Jag blir duktigt irriterad när vänstermänniskor glatt berättar att de är ”språkpoliser” utan att reflektera över vilka de gör till bovarna.
Det är mer regel än undantag att människor som stavar ”fel” eller särskriver får en mängd välmenande (?) akademiska pekpinnar från dem som vet bättre. Jag kanske sär skriver, men du är en jävla mobbare. Är det du eller jag som har problem?
Flera av mina vänner och släktingar, framför allt från de äldre generationerna, kan inte stava. Dels är det en fråga om etnicitet, eftersom resandefolket i Sverige tvingats in i undermåliga utbildningsalternativ, och dels är det en klassfråga, eftersom arbetarklassen som regel har utbildat sig kortare tid. I en del fall är det fråga om dyslexi, alltså en medfödd funktionsnedsättning.
Dessa människor är det tydligen okej att pekpinna om man tillhör dem som vet bättre.
Jag har precis varit med och startat en ny förening för resandefolket, som i sin tur har startat en blogg. När jag länkade till bloggen på Twitter så var det flera välmenande vänsterfolk som påpekade särskrivningar och stavfel. Att rätta någon som inte bett om hjälp är bara föraktfullt. Glädjen i att läsa och skriva text har helt plötsligt förvandlats till en kamp om formalia och en strävan mot perfektionism. Bloggen skrivs delvis av människor som blivit tvångsomhändertagna av staten på grund av etnicitet, och i princip helt förnekats skolgång. Vi har en akademiker med examen, men hen råkar vara dyslektiker. Faktum kvarstår; många av oss stavar som krattor, och har synnerligen goda skäl att göra det.
Jag förstår mycket väl elitens syfte med att förlöjliga de mindre priviligierade, men hur det kan undgå en stor del av medelklassvänstern att det bara är ett sätt att tysta oss vanliga dödliga? Det är hämmande nog att sätta sig och skriva i ett ordbehandlingsprogram som ilsket rödmarkerar var och vartannat ord så man hela tiden kommer av sig, men när man vet att minsta lilla misstag i stavningen kommer att leda till hån och tillrättavisningar, så blir skrivandet mer kvävande än frigörande.
Jag tycker att det är vansinnigt att se till formen mer än texten när någon försöker säga något. Jag får väl helt enkelt försöka vara lite kreativ och komma med lite tips till er för att öka förståelse och underlätta för mellanmänsklig kommunikation. Om du känner att du är på väg att kritisera någons stavning, sätt ihop fingrarna tills impulsen går över. Silvertejp är utmärkt. Om behovet att kritisera är påträngande, så att det nästan är plågsamt, så tycker jag att du ska söka professionell hjälp. Det är ren pennalism du känner inombords, och det kommer aldrig att göra någon glad. Den korta tillfredställelse du känner när du får triumfera kan faktiskt leda till att människor tystnar.
