Kultur

En fallstudie i repression

Graffitivägg under St:Eriksbron i Stockholm 2006. Foto: Fredrik Sandberg / SCANPIX

I Göteborg invigdes precis den 80 meter långa lagliga graffitiväggen Draken vid Röda sten. Malmö stoltserar sedan många år med det rikskända parkeringshuset Anna. I Stockholm är situationen en annan. Det råder, med stadens egna ord, ”nolltolerans”.

Det kan vid första anblicken låta okontroversiellt, att en kommun med höga (om än till viss del självvalda) saneringskostnader ser strängt på skadegörelsebrott. I sin numera ökända klotterpolicy flyttar staden emellertid fram gränserna för offentlig repression. Det är inte bara brott som ska beivras, utan en hel estetik intimt förknippad med en livskraftig subkultur. Stycke nio stipulerar att staden inte ska ”medverka till eller stödja verksamheter eller evenemang som inte klart tar avstånd från klotter, olaglig graffiti och liknande skadegörelse. Staden ska inte heller medverka till verksamheter som på något sätt kan väcka intresse för och leda till klotter, olaglig graffiti eller liknande skadegörelse.”

Det är detta som gör Jacob Kimvalls debattbok Noll tolerans – Kampen mot graffitin (Verbal förlag)relevant även för den som är helt ointresserad av, eller ogillar, graffiti och gatukonst. Implementeringen av stadens policy har i flera fall lett till att förtroendevalda politiker gjort sitt yttersta för att inskränka den grundlagsstadgade yttrandefriheten, exempelvis genom att försöka stänga lagliga graffitutställningar. 

Kimvall redovisar dessa konsekvenser, och går pedagogiskt igenom – och vederlägger – de myter polis och folkvalda sprider kring sig, som exempelvis att graffiti skapar otrygghet och utgör en inkörsport till kriminalitet. 

Konstvetaren och graffitimålaren Kimvall redogör också för hur den stockholmska nolltoleransen – västvärldens kanske mest långtgående i sitt slag – upphöjdes till politisk dogm. Det är en fascinerande historia om oheliga allianser, envetet opinionsarbete och tolkningsföreträde genom masspropaganda. 

Ibland är det komiskt och en smula hoppingivande, som när SL i mitten av 1990-talet testade att ta alla tåg som blivit målade ur trafik. Det uttalade syftet var att ”allmänheten skulle bilda effektiv opinion mot klottret” men i stället för det önskade resultatet ”vändes all ilska och frustration mot SJ och SL”. 

Andra gånger är det djupt oroande, som när ordningsvakter organiserar parapolisiära styrkor för att bortom lagens gränser kartlägga och trakassera graffitimålare. 

Mest brännande, och nydanande, blir dock författarens analys när denne försöker förklara politikens förmåga att överleva trots höga kostnader, klena resultat och massiv kritik. Nolltoleransens födelse sammanföll med framväxten av en offentlig ekonomi där snart nog alla kommunala tjänster ska upphandlas, och omfamnades av alltifrån väktarbolag till saneringsföretag: ”Utan marknadens kommersiella stöd hade nolltolerans varit en metod i mängden som utvärderats – och sedan utvecklats eller förkastats.”

Det är dessa vinstdrivande företag som i dag är de starkaste förespråkarna för fortsatt nolltolerans, och som fortsätter sprida osanningar om hur graffitin förgiftar samhällskroppen och förleder ungdomen. 

Så blir repressionen ett odjur som reproducerar sig själv. Marknaden hungrar efter entreprenader och de politiker som först målat upp problembilden spenderar offentliga medel för att inte framstå som eftergivna inför det sprejmålade hotet. Priset betalar medborgarna, med skattepengar och i inskränkta fri- och rättigheter.


Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984