Klockan sju på morgonen, i ett av Haninges villaområden, möter vi upp med Anna Thomé som precis ska påbörja sin arbetsdag. Hon presenterar sig för kunden som ”Sotaren” och går in i dagens första hus för att ta sig en titt på braskaminen. Hon öppnar luckorna till kaminen och tänder en cigarettändare för att kontrollera draget i skorstenen. Om hon upptäcker ett baksug kan det bero på stopp i rökkanalen.
– De flesta har en väldigt positiv bild av ”Sotaren”, så de är glada när jag kommer, säger hon.
Anna Thomé förklarar att det är viktigt för henne att gå in i huset och ta en titt på aggregatet, innan hon sätter igång med att ”pumpa”, eftersom kunderna ibland har ställt upp luckorna till kaminen, för att vara snälla och hjälpsamma.
– De måste vara stängda, annars blir det fullt med sot i hela huset när jag sätter igång.
Sedan klättrar hon upp till skorstenen på taket, där hon släpper ned lod, grejs och lina. Grejs är benämningen på stålborsten som sitter fast på linan. Proceduren upprepas ett par gånger. Detta kallas för att pumpa.
Avslutningsvis klättrar hon ned igen och går in till braskaminen för att städa upp sotet och återigen kontrollera utsuget.
Anna Thomé är utbildad attributmakare i Skellefteå. En attributmakare tillverkar rekvisita till filmer och teaterpjäser, i material som trä, gips, skumplast och papier maché. Men hösten 2006 hade hon tröttnat på att jobba extra som timvikarie i hemtjänsten och fick se en annons i morgontidningen. Annonsen gällde en sex månader lång utbildning till sotare, i Rosersberg.
– Jag satt vid köksbordet när min kille kom hem med tidningen och visade mig annonsen. ”Men Gud, det där skulle man kanske prova på”, sa jag.
I januari 2007 påbörjade hon utbildningen.
– Jag har alltid varit något av en pojkflicka och tyckt att det är roligt att klättra på tak. Sedan är jag väl inte helt ohändig av mig heller kanske.
Anna Thomé tror att den låga andelen kvinnliga sotare mest handlar om tradition och ohejdad vana.
– Att man blir skitig kanske avskräcker en del, det är egentligen inte särskilt tungt. Jargongen är en annan än om man jobbar tillsammans med tjejer så klart. Personligen tycker jag bara att det är roligt, det var så himla mycket prat om bantning och barn i hemtjänsten. Men det kanske kan vara ett hinder för vissa, man måste ju ha lite skinn på näsan liksom.
Under sotarutbildningen ingår, förutom en och en halv månad praktik, en hel del teori.
– Vi läste bland annat om klimatpåverkan, husisolering, u-värden, rökgastemperaturer, sotaryrkets historia och eldningsteknik, om varför man sotar och hur man förhindrar brand.
Om man eldar fel, det vill säga med fuktig ved eller med för snål syretillförsel, uppstår sotrök som orsakar tjärbeläggningar i rökkanalen. Tjära har en låg antändningsnivå, brinner kraftigt och är svårsläckt.
– Röken från en vanlig vedkaminsbrasa kan bli upp emot tusen grader varm. Börjar det brinna i tjäran kan lågorna som slår upp bli tre till fyra meter höga. Det är inte ovanligt att rökkanalen i en vanlig villaskorsten har en beläggning av fyra till fem centimeter med sot.
Detta är en av de vanligaste orsakerna till villabränder. Anna Thomé kommer ofta till hus där hon kan konstatera att en så kallad soteld (en eld som uppstått i skorstenen) ägt rum, utan de boendes kännedom.
– De berättar då ofta att: ”Ja, det var någon kväll då det mullrade så kraftigt i skorstenen”.
Eftersom hon ännu inte gått teknikerutbildningen kan hon då inte göra annat än att rekommendera en ny besiktning av skorstenssystemet.
Även om elden inte spridit sig till brännbara delar av huset kan skador ha uppstått i schaktet intill rökkanalen eller i bärande takbjälkar.
Klockan tio åker vi till närbutiken och köper lunch, som vi tar med oss till sotarkammaren. Väl där visar Anna Thomé upp omklädningsrummet, lagret och verkstaden, där de bland annat tillverkar suddar (en form av borste som används för att rensa ur sotet från kaminerna).
Hon berättar att hon inte har något eget omklädningsrum, utan får gå in 15 minuter innan killarna för att duscha och byta om.
– Den där kvarten betyder mycket för mig, eftersom jag sedan ska hämta barnen på dagis.
När vi sitter i fikarummet och äter kommer Anna Thomés kollega Robert Persson in och gör oss sällskap. Robert Persson bär en traditionell sotarmössa på huvudet, en så kallad kurpis. Han berättar att ett mynt är insytt i mössan.
– Tanken var att sotaren alltid skulle ha en peng med sig om han inte fann något jobb, när han gav sig ut på lärlingsvandring och sökte efter ett eget distrikt, säger Robert Persson.
Förr var det också vanligt att unga sotarpojkar gifte sig med änkan till en sotarmästare. På det sättet fick han både titel och distrikt till skänks.
– Sotare dog ofta i relativt ung ålder på den tiden, till följd av alla gifter och cancerogena ämnen, säger Anna Thomé.
I villan vi kommer till direkt efter lunchen på sotarkammaren hittar vi en död skata i rökluckan, intill braskaminen. Anna Thomé säger att det inte är speciellt ovanligt.
– Vi hittar ibland kajbon i skorstenarna. De kan vara upp till 2–3 meter djupa. Kajan släpper ner pinnar och grenar tills boet blivit så högt att ljuset tar sig in, då känner hon sig otrygg och flyttar vidare till nästa skorsten.
Sommaren 2008 grundade Karin Kebbe-Helin, tillsammans med tre kollegor, ett nätverk för kvinnliga sotare. De ville stärka de kvinnliga sotarna i deras yrkesroll, förbättra deras arbetssituation och få fler kvinnor att våga satsa på yrket. I dag är nätverket en undergrupp till föreningen Kvinnors Byggforum, en riksomfattande förening för alla kvinnor med intresse för plan-, bygg- och förvaltningsfrågor.
Anna Thomé säger att nätverket främst är till för kvinnor som känner sig utsatta för fördomar i en mansdominerad yrkeskår.
– Det är jättebra om de kan träffas för att utbyta erfarenheter och ge varandra stöd, men själv har jag inte varit så aktiv eftersom jag inte känt något behov.
Anna Thomé trivs bra med jobbet, även om det inte varit hennes dröm sedan barnsben att bli sotare.
– Det har sina för- och nackdelar. Svartsotningen, att sota skorstenar, är rolig, om det inte blir för stressigt. Man får vara utomhus, klättra på tak och träffa folk som är vänligt inställda. Om för många kunder glömt att ställa fram stegen kan det bli väldigt stressigt. Vi gör 15–18 stopp per dag, det är inte så många som förstår det.
Saneringen av ventilationssystem och imkanaler på restauranger tycker hon är en mindre rolig del av jobbet.
– Vi får täcka in stekbord med plastfilm, klä oss i långa plasthandskar, ansiktsmask och cyklopglasögon. Sedan sätter vi igång med högtryckssprutan som vi fyllt med starkt ”kem” och hett vatten, för att få bort fettavlagringen i ventilationstrumman. Då känner man sig mer som en saneringsarbetare än en sotare.
När Anna Thomé väntade sitt andra barn rådfrågade hon en toxikolog om dessa kemikalier kunde vara skadliga för barnet i hennes mage.
– Han rådde mig att vara hemma, så jag blev beviljad förlängd havandeskapspenning från försäkringskassan. ”Kemet” är starkt basiskt och man känner direkt att det börjar svida och klia om man får det på armen.
Anna Thomé började jobba som sotare redan 2007, men eftersom hon varit föräldraledig med sina två barn, Rufus, 4 år, och Malva, 2 år, sedan dess, har hon ännu inte inte fullgjort de tre lärlingsåren som krävs för att klassas som färdigutbildad.
– Jag har ett år kvar nu, sedan får jag gå vidareutbildningen till sotartekniker.
Efter att ha arbetat tre år som sotare har man möjlighet att gå den sex månader långa vidareutbildningen.
– Jag sotar bara ur skorstenskanalerna, som sotartekniker får man dessutom göra brandskyddskontroller och besiktningar av nyinstallationer.
Vid brandskyddskontroller och besiktningar kontrolleras att inga sprickor uppstått i rökkanalen, att den inte ligger för nära brännbart material, att det finns ett schakt runt kanalen, samt att takskydd och stegar är säkra.
De flesta kunderna är positivt inställda till att det kommer en kvinnlig sotare.
– De blir förvånade men är oftast positivt överraskade. ”Åh vad roligt att det kommer en tjej”, brukar jag få höra flera gånger om dagen.
Men givetvis finns det även undantag.
– Jag möter en del griniga gamla gubbar som tycker att: ”Det här är väl inget kvinnoyrke! Klarar lilla du verkligen av det här?”. Vid ett tillfälle kom jag hem till en kvinna i 50-års åldern, som hade piffsat till sig i klänning och smink, klockan sju på morgonen. ”Jag trodde det skulle komma en karl”, sa hon besviket.
Anna Thomé kan ibland tycka att det är en smula obehagligt att som ensam tjej komma hem till okända människor.
– Jag råkade ut för en liten incident för ett tag sedan. En äldre man i 80-års åldern kom och öppnade dörren spritt språngande naken. ”Du har inga kläder på dig”, sa jag. ”Nä, det vet jag väl”, svarade han surt. ”Men gå och sätt på dig en morgonrock då”, sa jag. ”Det har jag ingen”, svarade han. Det var en äldre harmlös farbror och jag har ju min erfarenhet från hemtjänsten, så det gick bra. Men tanken slår mig ibland, att man inte vet till vem man kommer hem.
Ola Larsson som är personalchef på Haninge sotning och ventilation säger att balansen i arbetsgruppen blivit bättre sedan de anställde Anna Thomé.
– Jargongen blir lite dämpad om man har en kvinna i gruppen, vilket är positivt.
Han erkänner att en viss oro funnits för hur en kvinna skulle klara av arbetet.
– Vi hade väl lite förutfattade meningar. Vi visste inte hur kunderna skulle reagera och att bära omkring på en stege kan vara ganska tungt. Men vi fick ju prova på Anna Thomé under hennes praktikperiod, så vi visste redan att hon klarade jobbet bra.
Anna Thomé upplyser avslutningsvis om att sotarbranschen troligtvis kommer att behöva expandera och nyanställa.
– Det är väldigt populärt just nu att installera braskaminer och pelletspannor.
