Priset för en fristad

Tanja Bjørn Zabell ville springa efter tåget men fick inte för sina föräldrar. Det var för farligt. Deras hus låg vid järnvägen och varje dag dundrade tågen förbi deras trädgård. Varje dag kände hon lusten att springa efter, hoppa på och bara sticka. Inte för att hon inte älskade sina föräldrar, det gjorde hon, utan för att hon längtade efter äventyr.
En dag stod det brandmän utanför hennes fönster. Tanja blev arg och sprang ut och skrek på dem: ”Ser ni inte att ni trampar ner våra ärtor?” I trädgården låg resterna efter en kvinnokropp. Huvudet var separerat från kroppen och ärtorna var färgade röda av blod. Kvinnan hade valt Tanjas hus eftersom det låg så nära spåret och buskarna skymde sikten för tågföraren.
– Jag fick inte mindre lust att resa eller åka ut på äventyr efter det där, men jag fick tidigt en respekt för att alla impulser kan få ödesdigra konsekvenser. Det gjorde mig streetsmart, säger Tanja Bjørn Zabell.

Hon är smal och graciös, klädd i en flygoverall som hon köpt i San Fransisco. Det är en lite småkylig försommardag i Christiania, Köpenhamn. Tanja Bjørn Zabell har stannat till vid ett klädstånd efter att ha varit hos en granne och lånat duschen. Hon och hennes pojkvän har bott i Christiania i tre år nu. Vagnen de bor i har vare sig vatten eller värme så flera dagar i veckan måste de besöka Christianias allmänna dusch eller låna av grannar. Den allmänna duschen kostar 20 danska kronor och det blir för dyrt att gå dit för ofta. För det mesta löser det sig ändå, det finns alltid någon som är beredd att ställa upp. Det gäller bara att inte fråga samma granne varje gång.
– Här hittar jag alla mina kläder. Du tar vad du vill ha och lämnar det som du tröttnat på, säger hon och rotar runt bland kläderna på galgarna.
En bit bort har en medelålders kvinna stannat med sin cykel för att prata med en granne.
– Ska du på mötet ikväll? frågar kvinnan.
Överallt pratar man om kvällens möte där man ska bestämma om hur man vill att framtiden ska se ut. Stämningen har sedan beskedet att Christianiaborna inte har laglig rätt till fristaden varit tryckt. Vissa är oroliga över om de får bo kvar i sina hus och andra över vad som händer med friheten.
I skuggan av ett camouflagetält på Pusher Street bråkar två hundar om en röd boll. Det är inte aggressivt, mer lekfullt. Tills sist ger den större av de två upp. Lommar slött iväg och lägger sig sedan platt vid sin husses fötter. Husse är langare och har precis sålt en påse marijuana. Det sägs att hundarna finns där för att varna om polisen kommer men det är visst en myt. Vakter finns det dock gott om. Fotografens stora objektiv drar uppmärksamheten till oss och det dröjer inte länge innan vi blir stoppade av en man med basebollkeps och luvtröja. Hans pupiller är små som svarta prickar.
– Det är förbjudet att fotografera här! Vissa mig dina senaste bilder, säger han.
Fotografen bläddrar nervöst bland de senaste tagna bilderna.
– Visa mig de sista, sade jag!
På grund av de många ljusskygga gestalter som finns på Pusher Street är det förbjudet att fotografera. Det är inte heller tillåtet att springa, om det inte är från polisen, eftersom det är som att ropa ”vargen kommer”. Under den tre dagar långa stängningen av Christiania i april, när invånarna tog en tankepaus för att ta ställning till områdets framtid, var det många christianiter som passade på att få sin bild tagen här. Vissa högerpolitiker blev upprörda över stängningen och påpekade att den var olaglig. Ett uttalande som möttes med viss munterhet från polisen.
– Det skulle vara lite konstigt om polisen använde våld för öppna något som vi har spenderat de senaste 39 åren för att stänga, sade en polis till den danska nyhetsbyrån Ritzau.

Pusher Street är den gata som i hela Europa blivit synonym med narkotika och våldsamma uppgörelser. Enligt en uträkning som forskare på Köpenhamns universitet gjort omsätter hasch- och marijuanahandeln på gatan över en miljard kronor om året. Det var ett av skälen till att dåvarande konservativa regeringen 2004 bestämde sig för att ”normalisera” Christiania.
Ett annat betydligt mer ideologiskt laddat skäl var att den tidigare statsministern Anders Fogh Rasmussen i samband med valkampanjen 2001 startat en så kallad ”kulturkamp”, ett krig mot vad han ansåg var en för vänstervriden kultur i Danmark. Sju år efter Rasmussens attack är langarna tillbaka och inga hus har rivits. Anledningen är enligt Lars Weiss, socialdemokrat och ordförande för teknik och miljö, att de konservativa inte kunnat göra detta eftersom Christiania är så väletablerat. Det skulle bli uppror om de genomfört sina planer. Lars Weiss gillar många av de värderingar som fristaden har men oroar sig för den ökade brottsligheten.
– Om Christianiaborna vill att det omkringliggande samhället ska ta dem på allvar måste de lösa problemen med den organiserade brottsligheten, säger han.

I fristadens administrativa hjärta, en sliten lokal centralt på Pusher Street sitter Thomas Ertmann. Han är för tillfället presstalesman för Christiania och har den sista tiden haft ett hektiskt jobb. Diskussioner om Pusher Street har han haft många gånger.
– Pusher Street är en plats som när den får vara för sig själv kan rädda Köpenhamn från många problem. Polisens senaste stora offensiv gjorde bara att langarna flyttade ut på stan där ingen hade någon uppsikt över dem, säger han.
Langarna och problematiken kring Pusher Street är inget som tas upp i avtalet med staten. Det är ett strikt polisärt ärende som kräver sin egen lösning och polisen kommer inte få patrullera på gatorna i Christiania när avtalet är klart. Thomas Ertmann menar att det enda sättet att komma till rätta med kriminaliteten är att helt legalisera de lätta drogerna.
– Jag hoppas att det förr eller senare kommer finkänsliga politiker som inser att det är det enda rätta att göra. I Danmark finns väldigt många som är för en legalisering, till och med många politiker. Det är för tusan 2011 nu!
Mitt emot Thomas Ertmann sitter en man i hatt med indianfjäder i sidan. Han röker en stor spliff, en cigarett med hasch eller marijuana, och presenterar sig som ”Joker”.
– Det här stället går långt tillbaka. Det har varit center för anarkistiska aktivister och annat sedan 1970-talet, säger Joker med märkbar stolthet.

I tidningarna har det stått att summan som Christiania ska få betala för marken är 150 miljoner danska kronor. En summa som enligt Thomas Ertmann är helt tagen ur luften, det finns ingen prislapp ännu. Kritiska röster har ändå höjts – särskilt från högerhåll – om att priset varit för lågt. Varför, har man argumenterat, ska christianiterna få möjligheten att köpa marken så billigt när kvadratmeterpriset i närområdet ligger på 35000 danska kronor?
För att lugna kritikerna och för att försäkra sig mot att man spekulerar i området har en klausul skrivits in i utkastet till kontraktet som säger att eventuellt överskott vid en försäljning ska gå tillbaka till staten.
– Den stora vinsten är inte att vi får köpa i sig, utan den stora vinsten är att efter nio år har de äntligen accepterat oss som ett kollektiv, det känns underbart! säger Thomas Ertmann.

För att få fram pengarna som behövs för köpet finns flera alternativ. Ett är att staten ger ett så kallat statsgarantilån med mycket låg ränta. Ett annat att Christiania säljer ”folkandelar” till den som vill köpa. Det innebär att både boende i området och personer utanför skulle ha rätt att köpa en del av Christiania. Ett tredje alternativ är att man ber om donationer.
– Skulle vi normalisera, skulle vi få in pengarna inom ett år eller så, säger Joker.
– Skojar du? säger Thomas Ertmann.
Thomas Ertmann och Joker skrattar till lite grann. Det skulle vara otänkbart för Christiania att som Tivoli ta inträde, det går emot en av det mest grundläggande principer fristaden har, nämligen den att alla är välkomna.
– Det här är en plats där du kan slappna av. Känner du för att gå med kalsongerna på huvudet, så gör du det och alla är välkomna, säger Thomas Ertmann.
Vad kommer hända med dem som inte är registrerade i Christiania?
– Vi arbetar hårt för att alla som bor här ska få bo kvar. Vi kan inte acceptera att någon blir utslängd. Hur vi löser det rent praktiskt vet jag inte. Det är inte det största problemet just nu, säger Thomas Ertmann.

Att lämna Pusher Street och gå in i den norra delen av Christiania är som att lämna Tolkiens Mordor för Fylke, det är två skilda världar. Små och stora egenbyggda hus i alla dess former, arkitektoniskt nyskapande, ligger lummigt inbäddade intill den smutsiga ån som rinner genom Christiania. Här bor Nils Vest. Han är dansksvensk dokumentärfilmare och har bott i Christiania sedan 1970-talet och pratar en klanderfri svenska med en hel del gammeldags ord.
– Vet du inte vad raggare är? Det är ju sådana som Hells Angels, säger han och tittar lite frågande.
Nils Vest är väl insatt i de frågor som ska diskuteras på kvällens möte. För honom är det viktigt att det kommer in unga människor i Christiania eftersom han tycker det blir för tråkigt att ha samma typ av människor runt omkring sig. Det var det som på 1970-talet fick honom och hans fru att flytta hit från det kollektiv som han då startat inne i centrala Köpenhamn.
– Det finns fortfarande kvar, det där kollektivet, men det blev lite för tråkigt för oss i längden, även om det är ett fint och tryggt ställe att bo, särskilt för barn. Alla var lika gamla och tyckte samma saker. Christiania var mer färgrikt, säger han.
Från början innan de startade stadskollektivet bodde han och hans flickvän Britta i en husvagn i Christiania och hade inte mycket till bekvämligheter. När en av de boende blev utsparkad på grund av sitt tunga narkotikamissbruk fick de chansen att flytta tillbaka från kollektivet och ta över det stora huset de nu bor i. Då, ett nergånget ruckel utan vare sig vatten eller el. Det var inget problem för Nils Vest som utöver en examen från danska filmskolan också har en ingenjörsexamen från tekniska högskolan i Köpenhamn.
– De flesta som bott här sedan 1970- och 1980-talet är duktiga hantverkare. Då var det nödvändigt eftersom precis allt av värde som fanns i de gamla militärbyggnaderna hade folk plockat på sig under årens lopp, säger han.
Nils Vest menar att det som gjort att Christiania överlevt så länge är det faktum att man inte definierat sig partipolitiskt. Att det mestadels varit partier till vänster och i mitten som stöttat Christiania under åren är en annan sak.
– Regeringen har plötsligt blivit mycket tillmötesgående, och anledningen är så klart att de vill ha Christianiaproblemet löst innan valet, säger han.

Händelsen i barndomens trädgård gjorde henne inte rädd, tvärtom. Redan som 13-åring hade Tanja Bjørn Zabell förstått att hon aldrig skulle vara typen som skaffade sig ett radhus eller jobbade nio till fem. Hon ville resa och hon ville hjälpa människor. Hon bodde under en tid helt utan pengar i Spanien och reste i Italien och Argentina. I Argentina arbetade hon med en politisk film som skulle blottlägga de sociala orättvisorna som finns i landet. Det blev inget med det eftersom producenten stack med hela budgeten på 110000 dollar. Dessutom fick hon på grund av sina åsikter problem med polisen.
– De sade till mig att om jag fortsätter att prata kommer de få mig att försvinna. Det skulle se ut som ett rån sa de. Det var inte så mycket mer att göra än att åka hem, säger Tanja Bjørn Zabell med en axelryckning.
Christiania är den första platsen sedan hon var liten som hon bott någon längre tid på. Tanja och Dennis tillhör dem som oavsett om köpet går igenom eller inte kommer att förlora sin bostad. Vagnen är mögelskadad och står dessutom på mark som förmodligen inte kommer att ingå i köpekontraktet.
– Får jag inte bo kvar i Christiania tror jag inte att jag vill bo kvar i Danmark heller, då finns det inget kvar här för mig, säger hon.

Det har börjat skymma. De flesta christianiter är på mötet. Erfarenheten säger att det kommer bli en långdragen process. Inget beslut fattas förrän alla är överens. En konsensusdemokrati som retat gallfeber på politikerna eftersom det tar sådan tid att förhandla.
På Pusher Street står langarna tålmodigt kvar. Från ett tält hörs basgången från någon hip-hoplåt och på håll skallet från en hund. Vid huvudingången till Christiania sitter en pojke på en ölback och säljer allehanda skrot. Hans blick är en smula ängslig och en stund senare har han packat ihop och gått sin väg. De gamla armébaracker där en gång soldater huserat är nerklottrade och de smala fönstren sönderslagna. På en av väggarna är en detaljrik graffiti målad. Över utgången till Köpenhamn hänger en stor skylt som säger ”Du går nu in i EU”.

FAKTA: Christiania
• Tidigare ett militärområde som 1971 ockuperades av aktivister som sökte en annan livsstil.

• Fristaden har periodvis haft problem med narkotika och kriminalitet, och dess existens har ifrågasatts av politiker och myndigheter.

• Området är 32 hektar stort och ligger
i norra delen av stadsdelen Christianshavn
i Köpenhamn. Det finns cirka 325 byggnader i fristaden. Av dem är 104 från försvarets tid på området och 221 är byggda av christianiterna.

• Det finns 14 fredade byggnader på området. Dessutom fyra byggnader, byggda av christianiter, som anses värda att bevara, bland annat Pagoden.

• 623 vuxna och cirka 130 barn bor på området. Bara 42 procent av de vuxna har arbete. I Christiania finns 94 företag och föreningar. Fristaden har ekonomisk, teknisk och social självförvaltning.

• Köpenhamns turistorganisation Wonderful Copenhagen skriver på sin hemsida att Christiania årligen har mellan 1,5 och 2 miljoner besökare. Det gör området till Danmarks näst största turistattraktion, endast slagen av Tivoli.

Källa: Ritzau (TT)

FAKTA: Rättsprocessen
• 2004 bestämde den dåvarande konservativa regeringen att Christiania skulle normaliseras. Det blev startskottet för sju års juridisk kamp mellan staten och Christiania.

• I februari i år kom Danmarks högsta domstols beslut: det är den danska staten som har rätt att utnyttja området. I domen stod dock att Christiania skulle få lov att bevara sin särprägel.

FAKTA: Köpeavtalet
• Christianiterna har fått tre alternativ, antingen köper de marken kollektivt eller så köper varje invånare sina hus enskilt eller så låter de kommunala bostadsbolag bebygga marken. Det senare skulle innebära att vissa hus revs och att de skulle få hyra sina bostäder till marknadspris.

• Att man köper kollektivt är redan bestämt men det finns fortfarande många
frågetecken att räta ut. Vad händer med de som inte är registrerade i Christiania? Hur ska köpet finansieras? Vad händer med Pusher Street?

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan

Gävlar vad trevligt!

Fyra timmar i Gävle och vi har fått exempel på både superengagemang och next level-oengagemang. Berättar mer om det längre ner i inlägget.

Ni får ha överseende nu med att vi testar oss fram med text och ljud och bild och så, här kommer iallafall en liten video där vi snackar om våra förväntningar på väg ut mot intervjuerna:

Jo, visst var det här i Gävle som medlemmar ur aktivistgruppen Gretas gamlingar beskrev hur de blev puttade av en moderat riksdagsman utanför Stadshuset, som själv menade att det var “orimligt” att gruppen fått tillstånd att demonstrera på den aktuella platsen och hävdade att han gick emellan två demonstranter för att komma in.

“Var det inte en väldigt bra plats att få demonstrera på”, var det folk som invände. En plats där medborgarna kan komma nära makthavarna och får framföra sina åsikter.

Och här i Gävle har det varit flera typer av extremväder de senaste åren – bland annat de enorma skyfallen 2021, som enligt en rapport från myndigheten som då hette MSB bara var en “föraning” om vad som väntade i framtiden.

Greta och jag minglade iallafall runt på Gävles centrala gator. Det var lite trevande, både för oss att komma över spärren och våga fråga och att få människor att våga vara med. Flera av dem vi frågade gick med på att snacka anonymt men många sa också blankt nej. Majoriteten efter att först ha frågat vad det handlade om.

– När vi svarade och sa att det handlar om svensk politik eller att vi är ute och gör intervjuer inför valrörelsen, då sa jättemånga “nej, då vill jag inte vara med” eller “jag kan inte tillräckligt mycket”, sa Greta sen när vi pratade ihop oss om våra reflektioner efteråt.

Många verkade ha en upplevelse av att man behöver ha “körkort” för att få uttrycka sin åsikt. Som att man måste kunna vissa saker eller vara superintresserad av politik för att få uttala sig.

Men Gävle bjöd också på engagemang. Faktiskt redan innan vi ens kommit fram. Flera av mina (det är Alexandra som skriver) kompisar och bekanta som kommer från Gävle översköljde mig med tips på grupper, platser och personer som på olika sätt engagerar sig i motstånd eller civilsamhälle. Min erfarenhet från åren på Dagens Nyheter är att för mycket förberedelse ibland kan leda till att man nästan vet hur reportaget kommer att bli redan innan man åker ut och så vill vi inte att det här ska bli. Men det är förstås en balans så alla tips vi får in tas väl omhand och vi hoppas till exempel att vi kommer tillbaka till en plats som Gävle – kanske redan på hemvägen från den här turen norrut.

Vi blev väldigt fint välkomnade till staden! Flera personer frågade vad vi gjorde och om de kunde hjälpa oss med något. Bland annat en man som stannade sin bil och klev ur, strax efter att vi börjat gå från Centralstationen. Han bar keffiyeh och tackade Greta för allt hon har gjort, inte minst för Palestina, och sa “vill ni ha skjuts någonstans eller hjälp med vad som helst”. Väldigt vänlig!

Vad tyckte Gävleborna då?

– Det var väldigt mycket kritik mot regeringen, sammanfattade Greta.

– Jag tror inte att vi har träffat en enda som har varit någorlunda insatt i politik som har haft någonting positivt att säga om regeringen här – eller det politiska klimatet i Sverige överhuvudtaget.

70-årige Claes träffade vi i Agnes kulturhus. Han sa:

– Det är rent katastrofalt. Vi har inte haft en sämre regering sedan 1917 med hungerkravallerna. När Hammarskiöld var statsminister. Jag drömmer om att få vakna någon morgon och inte se de här fyra stolarna som står där, och kommer med något nytt dumt förslag. Varenda dag.

Vad skulle du vilja se som var annorlunda? frågade jag.

– Ja, det satsas ju på fel saker. Det som jag tycker är viktigast satsas det överhuvudtaget inte på. Istället så satsas det på fängelser, poliser och militärer. Och skattesänkningar! Och så lånar man pengar till militären för att kunna sänka skatterna.

Vad tycker du man borde satsa på istället? frågade Greta.

– Skola, sjukvård och omsorg. Och, ja. Det är väl det.

Hur tänker du inför framtiden? frågade jag.

Claes, 70 är kritisk mot regeringen.

– Jag är inte särskilt optimistisk, ska jag säga. Man ser att högernationalisterna och fascisterna går framåt i princip i varenda land. Och motsättningarna ökar i varenda land. Så jag ser inte särskilt positivt på det hela taget… Men… Ja, jag vet inte. Hur man skulle göra för att det är ju i princip i varenda land så går det emot höger, sa Claes och sen tog han sats:

– Om man ska ta lite historia. Det började 1979 eller 1980, när Thatcher och Reagan kom till makten och införde nyliberalismen, sa han och fortsatte beskriva hur socialistiska och socialdemokratiska partier inte gjorde motstånd utan lät nyliberalismen sippra in också i deras politik.

– Så då tänker väl folk att “då röstar jag väl på högern då” och det där… Jag har svårt att se att det ska kunna ändras så lätt. Vilket ju är nödvändigt då om det ska kunna förbättras här i världen.

Hur tänker du kring klimatförändringarna och framtiden?

– Man struntar i Kyotoavtalet eller vad det heter och driver istället på med mer investeringar i fossilt… Så, ja. Det kommer ju inte gå något vidare bra. Och man kommer försöka komma undan genom att säga att att “folk vill ha det så här” – trots att undersökningar, iallafall i Sverige, visar att folk är villiga att göra ingrepp i sin vardag för att minska koldioxidutsläppen. Man går inte riktigt i takt där.

Jag är inte ute efter något falskt hopp. Men om du ser dig om i samhället idag, finns det något som ändå ger dig hopp? Någon eller några som gör något som ger dig energi eller framtidstro?

– Det är ju små grupper bara. När man drar samman COP-konferenserna så blir det ju ingenting av det hela. Jag ser ingenting så här rätt ut i luften som kan göra det bättre, tyvärr. Utan det är enskilda personer och det räcker inte.

Finns det något som skulle kunna få dig att ge dig ut på gator och torg och protestera? Något du bryr dig om så mycket att du kanske skulle bli aktivist eller demonstrant eller på något annat sätt engagera dig?

– Just nu lider jag av en sjukdom som gör att jag orkar nog inte hålla på med det. Tyvärr. Men annars skulle jag gärna göra det.

Tror du att det finns någonting som skulle kunna trigga en start rörelse i Sverige, någonting som bubblar där ute?

– Du säger ju bubblar. Problemet är att det bara bubblar lite, det är ingenting som jag kan se som… Jag kommer inte på någonting iallafall som kan förbättra det.

Det är inte en jätteljus bild du målar upp.

– Nej, det är det verkligen inte. Men det är ju verkligheten som den ser ut just nu. Och fortsätter den så blir det ingen ljus framtid, utan då blir det bara mörkare och mörkare.

Som motpol till den politiskt engagerade Claes var två kvinnliga förstagångsväljare, båda 18 år. De ville vara anonyma men kunde tänka sig att bli intervjuade, vi kallar dem Anna och Elin. De svarade mer eller mindre unisont så deras svar presenteras som ett och samma här:

– Vi har aldrig röstat innan. Jag har inte så många tankar kring hur jag ska rösta, jag har inte bestämt mig riktigt.

Vad tror du det kommer vara som avgör vad du kommer rösta på?

– Jag får väl prata lite med familjen. Kolla lite vad de känner och se hur det är. Kolla lite mer vad alla de här gör för någonting och hur de vill göra…

Har ni några frågor som ni bryr er om lite extra?

– Alltså egentligen bara vad de vill göra med samhället. Typ så.

Är det mer vardagsfrågor eller stora internationella frågor ni bryr er om?

– Gud, vilken svår fråga. Alltså egentligen vad de vill göra, vad de vill göra bättre.

Är det något du själv tänker skulle behöva bli bättre?

– Oj… Ja. Hmm…

Känns det för avlägset för att kunna relatera till?

– Ja, typ. Jag känner mig inte så insatt i det. Men jag vill ju att den rätta ska vinna såklart.

Finns det någon anledning till varför ni inte engagerar er mer?

– Det är nog bara för att det är första valet. Eftersom vi inte har röstat innan så har det inte angått oss. Om vi hade fått rösta tidigare så hade vi varit mer insatta.

Har ni varit engagerade politisk? Gått i någon demonstration eller så?

– Nej, faktiskt inte.

Finns det något som skulle kunna trigga ert engagemang tror ni? Vad skulle det i sådana fall vara?

– Jag vet inte vad det skulle vara… Om det hade hänt något nära mig, som hade påverkat mig mer.

Om vi tänker bort politiska partier och sånt. Vad bryr ni er om? Finns det människor i er närhet som står er särskilt nära eller saker ni tycker är viktiga ska fungera?

– Gud vad svårt…

Det blev tyst en stund.

– Familjen är ju viktig. Vi är väldigt nära familjen, att det ska fungera och så… Eh. Ja. Har vi något mer?

När vi avslutar intervjun förstår vi att Anna och Elin ska ta studenten från frisörprogrammet i vår. Så nu är det fullt upp med förberedelser.

Blir det frisör i framtiden eller något annat?

– Något annat, sa båda två.

En helt annan fråga, sa plötsligt Greta. Ni som har pluggat nu till frisör: är det jättetydligt att den här frisyren är hemmaklippt?

– Nej, du passar ju i det. Det skulle jag inte säga. Så du har gjort det hemma? Själv, liksom, med en vanlig sax?

Ja, svarade Greta.

– Men vet du, du rockar det.

Det var något med svaren från de här förstagångsväljarna som kändes… Sorgligt. Både Anna och Elin var vänliga och artiga, tog sig tid att prata med oss och ansträngde sig för att svara på frågorna. Det var trevligt att prata med dem! Men det faktum att de inte verkade ha reflekterat över vad som var viktigt för dem i livet, vad de brydde sig om, det satte sig i mig.

Vi träffade ytterligare några fina människor i Gävle. En 21-åring och en 30-åring som gick på folkhögskola i stan och hade skarpa politiska analyser. Mer om dem en annan dag för det här blogginlägget är redan alldeles för långt (tror jag?). Vi avslutar med 37-årige Salar som beskrev läget i svensk och internationell politik som tumultartat.

– Vi skulle behöva mer kärleksfulla dialoger där ute för att komma någonstans, sa han och när vi sedan avslutade intervjun kom en hel klunga med tonåringar och bad att få ta bild med Greta.

När gruppen hade skingrats kom en man fram – till Salar – och bad att få ta en bild med honom. Viss förvirring uppstod men han sa ja och det togs en bild, tackades och mannen gick igen.

– Jag tror han trodde att det var jag som var känd, sa Salar och skrattade.

Nu tuffar vi fortsatt norrut! Stay tuned.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 day sedan

Videohälsning från Gävle!

Journalisten Alexandra Urisman Otto och aktivisten Greta Thunberg är på plats i Gävle.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 day sedan
Strejkvarsel på Chopchops matfabrik i Rosersberg utanför Stockholm
Den snabbväxande restaurangkedjan Chopchop har de senaste åren fått hård kritik för sin dåliga arbetsmiljö. Foto: Jessica Gow/TT

Facket har fått nog: Varslar om strejk på populära snabbmatskedjan


Det fortsätter att storma runt den svenska snabbmatskedjan Chopchop. Om företaget fortsätter vägra teckna kollektivavtal hotar fackförbundet Livs nu med strejk på företagets matfabrik utanför Stockholm.

Efter upprepade larm om brännskador, övervakning och allmänt dålig arbetsmiljö har den snabbväxande restaurangkedjan Chopchop de senaste åren fått hård kritik från fackligt håll.

I granskningsserien Rädslans restaurang har tidningen Arbetet i en rad reportage beskrivit livrädd personal som utnyttjas av företaget.

Nu blåser det upp till strejk på Chopchops fabrik Gigachop, där stora delar av maten styckas och hanteras, i Rosersberg utanför Stockholm.

Bolaget vägrar kollektivavtal

Det här sedan bolaget vägrat teckna kollektivavtal för de anställda vid fabriken.

– Det stämmer, även om vi inte vill kommentera något innan varslet verkställs. För vår förhoppning är naturligtvis att få till ett kollektivavtal innan dess, säger Matilda Antonsson på Livsmedelsarbetarförbundets pressavdelning till Arbetaren.

Chopchop har sedan starten 2011 snabbt etablerat sig på ett fyrtiotal orter runt om i landet. Deras inriktning på asiatisk mat har blivit populär och idag har kedjan restauranger från Lund i söder till Umeå i norr.

Men nu varslar alltså facket om strejk. Om inget kollektivavtal skrivs under lägger personalen i matfabriken ned sitt arbete den 3 mars, förklarar Matilda Antonsson för Arbetaren.

Den planerade strejken gäller alltså bara arbetarna vid matfabriken. Tidigare i år har Hotell- och restaurangfacket, HRF, inlett förhandlingar om kollektivavtal för de anställda på företagets restauranger, rapporterar tidningen Hotellrevyn.

Resan startar: Ja, vad fan ska man göra?

Publicerad
Läs hela artikeln
2 days sedan

Resan startar: Ja, vad fan ska man göra?

Hej! Vad kul att du har hittat till den här bloggen som handlar om vad fan man ska göra som väljare i Sverige år 2026. Vi som ställer oss den frågan är Greta Thunberg (hon behöver ingen närmare beskrivning) och Alexandra Urisman Otto, det är jag som skriver. Jag är frilansskribent för Arbetaren och har tidigare jobbat som reporter på Dagens Nyheter i nästan ett decennium.

Greta och jag har rest en del tillsammans tidigare. Vi möttes första gången i oktober 2018 när jag (som då egentligen var kriminalreporter) motvilligt hade gått med på redaktörens förslag att “åka ner till riksdagen” där det satt “en tjej med en skylt”. Sedan dess har jag, ofta tillsammans med fotograf Roger Turesson, skrivit ett gäng intervjuer, reportage och till och med en bok om henne. Jag har följt Greta på tåg genom Europa, i elbil på amerikanska prärien och mötte henne till havs när hon kom till Europa efter sin andra seglats över Atlanten 2019.

Nu ska vi ut och åka igen.

I förra veckan varnade forskare för att världen kommer allt närmare en brytpunkt då den globala uppvärmningen börjar skena utan att kunna stoppas. Vi lever i en tid när den internationella rättsordningen är i fritt fall, där flera folkmord pågår – och understöds – på en och samma gång. En tid när det borde betyda något att vara tyst inför de stora saker som sker men där det istället ofta är människorna som säger ifrån som demoniseras.

Samtidigt präglas det politiska samtalet av faktaresistens och en känsla av att det ingenstans tycks finnas några alternativ för den verkliga förändring som så akut behövs.

Med det som backdrop tänkte vi, en aktivist och en journalist, ge oss ut i landet. Längs vägen kommer vi förstås att presentera oss närmare och bjuda in dig som läser till våra analyser av det vi hör och ser runt om i Sverige och till känslorna det väcker hos oss. Kanske kan det bli en och annan flamsig stund när energinivåerna är låga. Men framför allt vill vi dela med oss av historier, tankar, farhågor, drömmar och förhoppningar hos människorna vi träffar. Vi tror att det finns en berättelse om Sverige 2026 att hämta här, i väljarna, medborgarna, svenskarna eller hur man nu än väljer att beskriva dem som allt handlar om. Vi vill sätta mikrofonen vid deras mun istället för att trängas med alla andra mikrofoner i riksdagens presskonferensrum.

– Det här är en fråga som jag bär med mig personligen. Vad fan ska man göra? Som medborgare och som aktivist. Jag vet att jag inte är ensam som väljare i att känna mig maktlös, desperat och extremt frustrerad över att diskursen är helt frånkopplad från verkligheten, samt att det inte finns något politiskt parti som överhuvudtaget tar dessa enorma utmaningar på allvar, sa Greta innan vi gjorde vår första intervjudag i Stockholm härom veckan.

Ja, vi har tjuvstartat i huvudstaden och ni kommer få läsa och se vad som hände då snart. Men först (redan imorgon!) drar vi norröver – hoppas ni hänger med oss här på bloggen.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 days sedan
Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto Arbetaren 1
Aktivisten Greta Thunberg och journalisten Alexandra Urisman Otto kommer för Arbetarens räkning resa genom Sverige för att prata med väljare inför det svenska riksdagsvalet i höst. Foto: Greta Thunberg

Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto söker svar inför valet

Finns det något hopp? Något motstånd? Och vad fan ska man rösta på? Aktivisten Greta Thunberg och journalisten Alexandra Urisman Otto ger sig ut på en resa genom Sverige för att söka svar.

Vad är det ni tänkt göra?
– Vi ger oss ut i Sverige tillsammans inför valet 2026. Greta Thunberg med målet att få en bättre förståelse för vad som krävs för att bygga en verklig solidarisk gräsrotsrörelse med rättvisa i fokus. Och jag dels för att skriva om hennes sökande, dels för att sätta medborgarna i fokus inför valet 2026. Arbetarens läsare ska få väljarintervjuer i stället för partiledarintervjuer. De ska få träffa riktiga människor och få ta del av deras tankar, förhoppningar och farhågor. Och de ska få en fördjupad förståelse för vad som faktiskt står på spel, i stället för intetsägande politikersvar, säger Alexandra Urisman Otto.

– Vi ska åka runt genom landet för att söka efter motstånd, idéer, hopp samt svar på frågan om vad man som väljare 2026 ska göra, när det politiska samtalet präglas av faktaresistens, och när det ingenstans tycks finnas några alternativ för den verkliga förändring som så akut behövs. Motståndet i Sverige, de som kämpar för rättvisa, är fragmenterat och ofta demoniserat. Vi måste belysa de här rörelserna, och gå samman i dem – för att bli starkare och presentera faktiska alternativ: till dagens politik och till de våldsamma politiska och ekonomiska system som sätter kortsiktig vinst före mänskligt och planetärt välmående, säger Greta Thunberg.

Hur kom ni på den här idén?

– Eskalerande klimatkris, folkmord och urholkning av grundläggande internationell rätt – frågor som hotar allt och alla vi bryr oss om – är till synes frånvarande i den politiska debatten inför valet. Jag är långt ifrån ensam väljare i att känna mig maktlös, desperat och extremt frustrerad över att diskursen är helt frånkopplad från verkligheten samt att det inte finns något politiskt parti som överhuvudtaget tar dessa enorma utmaningar på allvar. Idén kom från desperationen av att inte veta vad jag ska göra, som medborgare och som aktivist. Därför vill jag dels personligen höra andras tankar om vad som måste ske, dels ge plattform till dem som faktiskt drabbas av den extremistiska politik som förs – i en valrörelse som präglas av rösterna från dem som fattar besluten men oftast inte drabbas av dem, säger Greta Thunberg.

– Också som journalist kan jag drabbas av en känsla som liknar apati inför det enorma gap som finns mellan utmaningarna som Sverige och hela mänskligheten står inför – och den rådande politiska debatten här hemma. Greta Thunberg och jag har olika roller men ser båda att det relevanta i det här läget är att vända blicken mot medborgarna, väljarna. Mitt mål är att genom personerna vi möter kunna hjälpa Arbetarens läsare att orientera sig i valrörelsen 2026. Vad är viktigt på riktigt just nu? I den här bevakningen blir det inga politiska punchlines eller metadebatter som tar fokus från de människor det egentligen handlar om, säger Alexandra Urisman Otto.


Aktivist och journalist. Hur tänker ni att era roller kommer att komplettera varandra i det här projektet?

– Givetvis har vi olika roller och vi är övertygade om att läsarna är smarta nog att se det. Jag kommer att göra journalistik som jag alltid gör och väva ihop relevant fakta med det vi upplever på plats ute i landet. För läsarna hoppas jag att det kommer att bli en lärorik och i bästa fall ögonöppnande rapportering och som bonus får man en inblick i de udda situationer som ofta uppstår kring Greta Thunberg. Mer än något annat är mitt mål att hjälpa Arbetarens läsare att få svar på frågan: ”Vad fan man ska göra som väljare 2026?”

– Jag är väldigt öppen med mina åsikter, och folk vet för det mesta var jag står, vilket ofta skapar intressanta diskussioner. I den här situationen har jag ju även en plattform jag måste använda för att sätta fokus på de frågor som måste upp på agendan, och jag vill veta vad folk anser att jag och andra aktivister bör fokusera på och framförallt vad som skulle krävas och hur vi ska anpassa rörelsen för att just du ska gå ur din bekvämlighetszon och bli aktivist. Men jag är även en väljare som så många andra känner mig desperat, men vägrar falla in i apati. Hopp kommer från handling, men det är svårt att skapa hopp när man inte vet vad man ska göra, säger Greta Thunberg.

Med på resan, för filmning och klippning, är också Helena Molin, till vardags regissör och manusförfattare och aktuell med filmen Strejkarna. Följ resan på Arbetaren.se och bloggen Vad fan ska man göra?

Publicerad
Läs hela artikeln
6 days sedan
Amalthea Frantz Stoppa utvisningarna
Anställda på Södersjukhuset i Stockholm protesterade mot utvisningen av två av sina arbetskamrater i december 2025. Foto: Johan Apel Röstlund och Henrik Montgomery/TT

En växande folkrörelse mot utvisningar

Utvisningarna kan påverka valet på ett sätt som partierna inte anade. 

Plötsligt är alla överens: de pågående utvisningarna är vansinniga. Vi hör det från såväl borgerliga ledarsidor som från Sveriges än så länge största parti. Socialdemokraterna svängde nyss i frågan om utvisningarna av tonåringar. Samtidigt uppstår tydliga sprickor kring en annan del av den så kallade migrationspolitiken: planen på att omvandla alla permanenta uppehållstillstånd till tillfälliga.

Montage: Till vänster i bilden två personer inbegripna i ett samtal. Till höger porträtt av juristen Zahraa Aljuboori

Verkligheten bakom avskaffandet av spårbyte

Men framför allt hörs ilskan från helt vanliga människor. De vars arbetskamrater eller klasskompisar enligt regeringen nu ska ut ur landet. Och det är därför makthavare har börjat lyssna. 

Riktigt alla är dock inte överens. Tidöregeringen håller fast vid sin linje, än så länge. Delvis säkert av ren prestige. Men de verkar också verkligen ha trott att de hade allmänheten med sig. De senaste åren har ju de politiska partierna allihop gjort ungefär samma analys: väljarna vill ha hårda tag. Fler i fängelse, fler ska utvisas, eller lockas med pengar för att lämna landet. Hårdare straff, mer övervakning, starkare militär. Allt till tonerna av mer eller mindre dold rasism. 

Drabbar fler och fler

Precis som många har varnat för börjar den här människosynen slå mot fler och fler. Det var länge sedan det räckte att ”göra rätt för sig”. Bakom det uppmärksammade fallet med åttaåriga Gabriella ligger ett annat av regeringens och SD:s märkliga påfund: försörjningskravet, eller lönegolvet, från 2023 som Arbetaren var bland de första att bevaka. 

Nu ser vi ett växande motstånd. På gatorna, i klassrum, från kommuner som är rädda att förlora sina arbetande invånare. Många måste hålla ihop, helt oavsett var de en gång föddes, och oavsett om de till exempel är lågavlönade, arbetslösa eller inget hellre vill än att få gå i pension innan livet tar slut.

Frågor om migration kan påverka valet – men inte på det sätt partierna trott. 

Demonstration mot höjt försörjningskrav

Stor demonstration mot nya lönegolvet

Städare på SJ-tåg

Emil Boss:
Farsartade turer kring det nya lönegolvet

Publicerad
Läs hela artikeln
6 days sedan

Podd: Sveriges längsta lockout

Podd: Sveriges längsta lockout

I det här avsnittet av Arbetarens podd pratar Amalthea Frantz och Håkan Gustafsson om den dramatiska Lossmen-Ekträsk-konflikten – Sveriges längsta lockout som varade mellan åren 1924 och 1931 i Västerbotten.

Vad är det som är så speciellt med den här konflikten? Hur överlevde folk under en nästan sju år lång lockout? Vad var det som gjorde att man till sist vann, och vad kan dagens fackliga organisationer lära sig av striden?

Avsnittet bygger på en artikel som Håkan Gustafsson och kulturgeografen Johan Pries skrev för Arbetaren 2025.

35 år av arbetarhistoria

Mycket av materialet i både podden och artikeln kommer från Arbetarens digitala arkiv från 1920- och 1930-talen. Som prenumerant kan du själv bläddra i arkivet här: 35 år av arbetarhistoria

Gillar du Arbetaren Radio och vill höra fler avsnitt? Stöd oss genom att teckna en prenumeration! 

Om du inte har råd, skriv gärna upp dig Arbetarens nyhetsbrev där du varje vecka får uppdateringar helt gratis.

Sveriges längsta lockout slutade med syndikalistisk seger

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan
Ambulansmord i Harmånger, Hälsingaldn
Chocken och ilskan var stor i Hälsingland sedan en ambulanssköterska mördades under utryckning i den lilla orten Harmånger i höstas. Foto: Mats Andersson/TT

Hovrätten fastställer dom för ambulans­mordet i Hälsingland


Hovrätten fastställer nu domen mot den man som dödade ambulanssköterskan Helena Löfgren i Harmånger i september. Det meddelades strax innan lunch på måndagen.

Det var lördagen den 20 september som den fruktansvärda attacken på ambulanssköterskan Helena Löfgren ägde rum i den lilla orten Harmånger i norra Hälsingland. Händelsen skapade både ilska och sorg. Inte minst bland ambulansförbundet och annan sjukvårdspersonal inom Region Gävleborg fick den stor uppmärksamhet.

I början av december dömdes en 26-årig man till 18 års fängelse för mordet. En dom som nu fastslås av Hovrätten för Nedre Norrland. Det här trots att rätten inte var eniga i sitt beslut.

”Två ledamöter har ansett det bevisat att gärningsmannen haft en direkt avsikt att döda offret och att påföljden borde bestämmas till livstids fängelse”, skriver domstolen i ett pressmeddelande.

Minnesstund för den dödade ambulansvårdaren i Hälsingland

Fackets ilska efter ambulans­mordet i Hälsingland

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
LO:s utspel den 3 februari låter inte lika hoppingivande när man tittar närmare på det.

Amalthea Frantz:
Håll inte andan i väntan på LO:s arbetstids­förkortning

Utspelet om förkortning av arbetstid ska ses i ljuset av att det är valår. Själva frågan löper stor risk att begravas i nästa avtalsrörelse.

Många har undrat varför inga partier verkligen prioriterar frågan om arbetstidsförkortning. Vi vet ju att det finns en mängd goda skäl till en sådan, och att Sverige har jämförelsevis hög arbetstid. Sänkt arbetstid borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare, helt enkelt.

I veckan gick så den stora fackliga centralorganisationen LO ut med att de vill sänka normalarbetstiden. Frågan är hur mycket det är att hurra över.

Vilka förhandlingar?

Innehållet i LO:s utspel, bortom rubrikerna, låter ärligt talat inte speciellt hoppingivande. Inte mycket konkret, till exempel inte hur lång arbetsvecka de vill ha. Detta ska preciseras under förhandlingarna. 

För det första: LO har inte utmärkt sig med att vinna stora strider på mycket länge. Faktum är att de knappt ens tar några strider. Med något enstaka undantag, mest omtalat strejken för kollektivavtal med Tesla, har det initierats ytterst få arbetsmarknadskonflikter från de stora fackliga organisationernas sida under de senaste 20 åren.

För det andra: Vilka förhandlingar? Vad är nästa steg? 

Förra året förhandlade LO och de andra centralorganisationerna om de flesta kollektivavtal – det var den största avtalsrörelsen på länge. Nu löper avtalen på och LO får inte ta till några stridsåtgärder. Med andra ord, vad skulle de ha att sätta emot den andra parten, Svenskt Näringsliv, i förhandlingarna? 

Per-Anders Svärd:
Ekonomiskt utrymme för kortare arbetstid finns redan

Svenskt Näringsliv svarade direkt NEJ på LO:s utspel om att förhandla. Förstås. Det här är inget som på riktigt förvånar LO-ledarna. Arbetsköparorganisationen Svenskt Näringsliv har motsatt sig arbetstidsförkortning sedan eviga tider. De vet dessutom att de har övertaget på arbetsmarknaden i dagens Sverige.

Att LO gör utspelet nu handlar om att det är val i höst. Som sagt: arbetstidsförkortning borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare. Om utspelet verkar få stöd bland allmänheten så lär Socialdemokraterna framöver gå ut med att de tar med sig frågan. För att visa att de hänger med, är lyhörda för krav underifrån. Men säkerligen inte genom att lova något konkret. Sedan skjuts frågan fram till nästa avtalsrörelse och där går den under i händerna på ett försvagat LO. 

Ta ett djupt andetag i stället

Tidningen Arbetaren kommer, oavsett, bevaka frågan om arbetstidsförkortning, som vi alltid gjort.

Och vi kan förstås hoppas på att jag har fel. På att LO tar striden, och vinner den. (Och på vägen stämmer Svenskt Näringsliv för förhandlingsvägran.)

I så fall kommer jag, och några miljoner till, bli väldigt glada. En kortare vecka skulle ge en stabilare grund för bättre arbetsmiljö, allmän hälsa och att orka göra något mer än bara arbeta och sedan försöka vila från arbetet. 

Men håll inte andan medan du väntar på LO. Ta ett djupt andetag och höj din egen röst i stället. 

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Johan Ingelskog, avtalssekreterare Kommunal, Marie Nilsson, ordförande IF Metall, Veli-Pekka Säikkälä, LOs avtalssekreterare, Johan Lindholm, LOs ordförande och Eva-Lotta Ramberg, ordförande HRF, när LO-styrelsen presenterar förslag till hur LO vill sänka arbetstiden i Sverige, under en pressträff i LO-Borgen i Stockholm.
Flera tunga LO-toppar var på plats i Stockholm under tisdagsmorgonen där de presenterade förslaget om sänkt arbetstid. Foto: Lars Schröder/TT

LO kräver förhandling om kortare arbetstid för alla


LO kräver kortare arbetstid för samtliga av Sveriges arbetare. Vid en pressträff på tisdagsmorgonen beskrev förbundsordföranden Johan Lindblom förslaget om att kalla Svenskt Näringsliv till förhandling i frågan för ”historiskt”.

Den senaste tiden har flera studier visat att kortare arbetstid kan ge både friskare personal och ökad produktivitet. Nu kallar därför LO arbetsköparsidan till förhandling i frågan där de kräver kortare arbetsveckor med bibehållen lön. För alla yrkesgrupper oavsett bransch.

Svenskt Näringsliv har tidigare sagt nej till förslag om en lagstiftning i frågan men LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä hoppas på konstruktiva förhandlingar. 

– Vi vill gärna lösa ut den här frågan under hösten, innan förhandlingarna om nya kollektivavtal 2027 drar igång. Samtidigt vet vi att sådana här stora frågor kan ta tid att förhandla, säger Veli-Pekka Säikkälä till tidningen Arbetet.

Grannländerna arbetar mindre

En av motiveringarna bakom LO-kravet är de höjda pensionsåldrarna och de ökade arbetsmiljöproblemen. Att alltför många, särskilt inom de klassiska arbetaryrkena, helt enkelt inte orkar jobba ett helt yrkesliv.

Som exempel lyfter LO Norge och Danmark som lämnat 40-timmarsveckan och i stället arbetar omkring 37 timmar.

Agnes Lansrot är nytillträdd generalsekreterare för SAC Syndikalisterna och hon välkomnar LO:s förslag.

Agnes Lansrot SAC Syndikalisterna
Agnes Lansrot på SAC Syndikalisterna är positiv till LO:s förslag. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det är verkligen på tiden. Vi har haft 40 timmars arbetsvecka sedan 1973 så det är bra att hela arbetarrörelsen nu går samman. Jag tror att en sådan här reform skulle leda till ökad jämlikhet och vara extra viktig inom yrken med hög arbetsbelastning, säger Agnes Lansrot till Arbetaren strax efter LO:s pressträff på tisdagsmorgonen.

Enligt LO kommer facket att skicka en förhandlingsframställan till Svenskt Näringsliv inom några dagar med förhoppning om att förhandlingarna kan komma igång under våren.

Dödsolycka påp arbetsplats i skånska Staffanstorp

Nattsvarta statistiken: Ännu en dödsolycka på arbetsplats i Skåne

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln