Själens rebeller

Mitten av mars 2011. Den arabiska våren sveper in över Jemen, ett land hårt drabbat av arbetslöshet, strider, korruption och ekonomisk kollaps. Tiotusentals demonstranter samlas på Tahrirtorget i Sana’a för att visa sitt missnöje med regimen. På barrikaderna står 25-årige läkarstudenten Ahmed Asery och sjunger om tolerans, kärlek och medmänsklighet till massornas jubel. 

500 mil därifrån, på ett snömoddigt Arlanda, sitter 26-åriga Omar Omar och väntar på ett plan. I bagaget har han en hårddisk med musik som bara några dagar senare kommer att få honom fängslad. I flera månader har han suttit klistrad framför tv:n på flyktingförläggningen i Boden och följt händelserna i Egypten, Tunisien och hemlandet Jemen. Nu kan han inte vänta längre. Han måste tillbaka och ta upp kampen mot regimen. Så börjar historien.

”Open your eyes and say it loud: You have all the rights and you must be proud. 

They cannot take away our schools and our insight. Our future is bright.”

Reggaerytmerna ljuder genom det lilla konstgalleriet i utkanten av Sana’a. Ahmed Asery sluter ögonen och låter rösten bära honom. Bakom trummorna sitter Omar Omar med en blå- och vitrutig scarf virad runt huvudet. Solen strilar genom fönstret och utanför skymtar bergen som omger Jemens dammiga och tätbebyggda huvudstad.

− Det här är några låtar från albumet vi släppte förra året. Vi sjunger både på arabiska och engelska för att nå ut till så många som möjligt, säger Ahmed Asery när de tar en paus. 

Han och Omar Omar träffades på hösten 2011 och har spelat ihop sedan dess. Trion, som även består av 20-åriga Khaled Haidar, kallar sig 3 Meters Away och är landets enda reggaeband. Influerade av artister som Nina Simone, Foo Fighters och Bob Marley tar de upp kampen mot förtryck, fattigdom och orättvisor. 

− Vi började komponera musik som ett sätt för oss att nå ut med vårt budskap, berättar Ahmed Asery.
 

Men att framföra sånger om tolerans och jämlikhet i ett traditionstyngt och strikt religiöst samhälle är långt ifrån okontroversiellt. De unga musikerna lever under ständiga hot från landets konservativa krafter. Varken Ahmed Asery eller Omar Omar har träffat sina familjer på flera år – på grund av musiken. 

− Jag har inte vågat berätta för min familj vad jag sysslar med. Men vi har tagit ett gemensamt beslut att fortsätta spela, säger Khaled Haidar, bandets yngsta medlem.

Bandet slår sig ned i soffgruppen i det gamla stenhuset. Här, i en fridfull oas några kilometer söder om Sana’as tusenåriga stadskärna, har de fått en fristad där de kan utöva sin musik i fred. Galleriet drivs av Taysir al-Sharki, syster till den avlidna journalisten och människorättsaktivisten Raufa Hassan. Förutom musiker lockas konstnärer, författare och kulturarbetare till Raufa Gallery, en institution inom Jemens kulturella kretsar. Här träffas likasinnade för att samtala, umgås och utbyta idéer.

− Galleriet är ett andningshål för alla som ser konst som ett värdefullt politiskt uttryck, säger Taysir al-Sharki, som arbetar som kläd- och smyckedesigner. 


Ahmed
Asery, Omar Omar och Khaled Haidar tillhör den unga generationen jemeniter som vill se förändring i sitt land. Under 2011 och 2012 deltog de i de många protester som till slut tvingade president Ali Abdullah Saleh från makten. Med musiken som megafon sprider de sitt budskap om fred.

− För oss är budskapet det viktigaste. Frågor som pressfrihet och jämställdhet ligger oss varmt om hjärtat. Men även globala evenemang som Earth Day inspirerar oss. Som artist och förebild för de unga har man ett stort ansvar, säger Ahmed Asery.

Och det var just gruppens sociala engagemang som gjorde att Omar Omar tog kontakt med 3 Meters Away hösten 2011. Ett halvår tidigare, strax efter att han landat på flygplatsen i Sana’a, greps Omar Omar och fängslades för att han hade fört in en hårddisk med ”förbjuden” musik. 

− De gick igenom allt mitt bagage redan på flygplatsen. Efter en vecka släppte de mig men de beslagtog hårddisken, säger han.

Och misstron mot regimen och landets religiösa fundamentalister sitter djupt. För snart fyra år sedan flydde Omar Omar förtrycket i Jemen. Han kom till Sverige i november 2009 och placerades på en flyktingförläggning i Boden. Men när protesterna i hans hemland blev allt mer högljudda kände han att han var tvungen att återvända.

− Jag flydde för att jag retade upp regimen. Sedan kom jag tillbaka och ställde till med ännu mer problem för dem, säger han och ler. 


Trafiken
i centrala Sana’a står nästan stilla. Otåliga bilförare tutar, viftar med händerna och försöker kila in sina buckliga plåtlådor mellan de vita minibussarna. En kvinna iförd en svart, hellång abaya och niqab går mellan bilarna och sträcker fram sina händer i en vädjande gest.

Tiggarna på stadens gator har blivit fler, berättar Omar Omar när vi sitter i en taxi på väg genom stadens myller. Matpriserna har skjutit i höjden, arbetslösheten är hög och många familjer har svårt att klara sig. 

− Jag är ledsen för all fattigdom i vårt land. Men det är den verklighet vi försöker förändra, säger Omar Omar.

Tunga militärfordon blockerar en avfartsväg och  passerar flera vägspärrar på väg till lunchrestaurangen. Varje gång taxin stoppas skruvar Omar Omar nervöst på sig i baksätet. 

− Det är inte regimen jag är mest rädd för utan min familj, säger han. 

Omar Omar växte upp i en mäktig och starkt konservativ familj. I dag har han bara kontakt med sin syster.

− Att jag lyckats få en familjemedlem på min sida ger mig hopp. 

Säkerhetskontrollerna i huvudstaden har skärpts sedan två finska medborgare och en student från Öster­rike kidnappades i cent­rala Sana’a strax innan jul. Oroligheter blossar upp med jämna mellanrum och medborgarna används som slagträ i den politiska maktkamp som uppstått efter president Salehs avgång. 

− Än har det inte blivit bättre. Jemen är inte ett säkert land, varken för besökare eller för oss som bor här. Vi kan inte röra oss fritt, säger Suha Khalid som jobbar på ett av FN:s kontor i Sana’a.

Just nu pågår en nationell dialog om landets framtid. De senaste åren har präglats av missnöje och växande extremism. Myndigheterna har förlorat kontroll i stora delar av landet, och striderna mellan regeringstrupper och extremistgrupper har drivit hundratusentals människor på flykt. 
 

Provinsen Abyan i södra Jemen är hårt drabbad av det politiska våldet. I tumultet som uppstod i samband med protesterna 2011 tog islamiströrelsen Ansar al-Sharia, som har starka kopplingar till al-Qaida, över makten i provinsen och utropade en självständig islamistisk stat, Abyan Islamic Emirate. Regeringen har återtagit kontrollen i provinsen, med hjälp av militärt stöd från USA, men situationen är fortfarande spänd. 

I september förra året arrangerade 3 Meters Away en fredskonsert i byn Aldrjaj i Abyan. Musikerna föreläste på skolan i byn, pratade med lärare och ordnade en fotbollsturnering för ungdomarna. 

− Vi fick ett fantastiskt mottagande. Under de tio dagar vi var där utbröt inga oroligheter i området, berättar Ahmed Asery, och Omar Omar skjuter in:

− Om man kan skapa fred i Abyan – om så bara för en dag – så är det möjligt överallt.

Engagemanget för sociala frågor växte fram när Ahmed Asery pluggade på läkarlinjen samtidigt som han jobbade som volontär för internationella hjälporganisationer. Tillsammans med studiekamraten Shady Nasher började han skriva låttexter om de orättvisor han såg i landet – fattigdom, förtryck och brist på rättigheter för kvinnor. 2009 träffade de musikern Hasan Elmalik, från Sudan, som lärde dem att spela instrument och komponera musik. Läkaryrket lades på hyllan.

− Jag känner att jag kan förändra mer som musiker än som läkare, säger Ahmed Asery. 

Det är sen eftermiddag och böne­utropen ljuder över Sana’a. 

− Man får inte spela musik under bön. Ibland kommer folk in och säger åt oss att vara tysta, säger Khaled Haidar och berättar att kompisarnas fester ofta avbryts. 

Är ni själva troende?

− För oss är religion något privat och ingenting vi pratar öppet om. Det är upp till var och en.

Men de religiösa ledarnas makt är stor i Jemen.

− Häromdagen var det en imam som talade i radion om att hundar var orena och dåliga husdjur. Varför kan de inte låta människor ha hund om de vill? Religiösa ledare får alldeles för stort utrymme, säger Omar Omar.

Mitt emot galleriet låg tidigare en av landets bästa restauranger. Men nu är den stora byggnaden övergiven. Fönsterrutorna är inslagna och fasaden har vandaliserats. 

− Myndigheterna påstod att de serverade alkohol. Trycket blev för stort och ägarna var tvungna att stänga, säger Omar Omar. 

De konservativa krafterna syns över hela landet. Nästan alla kvinnor bär svarta heltäckande kläder, en tradition som ursprungligen kommer från Saudiarabien. Endast ett fåtal – ofta välutbildade, yrkesverksamma kvinnor – bär slöja utan att täcka ansiktet. 

Barngiftermål är vanligt, särskilt på landsbygden. I Amranprovinsen, norr om Sana’a vittnar en barnmorska om flera fall där kvinnor dött i samband med graviditeten för att mannen vägrat sin hustru vård.

− Vi har inga möjligheter att ge en kvinna behandling om maken säger nej. Ofta handlar det om att hon behövs i hemmet, säger barnmorskan, som inte vågar uppge sitt namn på grund av hotbilden mot sjukhusets personal.

Det är sådana här konservativa attityder som 3 Meters Away vill utmana med hjälp av sin musik.

− På individnivå är de flesta människor toleranta och öppna för nya idéer. Problemen uppstår när folk agerar i grupp, säger Asery och poängterar att de inte har en politisk agenda. 

Gruppen får allt mer uppmärksamhet, både i Jemen och utanför landets gränser. De uppträder vid fredliga demonstrationer i Sana’a och bjuds ofta in att delta i internationella sammanhang. De senaste månaderna har Ahmed Asery uppträtt i bland annat Tyskland, Sudan och Etiopien. 

Men att resa är fortfarande svårt. Regimen sätter käppar i hjulet för progressiva röster, menar Omar Omar.

− Det är oerhört viktigt att artister och intellektuella får möjlighet att uttrycka sina åsikter och påverka kulturen, och inte bara politiker och religiösa ledare, säger han.

De tre musikerna följer utvecklingen i resten av arabvärlden med intresse. Samma krafter som finns i Egypten, Tunisien och Libyen finns även i Jemen, där den unga generationen ställer krav på öppenhet, demokrati och ekonomiska reformer. Omar Omar, som lärde sig engelska genom att lyssna på BBC World Radio, säger:

− Det är vår skyldighet att fortsätta kampen. Vi kan inte blunda för den fattigdom och förtryck som finns i vårt land. 

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) vill att du ska skaffa fler barn trots att hans regering inte gör något vettigt åt vare sig arbetslösheten, boendekostnaderna eller jämställdheten. Foto: Johan Apel Röstlund, Claudio Bresciani / TT, Håkan Gustafsson

Amalthea Frantz:
Använd kondom tills vi vet om regeringen blir kvar

Kristdemokraten Jakob Forssmed är orolig över att det föds för få barn i Sverige. Men vem vill skaffa en större familj när arbetslösheten är rekordhög och regeringen skiter i klimatkrisen? Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

”Staten behöver fundera på faktorer som utgör hinder för barnafödande, som boende, ekonomi, jämställdhet och livsbalans”, sade socialminister Jakob Forssmed (KD) på en presskonferens i somras.

Att förbättra just dessa områden är ju dock inte vad regeringen är bäst på. Tvärtom. Är det någon som förknippar nuvarande regering med till exempel rimliga boendekostnader, billiga hyresrätter, höjda löner, fungerande socialförsäkringar eller jämställdhet i hemmet? 

Att regeringen ändå bryr sig beror på att det rekordlåga barnafödandet kommer få allvarliga konsekvenser när arbetskraften och skatteintäkterna minskar. 

En utredning är tillsatt, i vanlig ordning. Ett delresultat ska presenteras nu i januari. 

Samtidigt är skolans sexualundervisning under attack, efter en annan sådan statlig utredning. I värsta fall ser vi snart ännu en nedmontering av ett område som Sverige länge var ett föregångsland inom. 

Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull

Tidningen Arbetaren ser sig tvungen att härmed skicka ut en allvarlig uppmaning: ha kul och ha sex – men inte för att skapa fler arbetare och skattebetalare åt staten. Tvärtom, använd preventivmedel om du är det minsta osäker. Till exempel tills vi vet om vi blir av med nuvarande regering. 

Den regering som skiter i klimatkrisen, vill ge både arbetare och arbetslösa sämre villkor, utvisar arbetare med utomeuropeiskt ursprung och planerar att sätta barn i fängelse.

Och passa samtidigt på att nominera någon kämpe till vårt Ottarpris till minne av Arbetarens medarbetare Elise Ottesen-Jensen som 1933 grundade RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. För att nominera, mejla [email protected]. Skicka med din adress så får du hem ett exemplar av tidernas coolaste kondom.

Nominera någon till Ottarpriset och få Arbetarens kondom! Läs mer

Publicerad
3 dagar sedan
Israelisk militär i Hebron, Västbanken
Trots den så kallade vapenvilan har de israeliska attackerna mot palestinier inte upphört. Israeliska soldater under en räd i den palestinska staden Hebron på det ockuperade Västbanken tidigare i veckan. Foto: Mahmoud Illean)/TT

Israelisk attack mot FN-lokaler


Israel har attackerat och förstört delar av FN:s Unrwa-lokaler i det ockuperade östra Jerusalem på tisdagsförmiddagen. Det rapporterar nu flera internationella medier.

Enligt nyhetsbyrån AFP rullade bulldozrar in på området där Unrwa, FN:s organ för palestinska flyktingar, har sina lokaler under tisdagsmorgonen. Inredning förstördes och Unrwa skriver i ett eget uttalande att det utsatts för en ”aldrig tidigare skådad attack”.

Det israeliska  utrikesdepartementet har försvarat attacken och säger att de anser sig ha rätt att ta över och förstöra lokalerna som ligger i det illegalt ockuperade östra Jerusalem.

Samtidigt fortsätter, trots den påstådda vapenvilan, det israeliska våldet i Gaza och på Västbanken. Som Arbetaren rapporterade förra veckan har i snitt i ett barn om dagen dödats av israelisk militär i det sönderbombade Gaza sedan vapenvilan skrevs under i oktober förra året.

Sammanlagt har över 70 000 palestinier dödats i Gaza sedan Hamas attack på Israel den 7 oktober 2023. Många av dessa är barn.

Publicerad Uppdaterad
3 veckor sedan
Arbetarens redaktion (utan inbördes ordning) siar om framtiden och försöker hoppas på något bättre än samtiden. Foto: Arbetaren / Alaa Abu Asad, Jan-Åke Eriksson, Mika Kastner Johnsson

Skitåret 2025 är äntligen slut. Nu blickar vi framåt – men mot vadå?

Elände
Elände
Elände

Länge lyste den svarta rubriken på Arbetarens gamla löpsedel från årskiftet 2010/2011 från ett hörn av redaktionen. Nu har vi städat bort den. Få kunde väl ana att det 15 år senare skulle se än jävligare ut runt om i världen. Krig, klimatkatastrofer och fortsatt ökade klassklyftor. 2025 är äntligen över och nu är det dags att blicka framåt. Så här tror vi på Arbetarens redaktion om året som kommer.

2025 var allt annat än muntert. Hur lång blir baksmällan?

Johan
– Den har väl egentligen fortfarande inte lagt sig sedan 2024 och knappt ens från året innan det. Så den blir nog dessvärre väldigt lång. Vi lever i mörka tider, ta en återställare!

Amalthea
– Det enda som faktiskt hjälper mot baksmälla är väl att fortsätta vara full, så vi får köra på det.

Josephine
– Enda hoppet är att det är de som festade hårdast får den svåraste huvudvärken.

Vendela
– Det finns inte tid för baksmällor. Organisera dig!

Titta i din inre spåkula. Vad ser du mest fram emot 2026?

Håkan
– Det ska bli oerhört spännande att följa SAC:s stora satsning på migrantorganiseringen på nationell nivå. Solidariska byggare och Solidariska städare har ju vunnit fantastiskt många viktiga strider under de senaste åren, i framförallt Stockholms-regionen. Och om praktiken, lärdomarna och organiseringen kan skalas upp på fler platser och i fler branscher – då kommer 2026 bli ett riktigt spännande år.

– Sedan ser jag också fram emot hockey-OS! I år med NHL-spelare för första gången på länge. Jag ser fram emot att se William Nylander spela i Tre Kronor.

Alva
– Jag såg fram emot att få ta det nya nattåget till Basel, men nu blir det ju inget med det. Och fast jag skäms lite för det så längtar jag efter den svenska översättningen av Knausgårds Jag var länge död. Men förhoppningsvis sker något mer exalterande än det under året. 

Johan
– Att året ska ta slut? Nej. Jag hoppas att Erik Helgeson får upprättelse i Arbetsdomstolen och kommer tillbaka till jobbet och att vi får se någon slags ljusning i helvetes Sudan, Gaza och på Västbanken. Samt att Brynäs rycker upp sig lagom till slutspelet i vår och infriar förväntningarna om SM-guld.

Förutom det kommande valet. Vilka blir de stora politiska och fackliga striderna under året som kommer?

Johan
– Fackligt tror jag just utgången av fallet med Erik Helgeson blir både viktigt och på många sätt avgörande. Politiskt ska det bli spännande att se hur lång tid det tar innan utbrytargrupperna ur Vänsterpartiet bryter sig ur varandra. Valrörelsen däremot, riskerat att bli en direktsänd tågkrasch i slowmotion.

Josephine
– Flykting- och migrantfrågorna. Att våga säga ifrån, studera och rensa ut den ofattbart ökande acceptansen för rasism.

Amalthea
– Inrikespolitiken kommer nog vara en tröstlös blandning av meningslöst käbbel, öppen rasism och hyllningar av auktoritära ledare. Fackligt, om jag ändå ska uttrycka en förhoppning, så tror jag att både syndikalistiska migrantarbetare och missnöjda LO-medlemmar blir fler och att det kommer ge avtryck. Och så klart kommer det bli underbart att se Hamn-arbetsköparna förlora i AD. Eller någon annanstans.

På tal om valet. Hur går det och spelar det egentligen någon roll vilka som bildar regering?

Josephine
– Helt dimmigt i min spåkula just nu, hoppas på att fackliga och andra organisationer vågar stå fria och tvinga politikerna att börja ta ansvar för sitt uppdrag. Att politikernas makt börjar utgå från folket som det är tänkt. Och ett tydligt avvisande av nationalism i valrörelsen – för att i stället presentera alternativen.

Håkan
– Det spelar ju så klart en stor roll. Mycket talar väl för att sossarna vinner enbart för att människor inte vill ha den brutalisering som Tidöregeringen inneburit. Men att döma av hur sossarna just nu bedriver sin opposition så är risken tyvärr stor att de förlorar. Hittills har man till exempel inte presenterat något trovärdigt alternativ för hur man ska lösa arbetslösheten. Och kriminalpolitiskt så har ju sossarna agerat som om de vore ett femte parti i Tidösamarbetet.

Vendela
– Vad jag kan se finns det två troliga utfall: att SD bildar regering med M och KD, eller att sossarna tar hem segern och går i allians med de partier de får med sig. Antingen kommer V böja sig ännu mer för S högervridning, eller så kommer de stå som opposition. De små, splittrade vänsterpartierna kommer inte komma över spärren. Det gör inte L heller. Alla alternativ är dåliga, men SD-varianten är farligast.

Amalthea
– I bästa fall kan en ny regering ge lite andrum, som ger sociala rörelser en chans att ta utrymme och initiativ. Men jag tror att det kommer bli jämnare mellan blocken än vad någon riktigt vill. Ser det inte som omöjligt att S och M båda försöker leka landsfäder och bilda en mittenregering. Än troligare är dock, tyvärr, att hela eller största delen av det borgerliga blocket bildar regering med SD. Båda fallen skulle säkerligen ge katastrofala följder för arbetares rättigheter, sjukskrivna och arbetslösa, mänskliga rättigheter, fria medier och yttrandefrihet, med mera. 

Fritt fram att önska. Hur vill du helst se löpsedeln som sammanfattar 2026?

Alva
– Jag kan inte tänka på löpsedlar utan att se Pontus Lundkvists “Nu kommer el-tortyr i pungen-kylan”.

Vendela
– ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär!”

Josephine
– Någonting i stil med: ”Du agerade – vi vände skutan tillsammans”

Johan
– ”Arbetaren avslöjar: 2026 var bara på skämt”

Amalthea
– ”Efter 99 dagars regeringsförhandlingar – folket tröttnade och tog över, vi har hela listan!”

Håkan
– ”Rättvis fred i Palestina” eller ”Ryssland backar ur Ukraina”.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.

– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.

I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.

Här kan du höra första avsnittet av podden Kulturplats

Lars Axelsson utanför Bokkafé Angbett. Foto: Tuija Roberntz
Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala

”Det gynnar bara Hitler”

Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.

”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala

– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i  P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.

– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.

Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson

Podd: Fallet Erik Helgeson

Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
2 månader sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Meningslösa kollektivavtal

De stora fackförbunden har de senaste åren, ännu mer än förr, enbart fokuserat på vikten av kollektivavtal. Samtidigt vet vi att dessa avtal ofta är meningslösa. Om arbetarna inte är medlemmar i det avtalsslutande facket, till exempel LO, så förmår inte LO följa upp om avtalen alls följs. Det här drabbar särskilt utrikesfödda arbetare i privat sektor.

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Publicerad Uppdaterad