Det brutala mordet på en ung soldat i Londonstadsdelen Woolwich förra veckan av islamister orsakade en explosionsartad ökning av attacker mot muslimer i Storbritannien. Den fascistiska organisationen English Defence League, på sistone hårt drabbad av interna problem, levde upp inför utsikten att få misshandla människor på gatorna i Woolwich. Bara ett par dagar senare inträffade […]
Det brutala mordet på en ung soldat i Londonstadsdelen Woolwich förra veckan av islamister orsakade en explosionsartad ökning av attacker mot muslimer i Storbritannien. Den fascistiska organisationen English Defence League, på sistone hårt drabbad av interna problem, levde upp inför utsikten att få misshandla människor på gatorna i Woolwich.
Bara ett par dagar senare inträffade något liknande i Stockholm, när organisationerna Svenska Motståndsrörelsen, Förbundet Nationell Ungdom och Svenskarnas parti med kravallerna som förevändning gjorde gemensam sak med oorganiserade fotbollshuliganer och attackerade ungdomar med invandrarbakgrund runtom i södra Stockholm. Bland annat misshandlades en femtonåring på kryckor – medan polis på plats mest stod och såg på.
Detta är fascism i praktiken. Detta är dess grundläggande form. Stora grupper av män som går ut på gatorna och attackerar dem de anser vara ”fienden”. Rasbiologiska idéer och ultranationalism är förvisso ingredienser i en obehaglig ideologi, men orsakar i sig ingen skada förrän de omsätts i handling.
Och så här ser handlingen ut. Det gör den i dag på gatorna i Aten och det har den gjort sedan den första fascistiska organisationen bildades i Milano 1919.
Arbetaren har bevakat fascistiska rörelser lika länge som tidningen funnits – i olika former. På 1930-talet handlade det om att granska Sveriges allt farligare grannland Tyskland, under efterkrigstiden var tidningen bland de första att uppmärksamma de tidiga ansatserna till nynazism. För 20 år sedan kunde läsarna bekanta sig med den växande vit makt-rörelsen.
Under min tid som chefredaktör har vi valt att inte detaljgranska varje liten gruppering och deras olika utspel – för detta finns i dag specialinriktade tidningar som Expo.
I och med den gångna helgens attacker är läget ett annat. När ett politiskt parti som SvP, med representation (än så länge via avhoppade sverigedemokrater och nationaldemokrater) i flera kommunfullmäktige i landet, på detta vis tar sig ton med offensiva gatuaktioner mot arbetarklassområden har det politiska läget i Sverige gått in i en ny fas. Förbi är tiden när antifascism främst handlade om att stoppa en grupp fascister från att hålla en tillståndsgiven demonstration under polisbevakning, eller om att vänstern var tvungen att freda sig mot angrepp från fascister medan den som var ointresserad av politik kunde gå genom livet i det närmaste ovetande om deras existens.
Förbi är förhoppningsvis tiden med antifascism som gängkrig, en destruktiv våldsspiral utan förankring i det omgivande samhället.
För den utåtriktade militans helgens attacker är uttryck för omfattas varken av yttrande- eller mötesfrihet, inte heller är den ett uttryck för avgränsat gängvåld. Den måste mötas med bred uppslutning från hela samhället. När fascisterna i stort antal går ut på gatorna för att angripa människor ur allmänheten, vars utseende inte passar dem, måste vi alla göra motstånd på de sätt vi kan.