Arbetslösheten fortsätter att slå rekord i euroområdet

Europeiska centralbanken med dess extrema låginflationspolitik och Lissabonfördragets krav på budgetbalans och låg statskuld förkroppsligar högerpolitiken att genom hög arbetslöshet försvaga löntagarsidan. Inriktningen på prisstabilitet är ett politiskt val och ett uttryck för det högerpolitiska tänkande som finns inbyggt i EMU-projektet, skriver Folkrörelsen Nej till EU:s Gösta Torstensson.

Debatt
En statligt anställd protesterar mot nedskärningar i Barcelona, Spanien.
Foto: Manuel Fernandez/ SCANPIX

Inom EMU-området har massarbetslösheten bestått under hela 1990-talet. Den stiger nu under trycket av den rådande alleuropeiska åtstramningspolitiken. I mars kom siffror från Eurostat som bekräftar trenden; bara det senaste året har andelen utan jobb stigit från 10,8 till 11,9 procent, vilket är nytt rekord och motsvarar 19 miljoner invånare. Det är lika många som alla boende i Sverige, Finland och Norge tillsammans.

Det viktigaste instrumentet för EU:s ekonomiska politik är den Europeiska Centralbanken (ECB). Det enda målet för ECB och ECBS (Europeiska centralbankssystemet, som inkluderar ECB och euroländernas nationella centralbanker, som är filialer till ECB) är att hålla en mycket låg inflation, i praktiken under 2 procent.

I Lissabonfördragets artikel 127 står det tydligt: ”Huvudmålet för ECBS ska vara att upprätthålla prisstabilitet. Utan att åsidosätta detta mål ska ECBS stödja den allmänna ekonomiska politiken inom gemenskapen i syfte att förverkliga gemenskapens mål enligt artikel 3 i fördraget om Europeiska unionen. ECBS ska handla enligt principen om en öppen marknadsekonomi med fri konkurrens som främjar en effektiv resursfördelning och iaktta de principer som anges i artikel 119.”

Alltså ska ECB alltid sätta prisstabilitetsmålet först. Hur hög arbetslösheten än är ska ECB enligt lag alltid höja räntan, dämpa tillväxten och öka arbetslösheten om prisstabilitetsmålet är hotat. Detta är en kontroversiell ekonomisk politik som inte tar hänsyn till tillväxt- och sysselsättningsmål. I USA jämställs dessa mål av Federal Reserve (USA:s riksbank) och ses som lika viktiga.

Men om man skapar en valutaunion är kanske den här politiken nödvändig och dess konsekvenser ett pris man tillfälligt måste betala? Så är det antagligen inte, framhåller den belgiske ekonomen Paul de Grauwe i en bilaga till den av regeringen tillsatta Calmforsutredningen inför EMU-folkomröstningen 2003: ”Inget tidigare försök att skapa en valutaunion har följt denna väg
 det finns ingen anledning att tro att en monetär union med en inflationstakt på 4,5 procent (eller 6,5 procent för den delen) inte skulle fungera.”

Inriktningen på prisstabilitet är ett politiskt val och mer ett uttryck för det högerpolitiska tänkande som finns inbyggt i EMU-projektet.

Europeiska centralbanken med dess extrema låginflationspolitik och Lissabonfördragets krav på budgetbalans och låg statskuld förkroppsligar högerpolitiken att genom hög arbetslöshet försvaga löntagarsidan. Banken, liksom många regeringar inom EU, hävdar att den höga arbetslösheten inte har något att göra med deras politik. I stället behövs det ”strukturella reformer” på arbetsmarknaden innan arbetslösheten kommer att sjunka. ECB handlar på ett sätt som pekar på att den genom sin politik vill sätta tumskruvar på medlemsländerna att avreglera arbetsmarknaden, det vill säga i praktiken sänka ersättningar från a-kassan samt försvaga fackföreningarnas inflytande och löntagarnas ställning.

 

Gösta Torstensson representerar Folkrörelsen Nej till EU.