Själens rebeller

Mitten av mars 2011. Den arabiska våren sveper in över Jemen, ett land hårt drabbat av arbetslöshet, strider, korruption och ekonomisk kollaps. Tiotusentals demonstranter samlas på Tahrirtorget i Sana’a för att visa sitt missnöje med regimen. På barrikaderna står 25-årige läkarstudenten Ahmed Asery och sjunger om tolerans, kärlek och medmänsklighet till massornas jubel. 

500 mil därifrån, på ett snömoddigt Arlanda, sitter 26-åriga Omar Omar och väntar på ett plan. I bagaget har han en hårddisk med musik som bara några dagar senare kommer att få honom fängslad. I flera månader har han suttit klistrad framför tv:n på flyktingförläggningen i Boden och följt händelserna i Egypten, Tunisien och hemlandet Jemen. Nu kan han inte vänta längre. Han måste tillbaka och ta upp kampen mot regimen. Så börjar historien.

”Open your eyes and say it loud: You have all the rights and you must be proud. 

They cannot take away our schools and our insight. Our future is bright.”

Reggaerytmerna ljuder genom det lilla konstgalleriet i utkanten av Sana’a. Ahmed Asery sluter ögonen och låter rösten bära honom. Bakom trummorna sitter Omar Omar med en blå- och vitrutig scarf virad runt huvudet. Solen strilar genom fönstret och utanför skymtar bergen som omger Jemens dammiga och tätbebyggda huvudstad.

− Det här är några låtar från albumet vi släppte förra året. Vi sjunger både på arabiska och engelska för att nå ut till så många som möjligt, säger Ahmed Asery när de tar en paus. 

Han och Omar Omar träffades på hösten 2011 och har spelat ihop sedan dess. Trion, som även består av 20-åriga Khaled Haidar, kallar sig 3 Meters Away och är landets enda reggaeband. Influerade av artister som Nina Simone, Foo Fighters och Bob Marley tar de upp kampen mot förtryck, fattigdom och orättvisor. 

− Vi började komponera musik som ett sätt för oss att nå ut med vårt budskap, berättar Ahmed Asery.
 

Men att framföra sånger om tolerans och jämlikhet i ett traditionstyngt och strikt religiöst samhälle är långt ifrån okontroversiellt. De unga musikerna lever under ständiga hot från landets konservativa krafter. Varken Ahmed Asery eller Omar Omar har träffat sina familjer på flera år – på grund av musiken. 

− Jag har inte vågat berätta för min familj vad jag sysslar med. Men vi har tagit ett gemensamt beslut att fortsätta spela, säger Khaled Haidar, bandets yngsta medlem.

Bandet slår sig ned i soffgruppen i det gamla stenhuset. Här, i en fridfull oas några kilometer söder om Sana’as tusenåriga stadskärna, har de fått en fristad där de kan utöva sin musik i fred. Galleriet drivs av Taysir al-Sharki, syster till den avlidna journalisten och människorättsaktivisten Raufa Hassan. Förutom musiker lockas konstnärer, författare och kulturarbetare till Raufa Gallery, en institution inom Jemens kulturella kretsar. Här träffas likasinnade för att samtala, umgås och utbyta idéer.

− Galleriet är ett andningshål för alla som ser konst som ett värdefullt politiskt uttryck, säger Taysir al-Sharki, som arbetar som kläd- och smyckedesigner. 


Ahmed
Asery, Omar Omar och Khaled Haidar tillhör den unga generationen jemeniter som vill se förändring i sitt land. Under 2011 och 2012 deltog de i de många protester som till slut tvingade president Ali Abdullah Saleh från makten. Med musiken som megafon sprider de sitt budskap om fred.

− För oss är budskapet det viktigaste. Frågor som pressfrihet och jämställdhet ligger oss varmt om hjärtat. Men även globala evenemang som Earth Day inspirerar oss. Som artist och förebild för de unga har man ett stort ansvar, säger Ahmed Asery.

Och det var just gruppens sociala engagemang som gjorde att Omar Omar tog kontakt med 3 Meters Away hösten 2011. Ett halvår tidigare, strax efter att han landat på flygplatsen i Sana’a, greps Omar Omar och fängslades för att han hade fört in en hårddisk med ”förbjuden” musik. 

− De gick igenom allt mitt bagage redan på flygplatsen. Efter en vecka släppte de mig men de beslagtog hårddisken, säger han.

Och misstron mot regimen och landets religiösa fundamentalister sitter djupt. För snart fyra år sedan flydde Omar Omar förtrycket i Jemen. Han kom till Sverige i november 2009 och placerades på en flyktingförläggning i Boden. Men när protesterna i hans hemland blev allt mer högljudda kände han att han var tvungen att återvända.

− Jag flydde för att jag retade upp regimen. Sedan kom jag tillbaka och ställde till med ännu mer problem för dem, säger han och ler. 


Trafiken
i centrala Sana’a står nästan stilla. Otåliga bilförare tutar, viftar med händerna och försöker kila in sina buckliga plåtlådor mellan de vita minibussarna. En kvinna iförd en svart, hellång abaya och niqab går mellan bilarna och sträcker fram sina händer i en vädjande gest.

Tiggarna på stadens gator har blivit fler, berättar Omar Omar när vi sitter i en taxi på väg genom stadens myller. Matpriserna har skjutit i höjden, arbetslösheten är hög och många familjer har svårt att klara sig. 

− Jag är ledsen för all fattigdom i vårt land. Men det är den verklighet vi försöker förändra, säger Omar Omar.

Tunga militärfordon blockerar en avfartsväg och  passerar flera vägspärrar på väg till lunchrestaurangen. Varje gång taxin stoppas skruvar Omar Omar nervöst på sig i baksätet. 

− Det är inte regimen jag är mest rädd för utan min familj, säger han. 

Omar Omar växte upp i en mäktig och starkt konservativ familj. I dag har han bara kontakt med sin syster.

− Att jag lyckats få en familjemedlem på min sida ger mig hopp. 

Säkerhetskontrollerna i huvudstaden har skärpts sedan två finska medborgare och en student från Öster­rike kidnappades i cent­rala Sana’a strax innan jul. Oroligheter blossar upp med jämna mellanrum och medborgarna används som slagträ i den politiska maktkamp som uppstått efter president Salehs avgång. 

− Än har det inte blivit bättre. Jemen är inte ett säkert land, varken för besökare eller för oss som bor här. Vi kan inte röra oss fritt, säger Suha Khalid som jobbar på ett av FN:s kontor i Sana’a.

Just nu pågår en nationell dialog om landets framtid. De senaste åren har präglats av missnöje och växande extremism. Myndigheterna har förlorat kontroll i stora delar av landet, och striderna mellan regeringstrupper och extremistgrupper har drivit hundratusentals människor på flykt. 
 

Provinsen Abyan i södra Jemen är hårt drabbad av det politiska våldet. I tumultet som uppstod i samband med protesterna 2011 tog islamiströrelsen Ansar al-Sharia, som har starka kopplingar till al-Qaida, över makten i provinsen och utropade en självständig islamistisk stat, Abyan Islamic Emirate. Regeringen har återtagit kontrollen i provinsen, med hjälp av militärt stöd från USA, men situationen är fortfarande spänd. 

I september förra året arrangerade 3 Meters Away en fredskonsert i byn Aldrjaj i Abyan. Musikerna föreläste på skolan i byn, pratade med lärare och ordnade en fotbollsturnering för ungdomarna. 

− Vi fick ett fantastiskt mottagande. Under de tio dagar vi var där utbröt inga oroligheter i området, berättar Ahmed Asery, och Omar Omar skjuter in:

− Om man kan skapa fred i Abyan – om så bara för en dag – så är det möjligt överallt.

Engagemanget för sociala frågor växte fram när Ahmed Asery pluggade på läkarlinjen samtidigt som han jobbade som volontär för internationella hjälporganisationer. Tillsammans med studiekamraten Shady Nasher började han skriva låttexter om de orättvisor han såg i landet – fattigdom, förtryck och brist på rättigheter för kvinnor. 2009 träffade de musikern Hasan Elmalik, från Sudan, som lärde dem att spela instrument och komponera musik. Läkaryrket lades på hyllan.

− Jag känner att jag kan förändra mer som musiker än som läkare, säger Ahmed Asery. 

Det är sen eftermiddag och böne­utropen ljuder över Sana’a. 

− Man får inte spela musik under bön. Ibland kommer folk in och säger åt oss att vara tysta, säger Khaled Haidar och berättar att kompisarnas fester ofta avbryts. 

Är ni själva troende?

− För oss är religion något privat och ingenting vi pratar öppet om. Det är upp till var och en.

Men de religiösa ledarnas makt är stor i Jemen.

− Häromdagen var det en imam som talade i radion om att hundar var orena och dåliga husdjur. Varför kan de inte låta människor ha hund om de vill? Religiösa ledare får alldeles för stort utrymme, säger Omar Omar.

Mitt emot galleriet låg tidigare en av landets bästa restauranger. Men nu är den stora byggnaden övergiven. Fönsterrutorna är inslagna och fasaden har vandaliserats. 

− Myndigheterna påstod att de serverade alkohol. Trycket blev för stort och ägarna var tvungna att stänga, säger Omar Omar. 

De konservativa krafterna syns över hela landet. Nästan alla kvinnor bär svarta heltäckande kläder, en tradition som ursprungligen kommer från Saudiarabien. Endast ett fåtal – ofta välutbildade, yrkesverksamma kvinnor – bär slöja utan att täcka ansiktet. 

Barngiftermål är vanligt, särskilt på landsbygden. I Amranprovinsen, norr om Sana’a vittnar en barnmorska om flera fall där kvinnor dött i samband med graviditeten för att mannen vägrat sin hustru vård.

− Vi har inga möjligheter att ge en kvinna behandling om maken säger nej. Ofta handlar det om att hon behövs i hemmet, säger barnmorskan, som inte vågar uppge sitt namn på grund av hotbilden mot sjukhusets personal.

Det är sådana här konservativa attityder som 3 Meters Away vill utmana med hjälp av sin musik.

− På individnivå är de flesta människor toleranta och öppna för nya idéer. Problemen uppstår när folk agerar i grupp, säger Asery och poängterar att de inte har en politisk agenda. 

Gruppen får allt mer uppmärksamhet, både i Jemen och utanför landets gränser. De uppträder vid fredliga demonstrationer i Sana’a och bjuds ofta in att delta i internationella sammanhang. De senaste månaderna har Ahmed Asery uppträtt i bland annat Tyskland, Sudan och Etiopien. 

Men att resa är fortfarande svårt. Regimen sätter käppar i hjulet för progressiva röster, menar Omar Omar.

− Det är oerhört viktigt att artister och intellektuella får möjlighet att uttrycka sina åsikter och påverka kulturen, och inte bara politiker och religiösa ledare, säger han.

De tre musikerna följer utvecklingen i resten av arabvärlden med intresse. Samma krafter som finns i Egypten, Tunisien och Libyen finns även i Jemen, där den unga generationen ställer krav på öppenhet, demokrati och ekonomiska reformer. Omar Omar, som lärde sig engelska genom att lyssna på BBC World Radio, säger:

− Det är vår skyldighet att fortsätta kampen. Vi kan inte blunda för den fattigdom och förtryck som finns i vårt land. 

Publicerad Uppdaterad
13 hours sedan
Senast Jonas Lundström röstade i ett riksdagsval var 2002. Johan Nilsson / TT / privat.

Att inte rösta är en etisk handling

Det finns såväl etiska som strategiska skäl att inte rösta i höstens riksdagsval, skriver författaren och aktivisten Jonas Lundström.

Senast jag stod vid urnan var i riksdagsvalet 2002. Då röstade jag fortfarande borgerligt, om än med tvekan. Närmare bestämt på Kristdemokraterna. Men en politisk ommålning av mitt liv hade börjat. Röda, gröna och svarta färger tog över, och några år senare skulle jag känna skam över mitt val.

Nu är jag knappast unik, vi är säkerligen många som ångrat vårt stöd till ett specifikt politiskt parti. Avsevärt färre är de som fått kalla fötter inför röstningen som sådan.

Mitt huvudargument för riksdagsvalsbojkott är etiskt. Att rösta på något av riksdagspartierna utgör ett direkt stöd till våld, förtryck och ekologisk utarmning. De är alla i olika utsträckning nationalister som vill jaga oönskade migranter, en gränspolitik som dödar tusentals människor på haven varje år. De kommer alla hålla en svensk djurindustri under armarna som plågar och dödar över 100 miljoner landlevande djur årligen för profit. De inte bara lutar sig mot patriarkala och rasistiska våldsapparater som polis, militär och kriminalvård, de vill också bygga ut vapenmakten. De godtar alla nödvändigheten av kapitalism och ekonomisk tillväxt som exploaterar arbetare och förstör den livsmiljö vi alla är beroende av. Genom sin röst backar man därför aktivt den rådande ordningen och den styrande klassens utsugning.

Jonas Lundström är aktivist och författare till bland andra avväpna människan och Batongerna slår nedåt

Ett motargument från vänster är att vi måste rösta på det minst dåliga alternativet, och inte lämna fältet fritt för högerkrafternas härjningar. Det är stora skillnader mellan SD och V, mellan M och MP, och den förda politiken har konkret betydelse för verkliga liv. Vi måste mota fascismen och försvara demokratin. Gott så, men hur långt kan man gå i sin support för ”The Lesser Evil”? Även i en diktatur går det typiskt sett att rösta.

När det gäller att hejda fascismen via valsedeln är det en strategi som både historiskt och i nutid varit mindre framgångsrik. Denna ideologi växer fram ur den liberal-demokratiska kapitalistiska ordningen, och är från ett vänsterperspektiv snarare en förstärkning av auktoritära drag i detta samhälle än en verklig motkraft. Redan 2002 hörde jag många säga att man måste rösta för att stoppa SD. Och som vi har röstat…

Men någon direkt skada kan det väl ändå inte göra? Många av oss som har djupgröna, vänsterkants eller anarkistiska sentiment tror, oavsett om vi röstar eller ej, att genomgripande samhällsförändring kommer underifrån. Historien antyder att vi behöver sociala rörelser som är tillräckligt starka och spetsiga i sitt motstånd för att tvinga fram radikal förändring. Men ska det vara möjligt behöver individer, grupper och rörelser en viss distans till de styrande. Då röstande utgör en så helig praktik i vårt samhälle är det naivt att tro att denna handling inte skulle påverka oss. Valengagemang och partipolitik tar energi och uppmärksamhet, skapar lojaliteter, och riskerar att distrahera, splittra och försvaga radikala rörelser. Samtidigt legitimerar det makten.

Nu föreslår jag inte något absolutistiskt röstmotstånd. Att öka röstdeltagandet bland underrepresenterade grupper är exempelvis lovvärt. 2022 röstade jag i kommun- och regionvalet, och skulle ett politiskt parti dyka upp som utgör en verklig opposition mot den rådande ordningen lovar jag dessutom att omvärdera mitt val att inte rösta även till riksdagen. Men tills vidare föreslår jag att vi som arbetar för något helt annat undanhåller dessa politiker vårt bifall.

Jonas Lundström, aktivist och författare

Publicerad
3 days sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery / TT

Veckovers: Sagan om SAP

Det var en gång en socialdemokrati,
det var en gång en arbetarklass.
Den ene moppade toan,
den andre skurade dass.

Den ene stred för den andre,
och tvärtom, och på detta sätt
så blev de den starkaste kraften.
De var inte två, de var ett.

De byggde upp fackföreningar,
de byggde ett Folkets Hus.
De började bygga ett folkhem.
De följde ett rättvisans ljus.

Den ene var duktig på att tala,
den andre på att röra sig. 
Den ena var smart och sa: 
”Nu tar jag betalt för att tala för dig”

De slog sig in i det innersta,
ända till maktens bord.
”Rör du dig hotfullt därute”, sa den ene,
”så ska jag säga dem ett sanningens ord!”

1900-talet började.
Hundra år gick. Det tog slut.
Den ene satt kvar därinne
och har inte än kommit ut.

Ett och annat hände och den ene
skruvade sig rätt så nervöst. 
De andra vid bordet hånflinade
och sa att: ”Nu sitter du löst!”

Från fönstret skrek den ene: ”Var är du?
Det är valår – jag behöver dig!
För utan dig och din rörelse
– varför ska nån lyssna på mig?”

Den talande tystnaden svarade:
”Ledsen, du hade din chans.”
Arbetarklassen och rörelsen 
hade gått någon annanstans.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Martina Holmberg/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: När du får oväntat besök

En morgon är inget detsamma.
Man lyfter sin kaffekopp
då ur den en plötslig eldsflamma
och fyra djur stiger opp.

Barndom, Längtan, Svid och Moral
heter varelserna som flyttar in
i lägenheten man haft som ett skal
omkring sitt eget skinn.

När man som vanligt till arbetet
gör sig redo att gå
ligger de där över hallgolvet
tysta, och tittar på.

Till kvällen så micrar man rester
man äter trött vid sitt bord.
Fyra djur sitter som gäster.
Betraktar en utan ett ord.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Alexandra Urisman Otto om El Nino, värmeböljan, klimatförändringar.

Alexandra Urisman Otto:
Allt brinner och de ”progressiva” fortsätter som vanligt

Klimatforskare som annars brukar uttrycka sig återhållsamt erkänner sig nu vara i chock. Samtidigt befinner sig det offentliga samtalet långt ifrån den katastrofala verklighet vi lever i, skriver Alexandra Urisman Otto.

Europa kokar och brinner på samma gång. Hettan har stängt Eiffeltornet och lågorna står höga strax utanför den franska huvudstaden. Hundratals människor har dött i drunkningsolyckor och den senaste värmeböljan (vi går redan in i sommarens tredje) kopplas till tiotusentals för tidiga dödsfall.

Har du också panik i hettan? Känns det som en mardröm? Bra, allt annat vore fullständigt orimligt. 

Klimatforskaren Zeke Hausfather skrev på måndagen att han brukar vara ganska återhållsam när han diskuterar klimatdata. Bara en enda gång – i september 2023, när de globala temperaturerna för månaden visade sig vara hela 0,5 °C varmare än någon tidigare septembermånad – har han blivit chockad. 

”Fram till i dag”, skriver han. 

Årets El Niño kan bli den starkaste som uppmätts

Zeke Hausfather är chockad igen efter att ha analyserat hur de olika klimatmodellerna bedömer läget för hur den begynnande El Niño-händelsen ska utveckla sig. El Niño är ett återkommande väderfenomen som uppstår när havsvattnet i delar av Stilla havet blir ovanligt varmt. Det påverkar vädret över stora delar av världen och under våren har forskare allt oftare varnat för att den här El Niñon kommer att bli extrem. 

Det verkar vara en underdrift, menar nu Zeke Hausfather.

”Det ser ut som att årets El Niño inte bara med stor sannolikhet kommer att bli den starkaste sedan tillförlitliga mätningar inleddes – den kan till och med bli den starkaste med en verkligt häpnadsväckande marginal”, skriver han.

Styrkan i El Niño går att förutspå genom att mäta avvikelser i havsytans temperatur i ett specifikt område i den tropiska delen av Stilla havet. När alla klimatmodeller nu har analyserats ligger medianvärdet på 3,6 grader Celsius, omkring 0,8 grader högre än det tidigare rekordet från 2015-16. 

”För att sätta detta i sitt sammanhang”, skriver Zeke Hausfather och sedan förklarar han: Skillnaden mellan den starkaste och den femte starkaste El Niño-händelsen under de senaste 150 åren är endast omkring 0,5 grader. 

Han avslutar:

”Modellerna förutspår något som ligger utanför ramen för allt vi någonsin har observerat.”

Skäl till panik? Ja. 

Gaslightande debattklimat om klimatet

Men värst i denna mardröm är ändå hur långt ifrån den här verkligheten som vårt offentliga samtal befinner sig. Ingenstans säger någon som det är. Till och med det så kallade ”progressiva” Sverige fokuserar på att legitimera sina egna och andras flygresor, i stället för att bidra till – och kräva – den verkliga, genomgripande omställning som vi vet krävs. 

Ett exempel: Sverige har klimatmål som aldrig nås men som framför allt i sig är gravt otillräckliga. Bara omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp räknas med när klimatmålen utvärderas – ändå hörs inte ett enda parti i valrörelsen kräva att alla utsläpp ska omfattas av klimatmålen. Ingenstans, förutom från vissa aktivister, kommer krav på verklig, genomgripande systemförändring.

Vad fan ska man göra, då?

Det är inget fel med att ha panik vare sig över hettan eller det gaslightande debattklimatet. Tvärtom är det en fullt rimlig reaktion på det oerhörda hot som hänger över oss. Använd paniken och påminn dig om att det finns fler som känner som du. Lyssna på dem, läs vad de skriver. Organisera dig tillsammans med dem. 

För det här är ingen mardröm. Det är den nya verkligheten.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Sverige pekas ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman SVD/TT

Sverige diskriminerar när EU-migranter vägras vård

Europeiska kommittén för sociala rättigheter har fastslagit att Sverige kränkt EU-migranters rättigheter genom att neka till vård. Jonatan Michaneck tycker att det borde oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Kritiken är svidande från Europeiska kommittén för sociala rättigheter som enhälligt slår fast att Sverige begått allvarliga människorättskränkningar när staten och regioner nekat EU-migranter sjukvård, eller tagit betalt för nödvändig sjukvård.

 I uttalandet står det skrivet att Sverige anses ha kränkt personernas rättigheter genom nekande av vård och särbehandling på grund av deras status som sårbara EU-migranter. Därutöver pekas Sverige ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund.

Många tror nog att Sverige behandlar romer och EU-migranter bättre än andra europeiska länder där rasismen är mer uttalad. Kommitténs yttrande vänder på många sätt upp och ner på idén om den svenska givmildheten och blottlägger en stat som givit upp på sitt ansvar gentemot europeiska medborgare och de mänskliga rättigheterna.

Undviker vård av rädsla för kostnader

En kvinna från Bulgarien som gör akut kejsarsnitt i Gävle faktureras 179 251 kronor. Kostnaderna är förstås omöjliga för en person i marginaliserad tillvaro att betala. Även för en heltidsarbetande skulle summan vara överdådig. Personer har också blivit fakturerade för akutbesök i samband med stroke och hjärtproblem, samt efter rån, misshandel, och bilolycka. Barnafödande och mödravård är andra vårdbesök som lett till fakturor på 3000 kronor och uppåt och det finns fler exempel. Amnesty international nämner dessutom att många ur gruppen undviker att söka vård av rädsla att drabbas av höga utgifter.

Jonatan Michaneck är socialarbetare på räddningsmissionens härbärgen för EU-migranter. Foto: Privat.

EU-migranter är en särskilt utsatt grupp av många skäl. I sina hemländer nekas de ofta tillgång till det egna landets välfärdssystem på grund av utbredd och systematisk diskriminering som också har andra förödande konsekvenser. Fattigdomen hos gruppen är utbredd och nödställdheten stor. 

Sveriges hinder för vård riskerar liv, och förutom att det är landets plikt att leva upp till skrivelserna om rätten till vård borde det oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Sverige måste ta åt sig av kritiken och förutom att se till att ingen människa berövas rätten till vård anser jag att vi borde ersätta i fullo de personer som drabbats av kostnader i samband med vårdbesök. I framtiden hoppas jag att staten och regionerna prioriterar människorna, framför försöken att hitta kryphål.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Nicklas Thegerström / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Rätten att lata sig

Vila nu, lilla proletär.
Tids nog får du slava.
Den ljuva sommartid är här.
Häll i dig lite cava.

Tacka mormorsmors och farfarsfars strid
som denna din ledighet givit dig
genom att stå upp, som de på sin tid,
för rätten att lata sig.

Eller ligg still i gräset, ljuvligt slö
och ge blanka fan i alla måsten.
Robot ska flyta på rygg i en sjö.
Säg hej och välkommen till rosten.

Och du som slavar genom dagen så het,
utan semester sommaren som julen,
sno dig en rast när ingen ser, för alla vet
att frihet smakar ännu bättre stulen.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
”Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna”, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall. Foto: Anders Wiklund/TT, Björn Nordqvist

De sista oskyddade naturskogarna på väg att försvinna

Enbart tre av åtta partier vill ge de sista oskyddade naturskogarna i Sverige ett strikt skydd till 2030. Det visar Naturskyddsföreningens valenkät. Inget av de stora partierna svarar ja på vår fråga om att kartlägga och skydda ur- och naturskogarna till 2030. Det innebär att dessa viktiga skogar nu riskerar att försvinna, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall.

Tillståndet för den biologiska mångfalden i Sveriges skogar är allvarligt. Förutom i det fjällnära området finns ur- och naturskogar bara kvar som öar i landskapet, och mer än tusen skogslevande arter är hotade. 

Ur- och naturskogar är avgörande för att bevara hotade arter, stabila ekosystem och som kolsänkor. Men stora delar av detta naturarv går förlorat i snabb takt. De ekologiska värden som byggts upp under århundraden kommer inte kunna återskapas inom överskådlig tid, om ens någonsin. 

Alla ur- och naturskogar i EU ska vara strikt skyddade till år 2030. Om Sveriges åtaganden om strikt skydd ska nås krävs omedelbara insatser med kartläggning och skydd. Annars riskerar dessa skogar att avverkas. 

Oroväckande svar från riksdagens partier

Inför valet frågade Naturskyddsföreningen därför samtliga riksdagspartier om de ställer sig bakom förslaget att kartlägga alla ur- och naturskogar och säkerställa ett strikt skydd senast 2030. Resultatet är oroande. Endast tre av riksdagens åtta partier ställer sig bakom förslaget, och ingen av de stora partierna säger ja. Detta innebär att det ännu är långt till riksdagsmajoritet för förslaget. 

Ur-och naturskogar är några av de mest värdefulla ekosystemen för biologisk mångfald i Sverige och Europa. Eftersom lagen inte stoppar avverkning av ur- och naturskogar är risken stor att dessa ovärderliga skogar fortsätter att gå förlorade. Och avverkningstakten bara ökar. De senaste fyra åren har avverkningar i skogar med höga naturvärden ökat med hela 400 procent, enligt den ansvariga myndigheten Skogsstyrelsen. Samtidigt har riksdagen nyligen beslutat om regellättnader för skogsbruket, vilket riskerar att förvärra situationen ytterligare.

Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna. Det är både obegripligt och mycket oroande att majoriteten av partierna inte vill detta. Nu är det upp till politiken att ta ansvar. 

Beatrice Rindevall, ordförande Naturskyddsföreningen

Publicerad
3 weeks sedan
Kusra på norra Västbanken ligger mellan bosättningen Migdalim och den olagliga utposten Esh Kodesh. Det är en av de palestinska byar som har störst problem med bosättarvåld. Palestinierna kan inte göra mycket för att försvara sig mot bosättarna. Mannen på bilden hoppas att ett staket åtminstone ska fördröja dem. Foto: Yvonne Åsell / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Huset

Det var en gång ett hus.
Det stod i östra Jerusalem.
I huset fanns ett särskilt ljus,
som det alltid gör i nåns hem.

Så länge hade huset tillhört släkten
att många små i det lärt sig gå,
blivit stora, flyttat ut och sen
kommit dit med sina egna små.

Nu bilar en pappa bort betongen,
ett golv han gjöt när dottern var fem
för att slippa betala rivningen
som staten beordrat av hans hem.

Förra veckan tog han ner taket.
Väggarna slog han ut igår.
Det sades att huset saknade ett
bygglov hans folk aldrig får.

Varför det blev som det blev
är en grym historia, och en lång,
och sagan om huset som orättvisan rev
blev därför att det var en gång.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Arbetsplatsolycka utanför Jönköping
Mannen fördes akut till sjukhus med svåra skador. Foto: Johan Nilsson/TT

Man svårt skadad efter olycka på industriområde i Jönköping


En person har förts till sjukhus med svåra skador efter en allvarlig arbetsplatsolycka i ett industriområde strax utanför Jönköping under måndagseftermiddagen.

Det var strax innan 13 på tisdagen som larmet kom till räddningstjänsten. En man hade då fått tunga föremål över sig vid ett företag i Torsvik söder om Jönköping. Både polis och räddningstjänst kallades till platsen och mannen fördes akut till sjukhus med allvarliga skador. 

Olycksplatsen inne på industriområdet har nu spärrats av och en utredning om arbetsplatsolycka har upprättats av polisen.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
EU-migranter nekas svensk sjukvård
Organisationen Läkare i Världen har träffat flertalet av de 129 personerna som nekats svensk sjukvård. Foto: Emil Langvad/TT och Johan Nilsson/TT

Hård kritik mot Sverige: EU-migranter nekas vård


EU-migranter i Sverige har vid upprepade tillfällen nekats nödvändig vård. Det här slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter nu fast efter en anmälan från organisationerna Läkare i Världen och Amnesty.

– Att svenska staten kränker en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna är fullständigt oacceptabelt, säger Anna Johansson, generalsekreterare på Amnesty Sverige i ett uttalande till Svt.

Det rör sig om allt från unga kvinnor som nekats abort till personer som misshandlats men motats bort från vårdkliniker och sjukhus på grund av deras ursprung. Totalt har Amnesty och organisationen Läkare i Världen, som träffat flertalet av personerna bakom de anmälda fallen, anmält den svenska staten för 129 fall där EU-migranter inte fått den vård de har rätt till.

Nu slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter fast att Sverige brustit på flera punkter och kritiserar samtidigt staten för diskriminering.

Regeringen tillbakavisar dock anklagelserna men den kristdemokratiska sjukvårdsministern Elisabet Lann skriver i en kommentar till Svt att de nu kommer analysera rapporten och invänta rekommendationer från EU:s ministerråd.

Enligt Amnesty beror problemet med nekad vård på att många redan utsatta EU-migranter saknar det europeiska sjukföräkringskortet som ger rätt till subventionerad vård. Det här på grund av diskriminering i hemländerna.

– Det egna landet har självklart ett ansvar att lösa den här situationen. Men nu handlar det om vad Sverige har för ansvar för att säkerställa att människor får rätt till vård som inte kan vänta, säger Anna Johansson till Svt.

Publicerad Uppdaterad