Bemanningsanställda sluter upp i leden

Tuve, Hisingen, den 14 september. Klockan är 15.31 och vid flöde nummer fyra hänger en motor i luften. Den kommer att få hänga kvar en stund till. Om drygt tio minuter skyndar dagskiftet ut genom grindarna, i hopp om att kunna ta ­täten i den rullande karavanen av bilar på väg mot Torslanda, där många av Volvoarbetarna bor.

Hösten 2012 stämplar 1  760 verkstads­arbetare in varje dag på Volvo Trucks fabrik i Tuve, där lastbilarna slutmonteras och skickas iväg i mer eller mindre färdigt skick, utifrån beställarens önskemål. Sedan den 1 oktober kommer 335 av dem till jobbet i svarta kläder.

Sebastian Rosell är 24 år och kommer från Kortedala. Han är en av dem som rekryterats för att fylla upp det nya kvällsskiftet som satts in för att producera den nya Volvo FH-modellen. Lanseringen i mitten av september blev lyckad, och därför fortsätter ledningen med den planerade ökningen av produktionstakten i vår.

Att det står Adecco på tröjan i stället för Volvo är inget Sebastian Rosell tänker så mycket på. De ”blå” arbetskamraterna är sjyssta, tycker han.

– Jag hade lite förutfattade meningar om hur det skulle vara att komma som bemanningsanställd. Men de har varit väldigt tillmötesgående här. Det känns väldigt bra. Jag gillar arbetarna och attityden här inne.

Sebastian Rosell är imponerad av IF ­Metalls starka ställning på arbetsplatsen. Så var det inte på hans förra jobb, ett lager, berättar han. Därifrån sade han upp sig på grund av arbetsvillkoren och klimatet på arbetsplatsen.

Han sticker inte under stol med att han inte är överdrivet förtjust i sin nuvarande anställningsform.

– Vi har två veckors uppsägningstid, bara det är otryggt i sig. Skulle det skita sig så…

Själv tänker han göra allt för att göra ett gott intryck på Volvocheferna och kollegerna.

– Kommer man in i rätt tid och håller sig framme så kanske det finns möjlighet att gå vidare och bli fast anställd här på Volvo.

 

P

ia Winstedt jobbar i samma arbetslag som Sebastian Rosell. Även hon bär Adeccokläder, men det har hon inte alltid gjort. För åtta månader sedan var hon en av dem som fick gå i den senaste vågen av uppsägningar på Volvo Lastvagnar.

– Jag missade återanställningsrätten med en dag, konstaterar hon med ett snett leende.

Efter att ha harvat runt på olika tim­anställningar inom vården och gjort en vända i deliavdelningen på Ica, bestämde sig Pia Winstedt för att ta chansen när hon såg Adeccos annons.

Hon tackade samtidigt nej till en tjänst på det äldreboende där hon vikarierat en tid.

– Mina pojkar fick välja. Det funkar inte för mig att jobba kväll och natt, säger hon.

Pia Winstedt är ensamstående förälder till två söner, nio och tolv år. Med tanke på att hon bor i Torslanda och har nära till jobbet passar Volvos dagskift henne ganska bra. ­Tidiga eftermiddagar är guld värt.

Pia Winstedt säger att hon känner sig hemma i gänget på Volvo, det är en tillåtande atmosfär bland verkstadsarbetarna. Rå men hjärtlig, perfekt för den som likt Pia gillar att snacka och skämta på dagarna.

– Vem fan tycker det är roligt att bygga lastbilar? Men det är folket här som gör det. Här får man vara hur brötig och stökig man vill, säger hon.

Hon hade så klart helst varit kvar i sin första anställning på Volvo. Att bli bemannings­anställd är ett nedköp, hur man än vänder och vrider på det.

– Det är klart att man är lite orolig. Allt beror på om den nya bilen säljer eller inte.

Hon kommer sedan på en bra sak med sitt nya jobb. Lönen blir antagligen något bättre än vad hon hade tidigare, tack vare Adeccos avtal med facket, som ger de anställda en lön som baseras på ett genomsnitt av vad de Volvo­anställda tjänar.

Trots allt hoppas Pia Winstedt på en framtid inom Adecco.

– Jag har alltid varit emot det här med bemanningsföretag. Men så som de har lagt upp det verkar det inte som att man bara kastas ut hur som helst. Det låter som om de är måna om oss, de vet nog vad de har för rykte.

 

I

foajén kommer Christina Bengtsson och Caroline Gerle, på väg mot kaffeautomaten. De har båda fast anställning på Volvo sedan flera år tillbaka, och just i dag har de utbildning. Caroline Gerle säger att hon tycker synd om den inhyrda personalen. Hon är rädd att det blir en tystare arbetsplats framöver. De bemanningsanställda kanske inte vågar ställa samma krav, menar hon.

– Det är ganska inhumant att vara så utbytbar. Hellre då att bli provanställd och ­sedan eventuellt bli anställd av Volvo.

Christina Bengtsson tror att det finns en risk att de inhyrda går miste om förmåner som de själva har, som möjligheter till fortbildning.

Sedan tillägger hon:

– Ska man se på det krasst så blir det som en buffert för oss som är Volvoanställda.

K

atarina Kristoffersson är Volvo­anställd och jobbar i samma arbetslag som Pia Winstedt och Sebastian ­Rosell. Hon sitter också i styrelsen för Metalls avdelning 36, och har varit med att organisera introduktionen för de Adeccoanställda, som facket gjort tillsammans med Volvos ledning.

Katarina och hennes fackliga kollegor var av förklarliga skäl starkt emot att ledningen tog hjälp av ett bemanningsföretag. Förhandlingarna var hårda.

– Vi hade mycket aktiva diskussioner med ledningen. Men eftersom lagarna ser ut som de gör så hade vi inte mycket att sätta emot.

När det blev klart att det utökade kvällsskiftet skulle bemannas med extern personal uppstod en oro att de skulle få utgöra ett slags b-lag på arbetsplatsen, berättar Katarina Kristoffersson.

– Den risken finns. Precis som det blir uppdelat mellan visstidsanställda och tills­vidareanställda. Det fanns en farhåga att de skulle bli satta på de tyngsta momenten.

Katarina Kristoffersson och hennes kollegor har gjort vad de kunnat för att motverka en sådan uppdelning. Introduktionen av de Addecoanställda har skett successivt, de första började göra sina första skift redan i augusti. Sedan dess har totalt 335 personer fått läras upp, både kring arbetsrätt och ­arbetsuppgifter.

Och vid en första anblick ser det ut att ha gått bra. Inte minst visas det genom att omkring 80 procent av den inhyrda personalen har gått med i facket, säger Katarina Kristoffersson.

– Vi har försökt göra det bästa av situationen och satsat på att försöka organisera så många som möjligt. Utanför Volvostaketet är den siffran, 80 procent, helt otrolig, det finns ingen som är i närheten, förutom möjligen SKF, där kanske de ligger bättre till.Framför allt för bemanningsföretag är det en otrolig siffra.

Hon har ändå vissa farhågor inför fram­tiden, som handlar om samma saker som Christina Bengtsson och Caroline Gerle uttryckt.

– När de Adecco­anställda är innanför våra grindar gäller vårt kollektivavtal. Men deras uppsägningstid är två veckor, vilket jag befarar kommer föra med sig att de är tystare. Jag tror inte att de till exempel kommer våga driva frågor om arbetskläder eller skor, eller säga ifrån. Det gör man inte om man har så pass osäkra anställningsformer. Många är dessutom unga och detta är deras första jobb. De vet inte alltid sina rättigheter, säger Katarina Kristoffersson.

I den 110  000 kvadratmeter stora fabriken har det monterats lastbilar sedan 1982. Numera skeppas årligen omkring 35  000 lastbilar iväg från Göteborgs hamn, till över 140 länder. Hur många det blir nästa år, och året därpå, är svårt att förutse. Produktionen lyder under kvartalsrapporternas obevekliga lag. Ledningen på Volvo Trucks AB gasar och bromsar efter bästa förmåga för att rulla med så gott det går i konjunktursvängarna på världsmarknaden.

Kanske kommer Sebastian Rosell gräma sig i framtiden över att han inte var lite snabbare med att söka till Volvo. Det har knappt gått ett halvår sedan 200 personer erbjöds tillsvidareanställning i Tuve.

– Vi hade tidigare tagit in ett antal visstidsanställda, och så bedömde att vi behövde gå upp i takt och då erbjöd vi dem fast anställning, säger Johan Jinhage, platschef på Volvo Trucks AB i Tuve

Kanske var det en historisk händelse. Senare under våren, i förberedelserna inför lanseringen av den nya lastbilsmodellen i FH-serien, insåg man att ytterligare personal skulle behövas.

– Vi bestämde oss för att lägga på ett extra halvt kvällsskift på slutmonteringen, för att kunna göra ytterligare 25 bilar i veckan. Då bestämde vi oss för att jobba med Adecco, säger Johan Jinhage.

Han anser att bemanningsföretagen är framtiden för bilbranschen. Det är nödvändigt för att klara de snabba svängningarna på världsmarknaden. I Tuve följer man bara samma väg som branschen i övrigt, menar han.

– Lastbilsbranschen är numera cyklisk, förr var den mer stabil. Det betyder att vi måste säkerställa en flexibilitet i produktionen. Jag tror att vi kommer ha det här arbetssättet i framtiden.

Johan Jinhage erkänner att man provar sig fram. Allt är inte glasklart kring hur det ska gå till rent praktiskt.

– Vi har inte mycket erfarenhet av sådant här på Tuvefabriken, så det är en del nya frågeställningar som vi har behövt ta ställning till. Jag ska inte sticka under stol med att det varit diskussioner med facket, säger han, och upplyser samtidigt om att Adecco lyckats ­rekrytera över 33 procent kvinnor till tjänsterna, vilket är dubbelt så mycket som Volvos eget genomsnitt på 16 procent.

 

D

e 335 personerna som rekryterats till Volvo för Adecco har skrivit på ett anställningsavtal som gäller till och med mars nästa år. Under den tiden har de två veckors uppsägningstid.

Men Volvos avtal med Adecco ger dem möjlighet att ”boka av” personalen med kortare varsel än så.

Riktigt hur enkelt som helst är det dock inte, påpekar Johan Jinhage. Arbetet på monteringen är inget som vem som helst kan komma in och utföra.

– Det är inte bara för vem som helst att ställa sig vid linen. Den inhyrda personalen har fått en fyra till sex veckor lång introduktion. De första togs emot redan i augusti, och sedan har övriga successivt skolats in.

Men i teorin kan de anställda på Adecco alltså sägas upp helt från sin anställning med två veckors varsel. Ett alternativt scenario är att Volvo säger upp sitt avtal med Adecco, och då ingår det i bemanningsföretagets policy att hitta ett nytt uppdrag till den anställde, inom anställningsperioden som i det här fallet är sex månader.

– Våra anställda har en ambulerande anställningsform, säger Niklas Evheden, kontorschef för Adecco Industri & Logistik i Göteborg.

Men det betyder inte att man behöver tacka ja till vad som helst, enligt Niklas Evheden. Till exempel finns det en gräns för vad som anses som rimlig resväg. Den anställde får räkna med att det i värsta fall kan ta upp till en och en halv timmes enkel resväg till jobbet. Då räknas tiden från Adeccos kontor på Götgatan. Den som råkar bo åt fel håll, till exempel söder om Göteborg, kan om den har otur anvisas ett jobb norr om stan. Men det brukar sällan inträffa, säger Niklas Evheden.

– 98 procent av våra kunder finns inom Storgöteborg.

Adecco Group är ett multinationellt företag med bas i Schweitz, och är världens största bemannings- och rekryteringsföretag. Över hela världen arbetar varje år omkring tre miljoner människor för Adecco. I Sverige har Adecco cirka 50 kontor spridda över landet. Omsättningen för svenska Adecco uppgick år 2011 till omkring 2,5 miljarder kronor.

Själva affärsidén handlar om att tillhandahålla tillfällig personal till företag som inte själva är beredda att anställa.

Som anställd på kollektivsidan på Adecco erhåller man snittlönen ute på uppdraget. Det innebär att man som inhyrd konsult ­tjänar bättre än kundens egna nyanställda, poängterar Niklas Evheden. Han uppger att en majoritet av Adeccos anställda brukar ­erbjudas en anställning hos något av kund­företagen efter en tids inhyrning.

– Vår förhoppning är alltid att våra anställda ska bli tillsvidareanställda. Ungefär 70 procent av våra anställda hamnar som fast personal hos kunden.

Frågan är hur stor chansen är för Sebastian Rosell och de andra på Volvo.

 

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Kollage: Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz: till till vänster i bilden, till höger i bakgrunden bild från en byggarbetsplats där en har kran vält
Amalthea Frantz, Arbetarens chefredaktör. Foto: Johan Apel Röstlund, Anders Wiklund / TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Myten om det trygga Sverige lever kvar – på ett område

Att Sverige är ett särskilt tryggt land för arbetare är en seglivad myt. Vi har internationellt sett usel anställningstrygghet. I de branscher som drabbas mest av dödsolyckor har facket traditionellt varit starkt – men nu uppdagas värre och värre missförhållanden, inte sällan dolda bakom chimären kollektivavtal. 

Varje vecka dör en person på sitt jobb i Sverige. Fortfarande. De allra flesta är män. I kvinnodominerade yrken slits de anställda ut och blir sjuka på andra sätt. Vilket kan ha nog så dramatiska orsaker – exempelvis ligger hot och våld bakom 12 procent av de allvarliga arbetsolyckorna inom kommun- och regionsektorn, som Arbetaren uppmärksammade i höstas.

Själva dödstalen kunde förstås vara mycket värre. Så sent som på 1960-talet dog närmare en arbetare om dagen i Sverige. Att det inte är så längre är ingen slump. Som alltid finns de berördas egna drivkrafter bakom: anställda har kämpat för säkra arbeten och drägliga uppgifter, bland annat via skyddsombud. Gränsen för vad som var acceptabelt förflyttades. Dessvärre har denna gräns pressats tillbaka igen de senaste decennierna. 

Till exempel vittnar många fackligt aktiva om att skyddsombudens arbete försvåras allt mer. Samtidigt har medieskuggan brett ut sig över arbetares villkor i allmänhet, oavsett könstillhörighet.

Men, kanske har konflikterna synts lite mer än vanligt även i de stora medierna det senaste året. Vi minns skandalerna runt Northvolt och senare Stegra. Lönesänkningarna på Clas Ohlson. Den till synes ändlösa Tesla-strejken. Och förstås de omskrivna olyckorna med flera döda, senast i Söderhamn, tidigare i exempelvis Sundbyberg. Men de dödsolyckor som mest blir en siffra i statistiken är lika fruktansvärda.

Myten om tryggheten

Myten om Sverige som ett tryggt land för arbetare lever kvar. Det är uppenbart att många inte omfattas av tryggheten längre – särskilt inte migrantarbetare. Men försämringarna påverkar alla. Hur många är medvetna om att Sverige bedöms ha bland de sämsta anställningsskydden bland OECD-länderna, eftersom lagen om anställningsskydd (LAS) är så urvattnad? Det är därför stora delar av EU:s plattformsdirektiv inte kommer göra någon direkt skillnad för gigarbetare här. 

De stora facken har länge varit starka inom manligt dominerade branscher. Samtidigt är det just där de flesta dödsolyckor ännu sker – och där värre och värre missförhållanden uppdagas. Bygg, transport och jordbruk. Bland de många ljusskygga företagen finns förstås också ett mörkertal av olyckor. 

Tryggheten är på många sätt en chimär. I den omskrivna penningtvättshärvan hade ungefär hälften av de inblandade företagen kollektivavtal. Samma sak gäller de arbetsköpare som syndikalister drog till Arbetsdomstolen under 2025 – hälften av byggbolagen hade avtal med LO-facket Byggnads. 

Tecken i tiden

Att driva fall i domstol framstår kanske inte som det mest radikala fackföreningar kan göra. För syndikalisternas del beror de många fallen på två saker: för det första att man, i motsats till LO, har lyckats organisera en stor andel migrantarbetare. Dessas fall är ofta relativt enkla, till exempel att arbetsköparna förhandlingsvägrat. För det andra att lagändringen år 2019, som drevs igenom av Svenskt Näringsliv, LO, TCO, Saco samt S-regeringen, gjort det mycket svårare att ta till andra metoder. 

Fallen i AD är tecken i tiden. Samtidigt har de minskat kraftigt sedan 2024 – eftersom fler av syndikalisternas ärenden når en lösning genom andra sorters förhandlingar. Om vi ska försöka se något positivt i samtiden (inte det lättaste) så är det en liten ljusglimt. I samma ljus måste vi se att medlemmarna i SAC:s lokala samorganisationer nyligen valde flera migrantarbetare till viktiga poster.

Ett annat tecken i tiden är att en syndikalistisk fackförening för lantarbetare nyligen grundades i Stockholmsområdet.

Rikta ljuset mot klassfrågorna

Om arbetsköparna får som de vill flyttar de gärna villkoren 100 år tillbaka i tiden. Just nu bevakar Natacha López rättegången om fallet utanför skånska Skurup. Rubriken säger det mesta: Lockades till Sverige med löften om arbete – tvingades till slav­arbete.

Många rubriker i dag låter som tagna från förra seklets början. Men kamperna fortsätter, in i framtiden. Under 2026 väntar en dom om ifall Hamnarbetsköparna gjort sig skyldiga till föreningsrättskränkning. Samma sak som drabbade skogsarbetarna i Lossmen-Ekträsk – de fick inte organisera sig som de ville. För hundra år sedan. 

Efter en drygt sju år lång konflikt vann syndikalisterna den striden. IF Metalls ovanliga Tesla-strejk fortsätter även den, in på sitt tredje år. 

Detta år, valåret 2026, tävlar de politiska partierna i hårda åtgärder som ska råda bot på otryggheten i samhället. Visst är det lustigt att de samtidigt fortsätter låtsas som om just arbetare och arbetslösa lever under exceptionellt trygga förhållanden i Sverige? 

De vill inte rikta ljuset mot klassfrågor. 

Men som alltid är det de berördas kamp som avgör i slutänden. Anställda, deras familjer, hela samhällen måste hålla ihop, hålla ut och hjälpa varandra för att nå verklig förändring. 

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Två män döda efter arbetsplatsolycka i Bergvik utanför Söderhamn
Polisen utreder händelsen som misstänkt grovt vållande till annans död i samband med arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Två döda efter allvarlig arbetsplatsolycka utanför Söderhamn


Två medelålders män omkom under tisdagen efter en allvarlig arbetsplatsolycka i Bergvik strax utanför Söderhamn. Polisen är fortfarande förtegen om vad som hänt med meddelar att en utredning om misstänkt grovt vållande till annans död i samband med arbetsplatsolycka inletts.

Det var vid 13-tiden som larmet kom från en arbetsplats i Bergvik bara någon mil väster om Söderhamn. Två män hade då skadats i samband med en olycka och både ambulans, polis och räddningstjänst kallades till platsen. De båda männen, som enligt Svt Gävleborg var i medelåldern, fördes akut till sjukhus.

Senare under eftermiddagen meddelades det dock att de bägge dött till följd av sina svåra skador.

”Med hänvisning till förundersökningssekretess kommer polisen inte ge några ytterligare kommentarer om omständigheterna för olyckan”, skriver polisen på sin hemsida.

Dödsolyckan var den fjärde hittills i år. Förra året omkom minst 52 personer på sina arbetsplatser runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) vill att du ska skaffa fler barn trots att hans regering inte gör något vettigt åt vare sig arbetslösheten, boendekostnaderna eller jämställdheten. Foto: Johan Apel Röstlund, Claudio Bresciani / TT, Håkan Gustafsson

Amalthea Frantz:
Använd kondom tills vi vet om regeringen blir kvar

Kristdemokraten Jakob Forssmed är orolig över att det föds för få barn i Sverige. Men vem vill skaffa en större familj när arbetslösheten är rekordhög och regeringen skiter i klimatkrisen? Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

”Staten behöver fundera på faktorer som utgör hinder för barnafödande, som boende, ekonomi, jämställdhet och livsbalans”, sade socialminister Jakob Forssmed (KD) på en presskonferens i somras.

Att förbättra just dessa områden är ju dock inte vad regeringen är bäst på. Tvärtom. Är det någon som förknippar nuvarande regering med till exempel rimliga boendekostnader, billiga hyresrätter, höjda löner, fungerande socialförsäkringar eller jämställdhet i hemmet? 

Att regeringen ändå bryr sig beror på att det rekordlåga barnafödandet kommer få allvarliga konsekvenser när arbetskraften och skatteintäkterna minskar. 

En utredning är tillsatt, i vanlig ordning. Ett delresultat ska presenteras nu i januari. 

Samtidigt är skolans sexualundervisning under attack, efter en annan sådan statlig utredning. I värsta fall ser vi snart ännu en nedmontering av ett område som Sverige länge var ett föregångsland inom. 

Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull

Tidningen Arbetaren ser sig tvungen att härmed skicka ut en allvarlig uppmaning: ha kul och ha sex – men inte för att skapa fler arbetare och skattebetalare åt staten. Tvärtom, använd preventivmedel om du är det minsta osäker. Till exempel tills vi vet om vi blir av med nuvarande regering. 

Den regering som skiter i klimatkrisen, vill ge både arbetare och arbetslösa sämre villkor, utvisar arbetare med utomeuropeiskt ursprung och planerar att sätta barn i fängelse.

Och passa samtidigt på att nominera någon kämpe till vårt Ottarpris till minne av Arbetarens medarbetare Elise Ottesen-Jensen som 1933 grundade RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. För att nominera, mejla [email protected]. Skicka med din adress så får du hem ett exemplar av tidernas coolaste kondom.

Nominera någon till Ottarpriset och få Arbetarens kondom! Läs mer

Publicerad
2 veckor sedan
Israelisk militär i Hebron, Västbanken
Trots den så kallade vapenvilan har de israeliska attackerna mot palestinier inte upphört. Israeliska soldater under en räd i den palestinska staden Hebron på det ockuperade Västbanken tidigare i veckan. Foto: Mahmoud Illean)/TT

Israelisk attack mot FN-lokaler


Israel har attackerat och förstört delar av FN:s Unrwa-lokaler i det ockuperade östra Jerusalem på tisdagsförmiddagen. Det rapporterar nu flera internationella medier.

Enligt nyhetsbyrån AFP rullade bulldozrar in på området där Unrwa, FN:s organ för palestinska flyktingar, har sina lokaler under tisdagsmorgonen. Inredning förstördes och Unrwa skriver i ett eget uttalande att det utsatts för en ”aldrig tidigare skådad attack”.

Det israeliska  utrikesdepartementet har försvarat attacken och säger att de anser sig ha rätt att ta över och förstöra lokalerna som ligger i det illegalt ockuperade östra Jerusalem.

Samtidigt fortsätter, trots den påstådda vapenvilan, det israeliska våldet i Gaza och på Västbanken. Som Arbetaren rapporterade förra veckan har i snitt i ett barn om dagen dödats av israelisk militär i det sönderbombade Gaza sedan vapenvilan skrevs under i oktober förra året.

Sammanlagt har över 70 000 palestinier dödats i Gaza sedan Hamas attack på Israel den 7 oktober 2023. Många av dessa är barn.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
Arbetarens redaktion (utan inbördes ordning) siar om framtiden och försöker hoppas på något bättre än samtiden. Foto: Arbetaren / Alaa Abu Asad, Jan-Åke Eriksson, Mika Kastner Johnsson

Skitåret 2025 är äntligen slut. Nu blickar vi framåt – men mot vadå?

Elände
Elände
Elände

Länge lyste den svarta rubriken på Arbetarens gamla löpsedel från årskiftet 2010/2011 från ett hörn av redaktionen. Nu har vi städat bort den. Få kunde väl ana att det 15 år senare skulle se än jävligare ut runt om i världen. Krig, klimatkatastrofer och fortsatt ökade klassklyftor. 2025 är äntligen över och nu är det dags att blicka framåt. Så här tror vi på Arbetarens redaktion om året som kommer.

2025 var allt annat än muntert. Hur lång blir baksmällan?

Johan
– Den har väl egentligen fortfarande inte lagt sig sedan 2024 och knappt ens från året innan det. Så den blir nog dessvärre väldigt lång. Vi lever i mörka tider, ta en återställare!

Amalthea
– Det enda som faktiskt hjälper mot baksmälla är väl att fortsätta vara full, så vi får köra på det.

Josephine
– Enda hoppet är att det är de som festade hårdast får den svåraste huvudvärken.

Vendela
– Det finns inte tid för baksmällor. Organisera dig!

Titta i din inre spåkula. Vad ser du mest fram emot 2026?

Håkan
– Det ska bli oerhört spännande att följa SAC:s stora satsning på migrantorganiseringen på nationell nivå. Solidariska byggare och Solidariska städare har ju vunnit fantastiskt många viktiga strider under de senaste åren, i framförallt Stockholms-regionen. Och om praktiken, lärdomarna och organiseringen kan skalas upp på fler platser och i fler branscher – då kommer 2026 bli ett riktigt spännande år.

– Sedan ser jag också fram emot hockey-OS! I år med NHL-spelare för första gången på länge. Jag ser fram emot att se William Nylander spela i Tre Kronor.

Alva
– Jag såg fram emot att få ta det nya nattåget till Basel, men nu blir det ju inget med det. Och fast jag skäms lite för det så längtar jag efter den svenska översättningen av Knausgårds Jag var länge död. Men förhoppningsvis sker något mer exalterande än det under året. 

Johan
– Att året ska ta slut? Nej. Jag hoppas att Erik Helgeson får upprättelse i Arbetsdomstolen och kommer tillbaka till jobbet och att vi får se någon slags ljusning i helvetes Sudan, Gaza och på Västbanken. Samt att Brynäs rycker upp sig lagom till slutspelet i vår och infriar förväntningarna om SM-guld.

Förutom det kommande valet. Vilka blir de stora politiska och fackliga striderna under året som kommer?

Johan
– Fackligt tror jag just utgången av fallet med Erik Helgeson blir både viktigt och på många sätt avgörande. Politiskt ska det bli spännande att se hur lång tid det tar innan utbrytargrupperna ur Vänsterpartiet bryter sig ur varandra. Valrörelsen däremot, riskerat att bli en direktsänd tågkrasch i slowmotion.

Josephine
– Flykting- och migrantfrågorna. Att våga säga ifrån, studera och rensa ut den ofattbart ökande acceptansen för rasism.

Amalthea
– Inrikespolitiken kommer nog vara en tröstlös blandning av meningslöst käbbel, öppen rasism och hyllningar av auktoritära ledare. Fackligt, om jag ändå ska uttrycka en förhoppning, så tror jag att både syndikalistiska migrantarbetare och missnöjda LO-medlemmar blir fler och att det kommer ge avtryck. Och så klart kommer det bli underbart att se Hamn-arbetsköparna förlora i AD. Eller någon annanstans.

På tal om valet. Hur går det och spelar det egentligen någon roll vilka som bildar regering?

Josephine
– Helt dimmigt i min spåkula just nu, hoppas på att fackliga och andra organisationer vågar stå fria och tvinga politikerna att börja ta ansvar för sitt uppdrag. Att politikernas makt börjar utgå från folket som det är tänkt. Och ett tydligt avvisande av nationalism i valrörelsen – för att i stället presentera alternativen.

Håkan
– Det spelar ju så klart en stor roll. Mycket talar väl för att sossarna vinner enbart för att människor inte vill ha den brutalisering som Tidöregeringen inneburit. Men att döma av hur sossarna just nu bedriver sin opposition så är risken tyvärr stor att de förlorar. Hittills har man till exempel inte presenterat något trovärdigt alternativ för hur man ska lösa arbetslösheten. Och kriminalpolitiskt så har ju sossarna agerat som om de vore ett femte parti i Tidösamarbetet.

Vendela
– Vad jag kan se finns det två troliga utfall: att SD bildar regering med M och KD, eller att sossarna tar hem segern och går i allians med de partier de får med sig. Antingen kommer V böja sig ännu mer för S högervridning, eller så kommer de stå som opposition. De små, splittrade vänsterpartierna kommer inte komma över spärren. Det gör inte L heller. Alla alternativ är dåliga, men SD-varianten är farligast.

Amalthea
– I bästa fall kan en ny regering ge lite andrum, som ger sociala rörelser en chans att ta utrymme och initiativ. Men jag tror att det kommer bli jämnare mellan blocken än vad någon riktigt vill. Ser det inte som omöjligt att S och M båda försöker leka landsfäder och bilda en mittenregering. Än troligare är dock, tyvärr, att hela eller största delen av det borgerliga blocket bildar regering med SD. Båda fallen skulle säkerligen ge katastrofala följder för arbetares rättigheter, sjukskrivna och arbetslösa, mänskliga rättigheter, fria medier och yttrandefrihet, med mera. 

Fritt fram att önska. Hur vill du helst se löpsedeln som sammanfattar 2026?

Alva
– Jag kan inte tänka på löpsedlar utan att se Pontus Lundkvists “Nu kommer el-tortyr i pungen-kylan”.

Vendela
– ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär!”

Josephine
– Någonting i stil med: ”Du agerade – vi vände skutan tillsammans”

Johan
– ”Arbetaren avslöjar: 2026 var bara på skämt”

Amalthea
– ”Efter 99 dagars regeringsförhandlingar – folket tröttnade och tog över, vi har hela listan!”

Håkan
– ”Rättvis fred i Palestina” eller ”Ryssland backar ur Ukraina”.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.

– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.

I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.

Här kan du höra första avsnittet av podden Kulturplats

Lars Axelsson utanför Bokkafé Angbett. Foto: Tuija Roberntz
Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala

”Det gynnar bara Hitler”

Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.

”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala

– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i  P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.

– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.

Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson

Podd: Fallet Erik Helgeson

Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad