Rekord i fånig paranoia

Film
”Tillsammans med de plastiga karaktärerna får filmens logiska brister mig att undra över om upphovspersonerna egentligen velat göra en superhjältefilm men glömt bort trikåerna”, skriver recensenten.
Foto: SF

[film] Olympus Has Fallen

”I natt har polska reguljära trupper skjutit på vårt område. Sedan en kvart i sex har vi besvarat elden och från och med nu kommer bomber att mötas med bomber.” Hitlers tal från dagen för nazisternas invasion av Polen ringer ofta i mina öron nu för tiden. Det händer inte bara när jag ser på patriotiska actionfilmer som Zero Dark Thirty eller, nu, Olympus Has Fallen, eller när jag lyssnar på tal av amerikanska presidenter, utan lika ofta när jag ser våra egna tv-soffors ”experter” prata Iran och Nordkorea. Blandningen av rena lögner, paranoia och hysterisk självrättfärdighet är i grunden den samma. Regimerna i Pyongyang och Teheran må vara vedervärdiga (det var för övrigt diktaturen i Polen 1939 också), men tanken att dessa nationer utgör hot mot väst, snarare än tvärtom, är förstås fullständigt verklighetsfrämmande.

På sistone har Hollywood slagit någon sorts rekord i fånig paranoia när det gäller Nordkorea, dock lika mycket av ekonomiska som av politiska skäl. När man inte vill förlora den allt större kinesiska marknaden, men ändå vill ha en tydligt rasifierad fiende att samla nationen mot, får kinesiska skurkar i stället bli nordkoreaner. I förra årets nyinspelning av Red Dawn, en klassisk propagandarulle från Reaganeran, förvandlades det som under inspelningen var en kinesisk invasionsarmé i efterproduktionen till nordkoreaner. I Olympus Has Fallen är det en terroristorganisation med kopplingar till ”det nordkoreanska hotet” som intar Vita huset och tar presidenten som gisslan. Målet är att tvinga USA att dra tillbaka sina styrkor från Sydkorea och att komma över en serie koder som i ett slag kan tillintetgöra samtliga amerikanska kärnvapen. Samtidigt har Nordkorea samlat sina styrkor vid demarkationslinjen och väntar på att kasta sig över Sydkorea.

Liksom Red Dawn pekar Olympus Has Fallen tillbaka till 1980-talets kalla krigsfilmer. Att större delen av handlingen utgörs av hur hjälten, Mike Banning (Gerard Butler), smyger omkring i Vita husets korridorer och på egen hand dödar terroristerna en efter en har lett till jämförelser med Die Hard. Men Bruce Willis har en glimt i ögat och en skådespelartalang som den träige Butler saknar och Willis John McLane är dessutom rena karaktärsstudien i jämförelse med den fullständiga brist på djup som manusförfattarna gett Banning. Snarare väntar man här på att få se Chuck Norris komma infarande genom ett fönster.

Aaron Eckharts president är en Kendocka, lika polerad och helt i avsaknad av mänsklighet. Han är den perfekta fadern och den ständigt uppmärksamme maken. Eckhart och Ashley Judd, som spelar hustrun, springer omkring och pussar på varandra som om de var med i en romantisk 1950-talsfilm, men tanken på att de skulle ha sex är ungefär lika främmande som om Doris Day och James Stewart skulle kasta kläderna. Eckhart kan mäta sig med sina livvakter i boxning och är avspänt kamratlig i umgänget med dem. Han avskyr middagar med miljardärer. Han tillhör inget parti och inte den minsta antydan till politisk hållning förekommer. Kort sagt, han är konstruerad för att tilltala både Tea Party-anhängare och Obamademokrater, men mest av allt flåspatriotiska tolvåringar.

Berättelsens logik håller ungefär samma klass som karaktärsteckningen. Naturligtvis måste inte en fiktion följa samma logik som den verklighet vi lever i, men det som sker i berättelsen måste kännas trovärdigt i förhållande till det fiktiva universum den utspelar sig i. Det som upplevs som trovärdigt i Gotham City är inte detsamma som det som känns logiskt i Ken Loachs Glasgow till exempel. Det är en regel som den här filmen bryter mot från början till slut. Hur kan exempelvis ett stort och långsamt främmande krigsplan makligt glida in över kusten och upptäckas först då det i stort sett befinner sig ovanför Vita husets gräsmatta? Tillsammans med de plastiga karaktärerna får filmens logiska brister mig att undra över om upphovspersonerna egentligen velat göra en superhjältefilm men glömt bort trikåerna.

Det går alldeles utmärkt att välja att se Olympus Has Fallen som en parodi, även om det helt klart går emot intentionerna. All humor är helt oavsiktlig. Man kan också välja att få en kick av att se Washington sprängas i bitar, vilket en amerikansk recensent antydde skulle vara ett säljande perspektiv i ”vissa länder” (Hollywood Reporter 19/3 2013). Men filmens avsedda innebörd sammanfattas bäst av regissören själv, Antoine Fuqua: ”Budskapet är att det finns hopp och att vi alltid kommer att resa oss. Du kan rasera våra byggnader men du kan inte bryta vår anda, vilka vi är. Jag tror det är viktigt att säga dessa saker, och att inte vara rädd för att säga dessa saker, inte vara rädd för att vara stolt över vårt land” (Salon 19/3 2013). Klipp till den amerikanska flaggan som, sönderskjuten och trasig, ändå trotsigt fladdrar mot kvällshimlen. The End.