Varje gång en polis skjutit i tjänsten är det Rikspolisstyrelsens uppgift att utreda omständigheterna kring våldsutövandet. RPS för också statistik över skjutningar. Av den statistiken framgår att antalet skjutningar fördubblats på bara ett år. 33 skjutningar rapporterades in 2010, 65 skjutningar 2011. Naturligtvis är detta de officiella siffrorna, och det kan finnas ett mörkertal.
Men vad föranleder då den dramatiska ökningen? Det kan inte RPS svara på.
Det förefaller märkligt att en dubblering av polisskjutningarna inte leder till en ordentlig genomlysning av polisverksamheten, för att ta reda på vad som kan ligga bakom. Skjutande med skarpa skott måste vara sista utvägen, farorna är stora både för den som ska omhändertas och för allmänheten.
Tyvärr talar många fall om ett övervåld med fruktansvärda konsekvenser för enskilda och deras anhöriga. När en 16-årig biltjuv dör av en poliskula är det svårt att inte fundera över om inte barnet och hans familj kunde ha fått hjälp i stället. När barn debuterar i kriminalitet är det alltid ett misslyckande för samhället som inte ingripit för att hjälpa dem och deras familjer i tid. Som inte erbjudit avlastning, välfärd, stöd och framtidstro. När samhället abdikerar står den kriminella sektorn redo att rekrytera fattiga barn och ungdomar.
Ännu mer uppseendeväckande är alla de fall då poliser skjutit ihjäl psykiskt sjuka när anhöriga ringt efter hjälp. Om vården kan ta hand om psykotiska människor utan att skjuta dem, så borde inte poliser skickas att omhänderta dem utan lika bra kompetens. Ingen ska behöva dö för att hon är sjuk, vare sig sjukdomen heter epilepsi eller psykos.
Det finns en starkt kollegial anda inom polisen, som ofta får draghjälp av såväl media, domstolsväsende som allmänhet. Poliser räknas alltid som trovärdiga och bortförklaringar när de gjort fel synas inte. I skuggan av en sådan anda ökar polisskjutningar såväl som korruption inom kåren.
Det är dags att flytta utredningar mot polisen vid våldsanmälningar, från polisen själv, till en utomstående granskningskommission. Det är aldrig bra att en myndighet bara svarar inför sig själv. När en myndighet har laglig rätt att använda våld mot medborgarna bör granskningen vara desto intensivare. Att bara säga ”vi vet inte varför skjutningarna dubblerats” duger inte.