Den militära affärsuppgörelsen mellan Saudiarabien och Sverige har fått stor uppmärksamhet i svenska medier under vårvintern, och förra veckan avgick den svenske försvarsministern. Men Sverige utgör även på andra sätt en viktig plats för den globala vapenproduktionen, samtidigt som den svenska försvarsmakten mer villigt än någonsin ger sig ut på nykoloniala äventyr tillsammans med Natoländer. Att Sverige skickade stridsflyg till Libyen är ett symtom på att vi allt mer integrerats i de andra västmakternas militära nätverk, med dessas gemensamt orkestrerade ”intressen”, skriver Björn Hedlund.
Landet som en gång hade en statsminister som kände sig föranledd att marschera i fackeltåg mot amerikansk imperialism, har numera en försvarsmakt som mer villigt än någonsin förr ger sig ut på nykoloniala äventyr tillsammans med Natoländer. Nu senast pågick en militärövning mellan 12 och 21 mars i Norge under namnet Cold Response. Den svenska försvarsmakten medverkade i övningen, som samlade 16 000 soldater från Sverige, Norge, Belgien, Kanada, Danmark, Finland, Frankrike, Nederländerna, Polen, Storbritannien, Spanien, Tyskland, USA och Irland. På svenska försvarsmaktens hemsida kallar man övningens fokus för ”fredsframtvingande”. Försvarsmakten deklarerar stolt att man för första gången genomfört flygoperationer över svensk-norska gränsen.
”Internationellt samarbete” är vår tids svenska stridspittars melodi. Sedan 2007 finns Nordic Battlegroup. Denna grupp utgör en del av EU:s snabbinsatsförsvar som ska kunna sättas in för att ”främja fred” och ”hantera kriser”.
Den svenska neutralitetspolitiken var under det kalla krigets dagar, som historiker visat, främst en yttre fasad. I dag krackelerar dock neutralitetens ideologiska fernissa allt mer framför ett yrvaket svenskt folks ögon. Samtidigt blir det allt mer uppenbart att Sveriges röst som världssamvete saknar trovärdighet.
Den militära affärsuppgörelsen mellan Saudiarabien och Sverige har fått stor uppmärksamhet i svenska medier under vårvintern. Skandalen lukar illa i sig men den visar på något som är än mer problematiskt: Sverige har störst vapenexport i världen per person.
Detta enkla faktum kommer att brinna snabbt som tomtebloss i nyhetsrapporteringen och debatten för att sedan slockna helt. Att Sverige samarbetar så pass intimt med totalitära regimer som Saudiarabiens är tyvärr inte så hisnande som det först ter sig. Att det sker på ett sätt som dessutom riskerar att bidra till att regimer slår ner på den arabiska vårens spontana revolter uppenbarar vad retoriken om demokrati är värd när det finns stora pengar att tjäna. Skandalen väcker frågor om den globala kapitalismen och dess krigskomplex. Är det inte illa att Sverige exporterar vapen till ett land som USA? Eller att Sverige utgör en viktig plats för den globala vapenproduktionen? Som i sin tur är en förutsättning för det militära våld som krävs för att upprätthålla den rådande världsordningen?
Barack Obama har medvetet valt att tona ned användandet av begreppet ”kriget mot terrorismen”. Det är inte förvånande med tanke på hur starkt förknippat uttrycket är med den crazy clown-stämplade George W Bush. Problemet vi står inför i dag är att de gränsöverskridande globala krigen inte är över. Brutaliteten och dödandet i ”säkerhetens” eller amerikanska intressens namn upphör liksom inte vips för att man byter ut sheriffen. Den amerikanska krigsföringen har under Obama fått en mer sofistikerad, svårfångad och flytande karaktär. Samtidigt har USA blivit mer samarbetsvilligt med Europa. Det första vicepresidenten Joe Biden gjorde efter Demokraternas maktövertagande var att resa till Europa för att tala med kollegor om vikten av att man tillsammans använder ”force” för att tillvarata gemensamma strategiska intressen. Det militära våldet har under Obama åter kommit att upplevas som legitimt genom att det kläs i orwellskt nyspråk. Våldet är ”fredsfrämjande”, ”humant” och ”nödvändigt”. I Afghanistan har Förenta Nationerna helt och hållet underordnats amerikanernas och deras europeiska vasallers diktat.
När Barack Obama höll sitt installationstal som president mässade han att ”there will be another American century”. Exakt samma formulering används inom nykonservativa tankesmedjor när de skissar på planer för amerikanskt världsherravälde. Pentagon talar numera öppet om att USA:s militärmakt slår till var det än kan tänkas bli nödvändigt på planeten. Direkt efter att president Obama tog plats i Vita Huset placerade han ”hökar” på nyckelpositioner i sin administration. Många av Bushs pojkar fick dessutom vara kvar. Listan med namn på personer som har ett mörkt förflutet inom CIA och sådana som är kända som ivriga förespråkare av militärt våld kan göras lång. Vad antropologer har kallat ”the killing elite” i Washington byts ut varje gång USA får en ny president, men dess viktigaste funktioner fortsätter i grunden vara desamma som de varit sedan Vietnamkriget. Den blodbesudlade Henry Kissinger har uttryckt att Obamas maktövertagande innebar en stor möjlighet eftersom han har blivit så populär över hela planeten. Kissinger fortsatte i samma andetag att påpeka att en ekonomisk kris är ett utmärkt tillfälle att skapa en ny världsordning. En viktig bakgrund till detta är också det faktum att Obama har fått mer pengar av aktörer på Wall Street än någon annan amerikansk president någonsin, samtidigt som han innehar rekordet i donationer från medborgarna.
Om Natoländerna med USA i spetsen under det kalla kriget såg en självklar fiende i kommunismen så vreds militärt fokus under 1990- och 2000-talen hyperkapitalistiska era i stället mot ”nationsbyggande”. Första Irakkriget legitimerades med hänvisning till folkrätten. Bomberna som man fällde över Kosovo presenterades som en del av en humanitär intervention. Det andra gulfkriget under 00-talet legitimerades med hänvisning till hot från påstådda massförstörelsevapen, varvat med bilden av Saddam Husseins brutala ondska. President George W Bush påstås själv ha sagt att han vet att Irakkriget egentligen handlade om olja (i bemärkelsen att det gällde att inte låta terroristerna lägga beslag på profiten). I dag står vi allt mer inför en gränsöverskridande krigsföring som presenteras som globalt polisiär och presenterar sig själv som helt inriktad på att skapa fred och ordning. De rika västländernas kovändning när det gäller agerandet gentemot Gaddafis regim och de militära insatserna för att stödja motståndsrörelsen i Libyen hör till de senaste exemplen. Amerikanska drönarflygplans vidsträckta arbetsfält i Mellanöstern är en del av samma tendens, fast i teknisk och logistisk mening.
Att Pentagon officiellt definierat ”cyberrymden” som den femte arenan för krigföring, vid sidan av rymd, hav, land och luft, är talande för hur militären nu strävar efter att styra över både information och sociala relationer, likväl som att man släpper verkligt fysiska bombmattor över konkreta geografiska platser, och dödar människor av kött och blod.
Att Sverige skickade stridsflyg till Libyen är ett symtom på att vi allt mer integrerats i de andra västmakternas militära nätverk, med dessas gemensamt orkestrerade ”intressen”. Den nyligen uppmärksammade YouTube-filmen om Kony i Uganda framställer amerikanskt militärt ingripande som viktigt i syftet att upprätthålla en global ordning och för att minimera världens lidande. Inom vissa stora NGO:er finns personer som odlar en svartvit världsbild där världen delas upp i goda och onda som faktiskt uppvisar likheter med hur Bush, al-Qaida och andra av ”nyansernas mästare” resonerar. Bilden av de ”stackars” lidande afrikanerna får tjäna till att legitimera de goda vita européernas/amerikanernas militära närvaro.
Idag förs krig av nätverksliknande konstellationer som går bortom nationalstaterna och deras kontroll. Dagens konflikter skär igenom en komplex väv av organisationer, affärsverksamheter, handelskedjor, multinationella företag och statliga aktörer. Krigen är en sorts marknader där de stridande parterna består av ett myller av entreprenörer snarare än två stridande par med stora folkliga arméer. Den gamle amerikanske presidenten Dwight Eisenhower varnade i ett berömt tal till den amerikanska nationen för vad han kallade ”det militärindustriella komplexet”. Krigen och det militära våld som västvärldens supermakter i dag ägnar sig åt är en del av en global marknad. Inom marknaderna finns stor konkurrens mellan olika aktörer. Den allt mer flytande gränsen mellan krig och fred gör att säkerhetsföretag kan operera i båda sfärer utan att det ens uppfattas som problematiskt.
En del socialantropologer hävdar i Eisenhowers andra att när samhällen väl blivit inställda på och förberedda för krig så ökar risken att det faktiskt kommer bli krig. Socialantropologen Carolyn Nordstrom menar att krigandet blir en institutionaliserad vana som det är svårt att bryta sig loss från när hela maskineriet väl dragit igång. Krig och vapenproduktion blir inte bara något som kapitalister profiterar på. Det blir också något som fyller sociala relationer med en viss sorts aggressiv nationalistisk mening. Att Sverige sitter med fingrarna i syltburken är inget nytt. Vi har länge haft en ledande roll inom vapenproduktion, men i och med övergången från värnpliktsarmé till globaliserat insatsförsvar blir risken betydligt större att våra nykaroliner snart kommer att dra ut i fält.
Idéerna om universella mänskliga rättigheterna bryter mark och blir populära över hela planeten. Ibland paras de samman med att man talar om vikten av att skapa en ”liberal fred” där alla de lokala striderna parterna ska komma överens. Denna diskurs odlas främst av akademiker inom disciplinerna statsvetenskap och freds- och konfliktforskning. Vad dessa tyvärr ofta missar är att dagens amerikanska och europeiska militära övermakt inte heller regleras av några stabila juridiska ramverk. En gruppering inom den amerikanska militären som heter JSOC agerar till exempel som global antiterrorgrupp, de utför politiska mord på främmande territorium, och är helt utan möjlighet till insyn. Är Haagtribunalen tipsade?
USA som stat understödjer många NGO:er som säger sig skydda mänskliga rättigheter med ekonomiska resurser. Samtidigt kritiseras USA hårt av samma NGO:er för att de inte skyddar de mänskliga rättigheterna. På den punkten skiljer sig inte Sverige längre från USA i någon betydande mening. När Tariq Ali för några år sedan gästade Stockholm passade han på att ge svenska medier en känga för att vara unikt dåliga på att skildra konsekvenserna av västvärldens militära agerande i Mellanöstern. Tack och lov har även vi i Sverige tillgång till The Guardian, BBC och CNN som faktiskt lyckas visa att krig är på riktigt. Det är förvånande att den svenska självbilden där landet ses som en fredens röst, en aktör som värnar neutralitet och principer om mänskliga rättigheter, kan leva kvar så starkt.
Den romerske historikern och politikern Tacitus formulerade för tusentals år sedan en mening som fortfarande tycks giltig: ”De ställer till med slakt och kallar det för fred”.