Signerat

Varför är min kultur så provocerande?

”Du ska nog inte umgås med såna där”, hade hennes föräldrar sagt. Hon frågade mig vad de menade. Vilken sorts sån där var jag egentligen? Jag hade precis börjat gymnasiet, och förstod inte frågan.  ”Min mamma är fritidsledare”, sade jag bara förvånat. När jag kom hem insåg jag att det var min etnicitet de ifrågasatte. […]

”Du ska nog inte umgås med såna där”, hade hennes föräldrar sagt. Hon frågade mig vad de menade. Vilken sorts sån där var jag egentligen? Jag hade precis börjat gymnasiet, och förstod inte frågan. 

”Min mamma är fritidsledare”, sade jag bara förvånat. När jag kom hem insåg jag att det var min etnicitet de ifrågasatte. Jag tänkte på min kärleksfulla familj, och besparade dem vetskapen om hur jag blivit behandlad. Hur inleder man ens ett sådant samtal med sin familj? Skulle jag sagt ”mamma, det sitter en medelålders lågstadielärare i villaområdet och belägger mig med arvsynd”? Situationen var ju fullkomligt makaber. 

Jag har några sådana ögonblick i livet som har format mig.  Ögonblick när jag fått en verbal käftsmäll, och upptäckt att folk betraktat mig som annorlunda, och värderat mig därefter. Det här var samma typ av käftsmäll som jag fick när jag började på universitetet några år senare, och vi hade en uppgift på temat ”familj”. Jag berättade om min familj, lärare och elever lade huvudet på sned, sa ”intressant” och deras följdfrågor gjorde mig illa till mods. Jag var inte en av dem längre. Jag var ett forskningsobjekt.

När jag var liten visste jag att vi var av resandefolket, men det var inget vi pratade högt om. Det var lite som en familjehemlighet, som vi var stolta över. Jag visste att det var en av orsakerna att vi reste så mycket, runt om i Sverige för att träffa släktingar. Och att vi alltid bjöd in folk som inte hade mat eller husrum. Om någon var hungrig, så fanns det alltid några tallrikar köttsoppa över i det stora huset där vi bodde tre generationer tillsammans.

Många saker var väldigt viktiga hemma hos oss. Man fick aldrig se ned på någon, alltid vara respektfull mot äldre. 

Jag blev lärd att om någon slog mig, så hade jag rätt att slå tillbaka. Och om jag såg någon bli illa behandlad, så förväntades det av mig att jag skulle ingripa. När min morfar dog så flyttade min mormor givetvis in hos mig. De andra i mitt kollektiv såg lite förvånade ut, men verkade nöjda med att plötsligt få äta hemgjord palt och nybakade bullar, i stället för nudlar och linssoppa. Hon ringde inte ens innan, bara stod där med sin väska. Jag bodde närmast.  

Jag förstod aldrig tyngden i hemligheten runt min familj.

Jag tänkte alltid att alla familjer har hemligheter. Vi hade vårt språk och vårt sätt. Ibland när vi lekte så avslöjade andra kompisar sin egen familjs hemlighet. Deras föräldrar brukade gå runt nakna hemma, så de fick skämmas ihjäl om det knackade på dörren. En del åt chips i sängen när de hade myskväll. Någon hade en pappa som hade porrtidningar i garaget. Små hemligheter. Jag trodde att min hemlighet var lite så också.
 
I dag förstår jag vilken typ av ”såna där” vi är och kopplar lite snabbare. Men jag förstår inte vad problemet är riktigt.  Varför är min kultur så provocerande? 

Följ Linda Lundqvist på Twitter: https://twitter.com/dinglarflicka

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
redaktionen@arbetaren.se

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
prenumeration@arbetaren.se

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Arbetarens jubileumspodd gigekonomi

Lyssna på vår podd om gigekonomi

Registrera dig på nyhetsbrevet så skickar vi avsnittet till dig

Klicka här för att stänga