Kultur

Poesi och prosa ur klasshatets livmoder

Under en samtalskväll på Dramaten i Stockholm läste poeten Johan Jönsson upp en dikt där han gav uttryck för klasshat. Samtalskvällen sändes i Sveriges radio P1 och man kan fortfarande lyssna på programmet på webben. Sök efter Tendens – En fråga om klass. Foto: Hasse Holmberg / SCANPIX

Ibland antar uttryck för samtidskulturen skepnaden av kritik mot densamma. Till exempel är Jens Liljestrand, nyansernas ambassadör i den objektiva verkligheten, bekymrad över det klasshat han hittar i den moderna svenska litteraturen, och särskilt hos poeten Johan Jönson (DN 10/5).

Klasshat, först och främst. Vad är det? Svar: En reaktion på ett problem. Hur blir vi av med det? Genom att eliminera problemet i fråga och avskaffa klassamhället, svarar den hårdhjärtade marxisten. Liberalen däremot menar att det är själva reaktionen, eller kanske ännu hellre upplevelsen av problemet, som måste bort. 

Poängen är inte nödvändigtvis att någon av dem har absolut rätt, även om det är svårt att föreställa sig miljarder människor tänka bort den högst konkreta erfarenheten av fattigdom och utslitna leder; poängen är att klasshatet måste situeras i faktiska omständigheter för att förstås. Det går liksom inte att ta sikte enbart på Hatet: det beror på någonting, rör sig mot något, och det finns anledningar till detta. Varför uppträder det i samtidslitteraturen just nu, just här, under borgerlig regering och marknad i svaj? 

I Philip Roths roman Gift med en kommunist hävdar litteraturvetaren Leo Glucksman att litteraturen och politiken står i ett antagonistiskt förhållande till varandra, eftersom de har konkretisering respektive generalisering som sin huvuduppgift. Där politiken utgår från förenklade system är litteraturen upptagen med det plottriga, det komplexa. 

Jag antar att det är den här konflikten som Jens Liljestrand syftar på: uttalat politisk litteraturs tendens att bli banal. Jag antar välvilligt vidare att det är just det banala han motsätter sig, inte det politiska, eftersom all konst som bekant är politisk oavsett om den vill det eller inte. 

Eller gör han verkligen det? Liljestrand säger sig kunna kritisera innehållet i Jönsons dikt först när den har lästs upp under en samtalskväll på Dramaten i Stockholm, och därmed lämnat ”den poetiska kontexten” för att bli en del av en ”ideologisk diskurs”.

Formuleringen avslöjar två saker, där den minst oroväckande är att en ledande litteraturkritiker jämställer poesin med ett kuddrum. I hela resonemanget finns en benägenhet att vilja dela in samhället i disparata zoner. Här har vi ideologi, här poesi, där hat. Tillvaron blir som Tetris, med klart isolerade element som studsar mot varandra. 

Vad dessa begrepp döljer är att gränserna är en fiktion. Ideologi producerar hat, reproduceras genom poesin, och så vidare. Men kärnan i den allmänborgerliga moral som ingen tror sig representera är ju just denna: det finns endast enskilda fall, uppspända mellan Människan och Förnuftet, och som Anders Johansson påpekar i Aftonbladet (15/5) är den subjektiva upplevelsen alltid överordnad objektiva förhållanden. 

När Liljestrand skriver att han ”ifrågasatte hatet – inte mot maktstrukturer eller ekonomiska mekanismer; mot kategorier av människor – som legitim intellektuell position” är detta ett utslag av samma dialektiska blindhet. ”Kategorier av människor” är maktstrukturen, för det första. Och ”intellektuell position” är även det en talande formulering. Det är som att Liljestrand vill insinuera att det hela egentligen handlar om psykologi: vänsterintellektuella kan bara hata, de argumenterar för att rättfärdiga sina komplex! 

I och med att han redan har suddat ut gränserna mellan affekt och objektiva händelser – mellan det man känner och det som sker – ser han inte heller det delikata förhållandet mellan känslor och politik. Hat är ju just en känsla, ofta irrationell i sin kraft och riktning, men det betyder inte att den saknar grund i ett verkligt förhållande. Huruvida detta förhållande är en faktiskt orättvisa (klass), en orättvisa skylld på fel grupp (låga löner är invandrarnas fel) eller en icke-orättvisa (bögar måste dö) är inte alltid lätt att avgöra, men framför allt sekundärt i sammanhanget: min poäng är att ett strukturellt hat inte kan behandlas som en fristående karaktärsdefekt. Folk hatar. Varför? 

Och då är vi tillbaka där vi började: i frågan som Liljestrand är oförmögen att ställa, än mindre svara på.

Någon som däremot gör detta är Johan Jönson. En av många förtjänster med hans poesi är just gestaltningen av kugghjulstillvaron i den köttmonolit som är dagens globala kapitalism. Jönsons diktjag hoppar från ett underbetalt skitjobb till ett annat, allt otryggare, föraktad av samhället och av sig själv. Tydligen finns det ändå läsare som kan vistas i denna klasshatets livmoder utan att förstå någonting alls. Mycket kan sägas om den saken, men det är knappast poetens fel.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Arbetarens rojavasamling

PKK – Hjältar, terrorister eller frihetliga utopister?

Prenumerera på nyhetsbrevet och få vår samlade rapportering om kurdisk frihetskamp i inkorgen.

Klicka här för att stänga