Göran Folins politiska engagemang började för mer än 40 år sedan. Efter en längre resa i Afrika återvände han 1968 till Stockholm och fann en stad som han i grunden gillade, men som starka intressen verkade för att kommersialisera.
Han engagerade sig i den rörelse som kom att formera gruppen Alternativ stad, som senare regisserade motståndet mot avverkningen av almarna i Kungsträdgården.
– En bevekelsegrund är att man tillhör en grupp socialt. Att träffa kompisar som har samma grundsyn på världen är bra för välbefinnandet.
Sedan några år tillbaka är han pensionär och ägnar sig åt aktivismen på heltid, bland annat för att stoppa det miljardslukande motorvägsprojektet Förbifart Stockholm. Motiven att organisera sig kollektivt är dock desamma nu som då.
– Ensam är man inte särskilt stark, man måste gå samman för styrka. Att knyta näven i fickan är inte särskilt hälsosamt, om man ser orättvisa vill man göra något och om man inte kan det har det engagemanget ingenstans att ta vägen.
Men är engagemanget verkligen enbart positivt? Riskerar inte den ständiga kampen mot övermäktiga odds att resultera i utbrändhet och desillusionering? Göran Folin pratar om vikten av att nå resultat. Och den triumfatoriska glädjen i att segra.
– Med almarna blev det väldigt tydligt. Jag satt i ett av träden när polisen blåste reträtt. Det var bara ”wow liksom”, en helt enorm känsla. Det är kanske den enda gången i Sveriges historia som vi har stoppat polisen från att genomföra ett politiskt fattat beslut.
Mica Lisitschkin arbetade heltid som gymnasielärare när hon fick information om en kurs i konflikthantering och ickevåld för skolpersonal. I dag har hon gått ned till 50 procent för att kunna ägna mer tid åt nätverket Ofog och direkta aktioner mot krigsindustrin.
– Jag har alltid varit väldigt intressera av sociala frågor och varit upprörd och frustrerad över allt våld i världen. Att inte kunna göra något åt det för att jag inte hittat något sammanhang var otillfredsställande.
Engagemanget har gett nya vänner och ett nytt socialt kontaktnät, men kanske framför allt ett nytt sätt att se på världen. En insikt om att det är möjligt att påverka, oavsett frågans storlek.
– Jag tror att många människor som jobbar heltid inte orkar. Det är så mycket elände och till slut stänger man av. Man orkar inte ta in allt för man skulle bli totalt nedbruten. Men ett annat sätt att klara av det är faktiskt att ta in det och ta ansvar för något annat än bara sig själv, säger Mica Lisitschkin.
– Passivitet är aldrig bra i något sammanhang, man mår inte bra av det. Man mår bra av att leva i enlighet med sina värderingar, oavsett vad de är.
