Özz Nûjen har lång erfarenhet av den alltjämt växande ståupp-scenen, han har varit med och sprutat in energi i organisationer och föreställningar som Stockholm Comedy Club, Suck, Skrattstock, Stand up på bio och är sedan några år medlem i den gemensamma arrangörsbolaget Roa produktion.
Han började som radioproducent på Dramatiska institutet men blev snart den som alla ville lyssna på i program som Programmet som inte får heta Bögradio.
Under sin karriär har Özz Nûjen spelat in film i Sverige och utomlands, som i Julkalendern och härom veckan i SVT, en invandrad storgangster som iskallt utmanar Mankells kommissarie Wallander.
– Svenska filmare som ser mig tänker en skådespelare som kan spela komiker eller skurk, sammanfattar han.
I Frankrike, där han spelat in flera filmer, är det inte riktigt lika strängt inordnat, men rollen som ”invandrare” är självklar.
Att utgå ifrån att Nûjen, som ofta häcklar homofobi och invandrarskräck, och som det kan tyckas ständigt uppehåller sig vid sitt kurdiska ursprung, skulle bekänna sig som inbitet radikal är ett misstag. Trots att han säger att hans skämt blivit allt mer politiska och råare vill själv snarast beteckna sig som någonstans i mitten, – ”mer miljöpartist i så fall” – mellan vänsterståuppare som Claes Malmberg å ena sidan och högerorienterade David Batra och Lenny Norman.
– Men makten kan ju innehas av både höger och vänster. Jag är i opposition oavsett maktens färg.
Han påpekar att det kurdiska temat faktiskt är en väldigt liten del av hans shower – trots att han ofta får höra att han inte skojar om någonting annat.
– Jag har kollat upp det och sett att om jag i en ståupp-show nämner ordet ”kurd” en enda gång i en 35 minuter lång show så uppfattas det som att jag bara skämtar om kurder.
– Att påstå att jag bara skämtar om håriga kurder kan vara ett sätt att förminska mig också, liksom att kvinnliga komiker ofta för höra att de bara pratar om sina män och kvinnohumor, säger han.
– När jag skämtar om samma saker som andra komiker kallas mina skämt invandrarhumor, säger han.
I Dålig stämning vill Özz Nûjen undersöka den svenska traditionen att vara så rädd för just dålig stämning. De flesta kan nog känna igen sig i att se hur alla deltagare i en grupp gör sina ansträngningar att försöka släta över när något skär sig mot den överenskomna nivån.
Vad är för övrigt att vara svensk? För närvarande bygger alltså Özz Nûjen upp sin föreställning efter teorin att den minsta gemensamma nämnaren är obehaget inför dålig stämning. Konflikträdsla är ett annat namn för samma sak. Han vill få oss i publiken att skratta åt men också med varandra.
Publiken då? Özz Nûjen har sagt att han inte gärna uppträder inför en homofob publik.
– Det beror på att homofober ofta har andra issues – är emot kvinnlig rösträtt och allas lika rätt till exempel. Det blir så många barriärer att ta sig över. Jag skulle kunna skämta om dem också –men då blir det inte så roligt för dem heller. Då blir det riktigt dålig stämning!
