Kultur

Moraliserande utan nyanser

Illustration: Amalthea Frantz

Den erotiska romanen Femtio nyanser av honom har såväl blivit en bästsäljare som dömts ut av kritikerkåren. Något som det dock fokuserats förhållandevis lite på i diskussionen om boken är hur den skildrar icke-normativt sex, trots att de skildringarna är utmärkande för verket och sannolikt avgörande för dess dragningskraft. Berättelsen är inte bara erotisk utan också moraliserande, menar Mia Sand.

När jag först hörde talas om E. L. James Femtio nyanser av honom (Fifty Shades of Grey) blev jag nyfiken. Bästsäljare om icke normativ sexualitet, i det här fallet BDSM, duggar inte tätt. Diskussionen om boken lät inte vänta på sig, men den har handlat om andra saker. En (näst intill) enig kritikerkår har dömt ut den som sexistisk smörja med paralleller till folksagor såväl som till verkliga misshandelsrelationer och uppmärksammat det ostiga språket. Samtidigt marknadsförs den som ”chick lit med feministiska förtecken”. Få pratar om det icke normativa, det som skiljer Femtio nyanser från mängden. Att det är en berättelse om BDSM. Hur går detta ihop? 

Litteraturstudenten Ana möter den framgångsrike och välbärgade affärsmannen Christian. De börjar dejta men är ute efter olika saker. Ana vill ha kärlek. Christian vill ha en sexuell BDSM-relation utan känslor. Han är dominant och han söker en undergiven kvinna som vill leva enligt vissa specifika regler. Christian börjar dyka upp överallt där Ana befinner sig. På hennes jobb, under hennes fritid. Han köper henne dyra presenter, så som en dator och en bil. Han tar med henne till en gynekolog för att skaffa p-piller (eftersom han hatar kondomer) och vill att hon tränar fyra gånger i veckan (för att hon ska orka hålla hans sexuella tempo). Han uppvisar alltså ett klassiskt kontrollerande beteende rent socialt. Ana protesterar men är ju samtidigt så förälskad. Hon uppvisar början till en normaliseringsprocess. Kanske kan hennes kärlek rädda honom? Varningsklockorna klämtar.

Detta om relationen. Men sexet då?

För att sätta saker och ting i sitt sammanhang bör man titta närmare på BDSM-kulturen. Ett vanligt förekommande begrepp inom BDSM är SSC, Sane, Safe, Consensual (ungefär Sunt, Säkert, Samtyckande). Det går ut på att all form av BDSM ska utövas med försiktighetsåtgärder och ömsesidigt samtycke. Vilka försiktighetsåtgärder kan variera från person till person och från praktik till praktik. Några exempel är säkerhetsord och säkerhetslista.

Säkerhetsord kan behövas vid sexuella praktiker där fysiskt eller verbalt motstånd ingår i leken. Då säkerhetsordet – eller -orden – används betyder det antingen att den dominante bör sänka nivån eller avbryta helt. En säkerhetslista beskriver sexuella praktiker, parternas inställning, erfarenhet och intresse. Detta ger en detaljerad kartläggning av vad som är av intresse, vad som är känt, okänt samt vad som inte får förekomma under några som helst omständigheter. Vissa skriver kontrakt som detaljstyr varje del av vardagen (så kallade 24/7-relationer), andra använder sig bara av en säkerhetslista för att tydligt och pedagogiskt formulera vad man är intresserad av rent sexuellt. Man skulle kunna sammanfatta det med att BDSM-kulturen poängterar vikten av att Prata om det.

Hur beskrivs då BDSM i Femtio nyanser? Christian introducerar Ana för användandet av säkerhetsord. Han vill skriva ett kontrakt som dels omfattar sexuella praktiker, dels Anas övriga liv. Ana har åsikter om kontraktet men inga direkta överenskommelser görs och kontraktet skrivs aldrig under. Vid ett flertal tillfällen går de in i sexuella situationer där inga överenskommelser finns och där hon känner sig otrygg. Ana använder aldrig säkerhetsord vilket gör att Christian i hennes mening går för långt och hon blir upprörd. Ana och Christian är inte särskilt bra på att Prata om det. Det finns alltså en del feministiska problem även i bokens sexualskildringar, men det har inget att göra med BDSM. Det har att göra med att man bryter mot regler och normer som är förutsättningarna inom BDSM.

Det visar sig snart att Christian har ett mörkt förflutet. Hans mor var missbrukare och hennes hallick misshandlade Christian svårt.

Christians traumatiserade barndom kopplas till hans sexualitet. Övergreppen har gjort att han har svårt för närhet, att han aldrig haft en kärleksrelation, att han aldrig provat ”vanilj-sex”. BDSM blir något patologiskt. Patologisering av icke normativ sexualitet, praktik såväl som läggning, är inget nytt. Manlig homosexualitet har historiskt sett kopplats samman med pedofili. Västerländsk filmhistoria är fylld av representationer av trasiga homo-, bi- och transsexuella, ofta sammanhörande med våldsbrott, psykisk ohälsa och olycka, från misären i Petra von Kants bittra tårar (Fassbinder, 1972) till seriemördaren i När lammen tystnar (Demme, 1991) och de våldsamma kvinnoporträtten i Basic instinct (Verhoeven, 1992).

Ett samtida svenskt exempel är det så kallade BDSM-målet i Malmö. En 31-årig man åtalades (men friades) för grov misshandel efter att bland annat stängt in en 16-årig flicka i en bur (med hennes samtycke). Jag ämnar inte gå in på målet i detalj. Sammanfattningsvis tycker jag den friande domen var riktig, men att det inte var orimligt att åtal väcktes. Min poäng är hur BDSM porträtterades i samband med målet. Självskadebeteende kopplades ihop med sexuell läggning. Viss sexuell läggning skulle kanske kunna ogiltigförklara samtycke och det faktum att vederbörande enligt svensk lag var lovlig. I Femtio nyanser ska Ana alltså inte bara rädda Christian från själsligt lidande. Implicit innebär detta även att hon ska rädda honom från hans sexualitet. Med dessa perspektiv blir BDSM i Femtio nyanser inte enbart något lustfyllt, det blir ett hot. Berättelsen blir inte bara erotisk. Den blir också moraliserande.

Kulturens uppgift är naturligtvis inte att uppfostra eller föregå med gott exempel. Kulturen bör vara bredare, spretigare och mer komplex än så. En läsare (eller tittare) är selektiv. Man plockar med sig det man vill, det man behöver, det som träffar en just där, just då. Från finkulturen, fulkulturen, subkulturen. Som tonåring slukade jag Sagan om Isfolket med samma hunger som Virginia Woolfs och Jeanette Wintersons böcker. Vissa scener verkar emancipatoriska för vissa, oväsentliga för andra, nedvärderande för somliga. Det som däremot kan sägas om kulturen, och särskilt den utbredda, omtalade, framgångsrika är att den säger väldigt mycket om vår samtid. 

Från början var Femtio nyanser fan fiction baserad på vampyrfenoment Twilights huvudpersoner, Bella och Edward. Det finns förstås likheter. Både Edward och Christian är extremt kontrollerande, mäktiga och därigenom en smula farliga – Edward genom sina övernaturliga krafter, Christian i egenskap av vansinnigt rik. Både Twilight och Femtio nyanser är också omåttligt populära kassakor. 

För några år sedan uttalade sig en annan tonårsidol, Justin Bieber, negativt om abort. Tonio Borg blir EU-kommissionär utan att den svenska regeringen rör ett finger. Pär Ström tycker att feminismen gått för långt. Todd Akin påstår att våldtäkt inte kan leda till graviditet. Bakom Twilights kameror har Kristen Stewart fått en hel värld av Twilight-fans emot sig efter uppbrottet från Robert Pattinson och anklagelser om otrohet. Kvinnor som tar plats i det offentliga samtalet får mejl fyllda med hat och hot. Slutshaming har blivit ett allmänt vedertaget begrepp (och en allmänt vedertagen strategi för att begränsa kvinnors sexualitet och handlingsutrymme). Det är i det här samhällsklimatet Femtio nyanser skrivits och blivit en bästsäljare. En snabb blick på omvärlden ger oss femtio nyanser av moralpanik.

I Femtio nyanser blir Anas skam (och hennes frälsande mission) en moralisk brasklapp. En chans för läsaren att både äta kakan och ha den kvar. Via Ana kan läsaren få snaskigt snusk men slipper moraliskt ansvar. Femtio nyanser är en strategisk grundkurs i att undvika Slutshaming. På så vis kan Femtio nyanser läsas som ”chick lit med feministiska förtecken”.

Men det är ett spel efter moraliserande, konservativa regler. Jag letar vidare efter romaner om icke normativ sexualitet, gärna om BDSM. Femtio nyanser har, i mina ögon, visat sig vara något helt annat.

 

Mia Sand är filmvetare och skribent.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Hallå  👋

Vill du läsa senaste numret av vårt låsta Månadsmagasin gratis på webben? Skriv upp dig på nyhetsbrevet så skickar vi det på mejlen.

Läsare av nyhetsbrev får 👇

✔ Senaste rubrikerna två gånger i veckan

✔ Utvalda reportage på söndagar