Mitten av mars 2011. Den arabiska våren sveper in över Jemen, ett land hårt drabbat av arbetslöshet, strider, korruption och ekonomisk kollaps. Tiotusentals demonstranter samlas på Tahrirtorget i Sana’a för att visa sitt missnöje med regimen. På barrikaderna står 25-årige läkarstudenten Ahmed Asery och sjunger om tolerans, kärlek och medmänsklighet till massornas jubel.
500 mil därifrån, på ett snömoddigt Arlanda, sitter 26-åriga Omar Omar och väntar på ett plan. I bagaget har han en hårddisk med musik som bara några dagar senare kommer att få honom fängslad. I flera månader har han suttit klistrad framför tv:n på flyktingförläggningen i Boden och följt händelserna i Egypten, Tunisien och hemlandet Jemen. Nu kan han inte vänta längre. Han måste tillbaka och ta upp kampen mot regimen. Så börjar historien.
”Open your eyes and say it loud: You have all the rights and you must be proud.
They cannot take away our schools and our insight. Our future is bright.”
Reggaerytmerna ljuder genom det lilla konstgalleriet i utkanten av Sana’a. Ahmed Asery sluter ögonen och låter rösten bära honom. Bakom trummorna sitter Omar Omar med en blå- och vitrutig scarf virad runt huvudet. Solen strilar genom fönstret och utanför skymtar bergen som omger Jemens dammiga och tätbebyggda huvudstad.
− Det här är några låtar från albumet vi släppte förra året. Vi sjunger både på arabiska och engelska för att nå ut till så många som möjligt, säger Ahmed Asery när de tar en paus.
Han och Omar Omar träffades på hösten 2011 och har spelat ihop sedan dess. Trion, som även består av 20-åriga Khaled Haidar, kallar sig 3 Meters Away och är landets enda reggaeband. Influerade av artister som Nina Simone, Foo Fighters och Bob Marley tar de upp kampen mot förtryck, fattigdom och orättvisor.
− Vi började komponera musik som ett sätt för oss att nå ut med vårt budskap, berättar Ahmed Asery.
Men att framföra sånger om tolerans och jämlikhet i ett traditionstyngt och strikt religiöst samhälle är långt ifrån okontroversiellt. De unga musikerna lever under ständiga hot från landets konservativa krafter. Varken Ahmed Asery eller Omar Omar har träffat sina familjer på flera år – på grund av musiken.
− Jag har inte vågat berätta för min familj vad jag sysslar med. Men vi har tagit ett gemensamt beslut att fortsätta spela, säger Khaled Haidar, bandets yngsta medlem.
Bandet slår sig ned i soffgruppen i det gamla stenhuset. Här, i en fridfull oas några kilometer söder om Sana’as tusenåriga stadskärna, har de fått en fristad där de kan utöva sin musik i fred. Galleriet drivs av Taysir al-Sharki, syster till den avlidna journalisten och människorättsaktivisten Raufa Hassan. Förutom musiker lockas konstnärer, författare och kulturarbetare till Raufa Gallery, en institution inom Jemens kulturella kretsar. Här träffas likasinnade för att samtala, umgås och utbyta idéer.
− Galleriet är ett andningshål för alla som ser konst som ett värdefullt politiskt uttryck, säger Taysir al-Sharki, som arbetar som kläd- och smyckedesigner.
Ahmed Asery, Omar Omar och Khaled Haidar tillhör den unga generationen jemeniter som vill se förändring i sitt land. Under 2011 och 2012 deltog de i de många protester som till slut tvingade president Ali Abdullah Saleh från makten. Med musiken som megafon sprider de sitt budskap om fred.
− För oss är budskapet det viktigaste. Frågor som pressfrihet och jämställdhet ligger oss varmt om hjärtat. Men även globala evenemang som Earth Day inspirerar oss. Som artist och förebild för de unga har man ett stort ansvar, säger Ahmed Asery.
Och det var just gruppens sociala engagemang som gjorde att Omar Omar tog kontakt med 3 Meters Away hösten 2011. Ett halvår tidigare, strax efter att han landat på flygplatsen i Sana’a, greps Omar Omar och fängslades för att han hade fört in en hårddisk med ”förbjuden” musik.
− De gick igenom allt mitt bagage redan på flygplatsen. Efter en vecka släppte de mig men de beslagtog hårddisken, säger han.
Och misstron mot regimen och landets religiösa fundamentalister sitter djupt. För snart fyra år sedan flydde Omar Omar förtrycket i Jemen. Han kom till Sverige i november 2009 och placerades på en flyktingförläggning i Boden. Men när protesterna i hans hemland blev allt mer högljudda kände han att han var tvungen att återvända.
− Jag flydde för att jag retade upp regimen. Sedan kom jag tillbaka och ställde till med ännu mer problem för dem, säger han och ler.
Trafiken i centrala Sana’a står nästan stilla. Otåliga bilförare tutar, viftar med händerna och försöker kila in sina buckliga plåtlådor mellan de vita minibussarna. En kvinna iförd en svart, hellång abaya och niqab går mellan bilarna och sträcker fram sina händer i en vädjande gest.
Tiggarna på stadens gator har blivit fler, berättar Omar Omar när vi sitter i en taxi på väg genom stadens myller. Matpriserna har skjutit i höjden, arbetslösheten är hög och många familjer har svårt att klara sig.
− Jag är ledsen för all fattigdom i vårt land. Men det är den verklighet vi försöker förändra, säger Omar Omar.
Tunga militärfordon blockerar en avfartsväg och passerar flera vägspärrar på väg till lunchrestaurangen. Varje gång taxin stoppas skruvar Omar Omar nervöst på sig i baksätet.
− Det är inte regimen jag är mest rädd för utan min familj, säger han.
Omar Omar växte upp i en mäktig och starkt konservativ familj. I dag har han bara kontakt med sin syster.
− Att jag lyckats få en familjemedlem på min sida ger mig hopp.
Säkerhetskontrollerna i huvudstaden har skärpts sedan två finska medborgare och en student från Österrike kidnappades i centrala Sana’a strax innan jul. Oroligheter blossar upp med jämna mellanrum och medborgarna används som slagträ i den politiska maktkamp som uppstått efter president Salehs avgång.
− Än har det inte blivit bättre. Jemen är inte ett säkert land, varken för besökare eller för oss som bor här. Vi kan inte röra oss fritt, säger Suha Khalid som jobbar på ett av FN:s kontor i Sana’a.
Just nu pågår en nationell dialog om landets framtid. De senaste åren har präglats av missnöje och växande extremism. Myndigheterna har förlorat kontroll i stora delar av landet, och striderna mellan regeringstrupper och extremistgrupper har drivit hundratusentals människor på flykt.
Provinsen Abyan i södra Jemen är hårt drabbad av det politiska våldet. I tumultet som uppstod i samband med protesterna 2011 tog islamiströrelsen Ansar al-Sharia, som har starka kopplingar till al-Qaida, över makten i provinsen och utropade en självständig islamistisk stat, Abyan Islamic Emirate. Regeringen har återtagit kontrollen i provinsen, med hjälp av militärt stöd från USA, men situationen är fortfarande spänd.
I september förra året arrangerade 3 Meters Away en fredskonsert i byn Aldrjaj i Abyan. Musikerna föreläste på skolan i byn, pratade med lärare och ordnade en fotbollsturnering för ungdomarna.
− Vi fick ett fantastiskt mottagande. Under de tio dagar vi var där utbröt inga oroligheter i området, berättar Ahmed Asery, och Omar Omar skjuter in:
− Om man kan skapa fred i Abyan – om så bara för en dag – så är det möjligt överallt.
Engagemanget för sociala frågor växte fram när Ahmed Asery pluggade på läkarlinjen samtidigt som han jobbade som volontär för internationella hjälporganisationer. Tillsammans med studiekamraten Shady Nasher började han skriva låttexter om de orättvisor han såg i landet – fattigdom, förtryck och brist på rättigheter för kvinnor. 2009 träffade de musikern Hasan Elmalik, från Sudan, som lärde dem att spela instrument och komponera musik. Läkaryrket lades på hyllan.
− Jag känner att jag kan förändra mer som musiker än som läkare, säger Ahmed Asery.
Det är sen eftermiddag och böneutropen ljuder över Sana’a.
− Man får inte spela musik under bön. Ibland kommer folk in och säger åt oss att vara tysta, säger Khaled Haidar och berättar att kompisarnas fester ofta avbryts.
Är ni själva troende?
− För oss är religion något privat och ingenting vi pratar öppet om. Det är upp till var och en.
Men de religiösa ledarnas makt är stor i Jemen.
− Häromdagen var det en imam som talade i radion om att hundar var orena och dåliga husdjur. Varför kan de inte låta människor ha hund om de vill? Religiösa ledare får alldeles för stort utrymme, säger Omar Omar.
Mitt emot galleriet låg tidigare en av landets bästa restauranger. Men nu är den stora byggnaden övergiven. Fönsterrutorna är inslagna och fasaden har vandaliserats.
− Myndigheterna påstod att de serverade alkohol. Trycket blev för stort och ägarna var tvungna att stänga, säger Omar Omar.
De konservativa krafterna syns över hela landet. Nästan alla kvinnor bär svarta heltäckande kläder, en tradition som ursprungligen kommer från Saudiarabien. Endast ett fåtal – ofta välutbildade, yrkesverksamma kvinnor – bär slöja utan att täcka ansiktet.
Barngiftermål är vanligt, särskilt på landsbygden. I Amranprovinsen, norr om Sana’a vittnar en barnmorska om flera fall där kvinnor dött i samband med graviditeten för att mannen vägrat sin hustru vård.
− Vi har inga möjligheter att ge en kvinna behandling om maken säger nej. Ofta handlar det om att hon behövs i hemmet, säger barnmorskan, som inte vågar uppge sitt namn på grund av hotbilden mot sjukhusets personal.
Det är sådana här konservativa attityder som 3 Meters Away vill utmana med hjälp av sin musik.
− På individnivå är de flesta människor toleranta och öppna för nya idéer. Problemen uppstår när folk agerar i grupp, säger Asery och poängterar att de inte har en politisk agenda.
Gruppen får allt mer uppmärksamhet, både i Jemen och utanför landets gränser. De uppträder vid fredliga demonstrationer i Sana’a och bjuds ofta in att delta i internationella sammanhang. De senaste månaderna har Ahmed Asery uppträtt i bland annat Tyskland, Sudan och Etiopien.
Men att resa är fortfarande svårt. Regimen sätter käppar i hjulet för progressiva röster, menar Omar Omar.
− Det är oerhört viktigt att artister och intellektuella får möjlighet att uttrycka sina åsikter och påverka kulturen, och inte bara politiker och religiösa ledare, säger han.
De tre musikerna följer utvecklingen i resten av arabvärlden med intresse. Samma krafter som finns i Egypten, Tunisien och Libyen finns även i Jemen, där den unga generationen ställer krav på öppenhet, demokrati och ekonomiska reformer. Omar Omar, som lärde sig engelska genom att lyssna på BBC World Radio, säger:
− Det är vår skyldighet att fortsätta kampen. Vi kan inte blunda för den fattigdom och förtryck som finns i vårt land.
