Egypten har Mellanösterns rikaste filmhistoria. Sedan några år är man dessutom inne i en ny boom, kanske delvis beroende på att censurens och självcensurens grepp börjat lossna. Filmen har därmed blivit allt friare att realistiskt ta upp ämnen som klasskonflikter, könsroller och sexualitet. Filmskaparna kan dessutom inspireras av en stark och frispråkig litterär tradition som […]
Egypten har Mellanösterns rikaste filmhistoria. Sedan några år är man dessutom inne i en ny boom, kanske delvis beroende på att censurens och självcensurens grepp börjat lossna. Filmen har därmed blivit allt friare att realistiskt ta upp ämnen som klasskonflikter, könsroller och sexualitet.
Filmskaparna kan dessutom inspireras av en stark och frispråkig litterär tradition som överlevt diktatur och religiöst förtryck (tänk på Nawal el Saadawi och Naguib Mahfouz). Den som vill ha en snabbintroduktion till det nyliberala förfallet under Mubarak kan exempelvis göra sämre val än att hyra en kopia av filmatiseringen av Alaa Al-Aswanys roman The Yacoubian Building (roman 2002, film 2006), där ett flerbostadshus i centrala Kairo blir till en metafor för den egyptiska nationen, med de rika i lyxiga lägenheter och de fattigaste i skjul på taket.
Samma grepp, med en trång gränd i Alexandria i stället för ett hus i Kairo, används i Lust, som valts till bästa film vid Kairos internationella filmfestival och i slutet på mars kan ses på Stockholms afrikanska filmfestival, CinemAfrica.
Kairo 678 sätter liksom Lust den ojämlika relationen mellan kvinnor och män i förgrunden, med ett tvärsnitt av det egyptiska klassamhället som bakgrund. I berättelsens centrum står tre unga kvinnor som alla utsätts för sexuella trakasserier, en ur var och en av de tre stora urbana samhällsklasserna: arbetarklasskvinnan Fayza som varje dag på sin väg till jobbet antastas av opportunistiska händer i trängseln på titelns buss nummer 678, Nelly ur medelklassen som överfalls av en bilist på gatan och överklasskvinnan Seba som råkar illa ut bland firande fotbollssupportrar efter en landskamp.
I ett samhälle där en kvinna vanligtvis väljer att tiga om dessa saker av fruktan för sitt rykte, väljer dessa tre att slå tillbaka: Seba genom att lära ut (huvudsakligen verbalt) självförsvar till andra kvinnor, Nelly genom att insistera på att göra polisanmälan och Fayza handgripligen med hjälp av en vass hårnål i skrevet på tafsarna.
Men denna film är inte en enkel hämndrulle om manliga förövare och kvinnliga offer som ger igen, det är ingen feministiskt uppsminkad Death Wish. Trängseln på buss 678 symboliserar ett land där både ideologiska och ekonomiska faktorer begränsar utrymmet för hälsosamma relationer och för att kunna utveckla sexualiteten utan tvång. Arbetslöshet, bostadsbrist, höga priser och låga löner försenar eller omöjliggör exempelvis äktenskap och familjebildning för många unga ur arbetarklassen. Ett par av förövarna i filmen är fattiga unga män som otvivelaktigt kan sägas få sitt känsloliv och sin sexualitet på ett mycket direkt sätt förtryckta av det samhälle de lever i.
Kairo 678 är en film av onda cirklar, av förtryck som leder till förtryck, av skam som fortplantas från män till kvinnor och tillbaka till män igen, som när Fayza, äcklad av sina upplevelser på bussen avvisar sin förtvivlade man kväll efter kväll.
Det är en film med fler offer än förövare, som visar hur ojämlika relationer till sist skadar båda sidor. Det är dessutom en mycket välgjord och välspelad film som stärker intrycket att egyptisk film kan vara på väg mot något stort, om de politiska omständigheterna tillåter det.