”Hur gör man en film om finanskraschen för mindre än en miljon dollar?” Den frågan var utgångspunkten för J C Chandors Wall Street-thriller Margin Call. Lösningen blev vad Chandor kallar för ”en u-båtsfilm”: stäng in alla aktörerna i en sjunkande u-båt, eller i det här fallet en sjunkande bank, och låt dem kämpa mot klockan […]
”Hur gör man en film om finanskraschen för mindre än en miljon dollar?” Den frågan var utgångspunkten för J C Chandors Wall Street-thriller Margin Call. Lösningen blev vad Chandor kallar för ”en u-båtsfilm”: stäng in alla aktörerna i en sjunkande u-båt, eller i det här fallet en sjunkande bank, och låt dem kämpa mot klockan för att kravla sig ur dödens käftar.
Filmen utspelar sig under krisens första dygn bland börsmäklarna på en fiktiv storbank. På förmiddagen rider de på en oemotståndlig ekonomisk boom, på eftermiddagen inser de att de egentligen sitter på en bubbla som börjat spricka redan för veckor sedan. Ingen har upptäckt det eftersom matematiken bakom den nya tidens finansprodukter är så komplex att cheferna för länge sedan slutat förstå sig på den och inte ens de anställda matematikgenierna – en broingenjör, en raketforskare – hinner med i marknadens våldsamma expansion.
Någonstans var det fel på en formel. Den som allt vilade på. Den som alla ville tro på. Nu sitter man på en mängd dåliga papper som inom kort beräknas ge upphov till förluster större än bankens värde. Frågan är om man kan prångla ut hela rasket på en förmiddag och låta andra ta smällen för den krasch man samtidigt utlöser?
Säker känsla för bildkomposition gör att Margin Call sällan känns som filmad teater även om det är ”en u-båtsfilm”, ett kammardrama. Återkommande ”tidens gång”-vyer över Manhattans skyskrapor poängterar den svindlande historiska känslan av ”det beständigas” obeständighet. Men främst vilar filmen på en skådespelaruppsättning som kan matcha det filmiska kammardramats höjdpunkter – tänk Repet, 12 edsvurna män eller Glengarry Glen Ross.
Från den senare filmen återkommer Kevin Spacey i en skräddarsydd roll som den (o)brottsligt lojale mellanchefen, omsprungen av utvecklingen både teoretiskt och, i viss mån, moraliskt. Han lyder order och gråter ut över sin döende hund. Gamle brittiske eleganten Jeremy Irons, som vd, har precis det realistiska måttet av sociopati i sitt belevade leende. Demi Moore möter sitt öde som syndabock med en mörk aura av knappt återhållen aggressivitet värdig en klassisk tragedi. Irons landsman Paul Bettany, ung och hungrig karriärist med en legosoldats sorglösa hårdhet, har internaliserat självgodheten och den klarsynta cynismen hos en generation uppväxt efter att alla klasskompromissens hycklerier kastats överbord.
Även om både andra samhällsklasser och historisk bakgrund i stort lyser med sin frånvaro är Chandors film inte alls omedveten om finansindustrins djupare funktion. Bankskrapan i Margin Call är ett svart hål som kväver empatiförmågan och suger upp allt mer av mänsklig kreativitet.
Här sitter ingenjörer och räknar på derivatinstrument medan samhällets fysiska infrastruktur faller sönder. I en nyckelscen förklarar Bettany för en ännu yngre och betydligt valpigare kollega hur börsmäklarna är oumbärliga för systemet. De rika ”kan bara fortsätta leva som kungar för att vi har fingrarna på vågskålen i deras favör. Tar jag bort handen blir världen riktigt jävla rättvis, riktigt jävla fort,” säger Bettany, med en smula högmodig överdrift. Chandor, vars egen pappa jobbade 35 år på Merill Lynch i New York och London under regissörens uppväxt, har klart för sig vilken roll finansindustrins avreglering spelat som vapen i klasskriget de senaste decennierna. Därför lyckas hans debutfilm precis där Oliver Stones sorgliga uppföljare till Wall Street föll platt härom året. Margin Call förtjänar att bli en klassiker i sin genre.