Med slutet av fastemånaden Ramadan tycks också den egyptiska arbetarklassens tålamod ha tagit slut. Efter sju månader av militärstyre och vaga löften om sociala reformer har en hittills oöverträffad våg av strejker spridit sig över landet. Under september har tiotusentals offentliganställda och fabriksarbetare strejkat för bättre villkor och mot korrupta chefer.

Först ut var tusentals postanställda över hela landet, som lade ner arbetet i en samordnad aktion i början månaden. En vild strejk bland bagagebärare på Kairos internationella flygplats orsakade kaos i flygtrafiken i flera dagar innan militärpolis grep in och bröt upp den.

När drygt 20 000 arbetare på en statlig textilfabrik i Mahalla snabbt fick igenom flera av sina krav efter att ha hotat med strejk följde arbetare på flera andra fabriker genast deras exempel, och förra veckan nådde protesterna till och med elituniversitet American University of Cairo – där studenter och säkerhetsvakter enats i kamp mot kraftigt höjda studieavgifter och svältlöner.

Protestvågen sätter nu hård press på det högsta militärrådet, SCAF, som grep makten när Egyptens diktator Hosni Mubarak tvingades bort den 11 februari och på senare tid fått växande kritik för den oklara tidsplanen för övergången till civilt styre. Den utdragna tv-sända rättegången mot Hosni Mubarak och den förre inrikesministern Habib el-Adli, som bägge åtalats för att ha beordrat dödligt våld mot demonstranter under upproret i januari, tycks inte heller ha stillat folkets hunger efter rättvisa.

Den 9 september samlades tiotusentals demonstranter åter på Tahrirtorget i Kairo för att visa sitt missnöje med att tusentals civila fängslats av militärdomstolar, samtidigt som Mubarak döms i en civil domstol och poliser anklagade för övergrepp bara omplacerats eller rentav befordrats. Övergångsregeringens förslag till ny vallag har också förkastats av en enig opposition, som kräver ett proportionellt valsystem istället för majoritetsvalkretsar som anses gynna kandidater med stora finansiella resurser – i synnerhet rika affärsmän från Mubaraks parti NDP och Muslimska brödraskapet.

Militärrådet har svarat med en rad åtgärder som syftar till att tysta kritiken. För två veckor sedan stoppades utfärdandet av licenser till privata satellitkanaler och några dagar senare stoppades al-Jazeeras sändning från Kairo efter en polisräd mot 16 tv-kanaler.
Journalister som undergräver den ”sociala freden” i landet och personer som angriper ”friheten att arbeta” har hotats med fängelse under landets stränga undantagslagar, som militären upprepade gånger har lovat att upphäva.

Men varken hot om fängelsestraff eller ett förbud för regeringen att förhandla med strejkande offentliganställda tycks ha haft någon effekt. I stället trappades protesterna upp när tiotusentals lärare gick ut i strejk i lördags – för första gången sedan 1951. Enligt utbildningsministeriet deltog mindre än en procent av alla lärare i strejken, som sammanföll med höstterminens början. Men fackliga aktivister hävdar att deltagandet snarare var 65 till 75 procent, och bilder på bloggar och facebooksidor från skolor runt om i landet bekräftar att uppslutning varit stor.

Lärarna kräver att utbildningsministern ska avskedas och att tidigare löften om höjda löner ska infrias.
– Jag har arbetat i 16 år, jag har en familj och egna barn, och tjänar 900 pund. Alla vet att ingen i Egypten kan leva på mindre än 1 200–1 500 pund i månaden, säger den strejkande läraren Radi Salem Mohamed till Ahram Online.

Eftersom låga löner har tvingat många egyptiska lärare att försörja sig på privatlektioner har yrkeskåren fått ett rykte som lat och korrupt – något som regeringen anspelat på när de anklagat strejkande lärare för att offra eleverna för sin egen vinning. Men själva poängterar lärarna att de inte bara kämpar för sin egen skull utan också för skolbarnens framtid.
– Vi vill se en pånyttfödelse av utbildningen. Vi står på samma sida som vanligt folk som tvingas spendera upp till halva sin inkomst på privatlektioner, säger en strejkande lärare till Mena Solidarity Network.

Från flera håll i landet rapporteras trakasserier från polisen mot strejkande lärare. Men lärarna möter motstånd även från Muslimska brödraskapet, som enligt nyhetssajten Tahrir News på vissa håll använt moskéer som arenor för att anklaga strejkande lärare för att vara ”anhängare av den förra regimen”.
På Muslimska brödraskapets hemsida Ikhwan Online manar rörelsens talesperson i skolfrågor, Ahmed al-Halwani, alla lärare att avstå från strejker för ”skolbarnens framtid.”
Det nationella lärarfacket, som domineras av medlemmar av Muslimska brödraskapet, har inte heller gett sitt stöd till strejken. I stället har den organiserats av en rad oberoende nätverk samt det nybildade Fria lärarfacket – ett av otaliga pågående försök att etablera självständiga fackföreningar i Egypten efter Mubaraks fall.

Den mödosamma processen att bygga upp en ny facklig rörelse försvåras dock inte bara av en kvardröjande rädsla för förföljelser, utan också av det negativa arv som femtio år av statlig kontroll över fackföreningarna lämnat efter sig. För miljontals egyptier framkallar ordet ”fackförening” bilden av det statskontrollerade fackliga federationen GFTU:s ordförande som under varje års första maj-firande okritiskt hyllat presidentens framsteg, påpekar advokaten och vänsteraktivisten Haitham Mohiedin i en artikel för Ahram Online.
Alla utom två av GFTU:s tjugotre styrelseledamöter var medlemmar i Mubaraks parti NDP, vilket gjorde GFTU till ”den primära försvararen av regeringens politik i konfrontationer med arbetare”, enligt Mohiedin. Därför var det en viktig seger när övergångsregeringen den 4 augusti, efter en lång kampanj av fackliga aktivister, beslöt att förklara de senaste valen inom GFTU ogiltiga på grund av fusk
och upplösa federationens styrelse.

Nu förs förhandlingar mellan oberoende fackföreningar och regeringen om ny lagstiftning som ska garantera rätten till facklig organisering, samtidigt som nya val förbereds inom GFTU:s med- lemsorganisationer. Där kommer medlemmar av det styrande partiet NDP kämpa för att behålla sina positioner – med stöd av rika affärsmän som vill att fackföreningarna ska förbli ett redskap för kontrollera arbetarklassen. Men radikala fackliga aktivister som vill reformera de existerande fackföreningarna kommer också att möta en tuff utmanare i Muslimska brödraskapet.
– Troligen kommer den islamistiska rörelsen att koncentrera sig på de statliga industrier där arbetarna är äldre och inkomsterna något högre. Dessa relativt lugna sektorer kommer att bli
Muslimska brödraskapets måltavla, eftersom de är kompatibla med rörelsens konservativa karaktär, skriver Mohiedin.

I takt med att de strejkvågen sprider sig lär inte bara klassmotsättningarna utan också den ideologiska kampen mellan vänstern och socialkonservativa islamister att skärpas. Allt tycks upplagt för en het höst i Egypten.