Gurras farsa (tankar i ett parkeringshus)

Verktygslådan
Illustration: Jens Reuterberg

Där det nu ligger en parfymaffär jobbade Gurras farsa i fyrtiotre år, tills han fick sparken julen åttiosju. Eller blev övertalig som de sa. I taket finns fortfarande traversbalkarna kvar och själva traversen med förar­hytt och allt är tryggt parkerad längs ned i fyrans skepp.

Gurras farsa skötte en blågrå supportsvarv, en Munktellare från trettiosex. I åttan pryade jag där i två veckor. Helt andra dofter då, skäroljor och smedjans svetsrök, bakelit från ställverket och asbest när traversen bromsade. Dammigt och ett ständigt buller, dunket från excenterpressarna, olika tonarter från svarvar och fräsar, pelarborr­arna som grävde sig ned i stålet.

Det var Masen som hade hand om mig. En rund och rödkindad man med tunga steg som samlade in tipspengar varje onsdag. Första dagen lärde han mig sköta kvasten och jag förstod snart att den var min kompis så länge jag var där. ”Och sitt för fan inte på arslet och sov när jag vänder ryggen till.”

Masens maskin var en revolverfräs som kunde hantera åtta stål på samma körning. Han fick mig till att putsa chucknycklar och insexor åt gubbarna i verkstaden, plocka upp och sortera ämnen från pallarna som kördes fram med truck. Varje stål hade en färgmärkning i änden som talade om vilken kvalitet det hade.

När Masens fingrar var i arbete rörde han samtidigt på munnen, tungan åkte ut mellan läpparna och ögonen var låsta vid det som fanns i hans händer. Hela hans stora kropp blev till en del av det han höll på med. 

”Blåspåner, det är åt helvete”, kunde han skrika genom bullret när någon av lärlingarna kört för hårt i någon maskin. Då höll jag mig undan, glad att det inte var jag som fick mig en skopa.

Jag sitter i bilen, skyddad i ett skal. Har varit hos sjukgymnasten och försökt hitta ett sätt att få kroppen att fungera igen. Få den att utföra de enkla, vardagliga rörelserna utan att det genast börjar göra mer ont. En kropp som tidigare lytt mig under så många år men som nu sagt ifrån, det här går inte längre. Att slänga upp en syratub på axeln är inte längre en självklarhet. Inte ens en liten. Tvärtom är det numera ett oöverstigligt hinder, ett hånskratt som får mig att smyga in i fikarummet och ta en näve smärtstillande. För att orka några timmar till, dagen ut. 

Sitter med burken i handen nu med, pillar på locket, en ritual, kanske jag ändå inte behöver ta några idag, just nu i alla fall, men vem försöker jag lura, ger upp och skakar fram fyra stycken, två räcker inte längre, slänger in dem i munnen och sköljer ned med vattnet som alltid finns till hands i en flaska under sätet.

Parkeringsdäcket ligger ovanpå maskinverkstaden. Det fanns inte då. Gurras farsa brukade ställa sin röda Opel på den asfalterade planen borta vid motorleden. Det fanns en på närmare håll men han ville slippa trängas med ”dom andra idioterna”. Masen klev varje morgon av bussen som hade en egen hållplats alldeles intill vakten vid femmans grind.

Under mig pågår kommersen. Jag räknade till tolv klädesbutiker bara i den här gallerian, fyra caféer, två restauranger, en italiensk glassbar, bokhandel med en avdelning för kontorsvaror, Teliabutik där två unga män nyss stod utanför entrén och försökte få mig att byta abonnemang. Och så parfymeriet. Stod en stund utanför och funderade på att gå in, prata en stund med kvinnan bakom disken och berätta om den där hösten i åttan, om Masen och Gurras farsa. Men varför skulle hon vilja lyssna på det. Hon såg ut att vara högst tjugofem. Var inte ens född då.

Känner mig plötsligt så gammal. En bruten man som tillvaron för länge sedan sprungit ifrån.

Gurra delade rum med sin två år yngre brorsa. Från fönstret kunde vi se hans farsa komma hem på eftermiddagen. När han parkerat och klivit ur bilen stod han alltid några sekunder och såg på bilen. Ofta tog han upp en näsduk ur fickan och torkade av någon för oss osynlig fläck på lacken. Han vaggade fram då han gick, hängde något med ena axeln. Det var som om han fick dra sig själv framåt. Läg­enheten låg på sjunde våningen och vi kunde höra hissen på sin färd uppåt. Gurras morsa mötte honom i hallen och lillbrorsan brukade rusa ut ur rummet. Men Gurra satt kvar, väntade på att farsans ansikte skulle visa sig i dörrhålet. ”Vi äter snart.” 

Laxen och mig märkte han knappt men efter de där två veckorna hände det att hans blick stannade vid min för ett ögonblick.

Medicinen börjar så sakta att verka, söker sig genom kroppen och lägger en bedövande lindring över de värsta knotorna. Men inte mer än att värken ständigt finns där som en påminnelse. ”Inbilla dej ingenting. Bättre än så här blir det inte.” Jag sätter på cd-spelaren. Har lyckats ladda ned en egen blandning från datorn och bränt en skiva. Musiken fortsätter där jag senast stängde av.

”Watch the Nazis run your town, then go home and check your self, you think we singing about some­one else, but you’re plastic people”.         

Mothers of invention för en evighet sedan.

Gurras farsa var ”plastic people”. Liksom Masen och alla andra på verkstaden som var över tjugo. Sådana som rörde sig mellan hemmet och arbetet och inte såg något annat.

 Det hände att Gurras farsa stack in huvudet i rummet och sa några fler ord en vanligt. Sa åt oss att stänga av den där skiten och lyssna på något riktigt istället.

– Som Taube.

När han fyllde sextio satt han i sin favoritfåtölj, omgiven av blomsterkvastar, och lyssnade på Calle Scheverns vals med hängande huvud.

– Det här är musik, men det fattar väl inte ni.

Senare den kvällen åkte vi in till staden, stod bakom busskuren och pressade i oss de sista ölen. Minusgrader och svart mörker utanför gatlyktornas ljuskäglor. Så mycket mer Black Sabbath än Roslagens famn.

Undrar vad Gurras farsa skulle tänka om han visste att jag varit med och förvandlat hans gamla arbetsplats till detta köptempel? Från där jag sitter kan jag se skruvförbanden i knutpunkterna i den konstruktion som bär upp påbyggnaden. Åtta m-tjugor i varje, vaxade och dragna med moment. Sjuttio ton stål som gett plats för sexhundra bilar.

Sista dagen på pryon, när vi skildes åt utanför husen, såg han strängt på mig och sa:

– Du ska inte hålla på med den här skiten. 

Gurra började yrkesskolan efter nian och jobbade som rörmokare innan han fick förtidspension för några år sedan. Eller sjukersättning som det heter numera. Som om det skulle göra någon skillnad. Han har lika svårt att gå för det. Laxen kröp in i hytten på en stor Scania så fort han fick lastbilskortet och har blivit kvar där. Gift och skild ett par gånger, fem ungar men alltid ute på vägen.

– Kan inte vara hemma mer än nån dag. Sen börjar det krypa i kroppen.

Sista gången jag träffade Gurras farsa låg han på SÖS. Det var inte mycket kvar av honom. Vi rullade ut honom till rökbalkongen och när han dragit några djupa bloss och hostat ett par minuter sa han.

– Ni är bra grabbar. Bara så att ni vet. 

 


Micke Evhammar
romandebuterade 2009 på Ordfronts förlag med Thick as a brick. 2011 kom hans andra roman, Med gud på vår sida, ut.