Kultur

Abdellah Taïa under huden

Marockos förste öppet homosexuelle författare Abdellah Taïas andra bok Frälsningsarmén har precis kommit ut på svenska. Nyligen besökte han också Kulturhuset i Stockholm. Arbetarens Lisa Carlsson var där.

– Min mor var en diktator. En kärleksfull diktator. Hennes närvaro är så stark att hon fortfarande  finns i mig även efter hennes död. Ibland är det som att hon skriver mina böcker.

Abdellah Taïa sitter på scenen i Hörsalen i Kulturhuset i Stockholm tillsammans med Stefan Ingvarsson och Richard Wolf. Han är här för att prata om sin roman, Frälsningsarmén. Samtalet inleds med frågor om modern, M’Barka. Hennes närvaro inleder även boken. Hur hon låter där hon sover bland sina barn i huset i Salé, i Marocko. Hennes snarkningar som gått från störningsmoment till en vaggande trygghet i natten. 

Modern är  en drottning i huset, dominant, dramatisk och avgudad av fadern. Föräldrarnas förförelseakt och följande bråk beskrivs i början av boken. Iscensatt som ett skådespel. Själva sexakten som Abdellah föreställer sig ingående och tydligt och sedan det våldsamma svartsjukebråket efteråt. Barnen som springer upp sömndruckna och skräckslagna. Hotet om slag som aldrig kommer, dörren som slås in av barnen om och om igen tills den fullständigt holkats ur. Det hela är noggrant regisserat, samma förebråelser, skrik som överdrivs. Grannarna som tror att det förekommer misshandel och skammen över att de tror det, men ”Den sanna kärleken, den som varar och övervinner åren, upplevs alltid så, passionerad, galen.”

 Språket i Frälsningsarmén är så innerligt. Som att det hela tiden ligger precis under huden. Som om vissa meningar uttalas nära gråten. Och ibland är det rakt. Enkla meningar blir hårda och det är då det gör som ondast. Han säger att han behöver hinder för att skriva. Som en smärta tänker jag. Han säger att han skriver i raseri och det känns. Det tränger igenom det poetiska, det vackra vemodet.

Den första förälskelsen är storebrodern Abdelkébir. På scenen beskriver Taïa honom som en tyst man. Avlägsen och ouppnåelig som en gud vars storhet främst tycks manifesteras i en snygg mustasch. Men i boken skrivs en annan bild fram. I en dagbok, på en semester i Tanger, skriver han fram attraktionen och åtrån till sin bror. Ett noggrant betraktande av hans kropp, sovande utan filt i den vansinniga värmen. Svartsjukan som river i bröstet när Abdelkébir försvinner och förälskar sig i en kvinna. Ensamheten och ett sexuellt möte med en främmande man på en biograf.

 – Det är viktigt att komma ihåg att det som upplevs som incestuöst i mina böcker aldrig var ett trauma för oss.

 ”I mina tankar har vår familjs tillvaro en stark smak av sexualitet, det är som om vi alla hade varit varandras partner, vi blandades oavbrutet utan några som helst skuldkänslor. Sex, oavsett med vem vi har det, borde aldrig skrämma oss. Min mor har, genom sitt liv, sina njutningar och sina smaker gett mig denna läxa som jag inte kommer att glömma och som jag ibland naivt försöker tillämpa.” 

 I Tanger ser Abdellah Taïa Europa på andra sidan och säger att han aldrig vill dit. Allt han behöver finns här. Hos familjen. Hos Abdelkebir. Trots det lämnar han till slut Marocko för Genève.

För att studera franska, for kärleken och för kärleken till film.

 – Jag har alltid inspirerats mer av bilder än av text. Det var min kärlek till Isabelle Adjani som drev mig till Europa, jag såg henne i Werner Herzogs Nosferatu och förälskade mig. Hon var så dramatisk. Så bra på att spela hysterisk. Hysteri kan vara en reaktion mot tyranni och kvinnor har i alla fall modet att våga vara hysteriska. Jag är van vid kvinnor som skriker, min syster är besatt av en djinn för guds skull.

Abdellah Taïa pratar varmt om sin favoritskådespelare, i boken nämns hon inte men viljan att studera film finns där. Och det finns en relation. En relation där han äntligen får bli sedd och bekräftad intellektuellt. Men också en relation som gör ont för åldersskillnaden är för stor och hudfärgen markant olika. De skriker efter honom när han går med en vit man på gatan i Marrakech, att han inte ska glömma att ta betalt. Gråten som gråts hela natten, som tömmer kroppen. En man i Geneve förutsätter att Abdellah är prostituerad. ”Jag förstod inte. Men jag höll på att bli medveten om den nya verklighet inom vilken jag befann mig, den överväldigade mig, inom mig: en irreparabel brytning.”

Texten som börjar i trygghet blir först frustrerad, sedan sårbar. En ilska vävs fram.

– Ibland är jag så arg när jag skriver. 

Till slut är det som om texten grät. Mötet mellan Marocko och Geneve är så våldsamt, som om något slits ur kroppen. Och sedan, plötsligt, ett tvärt slut. Kanske där något annat, mer hoppfullt, har sin början. 

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984