Priset på platina

Efter en fem veckor lång strejk är gruvarbetarna i sydafrikanska Marikana tillbaka på jobbet. De våldsamma upploppen i mitten av augusti som krävde närmare 50 människoliv ledde till några extra hundralappar i lönekuvertet för gruvbolaget Lonmins anställda. Men för majoriteten av gruvarbetarna är pengarna en klen tröst.
− Vi har inte ens riktiga bostäder, säger 28-åriga Madikizela Petro.

Reportage
Skjulen i kåkstaden utanför Marikana ger dåligt skydd mot de kalla nätterna.
Foto: Jacob Zocherman

Det är tidig vår i Sydafrika och säsongens första regn har fallit. Grus­vägarna i kåkstaden strax utanför Marikana har förvandlats till lera och det är kyligt i luften. Ett myller av plåtskjul och enkla träbyggnader står hopträngda bakom de taggtrådsförsedda staketen. När det regnar forsar vattnet in under husen.

− Men jag föredrar att bo här framför arbetarbarackerna, säger Mawethu Mlanjeni som har arbetat i Lonmingruvan sedan 2001. Här kan åtminstone min familj hälsa på. I barackerna är det ständiga slagsmål och fylleslag.

Varje dag kliver han in i en bur tillsammans med 150 gruvarbetare och åker flera hundra meter under jorden för att hacka fram den dyrbara metallen. Arbetet är varmt, dammigt och tungt, berättar han när han sitter på en bänk utanför ett skjul i Wonderkop, några hundra meter från kullen där 34 strejkande gruvarbetare sköts till döds av polisen bara några veckor tidigare.

När Arbetaren träffar Mawethu Mlanjeni har det gått snart en månad sedan han gick ut i strejk tillsammans 3  000 andra gruvarbetare. Han är fast besluten att fortsätta strejka tills gruvbolaget går med på kravet om 12  500 rand, motsvarande 10  000 kronor, i månaden.

− I flera veckor har politikerna talat om att vi måste få ett slut på konflikten, men det är ingen som pratar om pengar. Det kommer inte att bli fred förrän gruvbolaget går med på våra krav, säger han.

Dödsskjutningarna i Marikana har skakat om Sydafrika och återigen satt fokus på den svarta arbetarklassens levnadsvillkor. Trots att det har gått snart 20 år sedan apartheid­regimen föll och gruvarbetarna fick rösträtt bor de flesta i skjul eller fallfärdiga baracker utan varken vatten, avlopp eller sophantering. En av dem är 28-åriga Madikizela Petro som flyttade hit från Östra Kapprovinsen för tre år sedan.

− Det finns inga jobb hemma så jag var tvungen att söka mig hit. Jobbet nere i gruvan är tungt, men det är bättre än att gå arbetslös, säger han.

För 300 kronor i månaden hyr han ett plåtsskjul i kåkstaden. Längs ena väggen står en spis med två kokplattor, en vattenkokare och ett par hyllor. Vatten hämtar han ute på gården. Hans rum är prydligt och välstädat, och på sängen ligger ett tjockt överkast.

− Det är väldigt kallt på vintern, säger han och pekar på den tunna, korrugerade plåten. Under sommaren, berättar han, förvandlas skjulet till en ugn.

 
de leriga vägarna mellan husen ligger plastpåsar, ölflaskor och matrester. Några magra hundar stryker omkring och på fältet som vetter mot gruvan vallas en flock boskap. Här, nära kullen där de strejkande gruvarbetarna var samlade när polisen öppnade eld, ligger några gamla skor utströdda. Annars syns inga spår efter den blodiga massakern.

− Jag sprang åt andra hållet när jag hörde skotten, berättar Madi­kizela Petro och tittar ut över den karga grässlätten. Det är obehagligt att vara här. Jag var helt chockad när jag förstod att polisen sköt med skarpa skott. Men jag skyller på gruvbolaget. Det här hade aldrig hänt om vi hade fått ordentligt betalt.

Före strejken tjänade han drygt 3  000 kronor i månaden. Efter överenskommelsen kommer han upp i knappt 4  000 kronor, ett påslag på motsvarande sexhundra kronor. ­Efter skatt och andra avdrag har han ett par tusenlappar kvar att leva på; pengar som ska räcka till mat, hyra, hygienartiklar, mobilkostnader och transport.

− Det verkliga våldet är exploateringen av arbetarna, säger Vishwas Satgar från organisationen Democratic Left, som är i Marikana för att berätta om stödaktionerna som hålls runt om i landet. Gruvorna är rena kassakorna och utgör stommen i Sydafrikas ekonomi. Att inte ens de mest basala behoven, som värme och tak över huvudet, är tillgodosedda är en skam för vårt land.

Sydafrikas gruvindustri har drivit den ekonomiska utvecklingen framåt ända sedan de första guld- och diamantfynden påträffades i slutet av 1800-talet, och landet är i dag världens största platinaproducent. Den lönsamma utvinningen av dyrbara metaller som guld, platina, krom och palladium har skett på bekostnad av arbetarna som under apartheidåren tvingades från sina hemtrakter för att arbeta i gruvorna. Familjen stannade kvar hemma i byn, och arbetarna fick bara permission för att åka hem en gång om året. Fort­farande lever det så kallade migrantarbetarsystemet kvar. En majoritet av gruvarbetarna som skyfflar upp platina ur marken i nordvästra Sydafrika kommer från den fattiga Östra Kapprovinsen, en tio timmars bussresa från Marikana. Andra kommer från grannlandet Moçambique.

− Jag reser hem en eller högst två gånger om året. Mer har jag inte råd med, säger 55-åriga Mlungisi Ganjana som har jobbat i Marikana-gruvan sedan slutet av 1970-talet.

Han är medlem i den ANC-anknutna fackföreningen National Union of Mineworkers, NUM,  men säger att motsättningarna mellan de olika fackförbunden har blåsts upp i mediernas rapportering.

− Vi står alla bakom samma krav. Bråket gynnar bara politikerna. Men jag tycker att det är bra att populisten Malema har varit här. Han förstår vad vi går igenom, säger han.

Mlungisi Ganjana bor i en av familjebostäderna som ägs av gruvbolaget. Tidigare bodde hans fru och deras sju barn hos honom, men när svärföräldrarna blev sjuka var de tvungna att flytta hem för att ta hand om gården.

Plattorna på stenterrassen utanför huset har lossnat och den rostiga grinden går inte längre att stänga. Hela området är i stort ­behov av renovering, men enligt Mlungisi Ganjana har bostäderna inte underhållits på flera år.

− Gruvbolaget bryr sig inte, säger han.

Väldigt lite har förändrats sedan apartheid avskaffades, menar Mlungisi Ganjana.

− Demokrati är bra, men det löser inte våra problem. Men nu har vi åtminstone möjlighet att göra våra röster hörda, säger han. 

– Min äldsta son är 18 år men jag har inte råd att skicka honom till college. Han bor fort­farande hemma med sin mamma och sina syskon. Jag vill att mina barn ska få möjlighet att utbilda sig, skaffa bra jobb och leva tryggt. Men med den här lönen har jag knappt råd att försörja dem.

Är du rädd att förlora jobbet?

− Nej, för om inte jag står upp för mig själv, vem ska då göra det? ANC lovade att ­livet skulle bli bättre för oss, men nästan ingenting har blivit bättre. Vi är fortfarande lika fattiga.
 

En lång kö ringlar från en nedgången ­affärslokal i centrala Marikana. Ett hundratal strejkande gruvarbetare vän­tar på att stämpla ut några hundralappar för att kunna köpa mat. Många har dragit på sig stora skulder hos kreditföretagen, och redan innan strejken inleddes saknades pengar varje månad. Nu har de gått utan lön i snart sex veckor. En 23-årig gruvarbetare, som inte vågar uppge sitt namn, säger att situationen är desperat.

− Jag är beredd att gå tillbaka till jobbet även om vi inte får riktigt så mycket som vi hoppas på. Men vi gör det här tillsammans så jag kan inte själv gå tillbaka förrän alla är överens, säger han.

Rädslan för våld och vedergällning är stor, berättar flera gruvarbetare. En man höggs ihjäl med machetes av sina arbetskamrater för att han ville gå tillbaka till jobbet några dagar innan strejkledarna hade accepterat det slutgiltiga budet.

Produktionen vid Lonmin-gruvan har kommit igång, men enligt rapporter i syd­afrikanska medier är det tveksamt om verksamheten kommer att överleva. Osäkerheten kring jobben var en av faktorerna som tvingade de strejkande gruvarbetarna att krypa till korset och acceptera ett ­betydligt lägre bud än vad de begärt från början, rapporterar tidningen Mail & Guardian.

För gruvarbetaren ”Black” var skotten vid Wonderkop droppen. Nu väntar han på att åka hem till Östra Kapprovinsen för att begrava sina stupade arbetskamrater.

− Jag kommer aldrig mer tillbaka. De har tagit allt från oss.

 
De senaste veckorna har olagliga strejker brutit ut vid ett flertal guld- och platinagruvor utanför Johannesburg. Trots massiva polisinsatser fortsätter protesterna och det finns en rädsla för att våldet kommer att fortsätta. För 16-åriga Sihle Quzu, som spelar fotboll på gräsplanen i Wonderkop, är det en orolig tid.

− Jag är glad att striderna verkar vara över för den här gången. Min pappa var där och jag är tacksam över att han fortfarande lever, ­säger han.

Sihle Quzu bor i Wonderkop tillsammans med sina föräldrar och fyra syskon. Han pluggar hårt för att komma in på läkarutbildningen i Johannesburg. Flera gånger i veckan tränar han fotboll tillsammans med ett gäng tonårsgrabbar från kåkstaden. Träningen drogs igång för tre år sedan av gruvarbetaren Kaizer Madiba som ville erbjuda ungdomarna en vettig fritidssysselsättning.

− Många ungdomar dricker alkohol och tar droger. Nästan varje fredag och lördag hör man talas om någon som dör på grund av missbruk. Det är ett stort problem, säger Kaizer Madiba, som själv har fyra söner i laget.

Knappt en tredjedel av skolbarnen i om­rådet går ut skolan och 40 procent av den vuxna befolkningen kan varken läsa eller skriva. Klyftorna mellan välbärgade sydafrikaner och den fattiga befolkningen har ökat och för något år sedan gick Sydafrika om Brasilien som världens mest ekonomiskt ojämlika samhälle

− Jag vill ge grabbarna en framtid. Även om de inte satsar på en fotbollskarriär så har de lärt sig att vara disciplinerade och komma i tid. Det är viktigt att de kommer bort från gatan och barerna, säger Kaizer Madiba.

Flera av spelarna har blivit värvade till ­Orlando Pirates, ett av Sydafrikas mest framgångsrika fotbollslag, och andra har fått möjlighet att träna med fotbollsakademin Stars of Africa. Att bli proffs och få möjlighet att spela i landslaget Bafana Bafana är en dröm för ungdomarna. 

Men vägen dit är lång. Pengar till skor, kläder och annan utrustning saknas, liksom transportmöjligheter. Att resa till bortamatcher och provspel på fotbollsakademierna kostar ofta mer än vad föräldrarna har råd att betala.

− Om Lonmin sponsrar verksamheten? Nej, säger Kaizer Madiba och skakar på ­huvudet.