”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud”, och E. M. Cioran hatar båda. Boken Sammanfattning av sönderfallet, i svensk översättning av Nikanor Teratologen, är ett utmärkt prov på det ”förtal av universum” som enligt Cioran själv utgjorde hans författargärning. Inget hörn av kosmos skonas i hans framfart, men just avskyn mot Gud och mot orden, speciellt de filosofiska begreppen, återkommer ofta och med särskilt stor kraft.
Cioran växte upp i Rumänien och det var där han påbörjade sina filosofistudier. I en annan bok, Bitterhetens syllogismer, berättar han att avhandlingsämnet han ville skriva om var en ”generell teori om tårarna”. Efter att ha besvarats av lärarens föraktfulla blick beslöt han att döda filosofieleven inom sig. Också en ihållande sömnlöshet undergrävde hans tillit till filosofin, och slutligen framstod den som poänglös: ”Vi börjar inte leva på riktigt förrän vid filosofins slut, på dess ruin, när vi begripit dess fruktansvärda intighet…”. I ungdomen stod han nära den fascistiska gruppen Järngardet och uttryckte sympati för Hitler och naziregimen, men Cioran förkastade snart idéerna och engagemanget. Vid 25 års ålder flyttade till Paris för gott och Sammanfattning av sönderfallet som gavs ut 1949 blev hans första bok på franska, det språk som han därefter konsekvent höll sig till. Alla övertygelser hade nu runnit av honom. ”Med vilka mängder av illusioner måste jag inte vara född, för att kunna förlora en varje dag!”
Vissa ateister sörjer Guds bortgång då de anser att den tog all mening med sig, medan andra anser att Gudsidén endast har dolt naturens egen förunderlighet. De senare är nöjda med att inte tro på Gud, eftersom härligheten finns på jorden, medan de förra är missnöjda över att inte kunna tro, eftersom härligheten endast kan finnas i en himmel. Ciorans ateism är sprungen ur en oförmåga att uppskatta såväl det jordiska som det gudomliga, ur insikten att ”allt i denna värld gör en besviken, till och med heligheten…” Det är inte så mycket ett förnekande av Guds existens som ett förnekande av hans auktoritet, ett besviket uppror. Positionen som Cioran intar har alltså mindre gemensamt med en ateist som Richard Dawkins än den har med en figur som Satan.
Även den gnostiska traditionen ekar i boken. Gnostikerna tvivlade inte på den gammaltestamentliga skapargudens existens, men de ansåg att han var en lynnig klåpare. Därför är världen så förskräcklig och materian så illaluktande. Titeln på Werner Herzogs film om Kaspar Hauser kan tjänstgöra som en formel för Ciorans uppfattning: ”Varje människa för sig själv, och Gud mot alla.”
En annan tradition som boken anknyter till är misologin, hatet mot ord. Enligt misologerna gör det symboliska tänkandet i bästa fall världen tråkig och kall, och i värsta fall förintar det världen genom teknologin som är dess logiska konsekvens. Liknande tankegångar återfinns hos Ciorans förebild Nietzsche och på senare tid hos olika primitivister, med Helena Granström (Alltings mått, 2008) som ett svenskt exempel. Men hos de flesta misologer står ordet i vägen för något renare och mera äkta. Känslan, kroppen och den oförmedlade upplevelsen har enligt misologerna förtrampats av definitioner och teori. Cioran skriver att ”En världsåskådning som stödjer sig på begrepp är inte mer legitim än en annan som uppstått ur tårar…”. I kontrast till de andra misologerna är poängen för honom inte att instinkt och kropp är att föredra framom begrepp och förnuft, utan att båda är lika ynkliga.
Ciorans tänkande söker inte systematik eller logisk konsistens. Tonen är däremot alltigenom konsekvent: det finns bara en nyans och det är nattsvart. Men hos Cioran tycks denna nyans aldrig sluta skimra. Det kan ses som ett bevis på hans stilistiska förmåga att han från pärm till pärm fyller en bok (och många andra) med något så enformigt som absolut svartsinne, och ändå lyckas överraska och överväldiga gång på gång.
I en värld med allt för många och allt för ivriga byggherrar är det uppiggande med någon som endast river ner. Och Cioran river inte med avsikten att bygga något nytt och ge rum för alternativ. Han saknar hopp om att det någonsin ska uppstå någonting värdefullt, men han river ändå. Det är en hängivelse som måste beundras. En återkommande nyckelfråga i verket är ”hur bli frisk igen efter sin födelse?”. Cioran lämnar läsaren utan svar, men litet friskare än innan.
