Sofia Priftis beskriver hur saker och kartonger, som blivit kvar på tillfälliga adresser, undan för undan kunde samlas på samma ställe, något lite mer permanent. Ett eget hem.
– För mig var Maria ungdomsbostäder det första stället som bara var mitt. Att efter elva år i Stockholm kunna bestämma över min egen bostad. Det var speciellt. För mig var det länge att få bo på ett och samma ställe i fyra år. Tidigare hade jag flyttat en gång i halvåret.
Situationen innan hon fick en liten etta i det hus som nu står utrymt och tomt, var ett runtflyttande mellan olika tillfälliga lösningar, kollektiv, inneboende, ett tag smygbodde hon i en kontorslokal.
Maria Ungdomsbostäder, i folkmun kallat Maria Plaza, på Södermalm i Stockholm, har fungerat som genomgångsbostäder för unga mellan 18 och 25 år. Med kontrakt på fyra år har mängder av ungdomar bott i de 172 lägenheterna i väntan på en bättre position på bostadsmarknaden. Tanken har varit att man under de fyra åren hinner få så pass mycket kötid i bostadskön att man kan få en bostad på den ordinarie bostadsmarknaden. Från början var huset tjänstebostäder för sjuksköterskorna på Maria sjukhus, som ligger i samma kvarter, men sedan 1990-talet har det varit ungdomsbostäder i stiftelsen Stockholms hotellhems regi.
Att det nu ska rivas beror på att fastighetsägaren Stockholmshem har andra planer för området. 220 hyresrätter ska byggas och ungdomsbostäderna samt några av kvarterets omdiskuterade verksamheter för hemlösa, finns inte med i planerna.
Tillsammans med Linus Hartin, som även han bott i huset, anordnar Sofia Priftis till helgen utställningen Maria farväl.
– Utställningen är ett minnesmärke över ett hus som varit väldigt viktigt. Vi vill lyfta fram våra perspektiv. I diskussionerna i media har området bara beskrivits som problematiskt. Så har inte vi som bott där upplevt det. Vi vill också väcka diskussionen om staden och vem den tillhör, säger Linus Hartin och menar att man kan se rivningen i ljuset av Södermalms förändring från arbetarklasstadsdel till en stadsdel för rika.
– Det handlar om segregeringen av städerna. Södermalms segregering diskuteras aldrig som något dåligt. Är det många invandrare på en plats ses det som något problematiskt, men när en hel stadsdel bara befolkas av art directors så ses det inte som ett problem. Det är ganska skamligt, säger Sofia Priftis.
Linus Hartin påpekar att man i andra delar av staden pratar om att man måste ha olika typer av boendeformer för att alla ska kunna ha någonstans att bo.
– Här tar man i stället bort det och inför bara en enda boendeform och det är boende för höginkomsttagare. Medelinkomsten bland de boende på Maria Plaza var 125000 kronor per år, medelinkomsten på söder är 290000 kronor om året. Nyproducerade bostäder är väldigt dyra. Det säger sig självt att vi inte kommer att kunna bo i det här kvarteret igen.
Av de 220 nya hyresrätter som planeras i kvarteret Grimman, kommer några att vara ettor, men ingen kommer att fungera som ungdomsbostad. Stockholmshem har ännu inga uppgifter om vad hyrorna kommer att landa på. Som jämförelse kan man titta på de nyproducerade lägenheter Stockholmshem just nu har utannonserade, då ligger en etta i Stockholms innerstad på mellan 6800 och 9000 kronor. Nyproducerade lägenheter ligger ofta långt över de nivåer hyresvärdar och hyresgästorganisationer rättar sig efter när de avtalar hyressättningen. En undantagsregel i hyreslagen gör det möjligt att sätta högre hyror på nyproducerade bostäder än vad som annars är tillåtet.
Sofia Priftis och Linus Hartin menar att det blir allt svårare att bli godkänd som hyresgäst. Värdarna ställer allt högre krav på inkomster, referenser och fasta anställningar.
– Numer kan man se värdar som kräver att man ska ha en inkomst som uppgår till fyra gånger årshyran och hos en del värdar ska det bäras av en enda person. Det är en ny grej man börjat se nu, säger Sofia Priftis.
Eddie Friberg, vd på Stiftelsen Stockholms hotellhem, lovar att kapaciteten kommer att återställas inom ett till två år.
– Vi kommer successivt att ersätta de lägenheter vi tappar här. Det vi har i nuläget är 20 nya ungdomslägenheter i Rinkeby, 38 i Vårberg och kommande år tillkommer 35 lägenheter i Rinkeby och 90 i Västertorp. Vi för kontinuerligt diskussioner om olika objekt och jobbar hela tiden på att få fram fler bostäder, inte bara för ungdomar, utan även för andra som står utanför bostadsmarknaden.
Elisabeth Lilja är docent i sociologi på Stockholms universitet och har studerat gentrifieringsprocesser, där en stadsdel blir allt mer attraktiv och låginkomsttagare trängs undan till förmån för en välbärgad medelklass. Hon anser att det är ett problem att unga och låginkomsttagare drivs ut ur stadskärnorna.
– Det här är ju en process som pågått sedan 1970-talet i svenska storstäder, men effekterna börjar bli väldigt tydliga nu. De sociala skillnaderna har blivit så synliga. Andelen låginkomsttagare på exempelvis Södermalm har halverats mellan 1995 och 2007. Medan andelen höginkomsttagare har växt. Det är en homogenisering som sker. Det blir en ny befolkning.
Hon beskriver segregeringen som en mekanism i flera steg.
– Dels är det urbaniseringen, den stora inflyttningen i städerna. Det byggs inte i samma takt som inflyttningen sker. Och det i sin tur beror på den förändrade bostadspolitiken. På 1990-talet tog man bort de subventioner som skulle stimulera byggandet av hyresrätter. Det som har byggts efter det är dyrare då det har byggts på marknadens villkor. Sedan fungerar även de kommunala allmännyttiga bostadsbolagen numera som aktiebolag, med samma vinstkrav som andra bolag. Vinstkravet fanns inte förr. Det gör det fruktansvärt dyrt.
Man har också tagit ett steg närmare marknadshyror i Stockholm. Numera vägs läget in i bedömningen av hyresnivån för en lägenhet, vilket gjort att hyresnivåerna i centrala delar av staden ökar snabbare. Stockholm omvandlar också allmännyttiga bostäder till bostadsrätter i en takt som saknar motsvarighet i resten av Sverige, och stod under 2010 för hälften av alla ombildningar i landet.
– Bostadsrättsomvandlingarna har spätt på effekterna, men det finns fortfarande mycket hyresrätter centralt. Frågan är bara vem har råd att efterfråga dem?
Hon beskriver gentrifieringsprocessens olika steg. Hur en kulturell medelklass får upp ögonen för ett charmigt arbetarklassområde, flyttar in och fixar till bostäderna. Fler och fler hus blir renoverade och området blir mer attraktivt. Priserna höjs och de som tidigare bott där har inte längre råd, befolkningen byts stegvis ut. När området sedan upptäcks, inte bara av dem som vill bo där, utan av dem som vill göra ett klipp, en god investering på bostadsmarknaden, det är då gentrifieringen tar fart på allvar.
– Det här går bara i en riktning. Marknaden kommer att påverka hyrorna allt mer och boende kommer att ta en allt större del av vår inkomst. Förlorarna är de som i likhet med ungdomarna på Maria Plaza tvingas långt ut från staden. Vinnarna är ju i det korta perspektivet de som har råd att köpa sig in i de områden de tycker om och där de vill bo, men i förlängningen är jag inte lika säker på att de vinner. När de flyttar in så förändrar de också området, gör det mer likriktat och mindre intressant. Staden tar död på sig själv på det här viset.
