Det är en vanlig måndag eftermiddag i slutet av oktober. Solen har kommit på besök och humöret är på topp. Jag har stämt träff med en trevlig kille på ett kafé vid Drottninggatan i Stockholm. Pendeltågsfärden in till city går ovanligt bra, inga stoppsignaler och inga förseningar. Allting rullar på som det ska. Jag lutar mig tillbaka mot sätet och vänder min blick mot fönstret, Stockholms skönhet lyser extra starkt i dag. Med ett harmoniskt lugn kliver jag av tåget vid centralstationen och med ett leende på läpparna valsar jag mig igenom perrongen längs röda linjen. I handen har jag en halvt uppdrucken Ramlösa som inom några minuter kommer att spela en avgörande roll just den här måndagseftermiddagen.
Jag hinner bara gå några meter när jag plötsligt känner en främmande mans hand mot mitt bröst. Hände det där? Jag ropar efter mannen som precis tafsat på mig. Men han stannar inte. Han traskar vidare som om ingenting har hänt. Med en skärrad blick söker jag stöd bland dem som bevittnat händelsen, men ingen gör någonting. Inte heller någon av de vakter som annars brukar patrullera flitigt på perrongen går att skymta. Ska jag fortsätta gå som om ingenting har hänt? Det är ju ändå ingen som bryr sig. Men jag kan inte. Den där kaffedejten med den trevliga killen känns plötsligt avlägsen. Det leende som jag minuten innan burit på är borta och kvar finns en hopplös min. Jag är arg, riktigt arg. I nästa sekund flyger burken med den halvt uppdruckna Ramlösan fem meter fram och landar hårt på den tafsande mannens jacka. Det var min markering.
Drygt en vecka senare sitter jag på pendeltåget hem från city. Någonstans mellan Farsta och Trångsund rusar en uppjagad kvinna fram till mitt säte. En man på tåget har tafsat på henne. Hon är arg, riktigt arg. Men den här gången passiviseras inte övriga resenärer av händelsen. Kvinnan får genast stöd av en manlig resenär, av mig och av en annan kvinna som råkat ut för samma sak. Tafsandet inom lokaltrafiken är tydligen ett utbrett problem, så pass utbrett att det nu finns ett telefonnummer som du kan ringa om du råkar ut för det som hände mig.
Vi svenskar slår oss ofta för bröstet när det kommer till vår roll som jämställdhetens ledande stjärna utåt. Frågan är om vi verkligen är den jämställda nation som vi påstår oss vara. Tidigare under 2012 friades en man för att ha tafsat på en kvinna vid Brommaplans tunnelbanestation. Trots att mannen fångats på film där det tydligt framgår hur han tar kvinnan på baken. Det är en farlig signal som Sveriges rättssystem sänder ut. Det är inte okej att bli tafsad på oavsett om du är man eller kvinna. Och till dig som råkar ut för detta: dra dig inte för att ställa till med en scen. Det är inte du som ska skämmas, det är den som tar sig friheten att kränka din integritet som ska göra det.
Vi bestämmer själva vem eller vilka som får ta på oss. Våra kroppar är inte allmängods.
