Trots en lång rad av skandaler inom äldreomsorgen tycks den borgerliga regeringen ha tagits på sängen av den senaste tidens avslöjanden. I gengäld förefaller den dock reagera desto starkare. Äldreminister Maria Larsson menar förvisso att medborgarna uppskattar valfriheten:
– Men i dag har vi riskkapitalbolag som är verksamma inom till exempel skola och vård som har räntekonstruktioner som gör att de slipper beskattning i Sverige och att vinsterna i stället går till olika skatteparadis. Det är helt enkelt oacceptabelt. Det måste vi få ett stopp på, dundrade hon apropå Caremas vanvård.
I måndags svarade finansminister Anders Borg med att flagga om skärpt lagstiftning mot aggressiv skatteplanering i välfärdssektorn. Borg gillar att ta ton mot storkapitalet, och visst signalerar lagstiftning aviserad i affekt politisk handlingskraft. Givetvis vill alla att företag som gör storkovan på svenska skattepengar också betalar skatt i Sverige, men även om skatteplaneringen provocerar många gör det ingen avgörande skillnad om den stoppas.
De privata vårdjättarna är inte verksamma i Sverige på grund av möjligheten att skatteplanera, utan på grund att den offentliga finansieringen är en bergsäker kassako. Skatteplaneringen må vara glasyren på toppen, men tårtkalas på skattepengar blir det ändå.
Om regeringen menade allvar skulle den i stället se över det för Sverige unika systemet med möjlighet till obegränsat vinstuttag ur offentligt finansierad omsorg.
Några sådana signaler skickas dock inte ut från våra offentliga institutioner, tvärt om. På Sveriges Kommuner och Landstings kongress i Norrköping nyligen beslutade organisationen att verka för att lagen om valfrihetssystem ska utvidgas till att gälla bland annat färdtjänsten, och regeringens linje är att lagen snart ska omfatta alla kommuner. Det innebär – oavsett om man tror marknadskrafterna om gott eller ont – mer skattepengar i privata fickor.
Från såväl den parlamentariska som utomparlamentariska vänstern har det länge gjorts gällande att just möjligheten till vinst urholkar välfärdstjänsternas kvalitet. Ett resonemang som knappast försvagas av de upprepade vårdskandalerna. Och som, om det stämmer, innebär att vanvården av våra äldre tycks förutbestämd att fortgå.
