På Rädda Barnens medlemsportal har anteckningar från ett möte som hölls mellan gränspolisenheten i Skåne, Svenska kyrkan, Röda korset och Rädda barnen den 12 april i år lagts upp. I dokumentet står bland annat att läsa att ”åsikten överlag från polisens sida gällande dem som blir utvisade är att de sällan eller aldrig mår dåligt av själva utvisningen eller är rädda för det som de ska återvända till”. När det gäller barn som ska utvisas hävdar gränspolisens representanter att ”apatiska barn var en tillfällighet som de inte längre ser, enligt dem var detta ett fenomen som inte heller fanns i våra grannländer.” 

Kristina Hallander Spångberg, chef för gränspolisen i Skåne, deltog vid det så kallade samverkansmötet. Hon känner igen de diskussioner som det refereras till i dokumentet, men påpekar att det inte är att ­betrakta som ett protokoll då det varken justerats eller godkänts av deltagarna.

– Det jag kan säga är att det är någon som skrivit det och att det innehåller sakfel. Dessa kan bero på att vi från polisen har uttryckt oss otydligt eller på missuppfattningar.

Hon poängterar att polisen inte, så som det påstås i anteckningarna, kan överklaga Migrationsverkets beslut om utvisningar. 

– Polisen utvisar inga personer, vi är bara tjänstemän som verkställer en annan myndighets beslut.

På mötet jämför en av dina kollegor stämningen på flygplan med människor som ska utvisas ombord med den ”på en vanlig charter, på ett semesterflyg” och säger att de som utvisas sällan eller aldrig mår dåligt. Vad har du för kommentar till det?

– Det kan vi ju egentligen inte uttala oss om, vi är ju inte sjukvårdspersonal. Men jag har själv varit med vid en verkställighetsresa och mitt intryck är att det gick väldigt lugnt till. Jag utgår ifrån att det är det min kollega menade, att det inte förekommer några känslomässiga utbrott. Men naturligtvis är det inte som en semesterresa, det är ju inte ett återvändande som bygger på frivillighet.

Förekommer det aldrig våld från polisens sida vid utvisningarna?

– Jo, det är klart att det finns verkställighetsärenden där polisen måste ta till tvång och våld. Men det är inte det vanliga, det vanliga är att de går lugnt till väga.

Du säger att ni inte kan uttala er om människors hälsotillstånd, men samtidigt säger ni vid mötet att patienter på permission, även barn som är inskrivna hos BUP, enligt polisen räknas som tillräckligt friska för att en utvisning ska kunna verkställas. Hur går det ihop?

– Jag kan förstå att det här kan ses som lite märkligt, men det handlar ju inte om att man inte kan utvisas när man är sjuk. Man ska bara vara så pass bra att man kan resa och kan få vård i ett annat mottagarland. Det finns ju vård i de flesta länder. Vi kan ju också rådfråga Migrationsverket i enskilda ärenden och säger de att verkställighet ska ske så är det så. 

När det gäller frågan om apatiska flyktingbarn vill Kristina Hallander Spångberg inte kommentera det mer än att hon vet att det diskuterades, men hon minns inte exakt vad som sades. Trots det tycker hon inte att det behövs regelrätta protokoll vid framtida möten.

– Det finns ingen sådan önskan från vår sida. Då skulle mötena få en helt annan innebörd, tanken är att de ska fungera som informella samtalsmöten. Men det är en diskussion som vi får ta vid nästa samverkansmöte, inte i medierna.

Hanna Flood, verksamhetsutveck­­lare på Rädda Barnen, var även hon närvarande vid det aktuella mötet. Hon påpekar att anteckningarna ska ses som ett referat. 

­– De ger ingen helhetsbild av vad som diskuterades på mötet. Det var inte så att det poliserna sa stod oemotsagt, säger hon.

Hennes uppfattning är att ­mötena med gränspolisen är nödvändiga för att Rädda Barnen ska få en inblick i arbetet som rör barn.

– Vi tycker att dialogen med myndigheter som tar beslut som rör barn är en viktig del i vårt påverkansarbete. Det här mötet handlade om att vi vill få in ett barnrättsperspektiv i gränspolisens arbete, säger Hanna Flood. 

Anser Rädda Barnen att det går att anlägga ett barnrättsperspektiv på utvisningar av barn?

– Jag vet inte riktigt hur jag ska svara på den frågan. Så länge utvisningar av barn sker vill vi att det sker på ett sätt så att barnen far så lite illa som möjligt. Vi vill förbättra för barnen så långt det går.

Mikael Sandgren, chef för Rädda Barnen region syd, säger samtidigt att det går att utvisa barn på ett mer hänsynsfullt sätt än vad som görs i dag.

– Det går att verkställa beslut på olika sätt.

Han är dock noga med att understryka att Rädda Barnen vill att alla Dublinärenden där barn utvisas ska stoppas.

– Det är olyckligt att det här dokumentet kom ut på det här sättet. Det smutskastar Rädda Barnen som är en av de organisationer som gör mest för den här gruppen av barn.

Johanna Persson, aktiv i flyktingrörelsen sedan 2004 och engagerad i nätverket Aktion mot deportation, tycker inte att det är okej att frivilligorganisationer samarbetar med gränspolisen. 

– Om man ska ha möten med gränspolisen ska det ske utifrån ett kritiskt förhållningssätt och det som sägs under mötena ska redovisas öppet. Det här legitimerar gränspolisens utvisningar, säger hon.  ­ ­

Det viktigaste arbetet för frivilligorganisationerna, enligt Johanna Persson, är att stå på den utvisades sida.

– Tyvärr är det så att frivilligorganisationer som Rädda Barnen dras in mer och mer och uppmuntras delta i olika delar av deportationsprocessen, som idéerna om att de till exempel ska åka med som observatörer. Det här handlar om ett brutalt våld mot dem som ska utvisas, barn som tas från BUP, från sjukhus och skolor. Barn som levt i skräck under många år – och så ska poliser utbildas så att utvisningen av dem ska gå lugnt till väga. Det är helt vidrigt.

 

Fotnot: Johanna Persson vill inte att vi publicerar hennes riktiga namn då hon menar att gränspolisen har skapat ett skräckvälde i Malmö. Hon beskriver stämningen som ”fruktansvärd”.