen. Foto: Alexandra Urisman Otto

Som jag har tjatat om så många gånger (senast i den här krönikan) så är ju detta – önskan om förändring – helt i linje med vad vetenskapen säger krävs.

Den kanske allra mest hoppingivande slutsatsen efter helgens manifestation är nog ändå den här: Det går att arbeta sig till förändring. För det faktum att det var så många organisationer representerade och så otroligt många människor på gatorna i söndags, det var inte en slump. Givetvis bidrog med säkerhet den uppdämda frustrationen och ilskan över såväl den förda så kallade ”klimatpolitiken”, som den närmast kriminella frånvaron av klimatkrisen i valrörelsen och det offentliga samtalet som helhet. Men det som framför allt låg bakom att helgens demonstration blev så lyckad stavas hårt arbete. 

Arbetet bakom den stora klimatdemonstrationen

För över ett år sedan kom idén från en rebellpappa i Örebro – han ville genomföra en dygnslång manifestation inför valet. En annan aktivist hörde om planerna och fick en vision: ”Låt oss kombinera 24-timmarskonceptet med en jättelik demonstration på över 10 000 personer!”

Sara Nilsson Lööv är en av rebellmammorna som har arbetat allra mest med demonstrationen. Hon berättar, när jag ringer henne och frågar, att hon i ärlighetens namn var skeptisk till chanserna att kunna genomföra något så stort. Men hon ”har lärt sig att hålla tyst”, som hon sa och satte igång att hjälpa till med organiseringen. Forskarna i Researchers Desk anslöt sig till initiativtagarna och tog tillsammans med Rebellmammorna och Rebellpapporna kontakt med Naturskyddsföreningen, som snabbt visade intresse och blev ”den trygga samarbetspartnern som behövdes för att samla hela civilsamhället”.

Det har varit matiga excelark, otaliga inbjudningsmejl och möten. Och fler mejl och fler möten. Månad ut och månad in. De sista veckorna har mycket handlat om praktiska saker som scen och teknik. Sammantaget har hundratals människor varit involverade i arbetet på olika sätt, kanske till och med uppemot 1 000 personer. Sara vet inte riktigt själv. Men 40 olika arbetsgrupper har det funnits, vissa av dem har i sin tur haft undergrupper. 

Till slut hade 280 olika organisationer anslutit sig – och som sagt – över 50 000 personer deltog. 

”Jorden är den enda planeten med pizza – förstör den inte!” Foto: Alexandra Urisman Otto

I den här bloggen är ju den stående frågan: Vad fan ska man göra som väljare när klimatkrisen accelererar, den internationella rättsordningen är i fritt fall och det politiska samtalet präglas av faktaresistens? Jag frågar Sara Nilsson Lööv hur hon resonerar.

Om du skulle våga dig på att formulera ett svar på den frågan. Vad fan ska man göra egentligen, om man tillhör kategorin medborgare som ser det här?

– Ja, men då skulle jag säga: gå in i ett kollektiv som redan gör saker. Hitta den grupp som gör saker som du själv får hopp av eller tycker verkar meningsfullt. Och våga testa. Jag satt själv innan jag blev aktiv i ett halvår och skulle hitta rätt rörelse att gå in i. Och sen kom jag på mig själv med att den processen nog aldrig skulle ta slut, så då testade jag. Så jag gick in i Amnesty och sen så kände jag ”nej, det här blev inte riktigt rätt”. Då hoppade jag av och så testade jag något nytt. Och sen hamnade jag rätt, säger hon.

– Den rebellmamma som fick den här visionen, Elin, hon är ju bara en vanlig mamma. Hon har ett vanligt jobb. Men hon gör något hon tycker är meningsfullt och vågade satsa på att göra det i stor skala. Och sedan kan vi skapa det här tillsammans för att det blir som ett mycel av människor som gör grejer. Och så kan det poppa upp sådana här svampar. Som från ingenstans, kan det se ut som för vissa. Men det är ett enormt kollektivt arbete bakom. Som har pågått länge.

Klimatdemonstration i stockholm 23 augusti 2026

Över 50 000 tågade för klimatet: Hittar du dig själv på bilderna?

Alexandra Urisman Otto:
Klimatet kräver en helrenovering – allt vi får är spackel

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 days sedan
Demonstration för klimatet i Stockholm. Augusti 2026. Alexandra Urisman Otto, porträttbild, till höger.
Den 23 augusti deltog över 50 000 personer i en klimatdemonstration i Stockholm. Foto: Christine Olsson/TT, Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto:
Vill Svt att mammorna ska bryta mot lagen?

”Redaktionerna måste ta avstamp i detta glasklara faktum: Status quo är livsfarligt.” Alexandra Urisman Otto om helgens klimatdemonstration och Svt Nyheters huvudregel om att de inte rapporterar om en demonstration, såvida den ”inte påverkar människors vardag, exempelvis om det begås brott i samband med den eller om den tvingar trafiken att stå stilla.”

Dagarna innan över 50 000 människor gav sig ut på Stockholms gator för att kräva att politikerna prioriterar klimatkrisen, läste jag i Time magazine om en studie som kom tidigare i år. Den visar att luften vi och våra barn andas riskerar att bli toxisk – giftig – inom 50 år på grund av den ökande koldioxidhalten.

Alltså själva luften, är ni med? Inte bara att det blir varmare, att extremvädren kommer att bli mer outhärdliga och skada och döda fler, att skördarna kommer att slå fel oftare så att ännu fler människor kommer att svälta och fly. Att konflikterna kommer öka, krigen, kaoset. Utan att själva luften blir giftig. Varje andetag.

Hur som helst så var det en mäktig manifestation i söndags. För att citera DN:s Linus Larsson som var där och bevakade för tidningens räkning: ”Jag uppskattar antalet deltagare till sviiiiiiiinmånga”. De flesta medier hade för ovanlighetens skull representation på plats, flera livesände.

Måste klimataktivister begå brott för att höras?

Sveriges Television svarade med att inte ens nämna demonstrationen i sin sena nyhetssändning. Kanske hade vi eventuella trafikstörningar att tacka för att en bit ändå kom med i 19.30-nyheterna. För trafikkaos är tydligen en av de få saker som kan göra att public service berättar för sina tittare att det finns människor som organiserar sig för en bättre värld. Det fick vi lära oss för drygt två år sedan när 1 500 rebellmammor omringade riksdagshuset med en drygt fyra kilometer lång hemstickad röd halsduk.

Då fick fick arrangörerna höra att huvudregeln för Svt Nyheter var att de inte rapporterar om demonstrationer och manifestationer. Och att det är ”först när en demonstration får påverkan på andra människors vardag, exempelvis om det begås brott i samband med den eller om den tvingar trafiken att stå stilla, som den blir relevant ur ett nyhetsperspektiv”.

Jag antar att sensmoralen för de stillsamma, fredliga aktivisterna som manifesterar med stämsång, garnnystan och sina barn på axlarna är att de måste bli mer radikala och i högre grad ”påverka människors vardag” eller ”begå brott”? Är detta vad Svt önskar?

På den snälla motsvarigheten till X, Bluesky, kommenterar en användare helgens demonstration:

”Om det hade varit 50 000 rasister som demonstrerat mot invandring hade medierna sänt live hela dagen och Agenda hade bjudit in alla partiledarna för att diskutera ’hur mycket invandring tål Sverige’.”

DN:s ledarsidas Isobel Hadley-Kamptz fortsätter i samma anda:

”Tänk om lika många hade demonstrerat mot invandring eller matpriser, vi skulle ha specialinsatta partiledardebatter innan tåget ens kommit i mål”, skriver hon utan att själv göra någon ansats att kräva sådana partiledardebatter. I stället fortsätter hon:

”Men det är något särskilt med klimatet. Trots att en bred majoritet av svenskarna vill ha en aktiv klimatpolitik – och själva är beredda att göra uppoffringar för att minska utsläppen – är det som om politikerna inte tror dem.”

Snabba, genomgripande samhällsförändringar

Så praktiskt det verkar att bara kunna konstatera att det är ”något särskilt med klimatet” och sedan avstå från nästa led i analysen. Nämligen att klimatkrisen sätter blixtbelysning på våra genomruttna politiska, sociala och ekonomiska system som är i behov av det som FN:s klimatpanel redan för åtta år sedan beskrev som ”rapid, far-reaching and unprecedented changes in all aspects of society”. 

Det system där ”det är något särskilt med klimatet” är det system som har försatt oss i en situation där planetens livsuppehållande funktioner bryter samman i realtid. Och där luften snart är bokstavligen förgiftad av koldioxid. Också journalistiken ingår i ”all aspects of society” och den transformation som krävs i vår yrkeskår är minst lika omfattande som överallt annars. Liksom vi under pandemin i vår rapportering utgick ifrån att samhället behövde snabba, genomgripande förändringar, måste vi nu på redaktionerna ta avstamp i detta glasklara faktum: Status quo är livsfarligt. Förändring är nödvändig.

Det här är förstås inget som görs i en handvändning och det kräver både hårt arbete och publicistiskt mod. Men ett första steg – som egentligen bara kräver lite grundläggande historiekunskaper om aktivismens roll i alla stora samhällsomvandlingar – är att åtminstone låta de människor som kräver förändring komma till tals. 

Alexandra Urisman Otto:
Klimatet kräver en helrenovering – allt vi får är spackel

Klimatdemonstration i stockholm 23 augusti 2026

Över 50 000 tågade för klimatet: Hittar du dig själv på bilderna?

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 days sedan
Två från Backa Kåken Kirseberg
Sandra Qvarfordt och Nils Agger från Backa Kåken. Foto: Natacha Lopez

Backa Kåken – Malmöborna vill ge gamla fängelset nytt liv

I en tid när regeringen kraftigt expanderar antalet fängelseplatser pågår ett initiativ i Malmö för att göra om det gamla fängelset i Kirseberg till ett socialt, kulturellt och kreativt center.

På 1910-talet invigdes Kirsebergsanstalten – då en av Sveriges största med drygt 150 platser. Efter mer än 100 år i drift stängdes fängelset 2015. Sedan dess har det stått tomt och övergivet, förutom den pampiga Direktörsvillan som sedan sommaren 2024 inhyst föreningar, aktivister och konstnärer som smider planer för att köpa det gamla fängelsets 12 000 kvadratmeter.

Sandra Qvarfordt och Nils Agger på trappan till Direktörsvillan, som Backa Kåken och ett gäng föreningar redan använder som kontor och till aktiviteter. Foto: Natacha Lopez

– Vi vill skapa en plats som vi kan äga och påverka tillsammans. Fängelset har stått tomt i så många år så vi vill öppna upp det och skapa en ekonomiskt och ekologiskt hållbar plats, säger Sandra Qvarfordt, ledamot i föreningen Backa Kåken, som fått sitt namn från att stadsdelen Kirseberg även kallas Backarna.

Allt började när hon och ett gäng andra åkte till tyska Hamburg och besökte fux eG, ett kooperativt drivet projekt med lokaler för konst, föreningar och småföretag. 

– Då började vi prata om att det hade varit kul att göra något sådant här, säger Sandra Qvarfordt. 

Nils Agger flyttade till Malmö i september förra året från Bristol, i England, där han jobbade på ett kultur- och aktivistcenter. Han längtade efter att hitta något liknande i Sverige och gick med i Backa Kåkens styrelse. 

– Det finns en stor potential i att kunna vara så många organisationer med gemensamma kärnvärden, säger han.

Ytterligare en anledning till aktivisternas engagemang är att förhindra att byggnaderna – totalt elva stycken som hört till fängelset – rivs.

– Det är dyrt och dåligt för miljön att riva byggnader, förklarar Nils Agger.

Nils Agger i det bås som Backa Kåken använder när de är ute på stan och sprider information om projektet. Foto: Natacha Lopez

Sandra Qvarfordt tillägger att just i Kirseberg lyckades byalaget stoppa rivningen av de karakteristiska små gatuhusen på 1960-talet. I dag är de ett av de mest uppskattade och utmärkande kännetecknen för stadsdelen.

Bemötts positivt av kommunen

Föreningen Backa Kåkens initiativ har tagits emot med intresse från kommunen och den nuvarande ägaren av fängelset – Malmö kommunala bostadsbolag, MKB. De tog över byggnaderna 2017 med ambitionen att göra om dem till bostäder men det visade sig vara dyrt och svårt – bland annat eftersom flera av byggnaderna har ett historiskt värde och därför inte får rivas. I september gick kommunalrådet Andreas Schönström (S), ordförande i tekniska nämnden, ut med att han vill att Malmö stad köper det gamla fängelset för att det ska kunna användas till annat än bostäder. 

Backa Kåken har i flera år fört en dialog både med kommunen och MKB om att få ta över byggnaderna och får redan låna nedervåningen på den stora Direktörsvillan mot att de aktiverar platsen och gör den tryggare.

I dag används byggnaden av ett 15-tal föreningar – en del av deras medlemmar håller till där om dagarna medan andra använder lokalerna kvällstid till möten och kulturevenemang. Men här finns också två konstnärer som har sina ateljéer i lokalerna och arkitektstudenter som gör projektarbeten om fängelset.

– De flesta som är här är intresserade och investerade i fängelsets framtid. Detta är som en prototyp för hur vi vill använda fängelset i stort, säger Sandra Qvarfordt.

Sandra Qvarfordt framför foton och planer över fängelsebyggnaderna, framtagna av arkitektstudenter. Foto: Natacha Lopez

Utöver de som i dag använder Direktörsvillan för man också en dialog med andra aktörer som är intresserade av att vara med i ett framtida övertagande av hela eller en större del av fängelset.

– Vi har en folkhögskola som vill flytta in, en restaurang, en vävstuga och en massa föreningar. Vi tänker också att det ska finnas mycket plats för konst och kultur, berättar Sandra Qvarfordt.

Hon förklarar att planen är att ha en blandning av kommersiella och ideella verksamheter men de kommersiella aktörerna ska vara småskaliga och lokala.

– Vi har ju kärnvärden som är viktiga för oss. Att det ska vara hållbart, både ekologiskt och socialt och inte vinstdrivande i för stor skala. Självklart måste sådant som restauranger vara vinstdrivande till viss del men vi vill inte ha några större kommersiella aktörer.

Säljer ”Backa-aktier” för att köpa fängelset

Målet är inte bara att driva det gamla fängelset utan helst vill Backa Kåken äga det. 

– För att vara politiskt oberoende på sikt och vara oberoende av bidrag. Även om det tekniskt sett inte ska vara någon politisk styrning av verksamheten om vi hyr så kan det komma att ändras, säger Sandra Qvarfordt.

Cellfängelset, till vänster i bild, är den största av byggnaderna som utgör Kirsebergsanstalten och hade plats för mer än 150 fångar. Foto: Natacha Lopez

Man har därför tagit till det ovanliga greppet att starta ett aktiebolag och säljer ”Backa-aktier” för 500 kronor styck – en idé föreningen hämtat från länder där det är vanligare att man går ihop och äger tillsammans.

– Vi har inte riktigt rätt vokabulär i Sverige för att förklara det. I England pratar man om en share, att man äger en andel, förklarar Sandra Qvarfordt.

Målet är att sälja aktier till en procent av Malmös befolkning, det vill säga omkring 3 500 personer. Hittills är man uppe i cirka 500 personer som köpt 700 aktier.

– Vi är glada över det och jag tror också att folk väntar på att det ska bli skarpt läge för att investera, säger Sandra Qvarfordt.

Just nu tittar föreningen på olika modeller för ägande och förvaltande, exempelvis en där de skulle börja med att hyra fängelset i 5 till 10 år för att köpa loss det i framtiden.

Och de ser ljust på framtiden. 

– Vi har i alla fall en dialog med Malmö stad och det finns mycket energi i föreningen så det finns ett väldigt stort engagemang kring platsen, säger Nils Agger.

Bella och SIlas

Bella Aksoy har släppts ur förvaret i Märsta

Cyklopen blir permanent

Fiket lever!

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
4 days sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Mahmoud Illean/TT, Montage: Arbetaren

Veckovers: Medan vapnen vilar

Medan vapnen vilar
sjunger någon en visa i natten.
Skrattar barnen i tältet intill.
Andas hjärtan av sten och av vatten.

Medan vapnen vilar
gräver någon i grus
efter sin framtid, och sin farbror.
Hittar en sko, som var hans frus.

Medan vapnen vilar
bakar någon ett bröd.
Vakar någon annan som aldrig mer kan sova
men drömmer om liv och död.

Medan vapnen vilar
hänger någon stjärnor på ett streck.
Vapnen vaknar ur mardrömmar,
de skriker och spottar ut skräck.

Medan vapnen vilar
saltar en regndroppe öken,
och de som fanns, men som inte finns nu
kommer tillbaka som spöken.

Medan vapnen vilar
sover björnen i sitt lugna bo,
och fast man är så varlig det alls går att vara
kan man aldrig nånsin björnen tro.

Medan vapnen vilar
släcks livslågor, en efter en
för fastän det stora ögat blundar
mullrar fortfarande natthimlen.

Medan vapnen vilar
ristar någon sin bild i frusen tid
eftersom någon vet att medan vapnen vilar
finns för människorna ingen frid.

IF Metall veckovers

Veckovers: Schack matt

Jesper Lundby: ”Livet i sig är ganska politiskt”

Publicerad
Läs hela artikeln
5 days sedan
Bella och SIlas
Bella Aksoy till vänster och försvarsadvokat Silas Aliki till höger. Foto: Alexandra Urisman Otto, TT

Bella Aksoy har släppts ur förvaret i Märsta

Den kurdiska transaktivisten och dj:n Bella Aksoy släpptes under måndagen ur förvaret.

Under måndagen släpptes den kurdiska transaktivisten och dj:n Bella Aksoy ur Migrationsverkets förvar. Detta efter att Migrationsverket bedömt att det finns hinder för att verkställa hennes utvisning, och därmed finns det inte längre grund till att hålla henne i ett av myndighetens förvar. Det bekräftar Bella Aksoys advokat Silas Aliki för Arbetaren.

– Det enda vi kan säga just nu är att Bella är släppt då Migrationsverket anser att utvinsingen inte kan verkställas inom närtid. Och då får man ju inte hållar människor i förvar.

Bella Aksoy greps av polis i maj och har suttit frihetsberövad i Migrationsverkets förvar i Märsta sedan dess. Hon kom till Sverige från Turkiet för nio år sedan. Hon valde att lämna landet efter dödshot från sin egen familj och på grund av de stora riskerna med att leva som transkvinna och aktivist för kurdiska rättigheter och hbtqi-rättigheter i Turkiet, vilket Arbetaren skrivit om. Sedan dess har hon byggt upp ett liv och gift sig i Sverige.

I början av året fick hon avslag från ett försök till överprövning inom FN-systemet. Det utvisningsbeslut som kom från Migrationsverket för sex år sedan vann med det laga kraft. Hon levde därefter gömd från polisen för att undgå utvisning, tills hon greps i maj.

Brister i Migrationsverkets hantering

Under Migrationsverkets process uppmärksammades också Bella Aksoy och hennes advokater på att Säpo var involverad i ärendet, något tidningen Blankspot tidigare har berättat om.

– Det finns ett dokument som varken jag eller advokaterna har fått se, där det framgår att jag har varit med i motståndsrörelsen PKK. Det här stämmer och var en del av en period i mitt liv när jag på alla tänkbara sätt försökte bli accepterad och älskad av min familj, sa Bella Aksoy till Arbetaren tidigare i år.

Enligt Bella Aksoy har hon inte någon koppling till PKK längre, men enligt hennes advokater har intyget från Säpo sannolikt haft stor påverkan på hennes chanser till uppehållstillstånd.

– Det finns stora brister i hanteringen av Bellas ärende. Hon är kurd, transkvinna, aktivist som är medialt uppmärksammad och som redan utsatts för övergrepp i hemlandet. Personer med den profilen bedöms i stort sett alltid riskera förföljelse i Turkiet, sade försvarsadvokat Silas Aliki till Arbetaren under våren.

I mitten av juli rapporterade Arbetaren att Migrationsverket avslagit Bella Aksoys ansökan om omprövning, i vilken hon och hennes försvarsadvokat förde fram att omständigheterna i hennes fall ändrats sedan hon fick utvisningsbeslutet vilket hindrat henne från att resa tillbaka till sitt hemland. Det handlar bland annat om att hon fortsatt med sin politiska aktivism i Sverige, att hennes fall uppmärksammats i Turkiet, samt att situationen för politiskt oppositionella i Turkiet försämrats sedan 2020, då Bellas Aksoys ärende prövades för första gången.

– Just nu väntar vi fortfarande på information kring hur Migrationsverket landat i den här bedömningen, säger Silas Aliki.

Bella AKsoy Uppsala Turkiet utvisa

Polisen har gripit utvisningshotade Bella – ”Alla behövs nu”

Bella AKsoy Uppsala Turkiet utvisa

Avslag för utvisnings­hotade Bella Aksoy

Protest utanför förvaret: ”Free Bella!”

Bella AKsoy Uppsala Turkiet utvisa

Bella Demhat Aksoy: ”Varför för ni svenskar inte oväsen?”

Publicerad
Läs hela artikeln
5 days sedan
Falska valaffischer på statminister Ulf Kristersson har fått Moderaternas Karin Enström att reagera
Moderatetnas partisekreterare Karin Enström kallar den anarkistiska kampanjen för en "ny bottennivå" Foto: Jonas Ekströmer/TT och privat

Anarkisternas valplakat som fått Moderaterna att se rött

Den senaste veckan har satiraffischer föreställande en beväpnad Ulf Kristersson satts upp bland valplakat och politisk reklam runt om i Sverige. Något som fått Moderaterna att se rött och Justitiekanslern, JK, att starta en utredning gällande förtal. Bakom aktionen står ett anonymt anarkistiskt nätverk som själva tar uppståndelsen med ro.

– Ett fritt och öppet samhälle måste tåla satir, säger de till Arbetaren.

De kallar sig Bakunins Balaclavor och Kropotkins Kadaver och anklagas av den moderata partisekreteraren Karin Enström för att ha nått ”en ny bottennivå” i svensk politik.

Anledningen är de hemmatillverkade valplakaten som börjat spridas runt om i landet och som föreställer Ulf Kristersson och SD-ledaren Jimmie Åkesson. Den satirbild som fått mest uppmärksamhet och vållat störst ilska föreställer en beväpnad statsminister med texten ”Skjut alla fattiga barn innan de blir kriminella”.

När Arbetaren når det anonyma anarkistkollektivet har de viss förståelse för Moderaternas upprördhet.

På en falsk valaffisch föreställer Ulf Kristersson Napoleon
Ulf Kristersson med Napoleonkomplex? En av de affischer som satts upp runt om i landet inför valet. Foto: Privat

”Vi är inte resultatinriktade”

I helgen satte ni upp ett gäng egentillverkade och falska valaffischer på Södermalm i Stockholm. Hur kom ni på idén och vilka är ni som ligger bakom den?

– Vi kom inte på idén, den har alltid funnits där, tillgänglig för alla att ladda hem från det kollektiva medvetandemolnet och sprida. Skillnaden är kanske att de flesta stannar på idéstadiet, men om viljan är själens ryggrad, som den gode, eller onde, Strindberg påstod, så är handling dess språk i den fysiska världen. Utan att förankra idéer genom praktiskt handlande så kommer de aldrig att manifesteras, och då kan man lika gärna sitta hemma och onanera över vilka fina idéer och värderingar man har. Vilka vi är har vi även frågat oss själva i tid och otid. Det vi har märkt är att ju intensivare vi söker, desto längre bort kommer vi från målet. Lite som de där illusiva grumlingarna i ögat och att det är först när sökandet upphör som insikten landar. Därför uppmanar vi alla andra att göra detsamma och genast upphöra med sitt sökande.

Aktionen har fått stor uppmärksamhet och utreds nu bland annat av Justitiekanslern. Hur ser ni på det?

– Det blir plågsamt tydligt att man inte skyr några skattemedel för att tysta sina meningsmotståndare, och att man vill använda Justitiekanslern som slagträ i en fråga som så uppenbart rör politisk satir är både pinsamt och beklagligt. Det verkar mer som att det är en Rikskansler de efterfrågar. Ett fritt och öppet samhälle måste tåla satir.

Sverigedemokraterna har till skillnad från Moderaterna än så länge inte kommenterat satirplakaten som nu utreds av Justitiekanslern, JK. Foto: Privat

En av affischerna föreställer Ulf Kristersson med pistol och texten ”skjut alla fattiga barn innan de blir kriminella”. Det har fått Moderaterna att reagera. En ny bottennivå, säger partisekreteraren Karin Engström. Vad säger ni själva?

– Vi förstår att partisekreteraren är något av en expert på bottennivåer och därmed kanske har ett visst tolkningsföreträde, med tanke på att hon backar en av våra mest korrumperade politiker genom tiderna. Det påstås ibland att vägen till helvetet är kantad med goda intentioner. Kristerssons mest förlåtande drag är kanske då att intentionerna aldrig har varit goda. Hans väg mot makten är strösslad med samhällets mest utsatta. Att stjäla barn och boende avsedda för sjuka och hemlösa, stötta ett pågående folkmord, utvisa eller skicka barn i fängelse är uppenbarligen inget som bekommer honom, så hans moraliska svansföring ligger troligen nånstans under Hermann Görings. 

Vad hoppas ni den här aktionen ska ge för resultat?

– Vi är inte resultatinriktade, det hör den gamla världen till. Tiden då vi såg upp till ledare är förbi och tiden då vi ser upp för ledare är här. Vi behöver aktivera våra inre ledare och avsätta alla yttre, som endast är kapabla att leda oss ner i ett djupare fördärv. Och snabbt, dessutom, utan en tanke på kommande generationer. Till och med MAGA-rörelsen börjar vakna upp från den sekteristiska personkultshypnosen och inser att de har blivit lurade. Bakom det brandgula, uppblåsta egot finns bara en pysande och snart punkterad pedofil. Vem vill dö på den kullen? Insikten att det sitter ett gäng narcissister, sociopater och gamla nazister på ledande samhällspositioner börjar drabba människor här också. Det är hög tid att strukturera samhället nerifrån och upp, så som demokratin alltid varit tänkt att fungera. Vi finns överallt för alla som vill förändra världen utan att förminska den.

Klimatdemonstration i stockholm 23 augusti 2026

Över 50 000 tågade för klimatet: Hittar du dig själv på bilderna?

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan
Skoldådet i Fagersta Johan Apel Röstlund
Ensamma gärningsmän agerar knappast i ett vakuum, skriver Johan Apel Röstlund. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Axel Green

Johan Apel Röstlund:
Fagersta: När ord blir lika farliga som svärd

”Det är fortfarande mycket vi inte vet om det fruktansvärda i Fagersta. Ändå förstår vi tillräckligt. Ett mönster av monster som upprepas när den rasistiska retoriken skruvas upp”, skriver Johan Apel Röstlund.

En 17-årig flicka är död och två andra, en jämnårig pojke och en 12-årig elev, vårdas för allvarliga skador. Lyckligtvis lever den misstänkte gärningsmannen, något som gör att vi förhoppningsvis kan få svar på det ofattbara.

Malmö, Trollhättan, Örebro och nu den lilla bruksorten i hjärtat av Västmanland.

Det senaste decenniets skoldåd följer, vad det hittills tycks, samma mall. Unga män som radikaliserats på nätet och hämtat inspiration av den norske terroristen, massmördaren och högerextremisten Anders Behring Breivik.

Agerar inte i ett vakuum

De agerar ensamma men knappast i ett vakuum. Nätets allra mörkaste sidor finns givetvis där. Men främst handlar det om en utveckling där de känner samhällets stöd. Lasermannen hämtade kraft i Bert Karlsson, Ny Demokrati och Ultima Thule. Dagens terrorister behöver bara titta mot regeringen för att få inspiration till att sprida skräck omkring sig och sin omgivning.

När Sverigedemokraterna uppmanar somalier att flytta ”hem”, när de etablerade högerpartiernas verbala attacker på Sveriges muslimer blir hårdare för varje dag som går och när centralstationen i Stockholm tapetseras med rasistiska budskap. Då har vi en statsminister som låtsas att det regnar. Då blir ord plötsligt lika farliga som svärd. Det är dit vi har kommit.

Vi vet som sagt inte allt än. Men ändå tillräckligt.

Filmatisering av Lunabbas bok griper tag

Itamar Ben-Gvir och kriget i Gaza

Israel planerar hänga palestinier inför publik

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln