Foma Maiga, 13 år, satt i skolbänken när tungt beväpnade rebeller störtade in i klassrummet i Kidal. Skräckslagen såg hon på när de förstörde planscher och rev ned böcker från hyllorna. När kompisarna försökte göra motstånd slogs de blodiga.

− Jag blir ledsen när jag tänker på att nästan alla mina vänner är kvar, säger Foma när vi träffas i Ségou dit familjen flydde strax ­efter att islamisterna belägrade deras hemstad.

Ute på gården sitter släkten samlad. Snart ett år har gått sedan staden Kidal i norra Mali ockuperades och sharialagar infördes. Foma och hennes kamrater fick inte lyssna på ­musik, klä sig som de ville – eller gå i skolan. Till slut bestämde sig familjen för att fly ­våldet och förtrycket.

För Fomas mormor, Fatoumata Walet Sidi, är livet i exil tungt.

− Inte någon gång i mitt liv har jag varit ­beroende av någon annan. Nu lever vi på matpaket och allmosor. Jag har levt hela mitt liv i Kidal och gifte mig där 1967. Det är en stor sorg att se hela min stad brinna ner, säger hon.

Efter månader av blodiga strider är kriget i Mali över. Islamistrebellerna som på kort tid lade stora delar av ökenlandet under sina fötter har drivits ur landet, och nu börjar det mödosamma arbetet med att återuppbygga samhället. I juni slöts ett fredsavtal med tuareg­rebellerna och månaden efter hölls de första demokratiska valen sedan militär­kuppen i mars 2012. Den tidigare statsministern Ibrahim Boubacar Keita tog hem segern, och tillträder som president den 19 september. 

Men fortfarande befinner sig en halv miljon människor på flykt, rädda för att återvända norrut. Strider mellan tuareg­rebeller och regeringstrupper bryter ut med jämna mellanrum, och stora delar av ökenland­skapet är laglöst land.

Foma och hennes familj ser ännu ingen möjlighet att återvända till Kidal, ett av de värst drabbade områdena. Den unga flickan, som drömmer om att bli läkare, har haft tur och har lyckats få en plats på en skola i ­Ségou, i södra delen av landet. Men eftersom hon har missat så mycket av undervisningen är hon tvungen att gå om ett läsår. I hennes klass finns ytterligare åtta barn från de krigsdrabbade områdena i norr.

− Med så många barn i klassen blir det mindre tid för varje elev. Det är svårt att hålla ordning och identifiera elevernas individuella behov. Självklart går det ut över ­undervisningen och i förlängningen drabbar det alla, säger läraren Mamadou Diallo.

Oroligheterna började i januari 2012 när tuaregrebeller från MNLA (Nationella ­rörelsen för Azawads befrielse, en separatiströrelse som kräver självständighet i norra Mali) och islamistiska Ansar al-Din gjorde uppror i norra Mali och intog staden ­Méneka. I mars tog en militärjunta makten i en statskupp och avsatte president Amadou Toumani Touré för att hans regering misslyckats med att ”försvara nationen” mot de tuaregiska separatisterna i norr. Tuareg­rebellerna MNLA och islamistgruppen ­Ansar al-Din utnyttjade det politiska kaos som följde och utropade en självständig, ­islamistisk stat i norr. Men efter bara några månader sprack alliansen och de forna vapen­bröderna började bekämpa varandra. Förra sommaren tog islamisterna makten från ­tuaregrebellerna i Timbutku, Gao och Kidal. Strikta sharialagar infördes och och hundratusentals människor tvingades fly.

I dag bor majoriteten av flyktingarna i Mopti, Ségou och Bamako, där de stora flyktingströmmarna sätter press på skolor, sjukhus och vårdcentraler. Fomas skola har tagit emot drygt 120 flykting­elever sedan konflikten startade, berättar rektor Aminata Almamy Coulibaly. Vissa klasser är så stora att de har delats upp i för- och eftermiddagsgrupper eftersom det inte finns tillräckligt många skolsalar. För eleverna betyder det att de går miste om halva undervisningen.

− Det här kommer ­naturligtvis att ha en ­negativ inverkan på elevernas framtid. Utan utbildning riskerar ung­domarna att bli arbetslösa eller halka in på kriminella ­banor. Även för ­Malis framtid är det ett stort problem. Att en hel generation går miste om grundläggande kunskaper kommer att hindra utvecklingen i landet under lång tid fram­över. Det är mycket oroande, säger hon.

Omkring 300 000 barn och ungdomar har drabbats av konflikten. Striderna har förvärrat den redan svåra utbildningssituationen i landet, och nu väcks frågor av både politiker och lärare om vem som ska bli framtidens läkare, sjuksköterskor och ­ingenjörer. Hundratals skolor har plundrats, förstörts och tvingats stänga efter månader av oroligheter. Redan innan militärkuppen i mars 2012 – som var startskottet till islamistrebellernas framfart i öken­områdena i norr – rankade FN Mali som ett av världens fattigaste och minst utvecklade länder. Endast 30 procent av den vuxna ­befolkningen kan ta till sig skriftlig information, och knappt var femte kvinna är läs- och skrivkunnig. Värst är situationen i de norra provinserna Timbuktu, Gao och ­Kidal, där endast hälften av barnen går i skolan. Ett annat problem, ­menar Aminata Almamy Coulibaly, är att fler än hälften av flickorna lämnar skolan innan de gått ut högstadiet.

− De gifter sig eller börjar jobba som hembiträden för att kunna försörja sig och familjen. Det här är inget nytt, men det har blivit värre sedan konflikten eftersom många familjer har det svårare rent ekonomiskt.

Men nu finns varken skolor eller ­lärare kvar i norra Mali. I Kidal pågår fortfarande strider mellan islamistgrupper, tuareg­rebeller och franska trupper. I Timbuktu och Gao, som befriades av fransmännen i slutet av januari, har bara ett fåtal skolor öppnat igen. Trasiga vattenledningar och en akut brist på bensin och elektricitet fördröjer skolstarten, berättar Emilia Sorrentino på Plan International, en av hjälporganisationerna som är på plats i landet för att stödja krigsdrabbade familjer.

− Många skolbyggnader används fortfarande som bostäder åt soldaterna. Även i områden där skolorna har öppnat igen är barnen rädda för att gå dit på grund av minor och ­ammunition som finns i marken säger hon.

30 mil längre norrut, i Konna, sitter tioåriga Moussa på en bänk utanför ett ockra­färgat hus. Trots att klockan bara är strax ­efter sju och skolan inte börjar förrän om en timme, har pojken packat sin skolväska och är redo att traska iväg. Blygt tittar han på kvinnorna som lagar mat och packar varor som de ska sälja på marknaden.

− Han minns väldigt lite, berättar Oumou Koune som hittade Moussa på gatan i Konna en tidig morgon för snart ett år sedan.

Ett troligt scenario, berättar Oumou, är att släktingarna skickade iväg Moussa när ­islamisterna invaderade hans hemby för att han inte skulle bli rekryterad som barn­soldat. Han kom ensam till Konna, där han hittades slagen och traumatiserad. Utan ­någonstans att ta vägen satt han intill vägkanten och huttrade. Ingen vet var han kommer ifrån, ­eller om hans föräldrar fortfarande­ lever.

− Det regnade och han var alldeles kall. Jag trodde först att han var en talibé [elev i koranskolan] och bad honom att gå hem. Men nästa dag var han där igen och då berättade han att han inte hade något hem. Hans arm var bruten och det syntes att han hade blivit slagen.

Oumou skakar på huvudet vid minnet.

Fortfarande har Moussa svårt att berätta vad han varit med om. Han minns inte ens sitt efternamn, och när vi försöker prata med honom skruvar han nervöst på sig och flackar med blicken. Fåordigt svarar han att han trivs i skolan.

− Jag vill bli lärare, säger han försiktigt.

Han reser sig, tar Oumous dotter Ramatou i handen och försvinner ut genom porten. Kanske för första gången i sitt liv går Moussa i skolan och lär sig räkna och skriva.  

Morgonsolen kastar långa skuggor och det lilla samhället vaknar till liv. Doften från nygräddade rispannkakor blandas med rök och damm när fullastade åsnekärror rullas till marknaden.

På skolgården sitter en grupp förväntansfulla barn och leker med lego­bitar. Skolans enda lärare Bubakar Diallo tar med sig Moussa och de äldre barnen in i klassrummet, medan de yngre får vänta på sin tur. Det var för tre år sedan som Bubakar tog initiativ till ett skola för barn som av olika anledningar inte haft möjlighet att få en utbildning. Någon lön får han inte.

− Nej, jag gör det för att ge barnen en framtid. Det finns många barn som har farit illa och har svårt att koncentrera sig. Barn som har blivit utsatta för övergrepp är ofta utåtagerande och har inlärningsproblem, ­säger han.

− När Moussa först kom hit var han så traumatiserad att han knappt kunde prata. Men nu börjar små skärvor av hans minne komma tillbaka.

Luften i det lilla klassrummet är tryckande, och på flera ställen håller taket på att rasa in. Konna var islamisternas sista utpost söderut och var i deras grepp i nästan ett dygn innan de franska trupperna gick till ­attack. De var under hösten 2012 som ­islamisterna avancerade söderut och i januari 2013 hotade de att lägga huvudstaden Bamako under sina fötter. Frankrike svarade med att skicka trupper till den forna kolonin och efter några dagars intensiva strider befriades Konna, Gao och Timbuktu. I slutet av januari nådde fransmännen Kidal, den sista islamistockuperade staden.

På flera ställen runt om i Konna syns spår efter kriget. Marken runt borgmästarens hus är fortfarande minerad, och flera utbrända fordon står kvar på fälten runt byn. Moussa hade bott i Konna ett halvår när striderna bröt ut.

− Han blev skräckslagen och sprang så fort han kunde till grannbyn och gömde sig där. Vi hittade honom nästan en och en halv mil härifrån, berättar läraren Bubakar.

Att ta hand om de tusentals trasiga, unga krigsoffren är bara en av utmaningarna som Mali står inför. Enligt FN-organet OCHA, som samordnar det internationellt humanitära biståndet i landet, är utbildningsfrågan en av de mest prioriterade insatserna.

Närmare 200 000 flyktingar har tagit sig utanför landets gränser, till Mauretanien, Niger och Burkina Faso, där det inte finns någon möjlighet för barnen att gå i skolan. Även om striderna upphör i Kidal, kan det dröja flera år innan skolorna öppnar igen. För Moussa, Foma och de hundratusentals barn som hamnat mitt i konflikten är det en lång väntan innan deras liv är trygga.

− Det finns många föräldralösa barn som går runt och knackar dörr för att få lite mat. Utan trygghet är det svårt att ge dem en ­utbildning. Vi måste ge dem en skyddad plats att vara på, säger Bubakar innan han återvänder till lektionen.

Regnperioden är snart över och skolorna i Ségou slår upp portarna för ännu ett läsår. På somrarna jobbar många av eleverna ute på åkrarna, ofta långt hemifrån. De kraftiga regnen gör vägarna oframkomliga, och det är inte ovanligt att hela byar blir isolerade. Ibland dröjer det till mitten av oktober innan eleverna kan ta sig till skolan, berättar rektorn Aminata ­Almamy Coulibaly.

I år dröjer det kanske ännu längre, då hundratusentals flyktingbarn ska stuvas in i de fulla klassrummen. Trettonåriga Foma Maiga har tillbringat sommarlovet i Kidal, men har återvänt till Ségou för att fortsätta sin utbildning. Skolan i hennes hemby ligger i spillror; där finns ännu ingen framtid. ­Beslutet att återvända var tufft, berättar ­hennes mormor Fatoumata Walet Sidi.

− Under regnperioden kommer myggen här i södern och vi är rädda att barnen ska få malaria. Därför har vi inget annat val än att åka härifrån.