Den 1 september 2000 började Kenneth Goldsmith skriva av den The New York Times som hade trillat ned i brevlådan under morgonen. Inte någon särskild artikel eller ens alla artiklar, utan hela tidningen. Varenda bokstav. Bildtexter, annonser, små märkliga tecken från tryckeriet. Allt. Det låter kanske inte så imponerande, men när Goldsmith var färdig några månader senare hade ingivelsen resulterat i en bok på 900 sidor. Inte nog med det. Trots att inget särskilt hade hänt i nyhetsväg var boken full av historier om kärlek, svartsjuka, mord, brott och sex. Precis som en riktigt bra roman alltså. Detta fick Goldsmith att inse att det ges tusentals högklassiga böcker, lätt förklädda till dagstidningar, varje dag över hela världen.
Goldsmith har fått andra liknande idéer. Som att anteckna allt han sade under en veckas tid. Alla rörelser hans kropp gjorde under 13 timmar. Allt som sades under en radiostations trafikrapporter en hektisk fredag under rusningstid. Varenda väderleksrapport en annan radiostation sände under hela 2005.
Om du frågar Goldsmith varför skulle han svara att ”världen är full av texter. Mer eller mindre intressanta. Jag tänker inte skriva en enda till.” Inte ens det har han kommit på själv. Han har snott citatet från konceptkonstnären Douglas Huebler, som satte en ära i att inte skapa något nytt utan bara använda redan befintliga objekt i sin konst. Goldsmith menar också att litteraturen är 50 år efter konsten när det gäller att vara okreativ.
Om det verkar tråkigt att skriva av en hel dagstidning, hur trist är det då inte att läsa Goldsmiths bok där han gjort just detta? Troligen outhärdligt. Mig veterligen är det ingen som läst den. Det gör ingenting, menar Goldsmith, som erkänner att hans böcker är oläsliga. Man behöver inte läsa dem. Det räcker att man förstår konceptet. Något som definitivt gäller fler författares böcker.
Goldsmith är inte ensam. Det finns massor av okreativa författare och skribenter. Ett av de mest kända projekten på senare år är ”Getting inside Kerouacs head” där författaren Simon Morris skrev av en sida ur ”On the Road” varje dag och postade på sin blogg. Morris hade aldrig läst boken tidigare, och tyckte att ett okreativt förhållningssätt var bästa metoden att närma sig den.
En annan okreativ metod är att översätta texter till kod. En helt vanlig mening kan bli ”substantiv verb adjetiv komma substantiv adjektiv adjektiv substantiv punkt”. Den som skriver av några hundra sidor på det här sättet kommer snart att upptäcka en rytm, en sorts notsystem eller ett grammatiskt DNA.
En annan metod är att kasta om ordningen på en befintlig text. Arbetarens medarbetare Pär Thörn har ordnat både Strindbergs Röda rummet och Goethes Leiden des jungen Werthers i bokstavsordning. Hans version av Röda rummet lästes dessutom i Köpenhamn, Stockholm och Malmö av en kör där alla medlemmar läste var sitt kapitel samtidigt och kopierades därmed på nytt i ytterligare ett antal sammanhang.
Internet och textbehandlare skapar oändliga möjligheter att vara okreativ. Det har aldrig någonsin varit så enkelt att kopiera som nu. Väldigt mycket av det som skrivs hamnar förr eller senare på internet där vem som helst kan använda det för okreativa syften. Ctrl+A, Ctrl+C, Ctrl+V är egentligen allt en okreativ författare behöver kunna behärska.
Låter det begränsande att bara använda befintliga texter i olika kombinationer? Verkar det som om alternativ, idéer och nya kombinationsmöjligheter skulle ta slut? Oroa dig inte. Kreativa författare lyckas ju skriva böcker genom att bara använda samma uppsättning 28 bokstäver gång på gång på gång. Men lite motsägelsefullt är väl ändå det här med okreativitet? Visst. Givetvis skapas något nytt varje gång det skapas en kopia. Och det går inte att vara okreativ på ett intressant sätt om man inte är ganska kreativ i högst traditionell mening.
Men vad gör en okreativ författare egentligen? För att förstå detta måste vi ta en omväg över modern dansmusik och Jamaica. Och jag förväntar mig inte att Goldsmith hänger med på den resan.
Om en kreativ författare är ett geni som sitter på sin kammare och får nära nog gudomliga ingivelser som resulterar i originella texter är den okreativa författaren en dj. En dj som använder redan befintliga objekt som sätts samman i nya kombinationer i nya sammanhang. En dj inom techno, house eller hiphop kan använda allt från hela låtar i mer eller mindre befintligt skick till brottstycken av låtar, ljud, instrument, effekter, scratch och samplingar. Musik från den egna genren, andra genrer, skivor på fel hastighet och flera låtar samtidigt. Kanske pratar hen eller sjunger eller rappar eller låter någon annan göra det. Någon som gjort det vid något annat tillfälle, men fått sig röst stulen med eller utan vetskap. Dj:n tar alla dessa kopierade ljud, sätter samman dem på ett nytt sätt i ett nytt sammanhang.
På samma vis arbetar den okreativa författaren. Skillnaden är att hen arbetar med texter istället för låtar. Den okreativa författaren tar redan färdiga texter, sätter samman dem på ett nytt sätt, i ett nytt sammanhang vid en ny tidpunkt.
I Jamaica är den okreativa musikkulturen särskilt framträdande. De har dessutom mer korrekta benämningar. Förvillande nog heter en dj i Jamaica inte dj – det är en person som sjunger eller pratar till musiken – utan selector, alltså väljare. Någon som väljer ut fragment, sätter samman dem och presenterar dem på nytt för sin publik.
Det finns också en form av särskilt okreativ musik som kallas dub. Inom dub gör man så kallade ”versions” av egna eller andras låtar. Man skalar bort en massa onödiga saker och behåller bara det viktigaste. Oftast blir det bara basgången, vissa trummor, kanske ett gitarrackord i baktakt och någon strof av sången kvar. Fullt jämförbart med någon som tar en redan färdig text och ordnar den på ett nytt sätt. En okreativ författare är alltså en ”väljare” som gör ”versioner” i stället för att skapa något nytt.
En föregångare inom okreativt skrivande är den argentinske författaren Jorge Luis Borges. Hans bok Pierre Menard från 1939 handlar om en fransk författare som skriver en version av Cervantes Don Quijote 300 år efter att originalet publicerats. Versionen är helt identisk med förlagan, men Borges argumenterar för att det rör sig om två helt olika verk eftersom språk förändras när det sätts in i nya sammanhang.
Den okreativa författarens versioner kan gärna baseras på texter i vid mening. Den franske konstnären Claude Closky listade alla sina ägodelar tillsammans med annonser för dem, skrivna på överdrivet reklamspråk. Först då framträdde de i sin fulla senkapitalistiska betydelse.
Alexandra Nemerov beskrev en hel dag i sitt liv genom att bara nämna olika varumärken hon stötte på. Prova gärna metoden själv. Så här ser en morgon i mitt varumärkesliv ut:
En lättbegriplig och samtidigt sorglig bild. De finns ytterst få tillfällen då vi inte stöter på varumärken. Det är till och med så att jag knappt i fantasin kan föreställa mig en sådan situation. Att gå naken genom en skog kanske? Varumärkesexperimentet säger, som så många andra okreativa praktiker, väldigt mycket om världen vi lever i. Inte så konstigt kanske, med tanke på att okreativa författare faktiskt skriver av verkligheten. Det är bara en tidsfråga innan okreativitet slår igenom stort även inom vetenskapliga discipliner.
Kan man lära sig att bli okreativ? Avprogrammera sig själv från romantiskt naiva föreställningar om originalitet och genialitet? Visst. Kenneth Goldsmith håller kurser på University of Pennsylvania. Examensarbetet består i att ladda ned någons annans uppsats från nätet, presentera den som sin egen och argumentera för den mot en opponent. Ett intressant grepp i dessa dagar då högskolor och universitet lägger ansenliga resurser på att avslöja plagiatörer. Jag undervisar själv på en högskola och okreativt skrivande är ett ofta återkommande moment i min undervisning.
Men du kan lära dig alldeles själv också. Här är en bra övning att börja med:
(1) Ta fram din favoritskrift. Det spelar ingen roll vad det är för sort. En roman. En diktsamling. En bilderbok. En pamflett. Sportsidorna i kvällstidningen. Ett kärleksbrev.
(2) Ta fram ditt favoritskrivdon. En blyertspenna, datorn, kladdkritor eller vad det nu kan vara.
(3) Sätt dig vid din favoritskrivplats. Skrivbordet, fiket, biblioteket, bussen eller en parkbänk.
(4) Skriv av ordagrant. Alltså, bokstavligt talat bokstav för bokstav. Låt dig för allt i världen inte inspireras att skapa något eget. Kopiera. Håll gärna på i minst åtta timmar. Gärna längre.
Låter det tråkigt? Det är meningen att det ska vara det också.
Om någonting är tråkigt efter två minuter, gör det i fyra. Om det fortfarande är tråkigt, åtta. Sedan sexton. Sedan trettiotvå. Eventuellt upptäcker man att det inte är tråkigt alls.
John Cage
Sätten att utföra övningen och reaktionerna på den varierar. Många följer instruktionerna till punkt och pricka. Andra bryter lite mot dem, ytterligare några helt och hållet. Vissa som genomför övningen omvärderar sin favoritbok och tycker inte alls lika bra om den längre. Andra tycker den har blivit ännu bättre. Någon börjar skriva av för att sedan ändra någon liten detalj, som namnet på någon av karaktärerna i boken eller en irriterande stavning som ”sej” i stället för ”sig”. Någon ändrar handlingen lite grann. Någon annan helt och hållet. Någon börjar fundera över vilket papper boken är tryckt på. Vilket typsnitt som används. Vad som skulle hända om man ändrade detta. Någon annan funderar på i vilken ställning hen sitter och skriver. Om skrivandet som fysisk aktivitet, som en sorts dans.
En variant av övningen, som får okreativiteten att framträdda i all sin motsägelsefullhet, är att låta flera personer skriva av samma text under så lika förutsättningar som möjligt. Resultatet blir alltid lika många olika versioner som deltagare.
Du kan givetvis ändra alla variabler. Välja en bok du hatar. En plats som stressar dig. Skriva med fel hand. Skriva av annonser, bruksanvisningar eller kataloger. Ordna befintliga texter på nya sätt. Klippa sönder böcker och klistra ihop dem igen. Placera dem i nya sammanhang. Klottra några kapitel på en vägg. Variationsmöjligheterna är oändliga.
Svårare än så är det inte. Kom bara ihåg att inte vara så kreativ. Kopiera. Kopiera. Kopiera. Kopiera. Kopiera. Kopiera. Kopiera. Kopiera. Kopiera. Kopiera. Kopiera. Kopiera. Kopiera. Kopiera. Och kom ihåg, kombinationerna tar aldrig slut, sammanhangen förändras ständigt och den allra bästa kopian kopieras alltid i morgon.
