Saudiarabien – ”en krutdurk”

Våldsam repression och bannlysning av fredliga demonstrationer har inte lyckats kväsa proteströrelsen i östra Saudi­arabien. Men någon enad nationell opposition finns än så länge inte.

Utrikesanalys
Shiiter i Qatif protesterar för demokratiska reformer.
Foto: AP / SCANPIX

Det var när saudiska trupper rullade över sundet till Bahrain för att krossa demokratirörelsen i det lilla grannlandet som de första större protesterna i östra Saudiarabien ägde rum under våren 2011. Sedan dess har demonstranter gång på gång gett sig ut på gatorna i Qatif, Awwamiya och andra städer, trots stundtals brutal repression och flera rapporterade dödsfall. Demonstranternas krav har kretsat kring frisläppande av politiska fångar, slut på diskrimineringen av den shiamuslimska minoriteten och politiska reformer i ett land som sedan det grundades har styrts som en absolut monarki.

Den senaste protestvågen inleddes den 8 juli i Qatif efter att polisen arresterat en shiamuslimsk predikant. Den kände regimkritikern Nimr Baqir Al-Nimr anklagas av myndigheterna för att sprida kaos och religiös splittring, men regimkritiker ser gripandet som ett svar på att al-Nimr beskrivit kronprinsen Nayif bin Abdulaziz bortgång den 16 juni som en anledning att fira. ”Hur kan vi låta bli att glädjas när den som dödat och fängslat våra barn själv har dött?”, undrade Al-Nimr i ett trotsigt uttalande – en hänvisning till att Nayif som långvarig inrikesminister sågs som ytterst ansvarig för regimens övergrepp mot oppositionella.

Statliga mediers och religiösa ledares försök att stämpla den shiamuslimska minoriteten som separatister eller en femtekolonn för regimen i Iran avvisas kraftfullt av proteströrelsens anhängare. Även om protesterna delvis riktar sig mot diskriminering av shia­muslimer är de också en del av en nationell rörelse för politiska reformer, som existerade långt före den islamiska republiken i Iran, säger Baqir Al-Nimr, bror till arresterade predikanten, till nyhetsajten al-Monitor.

Enligt socialantropologen Madawi Al-Rasheed följer regimens propaganda en väl beprövad strategi för att söndra och härska, eftersom proteströrelsen lätt kan slås ned så länge den är begränsad till den shia­muslimska minoriteteten.

– Det verkliga hotet mot den saudiska regimen kommer från den sunnimuslimska majoriteten, som har fått nog av Al-Sauds styre och utgör en krutdurk redo att flyga i luften, i alla regioner, stammar, sociala klasser och ideologiska förgreningar, skriver hon i tidningen al-Quds al-Arabi.

I en tidigare artikel för Boston Review beskriver Madawi Al-Rasheed det jäsande missnöjet som en följd av kungafamiljens monopolisering av makten i kombination med skenande korruption och omfattande social misär – under en polerad yta av modern infrastruktur och glittrande skyskrapor. Inte ens nya mångmiljardsatsningar på infrastruktur, bostäder och skyddsnät för arbetslösa lär kunna utplåna spåren av en arbetslöshet som enligt en del bedömare uppgår till 30 procent, och även drabbar unga män och kvinnor med högre utbildning.

Många kommentatorer ser nu tecken på snabb radikalisering inom den unga generationen. Medan de flesta religiösa ledare och äldre dissidenter är noga med att intyga sin lojalitet med kungahuset även när de kräver reformer har demonstranterna på gatorna skanderat ”död åt huset Al-Saud.” Men liksom i Libyen – påpekar Madawi Al-Rasheed – saknas en organiserad politisk opposition, fackföreningar eller andra sociala rörelser som kan kanalisera missnöjet, samtidigt som regimen ”militariserar ungdomen” genom att outsourca sysselsättningspolitiken till militären, säkerhetsapparaten och den religiösa polisen. Risken är därmed att ”den arabiska våren, om den till slut når Saudiarabien på allvar, blir en blodig affär”, varnar Al-Rasheed.